Tänk om allt detta regn som föll varit snö
Då hade världen varit vit och inte grå
Då hade taken på de grå husen varit vita
Den grå marken varit vit
Den grå trädgrenen varit vit
Då hade världen varit vit och inte grå
Tänk om allt detta regn som föll varit snö
Då hade barnen lekt ute och inte inne
De hade åkt pulka ute
De hade skrattat ute
De hade fått rosiga kinder ute
Då hade barnen lekt ute och inte inne
Tänk om allt detta regn som faller varit snö
Då hade en liten bit jul varit vit jul
Då hade mörkret fått mindre plats
För den vita snön hade lyst
Lyst vit på taken, marken och träden
Lyst i de skrattande och rosiga barnens ögon
Då hade en liten bit jul varit vit jul
Om bara något av allt regn varit snö
tisdag, december 05, 2006
måndag, december 04, 2006
Årets julklapp åt mormor
Det var min man som kom på den: årets juklapp åt mormor. Jag tänkte dela med mig av idén ifall ni går runt där ute och undrar vad ni ska köpa åt barnens farmor eller mormor.
Så här går idén:
God Jul Mormor, du får en... *drumvirvel* - weekend med barnbarnen! Vi tar hand om allt: Ni får bo hemma hos oss, vi handlar in mat till er och sen sticker vi så att ni säkert ska få barnbarnen Helt för er själva under en hel helg! Ni får äta tillsammans, leka tillsammans, sova tillsammans och mysa tillsammans under två dagar och två nätter! Och vi lovar att inte störa, vi kommer befinna oss långt borta. GOD JUL!
Vad tror ni? Skulle inte mormor eller farmor bli väldigt glad för en så generös gåva? =)
torsdag, november 30, 2006
Svenska språkets framtid
Nån som såg debatten på TV4 igårkväll om svenska språket? Jag hade på det i bakgrunden medan jag pysslade vid datorn och det sades en och annan intressant sak. Tycker hur som helst att det är trevligt att lyssna på människor som använder ord som "sociolekt" i varannan mening - det tar mig tillbaka till den tiden då jag tillbringade min tid på Humanisten här i Göteborg och lyssnade på intellektuella människor som malde på om allsköns språkvetenskapliga företeelser. Annat det än "Mamma, sjunga Askungen? Mamma, äta clementin? Mamma, var är pappa? Mamma, titta bajskorv, inte äta bajskorv, det är äckligt!" som jag hör nuförtiden. Fast det har ju helt klart sin charm det med.
Hursomhelst. Göran Rosengren frågade den ständigt upprepade frågan: Är svenskan hotad? Kommer svenskan finnas kvar i framtiden? Frågar ni mig, som inte bara är morsa utan humanist med, haha, så är frågan befängd. Ett språk med en så lång historia och så stor litteratur kommer inte försvinna. Däremot är det intressantare att diskutera hur det svenska skriftspråket förändras och hur det kommer se ut i framtiden - jag är själv velig i att skriva "dem" eller "dom" här på bloggen som ju är ett lite mer informelt sammanhang.
Det var en dam på TVn som var nånting i litteraturvetenskap och som absolut inte trodde att svenskan var hotad (smart tjej) av den så kallade Rinkebysvenskan som talas av några tusen tonåringar, utan hon var mer oroad över att ungdomar i Sverige idag läser på tok för lite (överlag alltså, inte bara romaner, utan de läser helt enkelt inte alls mer än 2 timmar i veckan!) och på så vis får de i sig för lite skriftspråk. En ståndpunkt som jag nog kan hålla med om.
Nejdå, svenskan kommer finnas kvar men den kommer naturligtvis förändras. Och det tycker ju inte alla om. Folk vill inte att man säger och stavar det mejl eller vad det nu är för utländska ord som florerar för tillfället. Det var någon av debattörerna som sa att om människor som kommer hit från ett annat land och ett annat språk inte vågar ta till sina egna ord om de svenska tryter kommer de ju sluta ens försöka prata svenska och det vill vi ju absolut inte. Så då gör det väl inget om någon använder ett annat ord och det ordet plötsligt sprider sig. Svenskan kommer förändras oerhört mycket och gör det hela tiden. Live with it.
Trots allt verkar det ju inte som att svenskan kommer förändras mer nu än under Hansans glada dagar. Då var alla som hade någon betydelse i detta land tysk och talade tyska rakt av och detta gjorde att vi inte bara tog in floder av tyska ord utan även tyska prefix och tyskt uttal på till exempel <>. Så vad oroar vi oss för? Dessutom tror jag personligen att svenskan aldrig varit så entonig som nu i medias storhetsdagar med TV på "rikssvenska" som alla förstår - en gång i tiden talade alla dialekt medan vi idag endast talar regional rikssvenska eller vad den där termen nu hette som jag fick lära mig en gång. Själv talar jag ju inte göteborska då eftersom jag inte talar dialekt - men det hindrar mig ju inte från att använda de läckra orden knö, åpen och det soklart överlägsna bamba.
Hursomhelst. Göran Rosengren frågade den ständigt upprepade frågan: Är svenskan hotad? Kommer svenskan finnas kvar i framtiden? Frågar ni mig, som inte bara är morsa utan humanist med, haha, så är frågan befängd. Ett språk med en så lång historia och så stor litteratur kommer inte försvinna. Däremot är det intressantare att diskutera hur det svenska skriftspråket förändras och hur det kommer se ut i framtiden - jag är själv velig i att skriva "dem" eller "dom" här på bloggen som ju är ett lite mer informelt sammanhang.
Det var en dam på TVn som var nånting i litteraturvetenskap och som absolut inte trodde att svenskan var hotad (smart tjej) av den så kallade Rinkebysvenskan som talas av några tusen tonåringar, utan hon var mer oroad över att ungdomar i Sverige idag läser på tok för lite (överlag alltså, inte bara romaner, utan de läser helt enkelt inte alls mer än 2 timmar i veckan!) och på så vis får de i sig för lite skriftspråk. En ståndpunkt som jag nog kan hålla med om.
Nejdå, svenskan kommer finnas kvar men den kommer naturligtvis förändras. Och det tycker ju inte alla om. Folk vill inte att man säger och stavar det mejl eller vad det nu är för utländska ord som florerar för tillfället. Det var någon av debattörerna som sa att om människor som kommer hit från ett annat land och ett annat språk inte vågar ta till sina egna ord om de svenska tryter kommer de ju sluta ens försöka prata svenska och det vill vi ju absolut inte. Så då gör det väl inget om någon använder ett annat ord och det ordet plötsligt sprider sig. Svenskan kommer förändras oerhört mycket och gör det hela tiden. Live with it.
Trots allt verkar det ju inte som att svenskan kommer förändras mer nu än under Hansans glada dagar. Då var alla som hade någon betydelse i detta land tysk och talade tyska rakt av och detta gjorde att vi inte bara tog in floder av tyska ord utan även tyska prefix och tyskt uttal på till exempel <>
Den märkliga förbannelsen över barnens leksaker
Under fyra veckors tid har jag haft ett litet experiment som nu nått sitt slut. Tänkte här kort rapportera resultatet av experimentet.
Experimentet har visat följande: varje gång under dessa veckor som vi haft en avtalad tid på morgonen - bvc, lekplatsträff med en kompis, öppna förskolan, sagostund eller liknande - så har min dotter inte velat gå någonstans för hon tycker att hennes leksaker är så ofantligt roande, att hon vill sittapå sitt rum o leka själv och är hur nöjd som helst med det. Det är bevis 1.
Vidare har det varit på det viset att de dagar då jag bestämt att vi ska vara hemme på förmiddagen - för att lillebror behöver vila i lugn i ro, för att vi ska baka bröd, för att skyn öppnat ett vattenfall ute eller liknande - då avskyr samma dotter samma leksaker, inte en endaste av dem kan tänkas roa henne det minsta och hon vägrar att ens beträda sitt rum med en endaste fot. Det är bevis 2.
Då återstår endast för panelen här att med de framlaggda fakta räkna ut den kvarstående frågan: Varför?
Experimentet har visat följande: varje gång under dessa veckor som vi haft en avtalad tid på morgonen - bvc, lekplatsträff med en kompis, öppna förskolan, sagostund eller liknande - så har min dotter inte velat gå någonstans för hon tycker att hennes leksaker är så ofantligt roande, att hon vill sittapå sitt rum o leka själv och är hur nöjd som helst med det. Det är bevis 1.
Vidare har det varit på det viset att de dagar då jag bestämt att vi ska vara hemme på förmiddagen - för att lillebror behöver vila i lugn i ro, för att vi ska baka bröd, för att skyn öppnat ett vattenfall ute eller liknande - då avskyr samma dotter samma leksaker, inte en endaste av dem kan tänkas roa henne det minsta och hon vägrar att ens beträda sitt rum med en endaste fot. Det är bevis 2.
Då återstår endast för panelen här att med de framlaggda fakta räkna ut den kvarstående frågan: Varför?
Dumma dator
En stor ursäkt till er som undrat var jag tagit vägen - jag har haft strul med blogger som är värd för den här sidan. Under en hård vecka har dagarna passerat utan inlägg här - trots att hjärnan gått på högvarv och fingrarna kliat av längtan att kluttra iväg ting av olikartade karaktärer. Men nu är jag tillbaka! HumanistMorsan för folket! =)
torsdag, november 23, 2006
Julen är bäst före jul
Mina bekanta hör mig ofta säga att jag anser julen vara bäst före jul. Jag kom underfund med det för några år sedan och det har blivit det motto efter vilket våra jultraditioner skapas. Eftersom julen är bäst före jul gör det ingenting att man börjar höra på julmusik lite tidigt, att man sätter upp adventsljusstakar så tidigt som man kan med, att man tar fram alla röda dukar man äger redan den 1 december, istället för att pytsa ut det lite grann över julmånaden.
Om ni tänker efter, håller ni inte med om att julen är bäst före jul? Så fort annandagen varit och alla olika släkter och familjer har träffats och bytt julklappar är det mesta av den mysiga julstämningen borta. Vi har ätit oss mätta på julbord och julgodis och pepparkakor och tycker det ska bli trevligt med fläskfilé till nyår. Men när även nyår passerat och nyårsdagen med sin ljuvliga Wienkonsert då börjar jag undra varför jag har så många röda dukar framme, och varför det sitter tomtar och julbockar i alla hörn. Ljusen tröttnar jag inte lika fort på, men julen, den är liksom slut.
Så varför bestämma att man inte får göra det ena eller det andra förrän på julafton, när man kan njuta av det en hel månad? Det vill jag att ni klurar på.
I detta mottos tecken satte vi upp julgranen på Lucia förra året. Vad det kändes bra! Efter en lång dag av lussande på öppna förskolan och för mormor och gamla fastrar fick vi klä granen på kvällen och sen sitta och beundra den ett par timmar före läggdags. Perfekt. Granen vill jag ändå kasta ut till trettondagen (nån mer än jag som tycker att den där Knut jämt ligger väldigt långt bort?) så varför inte sätta upp den lite tidigare och få mer? Mer jul, mer gran, mer mys.
I barndomens glada dagar brukade vi hos mina föräldrar alltid sätta upp granen en så där fem dagar före julafton. Då tyckte vi att vi var ganska busiga, för de flesta vi kände väntade till dagen före eller självaste julafton med att klä granen. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad vore den 23 december utan julgranen uppe? Den 23 är ju nästan den mest magiska dagen av alla. Mamma sitter uppe sent på natten och slår in julklappar och kommer på sina välkända sentpånatten-rim och pappa försöker febrilt hitta på fem separata skattjakter med tio lappar vardera för sina fem barn som inte riktigt vill somna. Och under kvällen före det har hela huset luktat av den gudomliga skinkan som ligger och josar till sig i sitt eget spad i ugnen medan TVn står på med Beatrice Potter och mina äldre systrar bråkar om vem som är den svarta grisen. Sedan när Beatrice alla sagodjur dansat klart och min bror inte kommit och tittat fastän vi ropade att nu är det grodan som dansar – grodan som vi bestämt att han är fastän han inte håller med – är det dags att nypa skinkan och då samlas alla sju för att få det första smakprovet av den salta, varma skinkan. Det är jul.
Och även om den 23 alltid kommer vara den 23 och all magi samlas kring den dagen och de två efterföljande, så tycker jag att det är var mans plikt att hitta på sätt att få in magin och värmen i stugorna så tidigt som det bara går. Om det är att klä granen på Lucia eller något annat, får ni hitta på själva.
Vad jag tycker är det mest underbara i år är att min dotter som fyller tre en månad efter jul har begripit allt detta. Och det var först då jag insåg hur sant det är att julen är bäst före jul. Låt mig förklara.
Även ett- och tvååringar tycker det är roligt att öppna paket och äta godis och träffa farmor, tycker det är roligt att mamma och pappa inte jobbar och sådana saker. Men efter lite olika händelser den här veckan står det klart för mig att min dotter inte bara kommer att njuta av att allt det där när det händer om en månad, utan hon förstår redan nu att det kommer hända och det gör nuet mycket mysigare. Och det är däri som julstämningen ligger, i spänningen att vänta. Den evigt långa väntan efter tomten. Att se dagarna bli färre i adventskalendern och nu är det såå många dagar kvar till julafton och bara fortsätta vänta och undra och mysa. Det är julen före jul. Och nästa vecka börjar det!
Om ni tänker efter, håller ni inte med om att julen är bäst före jul? Så fort annandagen varit och alla olika släkter och familjer har träffats och bytt julklappar är det mesta av den mysiga julstämningen borta. Vi har ätit oss mätta på julbord och julgodis och pepparkakor och tycker det ska bli trevligt med fläskfilé till nyår. Men när även nyår passerat och nyårsdagen med sin ljuvliga Wienkonsert då börjar jag undra varför jag har så många röda dukar framme, och varför det sitter tomtar och julbockar i alla hörn. Ljusen tröttnar jag inte lika fort på, men julen, den är liksom slut.
Så varför bestämma att man inte får göra det ena eller det andra förrän på julafton, när man kan njuta av det en hel månad? Det vill jag att ni klurar på.
I detta mottos tecken satte vi upp julgranen på Lucia förra året. Vad det kändes bra! Efter en lång dag av lussande på öppna förskolan och för mormor och gamla fastrar fick vi klä granen på kvällen och sen sitta och beundra den ett par timmar före läggdags. Perfekt. Granen vill jag ändå kasta ut till trettondagen (nån mer än jag som tycker att den där Knut jämt ligger väldigt långt bort?) så varför inte sätta upp den lite tidigare och få mer? Mer jul, mer gran, mer mys.
I barndomens glada dagar brukade vi hos mina föräldrar alltid sätta upp granen en så där fem dagar före julafton. Då tyckte vi att vi var ganska busiga, för de flesta vi kände väntade till dagen före eller självaste julafton med att klä granen. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad vore den 23 december utan julgranen uppe? Den 23 är ju nästan den mest magiska dagen av alla. Mamma sitter uppe sent på natten och slår in julklappar och kommer på sina välkända sentpånatten-rim och pappa försöker febrilt hitta på fem separata skattjakter med tio lappar vardera för sina fem barn som inte riktigt vill somna. Och under kvällen före det har hela huset luktat av den gudomliga skinkan som ligger och josar till sig i sitt eget spad i ugnen medan TVn står på med Beatrice Potter och mina äldre systrar bråkar om vem som är den svarta grisen. Sedan när Beatrice alla sagodjur dansat klart och min bror inte kommit och tittat fastän vi ropade att nu är det grodan som dansar – grodan som vi bestämt att han är fastän han inte håller med – är det dags att nypa skinkan och då samlas alla sju för att få det första smakprovet av den salta, varma skinkan. Det är jul.
Och även om den 23 alltid kommer vara den 23 och all magi samlas kring den dagen och de två efterföljande, så tycker jag att det är var mans plikt att hitta på sätt att få in magin och värmen i stugorna så tidigt som det bara går. Om det är att klä granen på Lucia eller något annat, får ni hitta på själva.
Vad jag tycker är det mest underbara i år är att min dotter som fyller tre en månad efter jul har begripit allt detta. Och det var först då jag insåg hur sant det är att julen är bäst före jul. Låt mig förklara.
Även ett- och tvååringar tycker det är roligt att öppna paket och äta godis och träffa farmor, tycker det är roligt att mamma och pappa inte jobbar och sådana saker. Men efter lite olika händelser den här veckan står det klart för mig att min dotter inte bara kommer att njuta av att allt det där när det händer om en månad, utan hon förstår redan nu att det kommer hända och det gör nuet mycket mysigare. Och det är däri som julstämningen ligger, i spänningen att vänta. Den evigt långa väntan efter tomten. Att se dagarna bli färre i adventskalendern och nu är det såå många dagar kvar till julafton och bara fortsätta vänta och undra och mysa. Det är julen före jul. Och nästa vecka börjar det!
onsdag, november 22, 2006
Outtalbara nyheter och nytt perspektiv
Jag känner att jag skulle kunna sitta och gråta hela dagen. Vi fick veta imorse att goda vänner till oss i England som vi inte hör från så ofta av naturliga skäl har haft ett fruktansvärt år. De har förlorat sina tre barn, allihop, på ett och samma år. Dessutom har pappan förlorat sin mamma också. Vår son har sitt tredjenamn efter pappan i denna familj, och nu får vi veta att något så fruktansvärt kan hända dessa goda människor.
Jag kan omöjligt föreställa mig deras sorg. Jag begriper inte hur man hämtar sig någonsin. Jag ska bespara er detaljerna så att inte ni sitter och gråter hela dagen också.
Ville bara säga något litet här så att om ni har känt er som jag gör till och från, lite nere utan någon egentlig anledning, så kunde ni liksom jag få lite perspektiv på livet. Jag har det hur bra som helst, och idag ska jag bara pussa mina barn hela dagen och inte säga ett argt ord till dem, oavsett vad de hittar på för bus. Hoppas vi alla kan känna oss tacksamma för det vi har.
Jag kan omöjligt föreställa mig deras sorg. Jag begriper inte hur man hämtar sig någonsin. Jag ska bespara er detaljerna så att inte ni sitter och gråter hela dagen också.
Ville bara säga något litet här så att om ni har känt er som jag gör till och från, lite nere utan någon egentlig anledning, så kunde ni liksom jag få lite perspektiv på livet. Jag har det hur bra som helst, och idag ska jag bara pussa mina barn hela dagen och inte säga ett argt ord till dem, oavsett vad de hittar på för bus. Hoppas vi alla kan känna oss tacksamma för det vi har.
tisdag, november 21, 2006
Pizza och bröd
Igår lagade jag pizza till middag. Jag har modifierat ett gammalt pizzadegrecept till oigenkännlighet som jag brukar använda och av detta recept får man två pizzor. Det blir lite tjockare botten och det gillar jag.
Emellertid, just igår orkade jag inte göra två pizzor. I vanliga fall tänker jag alltid att gör man en kan man göra två, men just igår kände jag inte alls så. Det kändes fånigt att bara göra halv sats - för vad ska jag ha 25 g jäst till som ligger och torkar i kylen? - så jag gjorde vanlig sats men gjorde bara en pizza och på resten gjorde jag en limpa. Ett bröd. Det var löjligt gott. Jag sa till min mor att det till och med var godare än mina vanliga vita bröd som folk jämt vill att jag ska baka, men det var nog att ta i, nu när jag tänker efter. Det är mer som två barn som man älskar lika mycket, fastän de är olika. Om man säger.
Här är i alla fall receptet, så kan man baka två pizzor eller två bröd eller en av varje, hur man vill.
HumanistMorsans Pizzadeg
5 dl vatten, fingervarmt
1½ tsk salt
1 paket jäst
1 l vetemjöl
2 dl durumvete
1 dryg dl olja
Blanda ihop ingredienserna på vanligt vis (lös jästen i vätskan osv...) och arbeta degen lite grann. Den är ganska kletig, men inte jobbigt kletig bara oljigt kleting och det går att baka ut den lätt i alla fall. Jäs den i minst 20 minuter före utbak (jag jäste den nog 40 igår).
Baka ut 2 pizzor och lägg på valfri topping. Grädda 250 grader i 15-20 minuter.
Emellertid, just igår orkade jag inte göra två pizzor. I vanliga fall tänker jag alltid att gör man en kan man göra två, men just igår kände jag inte alls så. Det kändes fånigt att bara göra halv sats - för vad ska jag ha 25 g jäst till som ligger och torkar i kylen? - så jag gjorde vanlig sats men gjorde bara en pizza och på resten gjorde jag en limpa. Ett bröd. Det var löjligt gott. Jag sa till min mor att det till och med var godare än mina vanliga vita bröd som folk jämt vill att jag ska baka, men det var nog att ta i, nu när jag tänker efter. Det är mer som två barn som man älskar lika mycket, fastän de är olika. Om man säger.
Här är i alla fall receptet, så kan man baka två pizzor eller två bröd eller en av varje, hur man vill.
HumanistMorsans Pizzadeg
5 dl vatten, fingervarmt
1½ tsk salt
1 paket jäst
1 l vetemjöl
2 dl durumvete
1 dryg dl olja
Blanda ihop ingredienserna på vanligt vis (lös jästen i vätskan osv...) och arbeta degen lite grann. Den är ganska kletig, men inte jobbigt kletig bara oljigt kleting och det går att baka ut den lätt i alla fall. Jäs den i minst 20 minuter före utbak (jag jäste den nog 40 igår).
Baka ut 2 pizzor och lägg på valfri topping. Grädda 250 grader i 15-20 minuter.
eller
Baka ut 2 limpor och grädda 10 minuter på 250 grader och sedan 20 minuter på 175 grader. Följande olika saker kan göras med brödet: Lägg riven ost uppepå/ Pensla med ägg och lägg valmofrön på/ lägg örtkryddor i och/eller på.
Eller gör en pizza och när den är klar stoppa in en limpa. Medan familjen äter middag får man kvällsmatsbrödet eller frukostbrödet klart!
Lycka till!
fredag, november 17, 2006
Tid
När mitt värkande huvud började närma sig ett vaket tillstånd för att det var tänt i vardagsrummet trodde jag att klockan var fyra på natten och att min dotter gått upp och tänt bara för att somna i soffan (det händer då och då) och just som jag började tvinga mig själv att faktiskt bli vid medvetande för att gå upp och lägga henne i hennes säng så att jag kunde somna om, råkade jag få syn på klockan. Den var halv åtta. På morgonen. Sånt tycker jag inte om. Må adventsljusstakarnas tid infinna sig mycket raskt. De gör morgonarna så mycket enklare.
fredag, november 10, 2006
Vad jag lärt av Askungen
Min snart 3åriga dotter är helt betuttad i Disney-prinsessorna. Tja, hon är såld på prinsessor överhuvudtaget och hon tycker om att klä ut sig, dansa runt och känna sig fin. Sen tycker hon om sina filmer med prinsessor, och då råkar Askungen vara en favorit. Hon ber mig ofta sjunga med henne de olika sångerna som prinsessorna sjunger: Ariels sång, Snövits sång, Törnrosas sång. Och Askungens sång naturligtvis. Fast Askungen har ju flera. Min dotters favorit är "Sjung min näktergal" som Askungen sjunger när hon skurar golvet, och min tjej är en bårande syn när hon härmar Askungen och ligger på vardagsrumsgolvet och skurar och skurar och leker med fantasi-såpbubblor.
Personligen får jag ofta en annan sång på hjärnan, nämligen den som hon sjunger när hon dansar med prinsen på balen. Strax innan hon rusar iväg och tappar glasskon, ni vet. Hennes ögon glittrar alldeles lagom när hon sjunger med sin ljuva stämma inspelad med en typisk 50tals-mikrofon och hon promenerar över romantiska broar under stjärnbeströdd himmel och ska just till att kyssa prinsen när klockan slår tolv. Allt det där vet ni. Men texten på sången hon sjunger börjar så här: Vad jag begär, mm-mm-mm-mm, det har jag här. Mig lyckan till himmelen bär. Resten besparar jag er.
Så under veckan har jag märkt att jag går och sjunger på den första raden lite då och då: när jag lagar mat, när jag diskar och ännu så mycket mer när min 3månaders-son står i knät och vinglar och flirtar som mest med mig. Vad jag begär - det har jag här.
Och successivt under veckan har just den mentaliteten vuxit fram hos mig. Jag har känt mig så välsignad och så lycklig. Så nöjd med vad jag har - på ett positivt vis. Jag har tittat runt i min lägenhet, vår trea, och känt att jag tycker om den. Vet inte vad Room Service skulle säga om den, eller Sköna hem - vårt möblemang är inte direkt trendigt eller införskaffat för att matcha perfekt - men det är vårt hem. Jag känner inte att jag måste ha mer yta eller fler rum, det enda jag saknar är altan och liten gräsmatta och som tidigare nämnt en tvättmaskin i lägenheten. Men altan måste jag inte ha nån på vintern. Nu kurar vi härinne och förbereder oss mentalt för julen som kommer, och jag känner mig inte bedövad av längtan efter något mer eller något annat.
Låter kanske konstigt att jag säger så. Jag har inte sett särskilt mycket av världen, jag bor i en trea i betong-Frölunda i Göteborg, jag saknar fortfarande några poäng för att ha en färdig gymnasielärarutbildning, jag har aldrig haft en arbetsgivare som inte var tillfällig eller bara på helger. Kanske inte mycket att komma med på en klassåterträff eller liknande.
Men jag har burit och fött två barn, jag har upplevt den förlösande känslan när barnet kommer ut och jag får drunka i dess blick första gången. Jag har erfarit ett barns villkorslösa kärlek, sett hur ett spädbarn lyser upp och skrattar när jag kommer inom synfältet - därför att jag är dess hela trygghet och tillvaro. Jag har fått höra orden "Jag älskar dig, mamma" och "Mamma är min bästa vän." Och i mina barns kärlek finner min själ vila - trots min ömmande rygg och mina ständigt trötta fötter - för att jag älskar dem och det är en ljuvlig företeelse att få sin kärlek besvarad. Jag vill faktiskt inte vara någonannanstans. Vad jag begär, det har jag här.
Och nu kommer snart mitt ankare i tillvaron hem: min make.
tisdag, november 07, 2006
Dagens kommentar
Vi lekte i min dotters rum - lillebror sov - och plötsligt ställer sig tjejen på alla fyra, lyfter lite på mattan och kör ner huvudet där och sprattlar med armar och ben.
"Jag gräver som en hund! Jag hittar en långben!"
måndag, november 06, 2006
Tårtkalas
Idag för 374 år sedan stupade Gustav II Adolf i Lützen. 6 november 1632 – ett av de datum i svensk historia som sitter som berget. Har ni smaskat i er någon bakelse idag? Det har inte jag. Faktum är att jag aldrig ätit en Gustav Adolf bakelse i mitt liv, trots att jag har en mycket historieintresserad far och trots att jag arbetat på bageri i flera år och sålt denna bakelse (ja, jag säger en bakelse, vet inte om det är för att jag kommer från Göteborg eller om det beror på att jag kommer från ett medelklasshem, eller något annat. Min privata teori i denna grammatiska fråga som jag utvecklade när jag arbetade på bageri är att de människor som säger det för mig främmande ”ett bakelse” är de som äter tårta med gaffel).
Åter till vår döde konung. Dimman låg tät och kungen stupade, så mycket vet vi allihop. Men vad åstadkom egentligen Gustav II Adolf under sitt liv? Vad hade Sveriges roll för betydelse i det 30åriga kriget?
För att svara på den sista frågan först: Sveriges roll i att åstadkomma slutet på 30åriga kriget kallat den Westfalska freden, kallas för vårt största internationella bidrag Någonsin. Det är inga dåliga ord. Efter 30 år av krig och ännu två decennier före det av oroligheter i Europa, slutade kriget efter fredsförhandlingar mellan Sverige och Frankrike. På den här tiden var Sverige enormt till sin yta och som vi ser även till sitt inflytande. Vi var med och skapade det moderna Europa, Europa så som vi känner det idag.
Men Westfalska freden ägde rum 1648. Det är 16 år efter Gustav II Adolfs död. Så det var Axel Oxenstierna, drottning Kristinas förmyndare, som åstadkom den. Så vad gjorde kungen vi firar idag?
Tja, personligen är jag mest stolt över att han grundade Göteborg. Som göteborgare som passerar Gustav Adolfs torg från tid till annan kan jag inte göra annat. Annars är jag mest fascinerad av hans dotter och hennes liv. Kvinnan som älskade sin far, men abdikerade från tronen och sedan även från sin tro – den tro som hennes far krigat för, den tro som många svenska män dött för – och gick och blev katolik. Otroligt.
Men nog ska man äta tårta idag – med gaffel eller med sked – för att fira hur suveränt Sverige var på den tiden. Det största internationella bidrag Sverige gjort någonsin… det är annat än Göran Persson och EU det. Nä 1600talet ska det vara: dessa är de fornstora dagar som Sverige tronar på, som vi sjunger i vår nationalsång. Detta är vår stolta historia. Och alla anledningar att fira går bra med mig. Så skål på er!
Åter till vår döde konung. Dimman låg tät och kungen stupade, så mycket vet vi allihop. Men vad åstadkom egentligen Gustav II Adolf under sitt liv? Vad hade Sveriges roll för betydelse i det 30åriga kriget?
För att svara på den sista frågan först: Sveriges roll i att åstadkomma slutet på 30åriga kriget kallat den Westfalska freden, kallas för vårt största internationella bidrag Någonsin. Det är inga dåliga ord. Efter 30 år av krig och ännu två decennier före det av oroligheter i Europa, slutade kriget efter fredsförhandlingar mellan Sverige och Frankrike. På den här tiden var Sverige enormt till sin yta och som vi ser även till sitt inflytande. Vi var med och skapade det moderna Europa, Europa så som vi känner det idag.
Men Westfalska freden ägde rum 1648. Det är 16 år efter Gustav II Adolfs död. Så det var Axel Oxenstierna, drottning Kristinas förmyndare, som åstadkom den. Så vad gjorde kungen vi firar idag?
Tja, personligen är jag mest stolt över att han grundade Göteborg. Som göteborgare som passerar Gustav Adolfs torg från tid till annan kan jag inte göra annat. Annars är jag mest fascinerad av hans dotter och hennes liv. Kvinnan som älskade sin far, men abdikerade från tronen och sedan även från sin tro – den tro som hennes far krigat för, den tro som många svenska män dött för – och gick och blev katolik. Otroligt.
Men nog ska man äta tårta idag – med gaffel eller med sked – för att fira hur suveränt Sverige var på den tiden. Det största internationella bidrag Sverige gjort någonsin… det är annat än Göran Persson och EU det. Nä 1600talet ska det vara: dessa är de fornstora dagar som Sverige tronar på, som vi sjunger i vår nationalsång. Detta är vår stolta historia. Och alla anledningar att fira går bra med mig. Så skål på er!
torsdag, november 02, 2006
Disneys attack mot mammor
Jo, som sagt ser jag en del på barnfilm tillsammans med min snart 3åriga dotter och jag har kommit att tänka på något. Disney verkar inte ha mycket till övers för mammor. Min dotter har en del filmer som vi ser ihop, men naturligtvis har jag sett de flesta av Disneys klassiker när jag själv var barn. Det hör liksom till. Och Disney som alltid gör så fina filmer om fina människor med fina drömmar och fina principer har alltså helt skippat att beskriva moderns roll i tillvaron. Nedan följer en redovisning över Disney-mammor - eller brist därav, snarare.
Personer i filmer som fostras av en far, men som inte har någon mor överhuvudtaget:
- Pocahontas
- Ariel
- Jasmine
- Belle
- Prins Philip i Törnrosa
- Askungens prins
Personer i filmer som inte har några föräldrar men en elak styvmor:
- Snövit
- Askungen
Personer som har två föräldrar, men där fadern har den viktiga rollen för berättelsen:
- Simba
- Mulan
- Törnrosa
I den här kategorin stör Törnrosa mig allra mest. Jag såg Törnrosa nu senast i morse och slogs av den fruktansvärda orättvisa filmen gör sagan som sådan och då framförallt den stackars mamman. Mamman som väntade i många år på att bli med barn, och sedan när barnet kom fick lämna bort det att fostras av andra sina första 16 år. Och medan Törnrosas pappa har ett namn och en lång sekvens med repliker, så kallas hennes mor endast för drottningen och hennes enda replik i Hela filmer är "Ni är inte förnärmad, ers Exellens?" Kära vänner...
Personer i filmer som fostras av en far, men som inte har någon mor överhuvudtaget:
- Pocahontas
- Ariel
- Jasmine
- Belle
- Prins Philip i Törnrosa
- Askungens prins
Personer i filmer som inte har några föräldrar men en elak styvmor:
- Snövit
- Askungen
Personer som har två föräldrar, men där fadern har den viktiga rollen för berättelsen:
- Simba
- Mulan
- Törnrosa
I den här kategorin stör Törnrosa mig allra mest. Jag såg Törnrosa nu senast i morse och slogs av den fruktansvärda orättvisa filmen gör sagan som sådan och då framförallt den stackars mamman. Mamman som väntade i många år på att bli med barn, och sedan när barnet kom fick lämna bort det att fostras av andra sina första 16 år. Och medan Törnrosas pappa har ett namn och en lång sekvens med repliker, så kallas hennes mor endast för drottningen och hennes enda replik i Hela filmer är "Ni är inte förnärmad, ers Exellens?" Kära vänner...
Som ni ser skulle man kunna skriva en avhandling per film om hur Disney ser ner på oss mödrar. Jag frågar bara varför? Varför hyllas Mufasa så, men inte den stackars Sarabi? Varför har Ariel, Jasmine och Belle ingen mamma alls? Varför är den enda Disneyprinsessan som har en mor Törnrosa, när hon bara har en replik?
De enda 2 mödrar jag kan komma på som faktiskt har en framträdande roll i någon av Disneys klassiker är Bambis mamma som blir skjuten i slutet av filmen (så att Bambi sedan kan bli fostrad av sin far i Bambi 2) och Duchess i Aristocats, som är en hjälplös adelsdam som blir räddad av vildkatten O'Malley, men som ändå på det hela taget är en mycket öm mor. Hursomhelst är listan på moderlösa huvudrollsinnehavare betydligt längre. Återigen frågar jag: varför?
PS. Tro inte att denna diskussions förs för att jag har för mycket ledig tid... idag har jag bakat bullar och lagat finmiddag, lekt till tusen och handlat mat och haft myskväll med barnens kusin som bor hos oss under höstlovet här. Detta inlägg har jag skrivit nu sent på kvällen för att ge er något att tänka på. =)
Förklaring
Jo, jag är ledsen att det har ekat lite på hyllorna härinne under oktober månad. För att vara ärlig så var jag så nere i blöj-lunch-lek-träsket att jag inte kunde tänka en tanke värd att skriva ner. Allt här i livet har sina bra dagar och sina dåliga dagar, och oktober hade fler av det senare för mig. Barnen vart sjuka och jag satt isolerad fler dagar än man klarar av utan att bli lätt lappsjuk.
Men, jag tänkte bara säga att jag är tillbaka och hoppas kunna ge er något att läsa betydligt oftare!
Hoppas vi ses här!
måndag, oktober 30, 2006
Ett tillägg
Jo, jag tänkte på det igårkväll att filmer och böcker som Ondskan, som är bra på alla sätt och vis men som har ett visst innehåll borde ha en varningsskylt. Alltså våldsamma filmer varnar alltid innan till exempel och nog fanns det våld i Ondskan, men det var ju knappast själva knytnävarna som gjorde filmen magstark. Nä, sådana filmer borde förses med en stor skylt som säger: Varning! Bör ej ses av gravida eller ammande mödrar.
Tycker jag i alla fall.
Två dagar, två filmer
Att olika filmer efterlämnar olika känslor är uppenbart. Nu i helgen fick jag erfara hur man kan gå och lägga sig med vitt skilda känslor två kvällar i rad, på grund av filmvalet för kvällen.
Min man var bortrest i lördags och kom hem nio på kvällen och då hade jag hyrt en film. (Filmen hade jag hyrt, för er som läst tidigare debatt i ämnet här, på nätet. Så smidigt: man väljer sin film, klickar och sekunden senare spelar datorn upp den. Läckert! Ingen behöver åka ut i regnet, ingen behöver lämna tillbaka den. Dessutom är det lagligt.) Filmen jag hyrt hette något så lamt som När ditt hjärta blir varmt, och jag kände att den var bara lagom. Verkade fullständigt förutsägbar och gullig och dessutom utspelade den sig i Italien, vilket alltid är lockande.
Visst var filmen lika förutsägbar som jag trodde - efter tio minuter visste man exakt hur den skulle sluta - men resan till det uppenbara slutet var mycket mer givande än man kunnat tro. När jag gick och lade mig var jag verkligen helt varm i hjärtat och hjärnan gick på högvarv i tankar på vad jag ska sätta tänderna i och skriva, för filmen uppmuntrade minst sagt till att skriva och vara kreativ. Det var i lördags.
Så igår sände TV4 den mång-belönade filmen Ondskan. Jag har inte läst boken och hade inte sett filmen, fastän jag länge velat göra både ock. Jag anser att Guillou är en brilliant författare och har njutit av att läsa hans Arn-böcker och jag till och med klämt en Hamilton, fastän det var i skolans regi såklart. Jag har däremot sett program om filmen där Guillou själv talat om sin uppväxt och kommenterat det ena och det andra och i denna intervju visade han minst sagt upp en helt annan sida av sig själv än den folkligt självgoda han annars så gärna visar upp.
Hur som helst hamnade jag och min man framför den här filmen. Jag var på tok för trött för att vara uppe så sent som man var tvungen till, men samtidigt ville jag ju se klart den.
För att sammanfatta: o tjena vad dåligt jag mådde! Genom hela filmen och efter filmen kände jag att det var en fysik ansträngning att inte börja storgråta. Jag ville sätta mig i soffan och hålla mina två barn i famnen för att aldrig, aldrig, aldrig låta dem gå ut ur vårt hem igen. I alla fall inte utan mitt sällskap. Nä, jag bestämde att min lillkille aldrig skulle få spela i knatteligan (man har ju läst om deras fruktansvärda invningsceremonier) och att de båda skulle gå i en noga vald skola, privat eller kommunal, men helst skulle vi flytta utomlands och ha hemskola. Jag kände mig som en älgko som såg en människa komma i närheten av mina kalvar - jag var redo att anfalla och göra precis vad som krävdes för att skydda dem.
Sen tänkte jag på att filmen faktiskt var baserat på någons liv. Jag tänkte på hur lätt det skulle vara att ta reda på vilka de här onda personerna var i verkligheten - måste gå att ta reda på vilken skola Guillou gick på och vilket år han gick där och vem som var i elevrådet. Och jag undrade om det var samma killar som nu fått fängelse för Skandia-skandalen. Antagligen är det sådant de pysslar med nuförtiden i alla fall.
Så tänkte jag på vilken suverän hämnd Guillou har kokat ihop: hela svenska folket (och de utomlands som gav filmen Oscars-nominering) är emot dessa mobbare och när dessa läser i tidningen och hör debatter och så vet de att det är jag, det var jag som gjorde det. Jag undrade om de kunde leva med sig själva. Jag undrade om någon ringt Guillou i vuxen ålder och bett om ursäkt.
Sen tänkte jag på hur jag inte hade några kompisar som barn och hur högstadiet var för mig, min bror och alla andra som fått höra glåpord eller blivit utfrysta eller slagna. Och jag undrade hur jag kunde skydda barnen från detta. Måste de verkligen gå på högstadiet? Kan de inte skippa det bara?
Så i lördags gick jag och lade mig svävande på moln, med författartankar, drömmar och vackra ord för min sömndruckna blick. Men igår var hjärtat tungt, sömnen lätt och hela min själ värkte av en längtan att beskydda och hålla nära de två små som jag älskar. Men jag vet att jag inte kan skydda barnen från allt. Men min största önskan är att när det onda händer, att de då inte tiger, utan talar med någon. Till exempel med sin mor.
Min man var bortrest i lördags och kom hem nio på kvällen och då hade jag hyrt en film. (Filmen hade jag hyrt, för er som läst tidigare debatt i ämnet här, på nätet. Så smidigt: man väljer sin film, klickar och sekunden senare spelar datorn upp den. Läckert! Ingen behöver åka ut i regnet, ingen behöver lämna tillbaka den. Dessutom är det lagligt.) Filmen jag hyrt hette något så lamt som När ditt hjärta blir varmt, och jag kände att den var bara lagom. Verkade fullständigt förutsägbar och gullig och dessutom utspelade den sig i Italien, vilket alltid är lockande.
Visst var filmen lika förutsägbar som jag trodde - efter tio minuter visste man exakt hur den skulle sluta - men resan till det uppenbara slutet var mycket mer givande än man kunnat tro. När jag gick och lade mig var jag verkligen helt varm i hjärtat och hjärnan gick på högvarv i tankar på vad jag ska sätta tänderna i och skriva, för filmen uppmuntrade minst sagt till att skriva och vara kreativ. Det var i lördags.
Så igår sände TV4 den mång-belönade filmen Ondskan. Jag har inte läst boken och hade inte sett filmen, fastän jag länge velat göra både ock. Jag anser att Guillou är en brilliant författare och har njutit av att läsa hans Arn-böcker och jag till och med klämt en Hamilton, fastän det var i skolans regi såklart. Jag har däremot sett program om filmen där Guillou själv talat om sin uppväxt och kommenterat det ena och det andra och i denna intervju visade han minst sagt upp en helt annan sida av sig själv än den folkligt självgoda han annars så gärna visar upp.
Hur som helst hamnade jag och min man framför den här filmen. Jag var på tok för trött för att vara uppe så sent som man var tvungen till, men samtidigt ville jag ju se klart den.
För att sammanfatta: o tjena vad dåligt jag mådde! Genom hela filmen och efter filmen kände jag att det var en fysik ansträngning att inte börja storgråta. Jag ville sätta mig i soffan och hålla mina två barn i famnen för att aldrig, aldrig, aldrig låta dem gå ut ur vårt hem igen. I alla fall inte utan mitt sällskap. Nä, jag bestämde att min lillkille aldrig skulle få spela i knatteligan (man har ju läst om deras fruktansvärda invningsceremonier) och att de båda skulle gå i en noga vald skola, privat eller kommunal, men helst skulle vi flytta utomlands och ha hemskola. Jag kände mig som en älgko som såg en människa komma i närheten av mina kalvar - jag var redo att anfalla och göra precis vad som krävdes för att skydda dem.
Sen tänkte jag på att filmen faktiskt var baserat på någons liv. Jag tänkte på hur lätt det skulle vara att ta reda på vilka de här onda personerna var i verkligheten - måste gå att ta reda på vilken skola Guillou gick på och vilket år han gick där och vem som var i elevrådet. Och jag undrade om det var samma killar som nu fått fängelse för Skandia-skandalen. Antagligen är det sådant de pysslar med nuförtiden i alla fall.
Så tänkte jag på vilken suverän hämnd Guillou har kokat ihop: hela svenska folket (och de utomlands som gav filmen Oscars-nominering) är emot dessa mobbare och när dessa läser i tidningen och hör debatter och så vet de att det är jag, det var jag som gjorde det. Jag undrade om de kunde leva med sig själva. Jag undrade om någon ringt Guillou i vuxen ålder och bett om ursäkt.
Sen tänkte jag på hur jag inte hade några kompisar som barn och hur högstadiet var för mig, min bror och alla andra som fått höra glåpord eller blivit utfrysta eller slagna. Och jag undrade hur jag kunde skydda barnen från detta. Måste de verkligen gå på högstadiet? Kan de inte skippa det bara?
Så i lördags gick jag och lade mig svävande på moln, med författartankar, drömmar och vackra ord för min sömndruckna blick. Men igår var hjärtat tungt, sömnen lätt och hela min själ värkte av en längtan att beskydda och hålla nära de två små som jag älskar. Men jag vet att jag inte kan skydda barnen från allt. Men min största önskan är att när det onda händer, att de då inte tiger, utan talar med någon. Till exempel med sin mor.
torsdag, oktober 12, 2006
Den nya drogen
Jag är övertygad om att du provat den. Den nya drogen. Få saker är så beroendeframkallande som den. Den går in i systemet via näthinnan och tränger in i den kreativa delen av hjärnan, där fantasier genast dyker upp. Framtidsfantasier om lyckliga, lekande barn och moderiktiga panelgardiner. Drogen som inte bara slått hårt mot generationen av småbarnsföräldrar som jag tillhör, utan mot hela svenska folket, även om jag gissar att unga familjer drabbats extra hårt. Ett är då säkert, när du börjat kan du inte sluta. Drogen heter Hemnet.
På Hemnet kan du se vad det finns för boende i alla områden i hela Sverige, så du kan enkelt välja vilket just du är intresserad av. När du hittat ett intressant objekt finns där en boendekalkyl två musklick bort som talar om för dig på studs om du har råd med boendet eller inte. Och sen finns där bilderna. Det är de som fångar dig, som ger dig tvångshallucinationer om julgranar i vardagsrummet och trehjulingar på altanen. Hallunicationerna som gör att den där boendekalylen känns mindre relevant. Drömmen är det enda som betyder nåt och du måste tillbaka. Du måste ha mer.
Visst befinner jag mig i det stadiet i livet när bekanta runtomkring börjar köpa hus. Man växer ur sin trea, man vill bo i lugnare område, man söker sig till barnvänliga gator och lummiga trädgårdar, till boende med fler rum och mer öppna ytor. Jovisst är det så. Men jag tror verkligen inte att det är på grund av att jag är i det stadiet som jag känner som jag gör: Alla köper hus. Det känns som att hus blivit på modet precis som inreding varit länge. Man ska ha hus. Och har du redan hus ska du piffa till det. Man ska ha helkaklade badrum och läckra kök. Golvvärme och amorteringar. Det är liksom det tillvaron handlar om.
Värst av alla är företaget (nämner inga namn) som säljer köksluckor under slogan "Alla har rätt till ett häftigt kök". Av alla värdelösa reklamer genom tiderna, stör nästan denna mig mest. Jag anser att alla har rätt till mat, demokrati, yttrandefrihet och några saker till. Det är rättigheter som ingen människa borde tas ifrån, även om det hela tiden händer, tragiskt nog. Men att ha ett häftigt kök - inte bara ett kök, utan ett Häftigt dessutom! - ligger väl ändå så långt ner på listan av mänskliga rättigheter som man kan komma.
Och ändå har vi gått på det. Ändå sitter vi där vid datorn och dreglar och drömmer om ett liv med ett häftigt kök. Inget ont om alla som har köpt hus nyligen eller just gjort om köket - jag är först av alla att gratulera!! - men nånting inom mig ber mig att sluta. Försöka säga nej till drogen och inse att just nu är inte rätt tid. Vi har inga pengar och husmarknaden barock - det finns flertalet legitima anledningar att vänta med husköp. Men så sitter jag där i alla fall. Klickar på dessa adresser och ser sovrum, gräsmattor och gungor rulla upp för min syn, och när jag kommer till ett fotografi på en tvättmaskin känner jag en tår tränga fram i ögat. Tänk att ha tvättmaskin! Att kunna slänga in en body full med spy i maskinen och köra den precis NÄR jag VILL. Så enkelt. Så enkelt, men ändå så långt borta. Ouppnåeligt.
Jag hoppas att era drömmar om hus går i uppfyllelse. Och till er som redan lever i drömmen - njut! Själv ska jag dock försöka lägga band på mig, för jag har det så välsignat bra att jag inte borde behöva vända mig till detta onskefullt beroendeframkallande för att få visioner om hur härligt livet kunde vara, för livet är faktiskt helt underbart precis som det är. Jag trivs i mitt hem och jag trivs till tusen i området där jag bor, med närhet till allt jag någonsin kommer behöva. Men en tvättmaskin i badrummet och kanske en diskmaskin i köket, det vore nåt det. Och kanske på köpet terrakottafärgat kakel och stilrena köksluckor. Och kanske... kanske...
På Hemnet kan du se vad det finns för boende i alla områden i hela Sverige, så du kan enkelt välja vilket just du är intresserad av. När du hittat ett intressant objekt finns där en boendekalkyl två musklick bort som talar om för dig på studs om du har råd med boendet eller inte. Och sen finns där bilderna. Det är de som fångar dig, som ger dig tvångshallucinationer om julgranar i vardagsrummet och trehjulingar på altanen. Hallunicationerna som gör att den där boendekalylen känns mindre relevant. Drömmen är det enda som betyder nåt och du måste tillbaka. Du måste ha mer.
Visst befinner jag mig i det stadiet i livet när bekanta runtomkring börjar köpa hus. Man växer ur sin trea, man vill bo i lugnare område, man söker sig till barnvänliga gator och lummiga trädgårdar, till boende med fler rum och mer öppna ytor. Jovisst är det så. Men jag tror verkligen inte att det är på grund av att jag är i det stadiet som jag känner som jag gör: Alla köper hus. Det känns som att hus blivit på modet precis som inreding varit länge. Man ska ha hus. Och har du redan hus ska du piffa till det. Man ska ha helkaklade badrum och läckra kök. Golvvärme och amorteringar. Det är liksom det tillvaron handlar om.
Värst av alla är företaget (nämner inga namn) som säljer köksluckor under slogan "Alla har rätt till ett häftigt kök". Av alla värdelösa reklamer genom tiderna, stör nästan denna mig mest. Jag anser att alla har rätt till mat, demokrati, yttrandefrihet och några saker till. Det är rättigheter som ingen människa borde tas ifrån, även om det hela tiden händer, tragiskt nog. Men att ha ett häftigt kök - inte bara ett kök, utan ett Häftigt dessutom! - ligger väl ändå så långt ner på listan av mänskliga rättigheter som man kan komma.
Och ändå har vi gått på det. Ändå sitter vi där vid datorn och dreglar och drömmer om ett liv med ett häftigt kök. Inget ont om alla som har köpt hus nyligen eller just gjort om köket - jag är först av alla att gratulera!! - men nånting inom mig ber mig att sluta. Försöka säga nej till drogen och inse att just nu är inte rätt tid. Vi har inga pengar och husmarknaden barock - det finns flertalet legitima anledningar att vänta med husköp. Men så sitter jag där i alla fall. Klickar på dessa adresser och ser sovrum, gräsmattor och gungor rulla upp för min syn, och när jag kommer till ett fotografi på en tvättmaskin känner jag en tår tränga fram i ögat. Tänk att ha tvättmaskin! Att kunna slänga in en body full med spy i maskinen och köra den precis NÄR jag VILL. Så enkelt. Så enkelt, men ändå så långt borta. Ouppnåeligt.
Jag hoppas att era drömmar om hus går i uppfyllelse. Och till er som redan lever i drömmen - njut! Själv ska jag dock försöka lägga band på mig, för jag har det så välsignat bra att jag inte borde behöva vända mig till detta onskefullt beroendeframkallande för att få visioner om hur härligt livet kunde vara, för livet är faktiskt helt underbart precis som det är. Jag trivs i mitt hem och jag trivs till tusen i området där jag bor, med närhet till allt jag någonsin kommer behöva. Men en tvättmaskin i badrummet och kanske en diskmaskin i köket, det vore nåt det. Och kanske på köpet terrakottafärgat kakel och stilrena köksluckor. Och kanske... kanske...
lördag, september 30, 2006
Pretty Mom
Först av allt får jag rikta ett tack till min mans chef som gjorde det hela möjligt. Tack!
Min man fick nämligen en present av sitt jobb, en present till den nyfödda bäbisen. De hade frågat tidigare vad vi önskade oss, och vi hade svarat kläder. Men när min man öppnade paketen var de fulla med flickkläder. Och ni som hängt med här ett tag vet att jag för drygt två månader sen födde en son.
Så idag traskade jag till affären med en kasse med flickkläder och ett kvitto på 526 kronor att handla Andra kläder för. Oj, vad roligt jag hade!
Man kan sammanfatta upplevelsen med att säga att jag handlade för 310 kronor. Plussa ihop det med summan från kvittot och ni ser att jag hade Väldigt roligt! Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när hon får shoppa loss hur mycket hon vill för någon annans pengar. Det är den bästa scenen i filmen! Nu hade ju inte jag tiotusentals kronor som hon, men 500 spänn är mycket nog åt mig! Pretty Woman à la HumanistMorsan - Pretty Mom! Min lillkille fick bodysar och strumpor och mössa, hängslebyxor och världens finaste mysdress och tjejen fick kjol och tjusig blus och när jag kom hem med stora, tunga kassen och hade presentutdelning som närmast påminde om julafton hade min man bara en sak att säga, utöver att allting var mycket fint: köpte du ingenting till dig själv?
Nej... det gjorde jag ju inte. Det är så mycket svårare att hitta nåt till mig. Och skulle nåt se bra ut på galgen är det ingen garanti för att det skulle vara snyggt på. Så där väldans Pretty är väl inte den här morsan dådå... men hon har snygga barn! =)
Min man fick nämligen en present av sitt jobb, en present till den nyfödda bäbisen. De hade frågat tidigare vad vi önskade oss, och vi hade svarat kläder. Men när min man öppnade paketen var de fulla med flickkläder. Och ni som hängt med här ett tag vet att jag för drygt två månader sen födde en son.
Så idag traskade jag till affären med en kasse med flickkläder och ett kvitto på 526 kronor att handla Andra kläder för. Oj, vad roligt jag hade!
Man kan sammanfatta upplevelsen med att säga att jag handlade för 310 kronor. Plussa ihop det med summan från kvittot och ni ser att jag hade Väldigt roligt! Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när hon får shoppa loss hur mycket hon vill för någon annans pengar. Det är den bästa scenen i filmen! Nu hade ju inte jag tiotusentals kronor som hon, men 500 spänn är mycket nog åt mig! Pretty Woman à la HumanistMorsan - Pretty Mom! Min lillkille fick bodysar och strumpor och mössa, hängslebyxor och världens finaste mysdress och tjejen fick kjol och tjusig blus och när jag kom hem med stora, tunga kassen och hade presentutdelning som närmast påminde om julafton hade min man bara en sak att säga, utöver att allting var mycket fint: köpte du ingenting till dig själv?
Nej... det gjorde jag ju inte. Det är så mycket svårare att hitta nåt till mig. Och skulle nåt se bra ut på galgen är det ingen garanti för att det skulle vara snyggt på. Så där väldans Pretty är väl inte den här morsan dådå... men hon har snygga barn! =)
söndag, september 24, 2006
En tumregel för mödrar till små barn
Alltihop började med något som Ingmar sa. Ingmar är min lärare på körskolan, en mycket bra sådan. Jag skulle kunna skriva en hel del om hur mycket Ingmar förändrat mitt liv, men nu skulle det här handla om något annat. Nämligen formuleringen av en tumregel.
Det visade sig nämligen vid min första körlektion att jag redan kunde köra bil. Riktigt bra dessutom. Självklart saknade jag (och gör fortfarande) rutin och allting med körning blir ju bättre när man har lite mer vana såklart, men de grundläggande grejerna, som hindrat mig så länge, visade det sig att jag bemästrade finfint. Motoriken fanns i fötter, händer, blick. Så vad var det då Ingmar gjorde eller sa för att jag plötstligt skulle inse att jag kunde köra bil? Han sa åt mig att vara lugn. Han fick mig att förstå att det fanns ingenting i trafiken som någonsin igen skulle få mig att bli stressad eller nervös. Han lärde mig att starta lugnt och krypköra, att växla lugnt, släppa kopplingen lugnt, att släppa allt vad stress heter. Och vips: jag kunde köra bil. Varsomhelst. På min andra lektion körde jag i Majorna på trånga gator med bilar parkerade överallt, cyklister överallt och spårvagnar och trafik i det oändliga. Och jag var lugn och körde fint.
Det var alltså så det började. Sen gick jag och tänkte på det där med att vara lugn och plötsligt formade sig en tes i min hjärna. En tes applicerbar på körning såväl som på moderskapet. Framförallt när man har småbarn då. Så jag testade tesen ett par dagar och det visade sig att det stämde.
Man klarar av allting så länge som man inte har bråttom.
Det är min tes. Min gyllene tumregel. Jag klarar av allting så länge som jag inte har bråttom. Det är sant.
Saken är den förstår ni, att jag lider av en farligt kort stubin. Och när Lillebror skriker i sittern och jag försöker få middagen klar till ett visst klockslag då gästerna kommer och Storasyster står och gnäller bredvid mig, då tappar jag all fattning och skäller på min dotter. Jag erkänner. Jag klarar inte av sådana situationer, jag hanterar stress mycket dåligt och alla dammar brister och mitt dåliga humör går ut över min stackars dotter. Visst ska hon inte stå och provocera mig i de lägena och vara så trotsig hon bara kan, men det är jag som är mamman och jag får aldrig skylla mina dåliga handlingar på henne. Hon är bara barn och hon förtjänar en mamma som är snäll.
Men om jag planerar mina dagar så att den situationen inte uppkommer, om jag ser till att det alltid, alltid finns tid så att jag slipper ha bråttom, då finns det inga hinder i världen. Då gör det ingenting att min dotter vill hjälpa till att diska eller hjälpa till att laga middag - för då blir det aktiviteten för stunden och det får ta den tid det tar. Då gör det ingenting att hon vill köra en liten barn-kundvagn på Ica - då blir det aktiviteten istället för att jag ska lyckas både handla och hålla barnen lugna i vagnen så att vi snabt kan ta oss ut från Ica och göra nåt Annat som barnen kan tycka är roligt. Har vi ingen tid att passa, har vi inte bråttom, så klarar jag av vadsomhelst, även med två barn. Det gäller att inte ha fler än ett eller två åtaganden om dagen.
Alla ni andra mammor därute har säkert räknat ut detta för längesen. Visst har jag alltid försökt göra det som jag behöver göra till en rolig aktivitet även för min dotter, men nu har jag lyckats sätta ord på vad det är som gör skillnaden. Skillnaden som hjälper mig behålla mitt lugn och mitt vänliga, kärleksfulla sätt, och undvika att frustrationen inträder vid minsta lilla. Om man inte har bråttom, så klarar man vad som helst. Två och ett halvt år senare kom jag på det. =)
Det visade sig nämligen vid min första körlektion att jag redan kunde köra bil. Riktigt bra dessutom. Självklart saknade jag (och gör fortfarande) rutin och allting med körning blir ju bättre när man har lite mer vana såklart, men de grundläggande grejerna, som hindrat mig så länge, visade det sig att jag bemästrade finfint. Motoriken fanns i fötter, händer, blick. Så vad var det då Ingmar gjorde eller sa för att jag plötstligt skulle inse att jag kunde köra bil? Han sa åt mig att vara lugn. Han fick mig att förstå att det fanns ingenting i trafiken som någonsin igen skulle få mig att bli stressad eller nervös. Han lärde mig att starta lugnt och krypköra, att växla lugnt, släppa kopplingen lugnt, att släppa allt vad stress heter. Och vips: jag kunde köra bil. Varsomhelst. På min andra lektion körde jag i Majorna på trånga gator med bilar parkerade överallt, cyklister överallt och spårvagnar och trafik i det oändliga. Och jag var lugn och körde fint.
Det var alltså så det började. Sen gick jag och tänkte på det där med att vara lugn och plötsligt formade sig en tes i min hjärna. En tes applicerbar på körning såväl som på moderskapet. Framförallt när man har småbarn då. Så jag testade tesen ett par dagar och det visade sig att det stämde.
Man klarar av allting så länge som man inte har bråttom.
Det är min tes. Min gyllene tumregel. Jag klarar av allting så länge som jag inte har bråttom. Det är sant.
Saken är den förstår ni, att jag lider av en farligt kort stubin. Och när Lillebror skriker i sittern och jag försöker få middagen klar till ett visst klockslag då gästerna kommer och Storasyster står och gnäller bredvid mig, då tappar jag all fattning och skäller på min dotter. Jag erkänner. Jag klarar inte av sådana situationer, jag hanterar stress mycket dåligt och alla dammar brister och mitt dåliga humör går ut över min stackars dotter. Visst ska hon inte stå och provocera mig i de lägena och vara så trotsig hon bara kan, men det är jag som är mamman och jag får aldrig skylla mina dåliga handlingar på henne. Hon är bara barn och hon förtjänar en mamma som är snäll.
Men om jag planerar mina dagar så att den situationen inte uppkommer, om jag ser till att det alltid, alltid finns tid så att jag slipper ha bråttom, då finns det inga hinder i världen. Då gör det ingenting att min dotter vill hjälpa till att diska eller hjälpa till att laga middag - för då blir det aktiviteten för stunden och det får ta den tid det tar. Då gör det ingenting att hon vill köra en liten barn-kundvagn på Ica - då blir det aktiviteten istället för att jag ska lyckas både handla och hålla barnen lugna i vagnen så att vi snabt kan ta oss ut från Ica och göra nåt Annat som barnen kan tycka är roligt. Har vi ingen tid att passa, har vi inte bråttom, så klarar jag av vadsomhelst, även med två barn. Det gäller att inte ha fler än ett eller två åtaganden om dagen.
Alla ni andra mammor därute har säkert räknat ut detta för längesen. Visst har jag alltid försökt göra det som jag behöver göra till en rolig aktivitet även för min dotter, men nu har jag lyckats sätta ord på vad det är som gör skillnaden. Skillnaden som hjälper mig behålla mitt lugn och mitt vänliga, kärleksfulla sätt, och undvika att frustrationen inträder vid minsta lilla. Om man inte har bråttom, så klarar man vad som helst. Två och ett halvt år senare kom jag på det. =)
torsdag, september 14, 2006
Dagens ros
Dagens ros går till den man i 65-70årsåldern som jag mötte idag på Ica.
Skulle bara handla lite potatis på vägen hem från öppna förskolan. Lillpojken sov redan och tjejen hade fått nappen för hon var lite grinig. Stod i kassan, hade betalat och gick ut till varorna. Tog de tunga grejerna och la dom under vagnen, reste mig för att packa ner de lätta i en kasse som jag kunde bära i handen. Innan jag tog tag i kassen för att packa ner det sista, strök jag min dotter över kinden. Hon hade somnat.
Plötsligt säger den äldre mannen något. Den äldre mannen som står bredvid och just packat klart sin kasse. "Vad duktig du är" säger han. Jag ser lite oförstående ut så han säger det igen och pekar på min dubbelvagn. Han säger det med en blandning av beundran och uppskattning i ansiktet. Ler gör han, uppriktigt och varmt. Jag ler stort tillbaka och säger "Tackar! Tack så mycket!" och kör min vagn hem.
Uppskattning är en bristvara i en hemmamammas liv. Denna lilla upplevelse kommer jag leva på i minst en vecka! Visst får jag goa kramar av barnen och sitter jag ner o lyssnar på min dotter berättar hon de mest roande saker för mig och ofta talar hon om att hon älskar mig. Nu imorse berättade hon lyckligt att hon älskar sin lillebror med och gav honom en öm puss på kinden. Sånt smälter jag naturligtvis av.
Men sanningen är den att det finns några få dagar här och var, även riktigt bra dagar med mycket lek och mat och donande, när jag känner att jag är hemma endast för mina barns skull, för jag tror det är det bästa för just dom. Jag känner att jag ger och ger och ger och sliter från morgon till kväll, men får ingenting tillbaka. Och visst är moderskapet ett långt tjänande och det har jag ingenting emot. Men att få höra dessa ord av en främling, av en god man som såg att jag gör något gott och sedan dessutom sa det till mig, betyder så mycket.
Vi känner ju lite att vi kämpar i motvind, min man och jag, som valt att ställa oss utanför välfärdssystemet med föräldrapengar och dagis och ta hand om barnen själva utan stöd från staten (och då samtidigt betala lika mycket skatt som alla andra, om inte mer). Föräldrar som gör så värderas för intet av den sittande regeringen. Jag tror att mannen som fått Dagens ros, Ica-mannen, skulle bli en fin statsminister. Han hade ett gott öga för vad som värderas högt här i världen och det är en viktig ledarförmåga. Men det kan bli svårt för honom att få majoritet så här 3 dagar före valet och jag anser redan att vi har en utomordentlig statsministerkandidat. Jag tror jag ger min röst till honom och låter Ica-mannen vara en mysfarbror som i alla anonymitet kan sprida värme omkring sig på närbutiker runt om i landet.
Skulle bara handla lite potatis på vägen hem från öppna förskolan. Lillpojken sov redan och tjejen hade fått nappen för hon var lite grinig. Stod i kassan, hade betalat och gick ut till varorna. Tog de tunga grejerna och la dom under vagnen, reste mig för att packa ner de lätta i en kasse som jag kunde bära i handen. Innan jag tog tag i kassen för att packa ner det sista, strök jag min dotter över kinden. Hon hade somnat.
Plötsligt säger den äldre mannen något. Den äldre mannen som står bredvid och just packat klart sin kasse. "Vad duktig du är" säger han. Jag ser lite oförstående ut så han säger det igen och pekar på min dubbelvagn. Han säger det med en blandning av beundran och uppskattning i ansiktet. Ler gör han, uppriktigt och varmt. Jag ler stort tillbaka och säger "Tackar! Tack så mycket!" och kör min vagn hem.
Uppskattning är en bristvara i en hemmamammas liv. Denna lilla upplevelse kommer jag leva på i minst en vecka! Visst får jag goa kramar av barnen och sitter jag ner o lyssnar på min dotter berättar hon de mest roande saker för mig och ofta talar hon om att hon älskar mig. Nu imorse berättade hon lyckligt att hon älskar sin lillebror med och gav honom en öm puss på kinden. Sånt smälter jag naturligtvis av.
Men sanningen är den att det finns några få dagar här och var, även riktigt bra dagar med mycket lek och mat och donande, när jag känner att jag är hemma endast för mina barns skull, för jag tror det är det bästa för just dom. Jag känner att jag ger och ger och ger och sliter från morgon till kväll, men får ingenting tillbaka. Och visst är moderskapet ett långt tjänande och det har jag ingenting emot. Men att få höra dessa ord av en främling, av en god man som såg att jag gör något gott och sedan dessutom sa det till mig, betyder så mycket.
Vi känner ju lite att vi kämpar i motvind, min man och jag, som valt att ställa oss utanför välfärdssystemet med föräldrapengar och dagis och ta hand om barnen själva utan stöd från staten (och då samtidigt betala lika mycket skatt som alla andra, om inte mer). Föräldrar som gör så värderas för intet av den sittande regeringen. Jag tror att mannen som fått Dagens ros, Ica-mannen, skulle bli en fin statsminister. Han hade ett gott öga för vad som värderas högt här i världen och det är en viktig ledarförmåga. Men det kan bli svårt för honom att få majoritet så här 3 dagar före valet och jag anser redan att vi har en utomordentlig statsministerkandidat. Jag tror jag ger min röst till honom och låter Ica-mannen vara en mysfarbror som i alla anonymitet kan sprida värme omkring sig på närbutiker runt om i landet.
Het oxgryta
I helgen gjorde jag en dödligt god gryta som jag kände att alla borde få smaka. Kanske nu till helgen?
Dödligt god, het oxgryta
6 personer
800 gr oxgrytbitar
1-2 lökar
1 paprika, valfri färg
250 gr tomarkross
1-2 msk tomatpuré
2-3 skivor inlagd, röd jalapeno
salt
vatten
Hacka löken och lägg i stekgryta. Bryn köttet i omgångar, salta rikligt och lägg i grytan. Häll på vatten så det täcker helt, tillsätt tomatpuré och hälften av tomatkrosset. Dela ner skivorna av jalapeno till lite mindre bitar och tillsätt till grytan. Koka en eller två timmar, tills köttet är riktigt mört. Hacka ner paprikan och låt den koka med det sista. Smaka av med salt och resten av tomatkrosset. Servera med ris och en stor grönsallad.
Mums!
Dödligt god, het oxgryta
6 personer
800 gr oxgrytbitar
1-2 lökar
1 paprika, valfri färg
250 gr tomarkross
1-2 msk tomatpuré
2-3 skivor inlagd, röd jalapeno
salt
vatten
Hacka löken och lägg i stekgryta. Bryn köttet i omgångar, salta rikligt och lägg i grytan. Häll på vatten så det täcker helt, tillsätt tomatpuré och hälften av tomatkrosset. Dela ner skivorna av jalapeno till lite mindre bitar och tillsätt till grytan. Koka en eller två timmar, tills köttet är riktigt mört. Hacka ner paprikan och låt den koka med det sista. Smaka av med salt och resten av tomatkrosset. Servera med ris och en stor grönsallad.
Mums!
onsdag, september 06, 2006
Att vara bortbyting
Människor har genom tiderna fått den uppfattningen att troll är ett ont och själviskt släkte. Trollen har beskrivits på det viset i alla tider, men det är fel. Troll är för det första inte likadana allihop - det finns trevliga troll och otrevliga troll, precis som med människor. Detta är dock det enda som troll har gemensamt med människor, för de är inte alls som vi.Troll är karska och tåliga, de föraktar den som är ömtålig till sinnet eller talar illa om skogen. Överlag är troll allmänt vänliga och tillmötesgående mot varandra, fast lite misstänksamma mot främlingar. Därför tror jag att människor tänker illa om troll för de tycker att människan är fånig. Med rätta, skulle jag säga. Sedan finns det såklart elaka troll, inte så många, men lite här och var finns de. Där skogen är som djupast och träden står tätt ihop, där är trollen som farligast.
Det här trollet är förstås inte alls farligt. Hon heter Lovisa och är min biologiska mamma. Det är inte lätt att fånga troll på bild, men här lyckades jag. Jag ser henne ofta förstår ni. Hon kikar from ur skogen när jag kommer gående. Hon tror nog att jag inte ser henne. Hon tror nog att ett liv bland människor gjort att jag mist mina trollförmågor. Men så är det inte. Jag ser henne alltid. Och det känns så gott att veta att hon ser efter mig fortfarande, efter alla dessa år. Ibland undrar jag om hon inte ångrar bytet. Men hon har aldrig försökt röva tillbaka mig. Jag hoppas bara hon är snäll mot människoungen hon tog. Men det är hon nog.
Har tänkt mycket på henne de senaste dagarna eftersom min dotter fått pippi på sången "Trollfar i Snurreberget". Och eftersom det inte går två timmar utan att hon ber mig sjunga den igen, har jag den konstant på hjärnan. Men det gör inte så mycket, min trollsjäl stornjuter av att sjunga fraser som "över silversten, under gyllengren, ut på sommarljusa ängar". Det är då som jag önskar att jag någon gång i livet hade blivit bjuden på bal i Drömskogen vid Snurreberg. Då värker det av längtan i trollehjärtat. Så det är ju inte konstigt att min dotter älskar sången, halvt troll som hon är.
Annars får jag säga att jag trivs bra med livet som bortbyting. Nog för att jag saknar skogen ofta när jag bor så här i storstan, men jag känner ju att livet som människa ger större möjligheter. Och skogen, lukten av gran och känslan av mossa under foten - det kan jag uppleva ändå ibland. Från tid till annan. Och det är då jag ser henne. Lovisa. Världens mest godmodiga troll. Min egen trollmor.
tisdag, september 05, 2006
Tack Tomas Bodström
Idag fick min man böta 600 spänn för att han cyklade mot rött ljus. I centrala Göteborg, tillsammans med en annan cyklist, haffade de honom när han kom till andra sidan gatan. 600 spänn! Jojo, vi är gjorda av pengar, ta dom bara. Vi tycker inte vi betalar tillräckligt med skatt så för allt i världen, ta lite extra.
Vi pratar alltså om min man. Samma ärliga, hederliga människa som fortfarande hyr film i butik när alla andra laddar hem från nätet. Han har aldrig gjort någon förnär, han cyklar till och med till jobbet istället för att glassigt ta bilen. Miljövänlig, hurtig, samvetsgrann hela vägen igenom. Och honom tog de som en annan ligist, stod med block och penna och fick honom att känna sig som en skurk. Dessutom kom han försent till jobbet.
När jag nu precis fick reda på detta kände jag ett enormt behov att skriva om det. Tack och lov för bloggen, är lite osäker på om dagstidningarna är intresserade. Men kanske. Man vet aldrig. Jag har ju trots allt Tomas Bodström att tacka.
Så Tack. Tack, Tomas Bodström för att vi fick ge dig 600 kronor till. Tack för att du sagt åt poliserna att istället för att jaga riktiga kriminella, våldsbrottslingar och sådana som skulle kosta pengar om de togs fast, jaga såna som min man. Miljömedvetna skattebetalare som aldrig brutit lagen. Dom kan man istället tjäna pengar på förstår ni. Och fortkörningsböter ger inte lika bra, för vid ett rödljus kan man ta flera stycken när de cyklar över för att de ändå inte stör traffiken om de cyklar just då. Perfekt plan! Våldsbrott kostar staten pengar, traffikbrott ger staten pengar - klart vi sätter resurserna på det senare!
Kära nån. Tack, men nej tack. Nej tack Tomas Bodström, du får inte min röst.
Vi pratar alltså om min man. Samma ärliga, hederliga människa som fortfarande hyr film i butik när alla andra laddar hem från nätet. Han har aldrig gjort någon förnär, han cyklar till och med till jobbet istället för att glassigt ta bilen. Miljövänlig, hurtig, samvetsgrann hela vägen igenom. Och honom tog de som en annan ligist, stod med block och penna och fick honom att känna sig som en skurk. Dessutom kom han försent till jobbet.
När jag nu precis fick reda på detta kände jag ett enormt behov att skriva om det. Tack och lov för bloggen, är lite osäker på om dagstidningarna är intresserade. Men kanske. Man vet aldrig. Jag har ju trots allt Tomas Bodström att tacka.
Så Tack. Tack, Tomas Bodström för att vi fick ge dig 600 kronor till. Tack för att du sagt åt poliserna att istället för att jaga riktiga kriminella, våldsbrottslingar och sådana som skulle kosta pengar om de togs fast, jaga såna som min man. Miljömedvetna skattebetalare som aldrig brutit lagen. Dom kan man istället tjäna pengar på förstår ni. Och fortkörningsböter ger inte lika bra, för vid ett rödljus kan man ta flera stycken när de cyklar över för att de ändå inte stör traffiken om de cyklar just då. Perfekt plan! Våldsbrott kostar staten pengar, traffikbrott ger staten pengar - klart vi sätter resurserna på det senare!
Kära nån. Tack, men nej tack. Nej tack Tomas Bodström, du får inte min röst.
lördag, september 02, 2006
Sommaren slut
Jag kommer i mina jeans igen! Och jag har dem på mig. Idag har jag tagit bort nagellacket från tårna. Nu är sommaren slut.
fredag, september 01, 2006
Ett sjukhus, ett billarm och ett visdomens ord
Vart ska man börja? Efter förra inlägget har vår semester fortsatt i spåret "typiskt".
Dagen efter Borås Djurpark fick jag mitt livs andra getingstick och när man får sitt andra stick kan man få veta huruvida man är allergisk. Det är jag. Så det var inget annat än att åka raka spåret till akuten och få adrenalinspruta och kortison om jag skulle kunna andas. Getingen stack mig i fingret och jag har haft svårt att knappra här på datorn, så sorry att det dröjt med ett nytt inlägg. Det hade en anledning.
Mina tankar på sjukhuset gick från det ena till det andra. När jag först kom dit, och jag ännu inte blivit så jättesvullen i halsen, såg jag mig omkring på de andra och tänkte "vilken tur jag har som inte är sjuk". Det såg så jobbigt ut för alla andra som satt där med sin feber och halsfluss och allt vad det var. Dessutom visste jag att de skulle få sitta där i timmar innan de skulle få träffa en doktor, medan jag var prioriterad. Andnöd brukar bli det.
Jag tänkte också mycket på getingen som lämnat sin gadd i mitt finger. 200 spänn kostade han mig! Och sen medicin utanpå det. Och min man som spelade fotboll och hade en semifinal att spela men fick avbryta den för att skjutsa mig till sjukhuset... stackars honom.
När jag sedan låg på en brist, omhändertagen och yr i hela kroppen (visste inte förrän den där sprutan att man kunde vara yr i kroppen och inte bara yr i huvudet), kände jag mig så tacksam för att det fanns medicin mot såna här saker. Fingret, som varit tre gånger för stort när jag kom in, började redan gå ner i sin svullnad. Fantastiskt. Helt klart värt de 200 riksdalerna.
Onsdag-torsdag skulle vi göra en minisemester för att hälsa på barnens farmor och farfar som bor i Skåne. Tänkte passa på att se Köpenhamn när vi ändå lägger bensin på att ta oss så långt söderut. Finns mycket fint i Köpenhamn. Glyptoteket till exempel som jag inte varit på på fyra år. Var där senast när jag läste latin och vår gode professor tog oss dit på studieresa.
Resan hade varit jättelyckad - det visade sig att det går utmärkt att gå på museum med en 2½-åring och en 6-veckorsbäbis, så det så! - om inte min man blivit dunderförkyld med feber och hela rakset. Stackarn. Vissen som ett löv var han. Jag ville inget hellre än bädda ner honom i vår säng och ge honom mängder med te med honung i när jag såg honom. Synd bara att vi var 3 ½ timma hemmifrån.
Glyptoteket var det första vi gjorde i Köpenhamn så därför kunde jag njuta lite grann av det i alla fall. Det är så vackert: fanstastiska marmorsalar med mängder av antika skulpturer. Vi såg mumier och egyptiska sarkofager, grekiska tragiker (faktiskt har de byster på alla tre: Sofokles, Aiskylos och Euripides) och romerska kejsare. Jag guidade lite lätt, så mycket info som lilltjejen tillät, och det var magiskt att se vissa av dessa romare igen. Romare som känns som gamla vänner: Pompejus (jag vill alltid be om ursäkt varje gång jag ser honom för att han blev mördad så hemskt av Kleopatras lillebror, som om jag är ansvarig för det, haha), Agrippa, Augustus med sin hummerklo i pannan och hans hustru Livia. Jag skrattar alltid åt barnportättet av Nero - eftersom det inte finns några vuxenavbildningar kvar av honom, stackarn vart ju utsatt för damnatio memoria. Sedan är det roligt att se Marcus Aurelius och Constantin den store. Alexander den store har de också förresten. Och Caesar.
Vet inte om ni vill höra om resten av vår semester. Vore ganska fint att sluta där med Caesar. Så slipper ni veta att vi inte fick middag för att vi skulle hinna till en affär som skulle vara öppen enligt alla scheman men inte var det (dessa danskar!) och hur vi i väntan vid affären missade färjan och fick vänta maximalt på nästa. Och så vidare, tills vi sitter på båten i bilen (eftersom ingen orkar gå ur den) och pratar om att åka raka vägen hem för att min gubbe inte orkar umgås med sina föräldrar i vilket fall.
Och då går ett billarm. Båten guppade lite för mycket, så bilen bredvid oss börjar tjuta och blinka. Den håller på så en stund och stör konversationen vi försöker ha om vad vi ska göra när vi tar svensk mark igen och sen tystnar den. Samma stund, och jag menar samma stund, som min man säger "det var ju skönt i alla fall att bilen slutade tjuta" så börjar den om. Då satte vi igång och garva. Oj vad vi skrattade. Och det var härligt att höra det ljudet från min make för första gången den dan.
Semesterresan vart avbruten där och vi övernattade hos svärföräldrarna bara för att vi inte orkade köra 2 timmar hem, men vi stannade sorgligt nog inte för att umgås. Fanns ju smittorisk och så. Men alltsammans har påmint mig om nåt, nåt som jag lärde mig för många, många, många år sedan.
Livet är inte som bäst under semestern. Många tror det, men det är inte sant. Så det är lika bra att man lär sig njuta av alla de vardagar som kommer och går, för det är dom som är det fina i livet.
Dagen efter Borås Djurpark fick jag mitt livs andra getingstick och när man får sitt andra stick kan man få veta huruvida man är allergisk. Det är jag. Så det var inget annat än att åka raka spåret till akuten och få adrenalinspruta och kortison om jag skulle kunna andas. Getingen stack mig i fingret och jag har haft svårt att knappra här på datorn, så sorry att det dröjt med ett nytt inlägg. Det hade en anledning.
Mina tankar på sjukhuset gick från det ena till det andra. När jag först kom dit, och jag ännu inte blivit så jättesvullen i halsen, såg jag mig omkring på de andra och tänkte "vilken tur jag har som inte är sjuk". Det såg så jobbigt ut för alla andra som satt där med sin feber och halsfluss och allt vad det var. Dessutom visste jag att de skulle få sitta där i timmar innan de skulle få träffa en doktor, medan jag var prioriterad. Andnöd brukar bli det.
Jag tänkte också mycket på getingen som lämnat sin gadd i mitt finger. 200 spänn kostade han mig! Och sen medicin utanpå det. Och min man som spelade fotboll och hade en semifinal att spela men fick avbryta den för att skjutsa mig till sjukhuset... stackars honom.
När jag sedan låg på en brist, omhändertagen och yr i hela kroppen (visste inte förrän den där sprutan att man kunde vara yr i kroppen och inte bara yr i huvudet), kände jag mig så tacksam för att det fanns medicin mot såna här saker. Fingret, som varit tre gånger för stort när jag kom in, började redan gå ner i sin svullnad. Fantastiskt. Helt klart värt de 200 riksdalerna.
Onsdag-torsdag skulle vi göra en minisemester för att hälsa på barnens farmor och farfar som bor i Skåne. Tänkte passa på att se Köpenhamn när vi ändå lägger bensin på att ta oss så långt söderut. Finns mycket fint i Köpenhamn. Glyptoteket till exempel som jag inte varit på på fyra år. Var där senast när jag läste latin och vår gode professor tog oss dit på studieresa.
Resan hade varit jättelyckad - det visade sig att det går utmärkt att gå på museum med en 2½-åring och en 6-veckorsbäbis, så det så! - om inte min man blivit dunderförkyld med feber och hela rakset. Stackarn. Vissen som ett löv var han. Jag ville inget hellre än bädda ner honom i vår säng och ge honom mängder med te med honung i när jag såg honom. Synd bara att vi var 3 ½ timma hemmifrån.
Glyptoteket var det första vi gjorde i Köpenhamn så därför kunde jag njuta lite grann av det i alla fall. Det är så vackert: fanstastiska marmorsalar med mängder av antika skulpturer. Vi såg mumier och egyptiska sarkofager, grekiska tragiker (faktiskt har de byster på alla tre: Sofokles, Aiskylos och Euripides) och romerska kejsare. Jag guidade lite lätt, så mycket info som lilltjejen tillät, och det var magiskt att se vissa av dessa romare igen. Romare som känns som gamla vänner: Pompejus (jag vill alltid be om ursäkt varje gång jag ser honom för att han blev mördad så hemskt av Kleopatras lillebror, som om jag är ansvarig för det, haha), Agrippa, Augustus med sin hummerklo i pannan och hans hustru Livia. Jag skrattar alltid åt barnportättet av Nero - eftersom det inte finns några vuxenavbildningar kvar av honom, stackarn vart ju utsatt för damnatio memoria. Sedan är det roligt att se Marcus Aurelius och Constantin den store. Alexander den store har de också förresten. Och Caesar.
Vet inte om ni vill höra om resten av vår semester. Vore ganska fint att sluta där med Caesar. Så slipper ni veta att vi inte fick middag för att vi skulle hinna till en affär som skulle vara öppen enligt alla scheman men inte var det (dessa danskar!) och hur vi i väntan vid affären missade färjan och fick vänta maximalt på nästa. Och så vidare, tills vi sitter på båten i bilen (eftersom ingen orkar gå ur den) och pratar om att åka raka vägen hem för att min gubbe inte orkar umgås med sina föräldrar i vilket fall.
Och då går ett billarm. Båten guppade lite för mycket, så bilen bredvid oss börjar tjuta och blinka. Den håller på så en stund och stör konversationen vi försöker ha om vad vi ska göra när vi tar svensk mark igen och sen tystnar den. Samma stund, och jag menar samma stund, som min man säger "det var ju skönt i alla fall att bilen slutade tjuta" så börjar den om. Då satte vi igång och garva. Oj vad vi skrattade. Och det var härligt att höra det ljudet från min make för första gången den dan.
Semesterresan vart avbruten där och vi övernattade hos svärföräldrarna bara för att vi inte orkade köra 2 timmar hem, men vi stannade sorgligt nog inte för att umgås. Fanns ju smittorisk och så. Men alltsammans har påmint mig om nåt, nåt som jag lärde mig för många, många, många år sedan.
Livet är inte som bäst under semestern. Många tror det, men det är inte sant. Så det är lika bra att man lär sig njuta av alla de vardagar som kommer och går, för det är dom som är det fina i livet.
fredag, augusti 25, 2006
Det är inte sant
Kära hjärtanes. Här har man skrivit förra inlägget om ett fruktansvärt otajmat regn och så är man frestad att kalla detta inlägget för "Och så kom getingarna". Tragiskt nästan ju.
Idag var vi på Borås Djurpark. Perfekt väder, dottern i exstas över alla djuren, förutsättningar för en helt grym dag på vår semester. Nog för att det var lite meckigt med en pojk som skulle ammas och bytas på och som gjorde ryggbajsar och ville ha ombyte det första som hände, men sånt får man räkna med när man har en bäbis. Inga problem. Men getingarna. Dem ger jag inte mycket för.
Det var liksom inte det att de kom och pajade vår fikastund. Det hade jag tagit. Det var mer så att de kom Varje gång vi stannade för att titta på ett djur. Efter två-tre minuter var det kört, då attackerade de oss från alla håll och vi sprang som idioter runt, försökte hålla dem borta från barnen. Hade såklart glömt myggnätet till förmån för regnskyddet och getingstick på en nyfödd är ingen höjdare gissar jag.
Jag överdriver alltså inte. När vi hade sett alla djur och var på väg ur Borås Getingbo, alias Djurpark, fyra timmar senare, var min man och jag fullständigt SLUT. Vi hade gått på spänn HELA tiden och jagat och dödat och sprungit ett antal gånger vid Varje djur.
Min man blev stucken vid lejonen. Den lilla, rackarns getingen satte sig på hans nacke och stack honom fullständigt oprovocerat. Mitt stick kom först senare, vid gepardernas och noshörningarnas hägn. Idioten kände väl lukten av söt mjölk och satte sig i armhålan på mig och tyckte att det var en bra plats att mysa på tills jag antar att jag rörde på mig för att värja mig från de tre andra hat-typerna som flög som vettvillingar omkring mig, och han därmed kände sig tvungen att sticka mig.
Som tur var klarade barnen sig.
Efter denna otroliga pärs bar det av till McDonalds för att vila ut, Inomhus, och få lite käk. Ja, först var vi tvugna att ta oss och barnen och dubbelvagnen in i bilen Utan att öppna dörrarna eller bagageluckan med risk för att få getingar i bilen. Det var helt sanslöst. Påminde om när jag var i Norrland som barn och man inte ville få in 25 mygg i bilen vid varje stopp. Fast detta var inte mygg, utan randiga, snarstuckna, uppenbarligen arbetslösa idiot-getingar. Jag menar, kunde de inte letat upp en blomma och gjort sitt jobb?
Väl på McDonalds spillde dottern ut sin dricka och fick en ny, fast fel. Sen ville sonen amma och jag tänkte "en lugn stund på toaletten med en snuttande son låter skönt". Första toan hade trasigt lås. Andra toan låste jag, satte mig ner, la barnet till maten, andades ut och såg en geting komma mot mig. Låste upp, tog mig till toa nummer 3, som också var den sista, och gjorde samma sak. Satte mig, pustade ut och såg en geting. Ammade istället pojken stående i hallen.
När jag kom ut för att äta min kalla McFeast, ville jag bara att alla skulle gå och försvinna så jag kunde slappna av för första gången på hela dan. Då vandrar plötsligt goda vänner till oss in på resturangen. Vänner som bilade från Kalmar till Gråbo och råkade stanna till just där just då. Som om de visste att det var just vad vi behövde. Vi tjötade en hel timma medan barnen lekte. Det var det bästa på dan.
Det och schimpanserna, för de var inomhus. Skyddade från de hatiska små krypen.
Idag var vi på Borås Djurpark. Perfekt väder, dottern i exstas över alla djuren, förutsättningar för en helt grym dag på vår semester. Nog för att det var lite meckigt med en pojk som skulle ammas och bytas på och som gjorde ryggbajsar och ville ha ombyte det första som hände, men sånt får man räkna med när man har en bäbis. Inga problem. Men getingarna. Dem ger jag inte mycket för.
Det var liksom inte det att de kom och pajade vår fikastund. Det hade jag tagit. Det var mer så att de kom Varje gång vi stannade för att titta på ett djur. Efter två-tre minuter var det kört, då attackerade de oss från alla håll och vi sprang som idioter runt, försökte hålla dem borta från barnen. Hade såklart glömt myggnätet till förmån för regnskyddet och getingstick på en nyfödd är ingen höjdare gissar jag.
Jag överdriver alltså inte. När vi hade sett alla djur och var på väg ur Borås Getingbo, alias Djurpark, fyra timmar senare, var min man och jag fullständigt SLUT. Vi hade gått på spänn HELA tiden och jagat och dödat och sprungit ett antal gånger vid Varje djur.
Min man blev stucken vid lejonen. Den lilla, rackarns getingen satte sig på hans nacke och stack honom fullständigt oprovocerat. Mitt stick kom först senare, vid gepardernas och noshörningarnas hägn. Idioten kände väl lukten av söt mjölk och satte sig i armhålan på mig och tyckte att det var en bra plats att mysa på tills jag antar att jag rörde på mig för att värja mig från de tre andra hat-typerna som flög som vettvillingar omkring mig, och han därmed kände sig tvungen att sticka mig.
Som tur var klarade barnen sig.
Efter denna otroliga pärs bar det av till McDonalds för att vila ut, Inomhus, och få lite käk. Ja, först var vi tvugna att ta oss och barnen och dubbelvagnen in i bilen Utan att öppna dörrarna eller bagageluckan med risk för att få getingar i bilen. Det var helt sanslöst. Påminde om när jag var i Norrland som barn och man inte ville få in 25 mygg i bilen vid varje stopp. Fast detta var inte mygg, utan randiga, snarstuckna, uppenbarligen arbetslösa idiot-getingar. Jag menar, kunde de inte letat upp en blomma och gjort sitt jobb?
Väl på McDonalds spillde dottern ut sin dricka och fick en ny, fast fel. Sen ville sonen amma och jag tänkte "en lugn stund på toaletten med en snuttande son låter skönt". Första toan hade trasigt lås. Andra toan låste jag, satte mig ner, la barnet till maten, andades ut och såg en geting komma mot mig. Låste upp, tog mig till toa nummer 3, som också var den sista, och gjorde samma sak. Satte mig, pustade ut och såg en geting. Ammade istället pojken stående i hallen.
När jag kom ut för att äta min kalla McFeast, ville jag bara att alla skulle gå och försvinna så jag kunde slappna av för första gången på hela dan. Då vandrar plötsligt goda vänner till oss in på resturangen. Vänner som bilade från Kalmar till Gråbo och råkade stanna till just där just då. Som om de visste att det var just vad vi behövde. Vi tjötade en hel timma medan barnen lekte. Det var det bästa på dan.
Det och schimpanserna, för de var inomhus. Skyddade från de hatiska små krypen.
onsdag, augusti 23, 2006
Och så kom regnet
Igår firade jag och min man femårig bröllopsdag. Man kan tro att en sån ska vara full av endast behagliga upplevelser, men riktigt så blev det inte.
Vi ville göra nåt trevligt, och då det skulle vara lite smådåligt väder beslöt vi att ta vagnen in till stan och låta vår dotter titta på leksaker på Nordstan. Sagt och gjort, vi satte oss på spårvagnen och for iväg.
Efter en trevlig runda i affärer gick vi och lunchade på caféet i kronhusbodarna. Mysigt värre. Det hade regnat lite grann när vi var på Nordstan men nu var det fint väder och vi satt ute och åt, dottern roade sig med att betrakta de många fåglar som uppehöll sig på platsen.
Sedan bar det vidare av till Domkyrkan med omnejd och vi spankulerade omkring, båda barnen hade somnat i dubbelvagnen och efter lite vila på en bänk insåg vi att klockan var mycket och det var dags att åka hem. Vi skulle ju laga tjusig middag hemma. Därmed satt vi snart på hållplatsen Kungsportsplatsen och väntade på 7an.
Två stycken 7or kom och drog förbi. Det var inte den handikapp-anpassade sorten som vi måste ta när vi har den stora vagnen. Jag föreslog att vi skulle promenera till Korsvägen och ta 8an därifrån eftersom 8an alltid är handikapp-anpassad och dessutom kunde det vara fint med en promenad längs Avenyn.
Och så kom regnet. Vi hade precis passerat Storan och stog vid rödljuset vid Södra Allén när himlen öppnade sig. Fullkomligt öppnade sig! På en minut hade jag och min man blivit dyblöta där vi stod utan jackor och febrilt tog på regnskyddet på liggdelen där vår en månad gamla son låg och sov. Dottern som satt bredvid och sov hon med vaknade och blev jätterädd för regnet, sa att hon var blöt och att det var farligt. Min man och jag hade just fått på oss våra jackor och bestämt att ta skydd udner stans glesaste träd när min älskade plötsligt tar av sig jackan igen och hänger den över vår dotter. Det var i sanning dagens höjdpunkt. Min hjälte. =)
Efter en stund till beslöt vi att springa till Storan där vi kunde få bättre skydd under ett tak. Väl framme betraktade vi skadan: två föräldrar som såg ut som de badat med kläderna på och en dotter som satt och skakade med blöta jeans bakom ett skynke bestående av sin kärleksfulla fars jacka. Vi skrattade. Vi tog kort. Det var ett fint ögonblick.
Här skulle historien kunna sluta. Jag skulle kunna skriva att "sen gick vi tillbaka till Kungsportsplatsen och tog vagnen hem" men så var det inte. Nog gick vi tillbaka till Kungportsplatsen alltid, så fort floden från skyn övergått till mer normalt västkustregn, men någon vagn som kunde ta oss hem kom inte. Efter att ha fått låta ett par o-handikapp-anpassade vagnar passera, med en fuktig dotter i famnen och en son i vagnen som Närsomhelst skulle vakna och vilja amma Igen, förslog jag att vi skulle gå till Domkyrkan och ta 1an. Vi gick.
Och så kom regnet. Den här gången när vi hade 150 meter kvar till hållplatsen och en sån vagn vi kunde ta precis var på intåg. Men vi fick snällt ställa oss innomhus och se vagnen passera. Sedan åkte min man och dotter rulltrappa i 20 minuter medan jag vaggade vagnen med pojken och väntade ut det värsta regnet.
En och en halv timma efter det att vi sa "nu åker vi hem" satt vi på en spårvagn. Då var det inte roligt längre, kan man säga. Pojken var orolig, klockan var mycket, och vår planerade romantiska middag vi skulle ha när vi kom hem fick utebli.
Att vi sen skulle se en film på kvällen som vi hyrde online (se tidigare inlägg om videobutiker) och som inte funkade, passade fint till vårt firande.
5 år har vi i alla fall varit gifta och är än. Trots regnet.
Vi ville göra nåt trevligt, och då det skulle vara lite smådåligt väder beslöt vi att ta vagnen in till stan och låta vår dotter titta på leksaker på Nordstan. Sagt och gjort, vi satte oss på spårvagnen och for iväg.
Efter en trevlig runda i affärer gick vi och lunchade på caféet i kronhusbodarna. Mysigt värre. Det hade regnat lite grann när vi var på Nordstan men nu var det fint väder och vi satt ute och åt, dottern roade sig med att betrakta de många fåglar som uppehöll sig på platsen.
Sedan bar det vidare av till Domkyrkan med omnejd och vi spankulerade omkring, båda barnen hade somnat i dubbelvagnen och efter lite vila på en bänk insåg vi att klockan var mycket och det var dags att åka hem. Vi skulle ju laga tjusig middag hemma. Därmed satt vi snart på hållplatsen Kungsportsplatsen och väntade på 7an.
Två stycken 7or kom och drog förbi. Det var inte den handikapp-anpassade sorten som vi måste ta när vi har den stora vagnen. Jag föreslog att vi skulle promenera till Korsvägen och ta 8an därifrån eftersom 8an alltid är handikapp-anpassad och dessutom kunde det vara fint med en promenad längs Avenyn.
Och så kom regnet. Vi hade precis passerat Storan och stog vid rödljuset vid Södra Allén när himlen öppnade sig. Fullkomligt öppnade sig! På en minut hade jag och min man blivit dyblöta där vi stod utan jackor och febrilt tog på regnskyddet på liggdelen där vår en månad gamla son låg och sov. Dottern som satt bredvid och sov hon med vaknade och blev jätterädd för regnet, sa att hon var blöt och att det var farligt. Min man och jag hade just fått på oss våra jackor och bestämt att ta skydd udner stans glesaste träd när min älskade plötsligt tar av sig jackan igen och hänger den över vår dotter. Det var i sanning dagens höjdpunkt. Min hjälte. =)
Efter en stund till beslöt vi att springa till Storan där vi kunde få bättre skydd under ett tak. Väl framme betraktade vi skadan: två föräldrar som såg ut som de badat med kläderna på och en dotter som satt och skakade med blöta jeans bakom ett skynke bestående av sin kärleksfulla fars jacka. Vi skrattade. Vi tog kort. Det var ett fint ögonblick.
Här skulle historien kunna sluta. Jag skulle kunna skriva att "sen gick vi tillbaka till Kungsportsplatsen och tog vagnen hem" men så var det inte. Nog gick vi tillbaka till Kungportsplatsen alltid, så fort floden från skyn övergått till mer normalt västkustregn, men någon vagn som kunde ta oss hem kom inte. Efter att ha fått låta ett par o-handikapp-anpassade vagnar passera, med en fuktig dotter i famnen och en son i vagnen som Närsomhelst skulle vakna och vilja amma Igen, förslog jag att vi skulle gå till Domkyrkan och ta 1an. Vi gick.
Och så kom regnet. Den här gången när vi hade 150 meter kvar till hållplatsen och en sån vagn vi kunde ta precis var på intåg. Men vi fick snällt ställa oss innomhus och se vagnen passera. Sedan åkte min man och dotter rulltrappa i 20 minuter medan jag vaggade vagnen med pojken och väntade ut det värsta regnet.
En och en halv timma efter det att vi sa "nu åker vi hem" satt vi på en spårvagn. Då var det inte roligt längre, kan man säga. Pojken var orolig, klockan var mycket, och vår planerade romantiska middag vi skulle ha när vi kom hem fick utebli.
Att vi sen skulle se en film på kvällen som vi hyrde online (se tidigare inlägg om videobutiker) och som inte funkade, passade fint till vårt firande.
5 år har vi i alla fall varit gifta och är än. Trots regnet.
torsdag, augusti 17, 2006
Blödiga Byggare Bob
Alltså, nu får det vara nog. Någon måste säga det. Byggare Bobs gäng är en blödig samling maskiner. Aldrig har väl någon skådat byggmaskiner som det skulle pjåskas och daltas så med.
Hade jag hittat på en saga där byggmaskiner var levande ting med tankar och känslor, så hade jag aldrig hittat på att de skulle vara så mjäkiga. Då hade de varit tuffa, hårda maskiner. Tycker liksom att det passar plåtiga byggmaskiner bättre. Jag menar, jämför med Transformers.
Aldrig att jag hade hittat på att vi skulle ha grävmaskiner, lyftkranar och bulldozers helt utan självförtroende som aldrig tror de kan klara av det Bob ber dem om (vilket i sin tur går helt emot deras slogo "Kan vi klara det - klart vi kan!), som ursäktar sig för minsta lilla, som är rädda för mörkret, som får sårade känslor titt som tätt så att byggnadsarbetaren Bob - som borde vara den hårdaste och coolaste av alla - hela tiden måste rycka in och medla och bekräfta dessa fruntimmer-maskiners ömtåliga känslor.
Nej, nu måste jag få det sagt. Dessa Skopis och Kranis och allt vad de heter börjar få mig att må illa. Barnprogram kan ju vara pluttinuttiga, men då får de handla om garnnystan eller nallebjörnar. Lyftkranar ska ha lite pondus. Jag vill att mina barn ska lära sig att inte sjåpa och våpa sig, utan att kunna ta livets smällar med stil.
Hade jag hittat på en saga där byggmaskiner var levande ting med tankar och känslor, så hade jag aldrig hittat på att de skulle vara så mjäkiga. Då hade de varit tuffa, hårda maskiner. Tycker liksom att det passar plåtiga byggmaskiner bättre. Jag menar, jämför med Transformers.
Aldrig att jag hade hittat på att vi skulle ha grävmaskiner, lyftkranar och bulldozers helt utan självförtroende som aldrig tror de kan klara av det Bob ber dem om (vilket i sin tur går helt emot deras slogo "Kan vi klara det - klart vi kan!), som ursäktar sig för minsta lilla, som är rädda för mörkret, som får sårade känslor titt som tätt så att byggnadsarbetaren Bob - som borde vara den hårdaste och coolaste av alla - hela tiden måste rycka in och medla och bekräfta dessa fruntimmer-maskiners ömtåliga känslor.
Nej, nu måste jag få det sagt. Dessa Skopis och Kranis och allt vad de heter börjar få mig att må illa. Barnprogram kan ju vara pluttinuttiga, men då får de handla om garnnystan eller nallebjörnar. Lyftkranar ska ha lite pondus. Jag vill att mina barn ska lära sig att inte sjåpa och våpa sig, utan att kunna ta livets smällar med stil.
Så till Byggare Bob och ditt gäng säger jag bara: Grow up. Skaffa lite skinn på näsan. Gå och kamma er.
söndag, augusti 13, 2006
Sorliga sorglösa 80talet
Folk runt mig har ofta hört mig säga att jag är mycket tacksam att jag var barn på 80talet så att jag inte kan hållas ansvarig för vad jag hade på mig. Jag behöver inte stå till svars för att jag som femåring trodde att ceris var min favoritfärg och sidtofs det snyggaste som fanns. Igårkväll fick jag uppleva en bunte människor som dock Kan hållas till svars för sina kläder, och det var en sorglig samling folk.
Minnenas television sände Melodifestivalen 1984 och eftersom jag råkar vara bekant med de som vann det året, tyckte jag att det skulle vara lite kul att se. Var ju ett tag sedan sist om man säger, och jag betvivlar att jag såg det då. Tror inte mina föräldrar lät mig vara uppe.
Det var roligt att se vinnarna som de såg ut för 22 år sedan. Smalare och med mer hår. Vi skrattade gott, min man och jag. Men resten var nästan plågsamt. Förutom vinnarlåten var samtliga bidrag riktigt, riktigt urusla, om ni ursäktar att jag säger det. Jag klarade inte av att se det rakt igenom utan bytte kanal fram och tillbaka.
Vad var det för fel på folks omdöme för 22 år sedan? Där stod vuxna människor och sjöng sånger som om det INTE var Galenskaparnas parodi på Melodifestivalen, utan som om de helt SERIÖST tyckte att låtarna de sjöng var BRA! De stod där, naiva och sorglösa som små barn och trodde att en låt som heter "Sankta Cecilia" var århundradets hit. Förstod de verkligen inte att man inte beter sig sådär på rikstäckande television?
Sen har vi programledaren. Kära vänner. Var ska man börja? Han var det lilla körsbäret uppepå denna pinsamma gräddbakelse av oorgnaiserad, mysfamiljär amatör-underhållning. Här hade vi en värd som serverade det ena lama skämtet efter det andra och utan framgång hittade på spontant allteftersom kvällen gick vilka som skulle få komma upp på scen och vad han skulle säga till dom. För att inte tala om hans meningslösa intervjuer av jurryn. Trodde jag skulle ramla ur soffan när han på slutet fick publiken att hurra för vinnarna med deras efternamn.
Nej, tack och lov att man var barn på 80talet och kan känna sig fri från allt ansvar för denna oproffesionella smörja. Fri från mintgröna kavajer med uppkavlade ärmar, fri från pinsamt meningslösa låtar, fri från frisyrer som mest liknar en golvmopp.
Men Diggilo-diggilej var lika dansvänlig nu som då.
Minnenas television sände Melodifestivalen 1984 och eftersom jag råkar vara bekant med de som vann det året, tyckte jag att det skulle vara lite kul att se. Var ju ett tag sedan sist om man säger, och jag betvivlar att jag såg det då. Tror inte mina föräldrar lät mig vara uppe.
Det var roligt att se vinnarna som de såg ut för 22 år sedan. Smalare och med mer hår. Vi skrattade gott, min man och jag. Men resten var nästan plågsamt. Förutom vinnarlåten var samtliga bidrag riktigt, riktigt urusla, om ni ursäktar att jag säger det. Jag klarade inte av att se det rakt igenom utan bytte kanal fram och tillbaka.
Vad var det för fel på folks omdöme för 22 år sedan? Där stod vuxna människor och sjöng sånger som om det INTE var Galenskaparnas parodi på Melodifestivalen, utan som om de helt SERIÖST tyckte att låtarna de sjöng var BRA! De stod där, naiva och sorglösa som små barn och trodde att en låt som heter "Sankta Cecilia" var århundradets hit. Förstod de verkligen inte att man inte beter sig sådär på rikstäckande television?
Sen har vi programledaren. Kära vänner. Var ska man börja? Han var det lilla körsbäret uppepå denna pinsamma gräddbakelse av oorgnaiserad, mysfamiljär amatör-underhållning. Här hade vi en värd som serverade det ena lama skämtet efter det andra och utan framgång hittade på spontant allteftersom kvällen gick vilka som skulle få komma upp på scen och vad han skulle säga till dom. För att inte tala om hans meningslösa intervjuer av jurryn. Trodde jag skulle ramla ur soffan när han på slutet fick publiken att hurra för vinnarna med deras efternamn.
Nej, tack och lov att man var barn på 80talet och kan känna sig fri från allt ansvar för denna oproffesionella smörja. Fri från mintgröna kavajer med uppkavlade ärmar, fri från pinsamt meningslösa låtar, fri från frisyrer som mest liknar en golvmopp.
Men Diggilo-diggilej var lika dansvänlig nu som då.
fredag, augusti 11, 2006
Böcker, böcker, böcker
På önskemål gör jag denna blogglista över böcker. =)
1. En bok som förändrat mitt liv: Förutom de jag plitat ihop själv får jag nog svara Bibeln. =)
2. En bok jag läser mer än en gång: Emily-serien av LM Montgommery. Annars läser jag inte om böcker så mycket.
3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö: Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.
4. En bok som fick mig att skratta: Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Kära vänner vad man skrattar sig genom den boken!
5. En bok som fick mig att gråta: Kleopatra, Nilens dotter, av Margaret George. (Fast jag får erkänna att jag grät i uppföljaren med. Mycket välskriven och undertecknad har lite för bra inlevelseförmåga).
6. En bok jag önskar hade skrivits: Den om familjen Jansson som jag förtvivlat försöker få igång, men tydligen inte Kan komma ur startgroparna...
7. En bok som inte borde skrivits: Madame Bovary. Hur överskattad som helst, tjejen i fråga är ju helt pantad. Alla litteraturstudenter hade mått bättre om den inte fanns.
8. En bok jag just nu läser: En Homan-deckare, klassisk sommarläsning.
7. En bok som inte borde skrivits: Madame Bovary. Hur överskattad som helst, tjejen i fråga är ju helt pantad. Alla litteraturstudenter hade mått bättre om den inte fanns.
8. En bok jag just nu läser: En Homan-deckare, klassisk sommarläsning.
9. En bok jag tänkt läsa: Fortsättningsböckerna i serien om Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Ljuvlig läsning, kan rekomenderas!
Svårt att bara välja en till varje kategori, för vad vore livet utan böcker? *flyter iväg i tankar kring litteratur och det skrivna ordets makt och betydelse, kulturer med skrift kontra utan, inser att någon läst Walter Ong en gång för mycket och bestämmer sig för att publicera inlägget innan detta går överstyr.*
torsdag, augusti 10, 2006
Du vet att du är en grabb på bara 3 veckor när...
... allt du gör är äter, sover och ser bedårande ut när du tittar runt.
... du varken kan eller vill avvärja vare sig mormors, mammas eller storasysters pussar.
... du bajsar i sömnen.
... du ler åt att folk duttar dig på näsan.
... dina föräldrar berömmer dig för dina rapar.
... det enda folk vill veta om dig är vad du heter och väger.
... du inte blir det minsta sur när alla får godis utom du.
... ingen tycker det är konstigt att du vaknar tre gånger per natt och är hungrig.
... din syster ännu inte börjat använda ditt namn utan ständigt refererar till dig som lillebror.
... kvinnor omedelbart börjar prata om att att skaffa fler barn när dom ser dig.
... du inte känner nån som är yngre än du.
... du ännu inte bryr dig om elektroniska prylar.
... din mamma tvättar ditt hår med våtservetter när du spytt för mycket.
... du ser ut som Täppas Fogelberg i håret efter din mors ovan nämnda hårtvätt.
... din pappa tycker det är male bonding bara att ha dig på armen.
... du tycker att de goaste brösten i världen är din mammas.
... du varken kan eller vill avvärja vare sig mormors, mammas eller storasysters pussar.
... du bajsar i sömnen.
... du ler åt att folk duttar dig på näsan.
... dina föräldrar berömmer dig för dina rapar.
... det enda folk vill veta om dig är vad du heter och väger.
... du inte blir det minsta sur när alla får godis utom du.
... ingen tycker det är konstigt att du vaknar tre gånger per natt och är hungrig.
... din syster ännu inte börjat använda ditt namn utan ständigt refererar till dig som lillebror.
... kvinnor omedelbart börjar prata om att att skaffa fler barn när dom ser dig.
... du inte känner nån som är yngre än du.
... du ännu inte bryr dig om elektroniska prylar.
... din mamma tvättar ditt hår med våtservetter när du spytt för mycket.
... du ser ut som Täppas Fogelberg i håret efter din mors ovan nämnda hårtvätt.
... din pappa tycker det är male bonding bara att ha dig på armen.
... du tycker att de goaste brösten i världen är din mammas.
tisdag, augusti 08, 2006
När man får leta fram sin handväska
Igårkväll hade jag en trevlig upplevelse. Jag fick leta fram min handväska för att använda den. En sån där liten handväska som bara precis rymmer plånbok och mobiltelefon och om man har tur en hopfällbar borste. Inga blöjor eller spyhanddukar går ner i den i alla fall.
Det är inte ofta jag använder en sådan väska. Framförallt inte nu sedan lillkillen kommit, nu har jag en riktig skötväska inhandlad på babyproffsen för 300 som hänger på vagnen och i den får jag plats med allt: våtservetter, blöjor till två barn, ombyten, skötunderlägg, amningsinlägg, nappar, plånbok, mobil, borste, nycklar - you name it. Eftersom jag numera inte går nånstans utan min vagn och dess väska har jag ingen som helst användning för handväskor.
Men igårkväll som sagt var det dags. Min man hade lagt dottern och sonen slumrade i sin babysitter. Klockan var 21.11 och jag skulle gå till affären - för andra gången den dagen. Men den här gången var det bara jag som skulle gå. Bara jag. Ensam. Ingen man, inga barn. Ingen dubbelvagn med superskötväskor. Bara jag och min handväska.
Det som skulle inhandlas var livsnödvändiga saker som choklad och lösgodis. Och två paket möjlk. Sommarkvällen var skön och sval men inte kall och himlen bjöd på helt fantastiska moln, och när jag gick där - utan vagn att knuffa - undrade jag om de som såg mig förstod att jag hade två barn därhemma. Om de kanske trodde jag var singel. Så fel de skulle ha. Jag undrade om någon grabb skulle vända sig om efter en, som om jag var jättesnygg. När man just varit höggravid, tycker man att man ser rätt bra ut när kroppen återfått sina rätta propotioner, även om man är några storlekar större än vanligt.
Väl inne på Ica strosade jag runt bland andra kvällsshoppare och undrade om det fanns någon där som njöt liksom jag av att just gå och handla ensam. Antagligen inte. Antagligen var jag själv i att se charmen i denna egentid. Jag njöt i alla fall. Och som pricken över i mötte mig den stora himlen igen när jag kom ut, och molnen som beklädde den nu såg ut som kejserliga Stardestroyers så till den grad, att jag hade börjat nynna på Imperiets mäktiga melodi om jag inte haft Josh Groban på hjärnan eftersom han spelades inne i affären.
Med godis i påsen och Star Wars på hjärnan, spankulerade jag sålunda hem igen, efter en lyckad utekväll. Jag och min handväska.
Det är inte ofta jag använder en sådan väska. Framförallt inte nu sedan lillkillen kommit, nu har jag en riktig skötväska inhandlad på babyproffsen för 300 som hänger på vagnen och i den får jag plats med allt: våtservetter, blöjor till två barn, ombyten, skötunderlägg, amningsinlägg, nappar, plånbok, mobil, borste, nycklar - you name it. Eftersom jag numera inte går nånstans utan min vagn och dess väska har jag ingen som helst användning för handväskor.
Men igårkväll som sagt var det dags. Min man hade lagt dottern och sonen slumrade i sin babysitter. Klockan var 21.11 och jag skulle gå till affären - för andra gången den dagen. Men den här gången var det bara jag som skulle gå. Bara jag. Ensam. Ingen man, inga barn. Ingen dubbelvagn med superskötväskor. Bara jag och min handväska.
Det som skulle inhandlas var livsnödvändiga saker som choklad och lösgodis. Och två paket möjlk. Sommarkvällen var skön och sval men inte kall och himlen bjöd på helt fantastiska moln, och när jag gick där - utan vagn att knuffa - undrade jag om de som såg mig förstod att jag hade två barn därhemma. Om de kanske trodde jag var singel. Så fel de skulle ha. Jag undrade om någon grabb skulle vända sig om efter en, som om jag var jättesnygg. När man just varit höggravid, tycker man att man ser rätt bra ut när kroppen återfått sina rätta propotioner, även om man är några storlekar större än vanligt.
Väl inne på Ica strosade jag runt bland andra kvällsshoppare och undrade om det fanns någon där som njöt liksom jag av att just gå och handla ensam. Antagligen inte. Antagligen var jag själv i att se charmen i denna egentid. Jag njöt i alla fall. Och som pricken över i mötte mig den stora himlen igen när jag kom ut, och molnen som beklädde den nu såg ut som kejserliga Stardestroyers så till den grad, att jag hade börjat nynna på Imperiets mäktiga melodi om jag inte haft Josh Groban på hjärnan eftersom han spelades inne i affären.
Med godis i påsen och Star Wars på hjärnan, spankulerade jag sålunda hem igen, efter en lyckad utekväll. Jag och min handväska.
måndag, augusti 07, 2006
En ursäkt
Det har uppdagats för mig att en ursäkt till läsare är på sin plats. Jag är dock oskyldig i sammanhanget, det är Blogger som muppat sig aningens.
Det har postats kommentarer på inläggen här som inte kommit med... men nu har jag korrigerat detta och planerar att innan dagen är slut svara på alla trevliga hälsningar som ni gjort. Så har du postat en kommentar som inte kommit med de senaste veckorna och önskar läsa mitt svar så kommer detta bli möjligt inom kort.
Mina djupaste ursäkter om någon känner sig försummad. =)
Det har postats kommentarer på inläggen här som inte kommit med... men nu har jag korrigerat detta och planerar att innan dagen är slut svara på alla trevliga hälsningar som ni gjort. Så har du postat en kommentar som inte kommit med de senaste veckorna och önskar läsa mitt svar så kommer detta bli möjligt inom kort.
Mina djupaste ursäkter om någon känner sig försummad. =)
Första dagen!
Jaha. Nu har jag snart klarat av första dagen. Första dagen själv med båda barnen. Smekmånaden är över, mannen har gått tillbaka till sitt jobb och nu blev det dags för tvåbarnsmorsan att möta verkligheten.
Det har gått bra. Faktiskt. När vi kom hem för att sova lunch o båda barnen sov i dubbelvagnen plingade jag min man på msn och sa att det här med två barn, det fixar jag lätt. Det var mycket jobbigare Innan lillebror kom, och jag hade ont hela tiden och inte orkade med någonting överhuvudtaget och ändå tog hand om min 2½åring. Nu kan jag ju röra mig och jag kan stå upp utan att bli yr och vilja svimma och jag orkar putta vagnen och en massa andra saker jag inte kunde för tre veckor sen. Så där här med två barn är en baggis.
Riktigt så känner jag kanske inte nu. Nu har det blivit eftermiddag och storasyster har kanske varit lite jobbig till och från, men i det stora hela känner jag mig fortfarande mycket nöjd. Jag menar, det hade kunnat vara betydligt värre. Lillebror hade kunnat skrika i ett och storasyster hade kunnat slå sin bror titt som tätt, och utanpå det hade kanske mamma inte fått sova. Men så är det inte. Det funkar helt ok.
Och då ska det tilläggas att storasyster inte sett på tv hela dan, som man kanske kunde tro. Visst var det morgonbolibompa som vanligt, men det stängde jag av efter Babar och sen dess har det lekts. Oj vad hon har lekt, och mestadels själv. Klockan 10 gick vi till öppna förskolan och dottern tillbringade de första 45 minuterna med att cykla runt, runt på gårde på en trehjuling, något hon nyss lärt sig göra. Sedan skulle hon natruligtvis gunga lagom till att lillebror ville amma och det resulterade i att den ammande tvåbarnsmodern fann sin dotter med ena foten fast i gungan gråtandes när modern avbröt amningen av sonen för att se efter varför det äldre barnet skrek så dant. Det var väl det största missödet idag. Och när jag stod och gungade min tjej med killen på armen kände jag att imorgon ska jag ha med mig bärselen till öppna förskolan. Och insektsnätet till vagnen, det vart lite mycket jagande av getingar idag (eller snarare getingar som jagade en förskrämd mor). Men, men, jag kan inte klaga! Det var första dagen. Man lär så länge man lever.
Det har gått bra. Faktiskt. När vi kom hem för att sova lunch o båda barnen sov i dubbelvagnen plingade jag min man på msn och sa att det här med två barn, det fixar jag lätt. Det var mycket jobbigare Innan lillebror kom, och jag hade ont hela tiden och inte orkade med någonting överhuvudtaget och ändå tog hand om min 2½åring. Nu kan jag ju röra mig och jag kan stå upp utan att bli yr och vilja svimma och jag orkar putta vagnen och en massa andra saker jag inte kunde för tre veckor sen. Så där här med två barn är en baggis.
Riktigt så känner jag kanske inte nu. Nu har det blivit eftermiddag och storasyster har kanske varit lite jobbig till och från, men i det stora hela känner jag mig fortfarande mycket nöjd. Jag menar, det hade kunnat vara betydligt värre. Lillebror hade kunnat skrika i ett och storasyster hade kunnat slå sin bror titt som tätt, och utanpå det hade kanske mamma inte fått sova. Men så är det inte. Det funkar helt ok.
Och då ska det tilläggas att storasyster inte sett på tv hela dan, som man kanske kunde tro. Visst var det morgonbolibompa som vanligt, men det stängde jag av efter Babar och sen dess har det lekts. Oj vad hon har lekt, och mestadels själv. Klockan 10 gick vi till öppna förskolan och dottern tillbringade de första 45 minuterna med att cykla runt, runt på gårde på en trehjuling, något hon nyss lärt sig göra. Sedan skulle hon natruligtvis gunga lagom till att lillebror ville amma och det resulterade i att den ammande tvåbarnsmodern fann sin dotter med ena foten fast i gungan gråtandes när modern avbröt amningen av sonen för att se efter varför det äldre barnet skrek så dant. Det var väl det största missödet idag. Och när jag stod och gungade min tjej med killen på armen kände jag att imorgon ska jag ha med mig bärselen till öppna förskolan. Och insektsnätet till vagnen, det vart lite mycket jagande av getingar idag (eller snarare getingar som jagade en förskrämd mor). Men, men, jag kan inte klaga! Det var första dagen. Man lär så länge man lever.
Sen bar det iväg till Ica för några mindre inköp. Sonen sov och dottern åt banan, allt gick på räls. Sedan somande även flickan på väg hem. När jag körde in min underbara dubbel-babytravel genom dörren hade jag två sovande barn o ett stilla hem. I alla fall i en timma. Sen började karusellen.
Så jag är på hela taget riktigt nöjd. Men det ska bli såå sköönt när min man kommer hem om en knapp timma. =) Såklart.
lördag, augusti 05, 2006
Aldrig mer videobutik
Hej, jag är den lyckligt lottade mannen som får titulera sig Humanistmorsans make. Ur den förargelse som drabbade mig häromdagen så väcktes en lust att skriva en liten skvätt, så jag gör ett litet gästinlägg här på bloggen.
Det hela började med att min fru och jag bestämde oss för att ha en liten mysig hemmakväll (alltså zombieaktigt glo på vår dumburk samtidigt som kopiösa mängder onyttigheter intages i foderluckan). För att få så trevligt som möjligt bestämde vi oss att hyra en film som vi båda ville se, så jag begav mig iväg. Åkte således till närmsta videobutik… o hör o häpna – alla exemplar av filmen vi ville se var uthyrda. Jag ryckte på axlarna o begav mig till nästa videobutik som inte heller ligger alltför långt bort. Till mitt stora förtret hånade även här hyllorna mig med tomma platser för den valda filmen. Det var nu just denna film vi ville se och vi hade inget backup alternativ.
Planlöst började jag röra mig runt i butiken, tittandes på diverse fodralbaksidor för att se om något kunde väcka intresse. Uppgivna mobilsamtal mellan frugan o mig följde. Den påföljande halvtimmen kunde vi inte enas över telefonen om vad vi skulle se, till slut bestämde vi irriterat att jag bara skulle ta någon film som inte verkade helt ointressant. Sagt o gjort, jag plockade slumpmässigt en film ur hyllan och begav mig till disken. Nästan framme vid kassan ser jag en stor röd skylt: ’Kortköp för under 50 kronor beviljas ej’. Jag fumlade fram min plånbok, 5,50 kr räknade jag snabbt ihop – frustrerad ställer jag tillbaks filmen och tar bilen till närmsta bankomat.
Då kommer insikten, en insikt som jag med all säkerhet inte är ensam om, men för mig kom den då. Det slog mig hur fruktansvärt primitivt det är att idag, 2006, åka till en butik för att hyra en film. Jag känner mig som en skurk, en skurk som stöder denna primitiva distributionsform, som inte förtjänar att existera, genom att vilja vara ”laglydig” o betala för det jag ser på. Det är vi lättlurade konsumenter, som fortfarande hyr filmer i butik, som drar ut på den process som slutligen måste leda till alla videobutikers utdöende. Film ska konsumeras spontant, levereras direkt via nätet i det ögonblick du vill se den. Hyr du film så: måste du göra en fysisk resa till butiken, riskerar du att den film du vill se inte finns inne (!!), kan du inte se trailers i butiken, måste du på ett grottmänniskoprimitivt sätt söka efter filmer du vill se genom att vandra runt bland hyllorna, måste du ha kontanter eller handla för mer än 50 kr, måste du lämna tillbaka filmen dagen efter (!!).
Det börjar komma några lagliga alternativ via nätet, men fortfarande är dessa tjänster alldeles för dåligt utvecklade. Utbudet är väldigt litet, det är dyrare än att hyra i butik, kvalitén är sämre än dvd och användarvänligheten på siterna är ganska usel. Jag tänker i framtiden helt bojkotta videobutikerna och uppmanar andra att göra samma sak. Dessa butiker hämmar den utveckling som låtit vänta på sig alltför länge. Aktörerna behöver tvingas ut på nätet så att vettiga alternativ dyker upp. Vi behöver konkurrens på nätet. Jag (och många med mig) är gärna laglydiga och betalar en liten skvätt för de filmer vi ser, men jag vill inte stödja en primitiv stagnerande industri som bara gör livet surt för alla – den enda belöning man ska nöja sig med är sitt samvetes klapp på axeln för att man är laglydig. Nu är det slut för min del med att färdas till videobutiken. Jag tänker nöja mig med de ’laglydiga’ alternativ som faktiskt finns på nätet – det måste ju trots allt komma lite konsumenter till de siterna för att incitament att förbättra tjänsterna skall finnas. Jag får nöja mig med ett tunt utbud och sämre kvalitet så länge för till videobutiken vill jag aldrig färdas igen…
Det hela började med att min fru och jag bestämde oss för att ha en liten mysig hemmakväll (alltså zombieaktigt glo på vår dumburk samtidigt som kopiösa mängder onyttigheter intages i foderluckan). För att få så trevligt som möjligt bestämde vi oss att hyra en film som vi båda ville se, så jag begav mig iväg. Åkte således till närmsta videobutik… o hör o häpna – alla exemplar av filmen vi ville se var uthyrda. Jag ryckte på axlarna o begav mig till nästa videobutik som inte heller ligger alltför långt bort. Till mitt stora förtret hånade även här hyllorna mig med tomma platser för den valda filmen. Det var nu just denna film vi ville se och vi hade inget backup alternativ.
Planlöst började jag röra mig runt i butiken, tittandes på diverse fodralbaksidor för att se om något kunde väcka intresse. Uppgivna mobilsamtal mellan frugan o mig följde. Den påföljande halvtimmen kunde vi inte enas över telefonen om vad vi skulle se, till slut bestämde vi irriterat att jag bara skulle ta någon film som inte verkade helt ointressant. Sagt o gjort, jag plockade slumpmässigt en film ur hyllan och begav mig till disken. Nästan framme vid kassan ser jag en stor röd skylt: ’Kortköp för under 50 kronor beviljas ej’. Jag fumlade fram min plånbok, 5,50 kr räknade jag snabbt ihop – frustrerad ställer jag tillbaks filmen och tar bilen till närmsta bankomat.
Då kommer insikten, en insikt som jag med all säkerhet inte är ensam om, men för mig kom den då. Det slog mig hur fruktansvärt primitivt det är att idag, 2006, åka till en butik för att hyra en film. Jag känner mig som en skurk, en skurk som stöder denna primitiva distributionsform, som inte förtjänar att existera, genom att vilja vara ”laglydig” o betala för det jag ser på. Det är vi lättlurade konsumenter, som fortfarande hyr filmer i butik, som drar ut på den process som slutligen måste leda till alla videobutikers utdöende. Film ska konsumeras spontant, levereras direkt via nätet i det ögonblick du vill se den. Hyr du film så: måste du göra en fysisk resa till butiken, riskerar du att den film du vill se inte finns inne (!!), kan du inte se trailers i butiken, måste du på ett grottmänniskoprimitivt sätt söka efter filmer du vill se genom att vandra runt bland hyllorna, måste du ha kontanter eller handla för mer än 50 kr, måste du lämna tillbaka filmen dagen efter (!!).
Det börjar komma några lagliga alternativ via nätet, men fortfarande är dessa tjänster alldeles för dåligt utvecklade. Utbudet är väldigt litet, det är dyrare än att hyra i butik, kvalitén är sämre än dvd och användarvänligheten på siterna är ganska usel. Jag tänker i framtiden helt bojkotta videobutikerna och uppmanar andra att göra samma sak. Dessa butiker hämmar den utveckling som låtit vänta på sig alltför länge. Aktörerna behöver tvingas ut på nätet så att vettiga alternativ dyker upp. Vi behöver konkurrens på nätet. Jag (och många med mig) är gärna laglydiga och betalar en liten skvätt för de filmer vi ser, men jag vill inte stödja en primitiv stagnerande industri som bara gör livet surt för alla – den enda belöning man ska nöja sig med är sitt samvetes klapp på axeln för att man är laglydig. Nu är det slut för min del med att färdas till videobutiken. Jag tänker nöja mig med de ’laglydiga’ alternativ som faktiskt finns på nätet – det måste ju trots allt komma lite konsumenter till de siterna för att incitament att förbättra tjänsterna skall finnas. Jag får nöja mig med ett tunt utbud och sämre kvalitet så länge för till videobutiken vill jag aldrig färdas igen…
En vision
Ojoj. Jag är helt till mig. Vi var nyss ute med dubbelvagnen och min flicka lekte med pappa medan jag och lillebror satt i skuggan. Allt tycktes normalt och fint och jag njöt av sommareftermiddagens sköna luft och min dotters skratt. Satt och tänkte på det ena och det andra när jag får en liten idé som plötsligt förvandlas till en hel vision av framtiden.
Tänk dig ett långt, långt papper som sitter horisontalt på väggen. En datalista eller vad som helst, men långt är det. På pappret har jag ritat en tidslinje som sträcker sig från nutid och kanske 3-4000 år tillbaka. Tidslinjen hänger i ett rum, ett allrum, där det också finns en dator och bokhyllor med böcker och ett ganska stort runt bord. I detta rum samlas jag och mina barn i framtiden när de kommit hem från skolan och vi ätit mellanmål allihop. Runt bordet gör de sina läxor tillsammans och jag finns där hos dem. Att lyssna och att hjälpa.
Tänk att vi kommer att prata om någon, säg Karl XII till exempel. Jag kan lätt resa mig och peka på tidslinjen att här, här levde Karl XII. Här är vi nu, här föddes mormor och morfar (som barnen säkert tycker är jättegamla) och långt härborta levde Karl XII. Långt hääääääääääääääär borta levde Caesar och här föddes Jesus. Jag tänker mig att denna tidslinje hänger i detta allrum i många, många år, hela barnens uppväxt, och varje gång de läser om någon i skolan, ser något på TV eller undrar om något så kan vi gå och titta på tidslinjen och placera personen eller händelsen på dess rätta plats. Vet mamma inte var den platsen är kan vi lätt slå upp det på datorn tillsammans.
Resultatet av denna hemmagjorda plansch gör mig svindlande glad. Dess effekt består barnens liv ut: en helheltsbild av världens historia. Insikt i större sammanhang. Detta är något jag märkt att väldigt, väldigt få människor i Sverige får i svensk skola. Har man en helheltsbild - betyder inte att man besitter en massa onödiga datum, utan att man har ett sammanhang mellan olika epoker och händelser - så har man införskaffat den själv med tiden. Men inte i skolan.
Jag minns hur vi läste konsthistoria i bilden, musikhistoria i musiken, litteraturhistoria i svenskan och historia på SOn, och det fanns inte en kotte i min klass som visste vilken kung som regerade när Dan Andersson skrev sina dikter. Eller vilka konstnärer som var verksamma i Europa när Mozart skrev sina symfonier. Visa mig nån som just muckat från högstadiet som fattat att Elisabeth I var samtida med Gustav Vasas söner. Varför skulle man veta det - först läser man Sveriges historia och det övriga Europas historia blir känd vid ett helt annat tillfälle.
Nu vet jag att en del hänt i svensk skola sen jag gick i grundskolan, men som mamma kan jag inte överlämna mina barns utbildning helt i dess händer. Framförallt inte eftersom jag själv är pedagogiskt skolad och besitter ett brinnande intresse för det humaniora. Och eftersom hemskola är olagligt i Sverige blev visionen av mitt allrum en frisk fläkt för min fantasi där drömmar om att delta i mina barns utbildning fick enormt spelrum. Varför låta barnen sitta på sina rum vid sina ensliga skrivbord och göra sina läxor själva, när man kan inreda ett kunskapens rum, med barnens egen dator och ett bord med plats för alla och en lärare som inte får betalt att lära barnen allt om världen, utan som gör det av kärlek och intresse? En mamma som får vara där för dem och påelda deras törst att lära och veta och hjälpa till att finna svar. Ett rum för lärande i hemmet. En humanistmorsas rum.
Tänk dig ett långt, långt papper som sitter horisontalt på väggen. En datalista eller vad som helst, men långt är det. På pappret har jag ritat en tidslinje som sträcker sig från nutid och kanske 3-4000 år tillbaka. Tidslinjen hänger i ett rum, ett allrum, där det också finns en dator och bokhyllor med böcker och ett ganska stort runt bord. I detta rum samlas jag och mina barn i framtiden när de kommit hem från skolan och vi ätit mellanmål allihop. Runt bordet gör de sina läxor tillsammans och jag finns där hos dem. Att lyssna och att hjälpa.
Tänk att vi kommer att prata om någon, säg Karl XII till exempel. Jag kan lätt resa mig och peka på tidslinjen att här, här levde Karl XII. Här är vi nu, här föddes mormor och morfar (som barnen säkert tycker är jättegamla) och långt härborta levde Karl XII. Långt hääääääääääääääär borta levde Caesar och här föddes Jesus. Jag tänker mig att denna tidslinje hänger i detta allrum i många, många år, hela barnens uppväxt, och varje gång de läser om någon i skolan, ser något på TV eller undrar om något så kan vi gå och titta på tidslinjen och placera personen eller händelsen på dess rätta plats. Vet mamma inte var den platsen är kan vi lätt slå upp det på datorn tillsammans.
Resultatet av denna hemmagjorda plansch gör mig svindlande glad. Dess effekt består barnens liv ut: en helheltsbild av världens historia. Insikt i större sammanhang. Detta är något jag märkt att väldigt, väldigt få människor i Sverige får i svensk skola. Har man en helheltsbild - betyder inte att man besitter en massa onödiga datum, utan att man har ett sammanhang mellan olika epoker och händelser - så har man införskaffat den själv med tiden. Men inte i skolan.
Jag minns hur vi läste konsthistoria i bilden, musikhistoria i musiken, litteraturhistoria i svenskan och historia på SOn, och det fanns inte en kotte i min klass som visste vilken kung som regerade när Dan Andersson skrev sina dikter. Eller vilka konstnärer som var verksamma i Europa när Mozart skrev sina symfonier. Visa mig nån som just muckat från högstadiet som fattat att Elisabeth I var samtida med Gustav Vasas söner. Varför skulle man veta det - först läser man Sveriges historia och det övriga Europas historia blir känd vid ett helt annat tillfälle.
Nu vet jag att en del hänt i svensk skola sen jag gick i grundskolan, men som mamma kan jag inte överlämna mina barns utbildning helt i dess händer. Framförallt inte eftersom jag själv är pedagogiskt skolad och besitter ett brinnande intresse för det humaniora. Och eftersom hemskola är olagligt i Sverige blev visionen av mitt allrum en frisk fläkt för min fantasi där drömmar om att delta i mina barns utbildning fick enormt spelrum. Varför låta barnen sitta på sina rum vid sina ensliga skrivbord och göra sina läxor själva, när man kan inreda ett kunskapens rum, med barnens egen dator och ett bord med plats för alla och en lärare som inte får betalt att lära barnen allt om världen, utan som gör det av kärlek och intresse? En mamma som får vara där för dem och påelda deras törst att lära och veta och hjälpa till att finna svar. Ett rum för lärande i hemmet. En humanistmorsas rum.
måndag, juli 24, 2006
Han har kommit
Mina damer och herrar, nu är han hos oss: Lillebror. 15 dagar över tiden, efter månader av förvärkar och längtan och en 13 timmar förlossning är väntan över. Han har kommit.
Whew. Lögnen jag utan ont uppsåt startade denna blogg med är nu äntligen utsuddad. Nu är jag en tvåbarns-hemmamamma. Och nog är jag hemma alltid. Vi kom hem igår förmiddag, Lillebror och jag, efter två nätter på BB. I fredags eftermiddag behagade han komma ut.
Han är så fin. Jag kan titta på honom i timmar. Helt perfekt. Tio fingrar, tio tår, mörkblå ögon vi undrar om de tänker förändras över tiden, svart hår. Lik både farfar och morfar. Både mamma och pappa. Mest lik sig själv.
Storasyster tycker om att klappa honom och att tala om vems Lillebror han är. Annars är det mest viktigt att veta att storasyster fortfarande är älskar av mor och far. Och det är klart hon är! Tänk att man kan älska så mycket. Räcker åt alla.
Jag är så tacksam att han är min. Men jag måste säga att jag också tror han är glad att han kommit till oss, som älskar honom så in i Norden. Pappa är stolt, tycker det är viktigt att grabbarna i familjen håller ihop. Klart. Blir helt varm när jag ser dom tillsammans.
Men mest är han med mig, lillgrabben. Han verkar liksom förtjust i mina bröst av nån anledning. Kluck, kluck låter det om honom. Hur mysigt som helst.
Alla sa innan att ni kommer tycka Storasyster är så stor när bäbisen kommer. Och jag tänkte att jag tycker redan hon är stor, hon är ju två och ett halvt. Kan hur mycket som helst. Men nu när han är här och jag vänjer mig vid att titta på honom... kära vänner vad stor hon är! Tittade in till henne igår kväll som jag brukar, för att se att hon ligger bekvämt i sängen och ta bort eventuell kvällslektyr, och jag bara stirrade på detta enorma barn! Hennes ben fortsatte i all oändlighet! Och vilket hull sedan! Hennes lemmar tog nästan abnorma propotioner mot det lilla, lilla knyte jag just haft i min famn. Fascinerande.
En son. Vad jag längtat efter honom. Ska kanske berätta om det nån dag. Men nu ska vi ut med dubbelvagnen. Premiär. För nu har han kommit.
Whew. Lögnen jag utan ont uppsåt startade denna blogg med är nu äntligen utsuddad. Nu är jag en tvåbarns-hemmamamma. Och nog är jag hemma alltid. Vi kom hem igår förmiddag, Lillebror och jag, efter två nätter på BB. I fredags eftermiddag behagade han komma ut.
Han är så fin. Jag kan titta på honom i timmar. Helt perfekt. Tio fingrar, tio tår, mörkblå ögon vi undrar om de tänker förändras över tiden, svart hår. Lik både farfar och morfar. Både mamma och pappa. Mest lik sig själv.
Storasyster tycker om att klappa honom och att tala om vems Lillebror han är. Annars är det mest viktigt att veta att storasyster fortfarande är älskar av mor och far. Och det är klart hon är! Tänk att man kan älska så mycket. Räcker åt alla.
Jag är så tacksam att han är min. Men jag måste säga att jag också tror han är glad att han kommit till oss, som älskar honom så in i Norden. Pappa är stolt, tycker det är viktigt att grabbarna i familjen håller ihop. Klart. Blir helt varm när jag ser dom tillsammans.
Men mest är han med mig, lillgrabben. Han verkar liksom förtjust i mina bröst av nån anledning. Kluck, kluck låter det om honom. Hur mysigt som helst.
Alla sa innan att ni kommer tycka Storasyster är så stor när bäbisen kommer. Och jag tänkte att jag tycker redan hon är stor, hon är ju två och ett halvt. Kan hur mycket som helst. Men nu när han är här och jag vänjer mig vid att titta på honom... kära vänner vad stor hon är! Tittade in till henne igår kväll som jag brukar, för att se att hon ligger bekvämt i sängen och ta bort eventuell kvällslektyr, och jag bara stirrade på detta enorma barn! Hennes ben fortsatte i all oändlighet! Och vilket hull sedan! Hennes lemmar tog nästan abnorma propotioner mot det lilla, lilla knyte jag just haft i min famn. Fascinerande.
En son. Vad jag längtat efter honom. Ska kanske berätta om det nån dag. Men nu ska vi ut med dubbelvagnen. Premiär. För nu har han kommit.
torsdag, juli 20, 2006
Den lilla röda hönan
Några av oss kanske läser sagan om den lilla röda hönan för våra barn. Min dotter tycker om den för hon tycker om djur, och dessutom har den ju en så fin sensmoral. Arbetaren är värd sin lön. Det är sånt vi vill att våra barn ska lära sig.
Den lilla röda hönan hittar nämligen lite korn och frågar sina kompisar hunden, ankan och lammet vem som vill hjälpa henne att så dessa korn. ”Inte jag,” sa hunden och sen ankan och likaså lammet. ”Då gör jag det väl själv då”, sa den lilla röda hönan.
Sagan fortsätter med att den lilla röda hönan ber om hjälp med att skörda, tröska och mala säden och sist baka bröd. Varje gång svarar hennes vänner på frågan vem som vill hjälpa till, ”Inte jag,” och varje gång säger den lilla röda hönan ”Då gör jag det väl själv då.”
När till sist brödet kommer rykande varmt ur ugnen frågar den lilla röda hönan vem som vill äta av det. ”Det vill jag!” sa hunden, ankan och även lammet. ”Nähä, det tänker jag göra själv,” sa den lilla röda hönan.
Åh, så belåten man är som förälder att ens barn får lära sig sådana goda principer. Men saken är den att de vuxna i Sverige inte lever som sagan lär. Och den lilla röda hönan är inte så särskilt röd, utan mer blå. För hade den lilla hönan varit en röd socialdemokrat så hade sagan slutat med att alla fick äta precis lika mycket av brödet, trots att det bara var hönan som gjort jobbet. För så ser Sverige ut. Och det tycker Göran Persson och hans gelikar är rättvisa.
Göran Persson fick inte höra sagan om den lilla röda hönan som barn. För hade han fått det, hade han vetat att den som inte hjälper till ska inte få del av brödet, för det är rakt av orättvist. Osolidariskt mot de som sår, skördar, tröskar, maler och bakar.
Den lilla hönan vet jag har ingenting emot att dela med sig av sitt bröd till katten och gåsen, som båda är sjuka och inte kan hjälpa till att göra bröd. Men ingen ska komma och kräva att hönan ger åt alla som vill ha, för vad ska då den stackars lilla röda hönan leva av själv?
Den lilla röda hönan hittar nämligen lite korn och frågar sina kompisar hunden, ankan och lammet vem som vill hjälpa henne att så dessa korn. ”Inte jag,” sa hunden och sen ankan och likaså lammet. ”Då gör jag det väl själv då”, sa den lilla röda hönan.
Sagan fortsätter med att den lilla röda hönan ber om hjälp med att skörda, tröska och mala säden och sist baka bröd. Varje gång svarar hennes vänner på frågan vem som vill hjälpa till, ”Inte jag,” och varje gång säger den lilla röda hönan ”Då gör jag det väl själv då.”
När till sist brödet kommer rykande varmt ur ugnen frågar den lilla röda hönan vem som vill äta av det. ”Det vill jag!” sa hunden, ankan och även lammet. ”Nähä, det tänker jag göra själv,” sa den lilla röda hönan.
Åh, så belåten man är som förälder att ens barn får lära sig sådana goda principer. Men saken är den att de vuxna i Sverige inte lever som sagan lär. Och den lilla röda hönan är inte så särskilt röd, utan mer blå. För hade den lilla hönan varit en röd socialdemokrat så hade sagan slutat med att alla fick äta precis lika mycket av brödet, trots att det bara var hönan som gjort jobbet. För så ser Sverige ut. Och det tycker Göran Persson och hans gelikar är rättvisa.
Göran Persson fick inte höra sagan om den lilla röda hönan som barn. För hade han fått det, hade han vetat att den som inte hjälper till ska inte få del av brödet, för det är rakt av orättvist. Osolidariskt mot de som sår, skördar, tröskar, maler och bakar.
Den lilla hönan vet jag har ingenting emot att dela med sig av sitt bröd till katten och gåsen, som båda är sjuka och inte kan hjälpa till att göra bröd. Men ingen ska komma och kräva att hönan ger åt alla som vill ha, för vad ska då den stackars lilla röda hönan leva av själv?
måndag, juli 17, 2006
Problematiken med BB-väskan
Jag brukar säga att jag föredrar att en semesterresa börjar på förmiddagen eller eftermiddagen och inte på morgonen. Då kan man nämligen packa allting den dagen man åker, istället för att packa allt kvällen innan. Allt utom de där sista sakerna som man måste använda på morgonen: tandborste, schampo, hårtork osv. Då slipper man stressen av att på den där morgonen försöka komma ihåg vad man ännu inte packat.
När det kommer till BB-väskan - en väska man packar veckor i förväg - blir det naturligtvis många saker man måste packa ner i sista stund. Kameran tex, och plånbok. Det är grejer som man vill ha tillgänglinga i det där vardagliga livet man försöker bedriva i väntan på att få ta bilen och faktiskt Använda BB-väskan.
Men de där sista-minuten-sakerna har jag försökt minimera till just bara plånbok, som är svår att undvara under denna evinnerliga vänteperiod. En sak jag gjorde i detta syfte var att jag införskaffade en ny tandborste, en ny tub med tandkräm, en oöppnad shampoflaska och en likaså förseglad deodorant. På detta vis kunde jag fortsätta använda dessa produkter dagligen och lagom till att de tar slut är jag på BB och kan ta med mina nya varianter hem. Perfekt. Idiotsäkert. Trodde jag.
Tills jag gick över tiden 11 dar. Och börjar tycka att min tandborste är lite småäcklig. Och jag har tröttnat sedan en vecka på att rulla min roll-on 50 gånger i armhålan för att uppnå önskad effekt. Och nu har dessutom tandkrämen tagit slut.
En något intelligentare morsa hade ju naturligtvis lagt ner deon med fem droppar kvar i BB-väskan och börjat använda den nya hemma. Liksadant med tandkrämen. Men riktigt så smart var jag inte. Och nu är det försent att ändra sig.
Den för varje dag sinande deon symboliserar nämligen ett hopp. Ett hopp om att idag är ändå sista dagen jag använder den här, så det gör inget att den är så tom, för imorgon är jag ändå på BB och får använda den nya. Så har jag tänkt nu, dag efter dag, vecka efter vecka. Hela min bekantskapskrets var nämligen övertygad om att barnet skulle komma 1 juli. Således har jag gått över tiden 17 dagar nu och inte blott 11 som det är i realiteten. Och utanpå det har vi värkarna som pågått i... tja, för att dra ner det lite, sju veckor. Men barnet kommer inte. Kommer aldrig komma. Inget jag gör hjälper.
Så idag gav jag upp. Tog fram en ny Rexona ur förrådet i garderoben. Kan inte hoppas mer på ett BB.
När det kommer till BB-väskan - en väska man packar veckor i förväg - blir det naturligtvis många saker man måste packa ner i sista stund. Kameran tex, och plånbok. Det är grejer som man vill ha tillgänglinga i det där vardagliga livet man försöker bedriva i väntan på att få ta bilen och faktiskt Använda BB-väskan.
Men de där sista-minuten-sakerna har jag försökt minimera till just bara plånbok, som är svår att undvara under denna evinnerliga vänteperiod. En sak jag gjorde i detta syfte var att jag införskaffade en ny tandborste, en ny tub med tandkräm, en oöppnad shampoflaska och en likaså förseglad deodorant. På detta vis kunde jag fortsätta använda dessa produkter dagligen och lagom till att de tar slut är jag på BB och kan ta med mina nya varianter hem. Perfekt. Idiotsäkert. Trodde jag.
Tills jag gick över tiden 11 dar. Och börjar tycka att min tandborste är lite småäcklig. Och jag har tröttnat sedan en vecka på att rulla min roll-on 50 gånger i armhålan för att uppnå önskad effekt. Och nu har dessutom tandkrämen tagit slut.
En något intelligentare morsa hade ju naturligtvis lagt ner deon med fem droppar kvar i BB-väskan och börjat använda den nya hemma. Liksadant med tandkrämen. Men riktigt så smart var jag inte. Och nu är det försent att ändra sig.
Den för varje dag sinande deon symboliserar nämligen ett hopp. Ett hopp om att idag är ändå sista dagen jag använder den här, så det gör inget att den är så tom, för imorgon är jag ändå på BB och får använda den nya. Så har jag tänkt nu, dag efter dag, vecka efter vecka. Hela min bekantskapskrets var nämligen övertygad om att barnet skulle komma 1 juli. Således har jag gått över tiden 17 dagar nu och inte blott 11 som det är i realiteten. Och utanpå det har vi värkarna som pågått i... tja, för att dra ner det lite, sju veckor. Men barnet kommer inte. Kommer aldrig komma. Inget jag gör hjälper.
Så idag gav jag upp. Tog fram en ny Rexona ur förrådet i garderoben. Kan inte hoppas mer på ett BB.
torsdag, juli 13, 2006
Tangentbordet Tyst och Lätt
Mina damer och herrar, jag presenterar stolt alla småbarnsföräldrars dröm: Tangentbordet Tyst och Lätt! Detta är tangentbordet ni alla drömt om, tangenbordet som kommer förändra era liv och fylla era hem med ett ljuddämpat smattrande som ingen kommer höra, knappt ni själva! Dessutom ingår en mus!
Tangentbordet Tyst och Lätt med tillhörande mus är inte bara snygga och moderna till form och design utan är dessutom utomordentligt finurliga till funktionen. De är båda trådlösa vilket gör att de lätt kan läggas undan om små, oförståndiga barn är i närheten och ni inte vill att de ska råka formatera om hårddisken för er i all hast. Eller, varför inte snabbt och lätt flytta undan musen när ni skriver så att barnet som ju ofta sitter på skrivbordet för att vara mamma/pappa nära inte tar den och råkar trycka bort texten ni arbetar med? Ni ser, Tangentbordet Tyst och Lätt har inga begränsningar i hur det kommer underlätta ert liv!
Jag är själv nyligen omvänd till denna revolutionerande teknik. Tidigare har jag fått höra kommentarer som "sitter hon och skriver på en skrivmaskin?" och "min fru har en 'hamra-stil' som verkar fungera för henne när hon typar". Tja, nog kunde det låta som ett smattrande maskingevär när jag skrev en gång i tiden, men det berodde inte på någon så kallad "hamra-stil" utan på ett uråldrigt tangentbord - jag var helt enkelt tvungen att banka så hårt jag kunde för att få några bokstäver på skärmen och skriver man då hela dagarna får man till slut rejält ont i händerna. Men nu mitt herrskap, är den tiden förbi!
Nu kan jag sitta i godan ro och skriva vid min dator och ha barn sovandes bredvid mig, utan att störa dom! Ja, Tangentbordet Tyst och Lätt är helt klart anpassat för småbarnsföräldrar.
Dessutom har det en uppsjö Windows-anpassade knappar för att göra det dagliga datoranvändandet lättare. Efter bara ett par timmar som ägare till Tangentbordet Tyst och Lätt, undrar jag hur jag någonsin klarade mig utan det!
Så, ett stort Tack till min allrakäraste make som köpte mig denna gåva, jag så länge önskat mig!
tisdag, juli 11, 2006
Listan...
Det verkar som att denna lista går som en farsot över Sveriges alla bloggar. Bäst man hänger på. Vill ju inte verka ute. =)
5 saker jag har i min frys:
- 5 grova, hembakta frallor - de sista... Har inte orkat baka varje vecka det sista här. :P
- En enliterspåse med en portion hemmagjord barnmat som sitter fastfrusen i nätkorgen. Har legat där sen 2 ½-åringen var 8 månader.
5 saker jag har i min frys:
- 5 grova, hembakta frallor - de sista... Har inte orkat baka varje vecka det sista här. :P
- En enliterspåse med en portion hemmagjord barnmat som sitter fastfrusen i nätkorgen. Har legat där sen 2 ½-åringen var 8 månader.
- Färdiglagade middagar från tjejkompisarna, att brukas om barnet i magen behagar komma ut.
- Vaniljpinnar
- Is, is och åter is. Fastfruset och hemtrevligt, som det ska va.
5 saker jag har i min garderob
- En spjälsäng. Vem har sagt att barn inte kan sova i rymliga klädkammare i brist på rum i lägenheten?
- Lager av shampo, tandkräm, fryspåsar mm, inhandlat på GK:s i Ullared
- Kjolar, toppar och klänningar, varav jag inte kommer i några.
- Gamla tidningar från när maken gick med GP 7 dar i veckan, tidningar som aldrig blir tagna till insamling
- Min sagolika brudklänning, använd i augusti 2001
5 saker jag har i min bil:
- En box med näsdukar för snoriga barn eller pollenallergiska föräldrar
- Två strandstolar - alltid redo!
5 saker jag har i min bil:
- En box med näsdukar för snoriga barn eller pollenallergiska föräldrar
- Två strandstolar - alltid redo!
- En bilbarnstol, snart två
- Ett trasigt centrallås
- Övningskörningsskylt...
5 saker jag har i min handväska:
- Borsten - då världen skulle rasa samman utan den!
- Blöjor och baby wipes
- En mobil av gammal modell utan pengar på kortet så att man bara kan ringa Till den (eller jo, fick min man att Äntligen fylla på kortet häromdan!)
- Kvitton
- En kiss-burk att ta med till mvc
måndag, juli 10, 2006
Historien upprepar sig
Jag hade en minst sagt speciell lärare i historia på högstadiet. Han var smått slemmig till sin småflirtiga natur men en klart skicklig berättare. Om det var något han lärde mig, förutom en uppsjö onödiga datum och årtal som fortfarande sitter som berget, så var det att historien upprepar sig och därför är den värd att studera.
Därför lade han halva läsåret i 9an (och vi hade samma kille i alla So-ämnen, så det var en smått felbalanserad indelning av lästimmar) på första och andra världskriget. Lektionerna bestod av att han stod och berättade målande om det ena och andra och däremellan såg vi på film. Oj, va mycket film! Jag skojar inte, finns det en svartvit dokumentär där Hitler står och skriker på tyska så har jag sett den. Det och bilder från koncentrationsläger jag helst vill utplåna ur mitt medvetande. Det hela avslutades med ett monsterprov på Både första och andra världskriget samt dess krigsorsaker och konsekvenser. Allting på en gång, kan man säga, hela 1900talet. Tjena, vad jag pluggade...
Men killen var smart, får man medge. Läraren alltså. Han hade läst läroplanen om att införliva demokratiska värderingar hos eleverna. Efter provet fick vi se en film om nynazism i Tyskland och Sverige och jag undrar om inte alla i min klass kände samma avsky som jag när vi såg den. Nej, ingen av oss skulle falla av till sådana trånga villovägar när det gäller människosyn.
Men det är intressant det där, att historien alltid upprepar sig. I stort och i smått. "Historien måste upprepa sig för att vi inte ägnade den tillräcklig uppmärksamhet första gången" vet jag att nån har sagt. Det är på grund av sådana intelligenta uttalanden som jag vill bli lärare i historia själv, men jag får väl hejda mig. Hålla mig till språk.
Men det finns historier av mindre globala dimensioner som också upprepar sig. Helt okända berättelser. Låt mig berätta en sådan.
För precis 25 år sedan väntade en då 31-årig kvinna sitt fjärde barn. Oj, vad hon väntade. Hon hade värkar jämt och ständigt och var säker på att ungen skulle komma ut på midsommarafton sådana födslosmärtor hon hade. Men det gjorde den inte. Den kom inte förrän den 13 juli. Tre barn hade kvinnan alltså redan att ta hand om, och en mage i vädret. Och vädret, ja, det var liksom nu - alldeles för varmt. Stackars kvinna.
Men jag är väldigt tacksam att hon stod ut. Att hon älskade barnet så oerhört som hon gjort nu i nästan 25 år. På torsdag närmare bestämt.
Men hela historien verkar upprepa sig, jag märker det tydligt. Frågan är om mitt knyte tänker vänta till på torsdag med att komma ut. Skulle inte gilla det. Vill ha min födelsedag för mig själv. Ja, jag delar den redan med Gaius Julius Caesar (jepp, han föddes tror man 13 juli 100 f. Kr) men det är liksom en annan grej. Mina kalas brukar inte krocka med hans. Grabben har varit död ett tag. Mördad blev han. Lessam historia.
I alla fall så börjar jag känna mig missmodig nu. Vill ha barn idag. Igår, om det går bra. Men jag får väl göra som mor min, och vänta. Om inte annat blir det ju en fin historia att berätta. Om någon vill lyssna.
Därför lade han halva läsåret i 9an (och vi hade samma kille i alla So-ämnen, så det var en smått felbalanserad indelning av lästimmar) på första och andra världskriget. Lektionerna bestod av att han stod och berättade målande om det ena och andra och däremellan såg vi på film. Oj, va mycket film! Jag skojar inte, finns det en svartvit dokumentär där Hitler står och skriker på tyska så har jag sett den. Det och bilder från koncentrationsläger jag helst vill utplåna ur mitt medvetande. Det hela avslutades med ett monsterprov på Både första och andra världskriget samt dess krigsorsaker och konsekvenser. Allting på en gång, kan man säga, hela 1900talet. Tjena, vad jag pluggade...
Men killen var smart, får man medge. Läraren alltså. Han hade läst läroplanen om att införliva demokratiska värderingar hos eleverna. Efter provet fick vi se en film om nynazism i Tyskland och Sverige och jag undrar om inte alla i min klass kände samma avsky som jag när vi såg den. Nej, ingen av oss skulle falla av till sådana trånga villovägar när det gäller människosyn.
Men det är intressant det där, att historien alltid upprepar sig. I stort och i smått. "Historien måste upprepa sig för att vi inte ägnade den tillräcklig uppmärksamhet första gången" vet jag att nån har sagt. Det är på grund av sådana intelligenta uttalanden som jag vill bli lärare i historia själv, men jag får väl hejda mig. Hålla mig till språk.
Men det finns historier av mindre globala dimensioner som också upprepar sig. Helt okända berättelser. Låt mig berätta en sådan.
För precis 25 år sedan väntade en då 31-årig kvinna sitt fjärde barn. Oj, vad hon väntade. Hon hade värkar jämt och ständigt och var säker på att ungen skulle komma ut på midsommarafton sådana födslosmärtor hon hade. Men det gjorde den inte. Den kom inte förrän den 13 juli. Tre barn hade kvinnan alltså redan att ta hand om, och en mage i vädret. Och vädret, ja, det var liksom nu - alldeles för varmt. Stackars kvinna.
Men jag är väldigt tacksam att hon stod ut. Att hon älskade barnet så oerhört som hon gjort nu i nästan 25 år. På torsdag närmare bestämt.
Men hela historien verkar upprepa sig, jag märker det tydligt. Frågan är om mitt knyte tänker vänta till på torsdag med att komma ut. Skulle inte gilla det. Vill ha min födelsedag för mig själv. Ja, jag delar den redan med Gaius Julius Caesar (jepp, han föddes tror man 13 juli 100 f. Kr) men det är liksom en annan grej. Mina kalas brukar inte krocka med hans. Grabben har varit död ett tag. Mördad blev han. Lessam historia.
I alla fall så börjar jag känna mig missmodig nu. Vill ha barn idag. Igår, om det går bra. Men jag får väl göra som mor min, och vänta. Om inte annat blir det ju en fin historia att berätta. Om någon vill lyssna.
lördag, juli 08, 2006
Recension: Rome
Tänkte att den väldiga massan läsare kunde vara intresserad av ett expertutlåtande på tv-serien Rome som började igår på kanal 5. Den här morsan är nämligen inte bara humanist i allmänhet utan har dessutom en fil. kand i latin och råkar ha fin koll på perioden 100 f. Kr-31 f.Kr. För den som inte hängde med igår kan jag meddela att serien startar 54 f.Kr och således infaller inom ramen för min expertis.
Kanske jag ska börja med det positiva, för att inte verka såga serien helt när den nu är en sådan storsatsning. *harklar sig* Killen som spelar Caesar gör det mycket bra och är inte bara ofattbart lik Caesar utan dessutom lik professorn i latin på Göteborgs Universitet, om någon skulle undra. Och för er som liksom jag satt och undrade var ni hade sett honom förut så spelar han bland annat hjälten i Jane Austen's Övertalning. Vidare var även Pompejus relativt lik de bevarade bysterna och jag måste ju säga att jag fann det oerhört roande att den äcklande Mr Collins från BBCs Pride and Prejudice från 1995 här dyker upp som en oklanderig Cicero.
Fler positiva tankar är att de hade fått det mesta av politiken rätt, även om de tagit sig små friheter som ju faktiskt hör till när man skapar fiction. Och är det något den här morsan har koll på i politik, förutom den pågående svenska valrörelsen, så är det politiken kring denna mest turbulenta tid i Roms historia. Nån amerikan har alltså för en gång skull läst på. Bra gjort!
Om vi lämnar denna milda väg av beröm kan jag vidare meddela att liksom i storfilmen Gladiatorn så börjar hela serien med ett historisk fel. Det kan ju aldrig vara bra. Amerikanerna har alltså bara brytt sig till en viss grad när det gäller att få sina fakta rätt. Den första scenen är nämligen, precis som i Gladiatorn, ett slag mellan romare och galler, och detta slag utspelar sig i en skog. En skog.
Hur svårt är det att ta reda på att romarna (och framför allt Caesar!) planerade sina slag väl i förväg och Aldrig skulle inlåta sig i ett slag i en skog där fienden kan dra fördel av träd och buskage att gömma sig bakom. Nej, skulle romarna slåss valde de platsen och fanns det ingen öppen yta att slåss på sågade man helt enkelt ner träden först och slogs sen.
Efter denna inledning var jag redan lite halvt besviken. Men den chockerande korrekta politiken lockade mig att fortsätta titta. Jag måste ge ett ganska bra betyg till kläder och miljö, även om det också här fanns felaktigheter. Som till exempel de vita marmorstayerna. De var ju lite off.
Haha, jag kan höra er: men hallå, jag trodde att alla dessa vita marmorstatyer faktiskt kom från antiken, gör dom inte det? Självklart, det är bara det att under antiken var de målade i allsköns färger. Det är idag, ca 2000 år senare som de är vita eftersom färgen sedan länge försvunnit.
Sedan har jag aldrig begripit varför tv och film (även om man ska gestalta ett moraliskt förfallet Rom) måste ha detaljerade sexscener. Som om det inte fanns nog med intriger och plot-lines att skapa spänning med. Som som det inte fanns möjligheter till storslaget sceneri eller utrymme för filmistiska läckerheter att förhöja den visuella upplevelsen av en antik stad och verklighet vi bara läst om förr. Som om deras serie var så kass att de var tvugna att slänga in en massa skräp för att få upp tittarsiffrorna. Nej, överdrivna sexscener var droppen som fick mig att till slut stänga av och inse att den perfekta serien om Rom aldrig kommer göras.
Om inte jag gör den förstås. =)
Betyg: 2 av 5 togor. Och det höga betyget beror på den till största delen korrekta politiken.
Kanske jag ska börja med det positiva, för att inte verka såga serien helt när den nu är en sådan storsatsning. *harklar sig* Killen som spelar Caesar gör det mycket bra och är inte bara ofattbart lik Caesar utan dessutom lik professorn i latin på Göteborgs Universitet, om någon skulle undra. Och för er som liksom jag satt och undrade var ni hade sett honom förut så spelar han bland annat hjälten i Jane Austen's Övertalning. Vidare var även Pompejus relativt lik de bevarade bysterna och jag måste ju säga att jag fann det oerhört roande att den äcklande Mr Collins från BBCs Pride and Prejudice från 1995 här dyker upp som en oklanderig Cicero.
Fler positiva tankar är att de hade fått det mesta av politiken rätt, även om de tagit sig små friheter som ju faktiskt hör till när man skapar fiction. Och är det något den här morsan har koll på i politik, förutom den pågående svenska valrörelsen, så är det politiken kring denna mest turbulenta tid i Roms historia. Nån amerikan har alltså för en gång skull läst på. Bra gjort!
Om vi lämnar denna milda väg av beröm kan jag vidare meddela att liksom i storfilmen Gladiatorn så börjar hela serien med ett historisk fel. Det kan ju aldrig vara bra. Amerikanerna har alltså bara brytt sig till en viss grad när det gäller att få sina fakta rätt. Den första scenen är nämligen, precis som i Gladiatorn, ett slag mellan romare och galler, och detta slag utspelar sig i en skog. En skog.
Hur svårt är det att ta reda på att romarna (och framför allt Caesar!) planerade sina slag väl i förväg och Aldrig skulle inlåta sig i ett slag i en skog där fienden kan dra fördel av träd och buskage att gömma sig bakom. Nej, skulle romarna slåss valde de platsen och fanns det ingen öppen yta att slåss på sågade man helt enkelt ner träden först och slogs sen.
Efter denna inledning var jag redan lite halvt besviken. Men den chockerande korrekta politiken lockade mig att fortsätta titta. Jag måste ge ett ganska bra betyg till kläder och miljö, även om det också här fanns felaktigheter. Som till exempel de vita marmorstayerna. De var ju lite off.
Haha, jag kan höra er: men hallå, jag trodde att alla dessa vita marmorstatyer faktiskt kom från antiken, gör dom inte det? Självklart, det är bara det att under antiken var de målade i allsköns färger. Det är idag, ca 2000 år senare som de är vita eftersom färgen sedan länge försvunnit.
Sedan har jag aldrig begripit varför tv och film (även om man ska gestalta ett moraliskt förfallet Rom) måste ha detaljerade sexscener. Som om det inte fanns nog med intriger och plot-lines att skapa spänning med. Som som det inte fanns möjligheter till storslaget sceneri eller utrymme för filmistiska läckerheter att förhöja den visuella upplevelsen av en antik stad och verklighet vi bara läst om förr. Som om deras serie var så kass att de var tvugna att slänga in en massa skräp för att få upp tittarsiffrorna. Nej, överdrivna sexscener var droppen som fick mig att till slut stänga av och inse att den perfekta serien om Rom aldrig kommer göras.
Om inte jag gör den förstås. =)
Betyg: 2 av 5 togor. Och det höga betyget beror på den till största delen korrekta politiken.
fredag, juli 07, 2006
Värkar i natten
Eftersom jag ju faktiskt är gravid i vecka 41 och eftersom värkarna nu gör svinont börjar jag inse att jag inte kan utesluta möjligheten att min bäbis faktiskt vill komma ut den här gången. Klockan är 3.
Ska låta det gå ett tag till innan jag väcker mannen. Han sover som sten trots mina försök att väcka honom nyss. Bäst jag låter honom sova lite, vi har haft nog med falska alarm.
- fyra timmar senare -
Falskt alarm? Jag vet inte. Men plågsamt var det. Tre timmar har jag sovit sammanlagt i natt. Kommer ungen inte idag utan allt var förgäves, kanske jag sätter mig ner och gråter. Av sömnbrist om inte annat.
Ska låta det gå ett tag till innan jag väcker mannen. Han sover som sten trots mina försök att väcka honom nyss. Bäst jag låter honom sova lite, vi har haft nog med falska alarm.
- fyra timmar senare -
Falskt alarm? Jag vet inte. Men plågsamt var det. Tre timmar har jag sovit sammanlagt i natt. Kommer ungen inte idag utan allt var förgäves, kanske jag sätter mig ner och gråter. Av sömnbrist om inte annat.
torsdag, juli 06, 2006
Om ljus
När jag skrev i förra inlägget om våra ljusa sommarnätter, kom jag att tänka på nåt jag skrev i våras.
Vintern vi hade var ju lång och hård, till och med i annars så regniga Göteborg. Och även om man är en van nordbo som överlever ett halvår utan något direkt solljus, så är det något visst när ljuset återvänder. Det var fint att läsa om det nu, att mitt i den fortfarande klibbiga hettan bli påmind om hur mycket jag längtade efter ljus och grönska för bara några få månader sedan.
Jag postar texten, i fall om att nån vill läsa. Den är på engelska, men förhoppningsvis begriplig. Snacka om osvensk, haha.
Finally. Door locked, child in outdoor clothes, shoes on. We were going out.
The alluring spring light had summoned me to come out to play even since I woke up. The light had shone strong through my large living room windows, the light from the rising spring sun. The sky that it grazed was painted in pink, pink all above the forest. The rest of the sky was grand, light blue and ever so inviting.
No one else was up, not even the child. It was just me. I stood alone to solemnly greet the light, as if it was the first time I saw it since September. My body, my eyes, had grown so used to the darkness, used to wake up as if in the middle of the might and yet wake up to start the day. But not today. Today the sun woke up before me. How could I possibly stay indoors?
The air outside was cool and I drank greedy, filling my lungs. I gazed up and fed my hungry soul with what had been absent for too long – a heaven that uplifted my spirit, instead of weighing it down. I pushed the stroller in front of me, walking up the small hill, wishing I could just continue upwards till I was free in the air, flying, floating, being. It was more than I could take in.
It was spring. I could see grass, more grass than snow even. I took of my mittens, getting warm from pushing the stroller. To the playground we went, the girl in the stroller anxious to fly too.
Back and fro, back and fro she flew. I pushed the swing as hard as her smile told me to. Back and fro, back and fro. While my feet stood still on the never changing ground, my mind followed the swing to another place. A place without time, without boundaries. A place of light and air and dreams. Dazzling white and grey, brown clouds around me, glowing blue between. Glimmering, glittering light, nothing seen of darkness, nothing felt that was not of good. Freedom, brightness, being able to breath.
A voice. Someone called a name that seemed familiar. Curtain down, floating mind sent back to ground. Along the road other women came. More strollers, more children.
“So here you are! We have been looking for you.” My head slowly nodding.
But the answer was no. No, it was not there I was. Far from it.
Vintern vi hade var ju lång och hård, till och med i annars så regniga Göteborg. Och även om man är en van nordbo som överlever ett halvår utan något direkt solljus, så är det något visst när ljuset återvänder. Det var fint att läsa om det nu, att mitt i den fortfarande klibbiga hettan bli påmind om hur mycket jag längtade efter ljus och grönska för bara några få månader sedan.
Jag postar texten, i fall om att nån vill läsa. Den är på engelska, men förhoppningsvis begriplig. Snacka om osvensk, haha.
Finally. Door locked, child in outdoor clothes, shoes on. We were going out.
The alluring spring light had summoned me to come out to play even since I woke up. The light had shone strong through my large living room windows, the light from the rising spring sun. The sky that it grazed was painted in pink, pink all above the forest. The rest of the sky was grand, light blue and ever so inviting.
No one else was up, not even the child. It was just me. I stood alone to solemnly greet the light, as if it was the first time I saw it since September. My body, my eyes, had grown so used to the darkness, used to wake up as if in the middle of the might and yet wake up to start the day. But not today. Today the sun woke up before me. How could I possibly stay indoors?
The air outside was cool and I drank greedy, filling my lungs. I gazed up and fed my hungry soul with what had been absent for too long – a heaven that uplifted my spirit, instead of weighing it down. I pushed the stroller in front of me, walking up the small hill, wishing I could just continue upwards till I was free in the air, flying, floating, being. It was more than I could take in.
It was spring. I could see grass, more grass than snow even. I took of my mittens, getting warm from pushing the stroller. To the playground we went, the girl in the stroller anxious to fly too.
Back and fro, back and fro she flew. I pushed the swing as hard as her smile told me to. Back and fro, back and fro. While my feet stood still on the never changing ground, my mind followed the swing to another place. A place without time, without boundaries. A place of light and air and dreams. Dazzling white and grey, brown clouds around me, glowing blue between. Glimmering, glittering light, nothing seen of darkness, nothing felt that was not of good. Freedom, brightness, being able to breath.
A voice. Someone called a name that seemed familiar. Curtain down, floating mind sent back to ground. Along the road other women came. More strollers, more children.
“So here you are! We have been looking for you.” My head slowly nodding.
But the answer was no. No, it was not there I was. Far from it.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)