Han har kommit

Mina damer och herrar, nu är han hos oss: Lillebror. 15 dagar över tiden, efter månader av förvärkar och längtan och en 13 timmar förlossning är väntan över. Han har kommit.

Whew. Lögnen jag utan ont uppsåt startade denna blogg med är nu äntligen utsuddad. Nu är jag en tvåbarns-hemmamamma. Och nog är jag hemma alltid. Vi kom hem igår förmiddag, Lillebror och jag, efter två nätter på BB. I fredags eftermiddag behagade han komma ut.

Han är så fin. Jag kan titta på honom i timmar. Helt perfekt. Tio fingrar, tio tår, mörkblå ögon vi undrar om de tänker förändras över tiden, svart hår. Lik både farfar och morfar. Både mamma och pappa. Mest lik sig själv.

Storasyster tycker om att klappa honom och att tala om vems Lillebror han är. Annars är det mest viktigt att veta att storasyster fortfarande är älskar av mor och far. Och det är klart hon är! Tänk att man kan älska så mycket. Räcker åt alla.

Jag är så tacksam att han är min. Men jag måste säga att jag också tror han är glad att han kommit till oss, som älskar honom så in i Norden. Pappa är stolt, tycker det är viktigt att grabbarna i familjen håller ihop. Klart. Blir helt varm när jag ser dom tillsammans.

Men mest är han med mig, lillgrabben. Han verkar liksom förtjust i mina bröst av nån anledning. Kluck, kluck låter det om honom. Hur mysigt som helst.

Alla sa innan att ni kommer tycka Storasyster är så stor när bäbisen kommer. Och jag tänkte att jag tycker redan hon är stor, hon är ju två och ett halvt. Kan hur mycket som helst. Men nu när han är här och jag vänjer mig vid att titta på honom... kära vänner vad stor hon är! Tittade in till henne igår kväll som jag brukar, för att se att hon ligger bekvämt i sängen och ta bort eventuell kvällslektyr, och jag bara stirrade på detta enorma barn! Hennes ben fortsatte i all oändlighet! Och vilket hull sedan! Hennes lemmar tog nästan abnorma propotioner mot det lilla, lilla knyte jag just haft i min famn. Fascinerande.

En son. Vad jag längtat efter honom. Ska kanske berätta om det nån dag. Men nu ska vi ut med dubbelvagnen. Premiär. För nu har han kommit.

Den lilla röda hönan

Några av oss kanske läser sagan om den lilla röda hönan för våra barn. Min dotter tycker om den för hon tycker om djur, och dessutom har den ju en så fin sensmoral. Arbetaren är värd sin lön. Det är sånt vi vill att våra barn ska lära sig.

Den lilla röda hönan hittar nämligen lite korn och frågar sina kompisar hunden, ankan och lammet vem som vill hjälpa henne att så dessa korn. ”Inte jag,” sa hunden och sen ankan och likaså lammet. ”Då gör jag det väl själv då”, sa den lilla röda hönan.

Sagan fortsätter med att den lilla röda hönan ber om hjälp med att skörda, tröska och mala säden och sist baka bröd. Varje gång svarar hennes vänner på frågan vem som vill hjälpa till, ”Inte jag,” och varje gång säger den lilla röda hönan ”Då gör jag det väl själv då.”

När till sist brödet kommer rykande varmt ur ugnen frågar den lilla röda hönan vem som vill äta av det. ”Det vill jag!” sa hunden, ankan och även lammet. ”Nähä, det tänker jag göra själv,” sa den lilla röda hönan.

Åh, så belåten man är som förälder att ens barn får lära sig sådana goda principer. Men saken är den att de vuxna i Sverige inte lever som sagan lär. Och den lilla röda hönan är inte så särskilt röd, utan mer blå. För hade den lilla hönan varit en röd socialdemokrat så hade sagan slutat med att alla fick äta precis lika mycket av brödet, trots att det bara var hönan som gjort jobbet. För så ser Sverige ut. Och det tycker Göran Persson och hans gelikar är rättvisa.

Göran Persson fick inte höra sagan om den lilla röda hönan som barn. För hade han fått det, hade han vetat att den som inte hjälper till ska inte få del av brödet, för det är rakt av orättvist. Osolidariskt mot de som sår, skördar, tröskar, maler och bakar.

Den lilla hönan vet jag har ingenting emot att dela med sig av sitt bröd till katten och gåsen, som båda är sjuka och inte kan hjälpa till att göra bröd. Men ingen ska komma och kräva att hönan ger åt alla som vill ha, för vad ska då den stackars lilla röda hönan leva av själv?

Problematiken med BB-väskan

Jag brukar säga att jag föredrar att en semesterresa börjar på förmiddagen eller eftermiddagen och inte på morgonen. Då kan man nämligen packa allting den dagen man åker, istället för att packa allt kvällen innan. Allt utom de där sista sakerna som man måste använda på morgonen: tandborste, schampo, hårtork osv. Då slipper man stressen av att på den där morgonen försöka komma ihåg vad man ännu inte packat.

När det kommer till BB-väskan - en väska man packar veckor i förväg - blir det naturligtvis många saker man måste packa ner i sista stund. Kameran tex, och plånbok. Det är grejer som man vill ha tillgänglinga i det där vardagliga livet man försöker bedriva i väntan på att få ta bilen och faktiskt Använda BB-väskan.

Men de där sista-minuten-sakerna har jag försökt minimera till just bara plånbok, som är svår att undvara under denna evinnerliga vänteperiod. En sak jag gjorde i detta syfte var att jag införskaffade en ny tandborste, en ny tub med tandkräm, en oöppnad shampoflaska och en likaså förseglad deodorant. På detta vis kunde jag fortsätta använda dessa produkter dagligen och lagom till att de tar slut är jag på BB och kan ta med mina nya varianter hem. Perfekt. Idiotsäkert. Trodde jag.

Tills jag gick över tiden 11 dar. Och börjar tycka att min tandborste är lite småäcklig. Och jag har tröttnat sedan en vecka på att rulla min roll-on 50 gånger i armhålan för att uppnå önskad effekt. Och nu har dessutom tandkrämen tagit slut.

En något intelligentare morsa hade ju naturligtvis lagt ner deon med fem droppar kvar i BB-väskan och börjat använda den nya hemma. Liksadant med tandkrämen. Men riktigt så smart var jag inte. Och nu är det försent att ändra sig.

Den för varje dag sinande deon symboliserar nämligen ett hopp. Ett hopp om att idag är ändå sista dagen jag använder den här, så det gör inget att den är så tom, för imorgon är jag ändå på BB och får använda den nya. Så har jag tänkt nu, dag efter dag, vecka efter vecka. Hela min bekantskapskrets var nämligen övertygad om att barnet skulle komma 1 juli. Således har jag gått över tiden 17 dagar nu och inte blott 11 som det är i realiteten. Och utanpå det har vi värkarna som pågått i... tja, för att dra ner det lite, sju veckor. Men barnet kommer inte. Kommer aldrig komma. Inget jag gör hjälper.

Så idag gav jag upp. Tog fram en ny Rexona ur förrådet i garderoben. Kan inte hoppas mer på ett BB.

Tangentbordet Tyst och Lätt

Mina damer och herrar, jag presenterar stolt alla småbarnsföräldrars dröm: Tangentbordet Tyst och Lätt! Detta är tangentbordet ni alla drömt om, tangenbordet som kommer förändra era liv och fylla era hem med ett ljuddämpat smattrande som ingen kommer höra, knappt ni själva! Dessutom ingår en mus!

Tangentbordet Tyst och Lätt med tillhörande mus är inte bara snygga och moderna till form och design utan är dessutom utomordentligt finurliga till funktionen. De är båda trådlösa vilket gör att de lätt kan läggas undan om små, oförståndiga barn är i närheten och ni inte vill att de ska råka formatera om hårddisken för er i all hast. Eller, varför inte snabbt och lätt flytta undan musen när ni skriver så att barnet som ju ofta sitter på skrivbordet för att vara mamma/pappa nära inte tar den och råkar trycka bort texten ni arbetar med? Ni ser, Tangentbordet Tyst och Lätt har inga begränsningar i hur det kommer underlätta ert liv!

Jag är själv nyligen omvänd till denna revolutionerande teknik. Tidigare har jag fått höra kommentarer som "sitter hon och skriver på en skrivmaskin?" och "min fru har en 'hamra-stil' som verkar fungera för henne när hon typar". Tja, nog kunde det låta som ett smattrande maskingevär när jag skrev en gång i tiden, men det berodde inte på någon så kallad "hamra-stil" utan på ett uråldrigt tangentbord - jag var helt enkelt tvungen att banka så hårt jag kunde för att få några bokstäver på skärmen och skriver man då hela dagarna får man till slut rejält ont i händerna. Men nu mitt herrskap, är den tiden förbi!

Nu kan jag sitta i godan ro och skriva vid min dator och ha barn sovandes bredvid mig, utan att störa dom! Ja, Tangentbordet Tyst och Lätt är helt klart anpassat för småbarnsföräldrar.

Dessutom har det en uppsjö Windows-anpassade knappar för att göra det dagliga datoranvändandet lättare. Efter bara ett par timmar som ägare till Tangentbordet Tyst och Lätt, undrar jag hur jag någonsin klarade mig utan det!

Så, ett stort Tack till min allrakäraste make som köpte mig denna gåva, jag så länge önskat mig!

Listan...

Det verkar som att denna lista går som en farsot över Sveriges alla bloggar. Bäst man hänger på. Vill ju inte verka ute. =)

5 saker jag har i min frys:
- 5 grova, hembakta frallor - de sista... Har inte orkat baka varje vecka det sista här. :P
- En enliterspåse med en portion hemmagjord barnmat som sitter fastfrusen i nätkorgen. Har legat där sen 2 ½-åringen var 8 månader.

- Färdiglagade middagar från tjejkompisarna, att brukas om barnet i magen behagar komma ut.

- Vaniljpinnar

- Is, is och åter is. Fastfruset och hemtrevligt, som det ska va.

5 saker jag har i min garderob
- En spjälsäng. Vem har sagt att barn inte kan sova i rymliga klädkammare i brist på rum i lägenheten?

- Lager av shampo, tandkräm, fryspåsar mm, inhandlat på GK:s i Ullared

- Kjolar, toppar och klänningar, varav jag inte kommer i några.

- Gamla tidningar från när maken gick med GP 7 dar i veckan, tidningar som aldrig blir tagna till insamling

- Min sagolika brudklänning, använd i augusti 2001

5 saker jag har i min bil:
- En box med näsdukar för snoriga barn eller pollenallergiska föräldrar
- Två strandstolar - alltid redo!

- En bilbarnstol, snart två

- Ett trasigt centrallås

- Övningskörningsskylt...

5 saker jag har i min handväska:
- Borsten - då världen skulle rasa samman utan den!

- Blöjor och baby wipes

- En mobil av gammal modell utan pengar på kortet så att man bara kan ringa Till den (eller jo, fick min man att Äntligen fylla på kortet häromdan!)

- Kvitton

- En kiss-burk att ta med till mvc

Historien upprepar sig

Jag hade en minst sagt speciell lärare i historia på högstadiet. Han var smått slemmig till sin småflirtiga natur men en klart skicklig berättare. Om det var något han lärde mig, förutom en uppsjö onödiga datum och årtal som fortfarande sitter som berget, så var det att historien upprepar sig och därför är den värd att studera.

Därför lade han halva läsåret i 9an (och vi hade samma kille i alla So-ämnen, så det var en smått felbalanserad indelning av lästimmar) på första och andra världskriget. Lektionerna bestod av att han stod och berättade målande om det ena och andra och däremellan såg vi på film. Oj, va mycket film! Jag skojar inte, finns det en svartvit dokumentär där Hitler står och skriker på tyska så har jag sett den. Det och bilder från koncentrationsläger jag helst vill utplåna ur mitt medvetande. Det hela avslutades med ett monsterprov på Både första och andra världskriget samt dess krigsorsaker och konsekvenser. Allting på en gång, kan man säga, hela 1900talet. Tjena, vad jag pluggade...

Men killen var smart, får man medge. Läraren alltså. Han hade läst läroplanen om att införliva demokratiska värderingar hos eleverna. Efter provet fick vi se en film om nynazism i Tyskland och Sverige och jag undrar om inte alla i min klass kände samma avsky som jag när vi såg den. Nej, ingen av oss skulle falla av till sådana trånga villovägar när det gäller människosyn.

Men det är intressant det där, att historien alltid upprepar sig. I stort och i smått. "Historien måste upprepa sig för att vi inte ägnade den tillräcklig uppmärksamhet första gången" vet jag att nån har sagt. Det är på grund av sådana intelligenta uttalanden som jag vill bli lärare i historia själv, men jag får väl hejda mig. Hålla mig till språk.

Men det finns historier av mindre globala dimensioner som också upprepar sig. Helt okända berättelser. Låt mig berätta en sådan.

För precis 25 år sedan väntade en då 31-årig kvinna sitt fjärde barn. Oj, vad hon väntade. Hon hade värkar jämt och ständigt och var säker på att ungen skulle komma ut på midsommarafton sådana födslosmärtor hon hade. Men det gjorde den inte. Den kom inte förrän den 13 juli. Tre barn hade kvinnan alltså redan att ta hand om, och en mage i vädret. Och vädret, ja, det var liksom nu - alldeles för varmt. Stackars kvinna.

Men jag är väldigt tacksam att hon stod ut. Att hon älskade barnet så oerhört som hon gjort nu i nästan 25 år. På torsdag närmare bestämt.

Men hela historien verkar upprepa sig, jag märker det tydligt. Frågan är om mitt knyte tänker vänta till på torsdag med att komma ut. Skulle inte gilla det. Vill ha min födelsedag för mig själv. Ja, jag delar den redan med Gaius Julius Caesar (jepp, han föddes tror man 13 juli 100 f. Kr) men det är liksom en annan grej. Mina kalas brukar inte krocka med hans. Grabben har varit död ett tag. Mördad blev han. Lessam historia.

I alla fall så börjar jag känna mig missmodig nu. Vill ha barn idag. Igår, om det går bra. Men jag får väl göra som mor min, och vänta. Om inte annat blir det ju en fin historia att berätta. Om någon vill lyssna.

Recension: Rome

Tänkte att den väldiga massan läsare kunde vara intresserad av ett expertutlåtande på tv-serien Rome som började igår på kanal 5. Den här morsan är nämligen inte bara humanist i allmänhet utan har dessutom en fil. kand i latin och råkar ha fin koll på perioden 100 f. Kr-31 f.Kr. För den som inte hängde med igår kan jag meddela att serien startar 54 f.Kr och således infaller inom ramen för min expertis.

Kanske jag ska börja med det positiva, för att inte verka såga serien helt när den nu är en sådan storsatsning. *harklar sig* Killen som spelar Caesar gör det mycket bra och är inte bara ofattbart lik Caesar utan dessutom lik professorn i latin på Göteborgs Universitet, om någon skulle undra. Och för er som liksom jag satt och undrade var ni hade sett honom förut så spelar han bland annat hjälten i Jane Austen's Övertalning. Vidare var även Pompejus relativt lik de bevarade bysterna och jag måste ju säga att jag fann det oerhört roande att den äcklande Mr Collins från BBCs Pride and Prejudice från 1995 här dyker upp som en oklanderig Cicero.

Fler positiva tankar är att de hade fått det mesta av politiken rätt, även om de tagit sig små friheter som ju faktiskt hör till när man skapar fiction. Och är det något den här morsan har koll på i politik, förutom den pågående svenska valrörelsen, så är det politiken kring denna mest turbulenta tid i Roms historia. Nån amerikan har alltså för en gång skull läst på. Bra gjort!

Om vi lämnar denna milda väg av beröm kan jag vidare meddela att liksom i storfilmen Gladiatorn så börjar hela serien med ett historisk fel. Det kan ju aldrig vara bra. Amerikanerna har alltså bara brytt sig till en viss grad när det gäller att få sina fakta rätt. Den första scenen är nämligen, precis som i Gladiatorn, ett slag mellan romare och galler, och detta slag utspelar sig i en skog. En skog.

Hur svårt är det att ta reda på att romarna (och framför allt Caesar!) planerade sina slag väl i förväg och Aldrig skulle inlåta sig i ett slag i en skog där fienden kan dra fördel av träd och buskage att gömma sig bakom. Nej, skulle romarna slåss valde de platsen och fanns det ingen öppen yta att slåss på sågade man helt enkelt ner träden först och slogs sen.

Efter denna inledning var jag redan lite halvt besviken. Men den chockerande korrekta politiken lockade mig att fortsätta titta. Jag måste ge ett ganska bra betyg till kläder och miljö, även om det också här fanns felaktigheter. Som till exempel de vita marmorstayerna. De var ju lite off.

Haha, jag kan höra er: men hallå, jag trodde att alla dessa vita marmorstatyer faktiskt kom från antiken, gör dom inte det? Självklart, det är bara det att under antiken var de målade i allsköns färger. Det är idag, ca 2000 år senare som de är vita eftersom färgen sedan länge försvunnit.

Sedan har jag aldrig begripit varför tv och film (även om man ska gestalta ett moraliskt förfallet Rom) måste ha detaljerade sexscener. Som om det inte fanns nog med intriger och plot-lines att skapa spänning med. Som som det inte fanns möjligheter till storslaget sceneri eller utrymme för filmistiska läckerheter att förhöja den visuella upplevelsen av en antik stad och verklighet vi bara läst om förr. Som om deras serie var så kass att de var tvugna att slänga in en massa skräp för att få upp tittarsiffrorna. Nej, överdrivna sexscener var droppen som fick mig att till slut stänga av och inse att den perfekta serien om Rom aldrig kommer göras.

Om inte jag gör den förstås. =)

Betyg: 2 av 5 togor. Och det höga betyget beror på den till största delen korrekta politiken.

Värkar i natten

Eftersom jag ju faktiskt är gravid i vecka 41 och eftersom värkarna nu gör svinont börjar jag inse att jag inte kan utesluta möjligheten att min bäbis faktiskt vill komma ut den här gången. Klockan är 3.

Ska låta det gå ett tag till innan jag väcker mannen. Han sover som sten trots mina försök att väcka honom nyss. Bäst jag låter honom sova lite, vi har haft nog med falska alarm.

- fyra timmar senare -

Falskt alarm? Jag vet inte. Men plågsamt var det. Tre timmar har jag sovit sammanlagt i natt. Kommer ungen inte idag utan allt var förgäves, kanske jag sätter mig ner och gråter. Av sömnbrist om inte annat.

Om ljus

När jag skrev i förra inlägget om våra ljusa sommarnätter, kom jag att tänka på nåt jag skrev i våras.

Vintern vi hade var ju lång och hård, till och med i annars så regniga Göteborg. Och även om man är en van nordbo som överlever ett halvår utan något direkt solljus, så är det något visst när ljuset återvänder. Det var fint att läsa om det nu, att mitt i den fortfarande klibbiga hettan bli påmind om hur mycket jag längtade efter ljus och grönska för bara några få månader sedan.

Jag postar texten, i fall om att nån vill läsa. Den är på engelska, men förhoppningsvis begriplig. Snacka om osvensk, haha.


Finally. Door locked, child in outdoor clothes, shoes on. We were going out.

The alluring spring light had summoned me to come out to play even since I woke up. The light had shone strong through my large living room windows, the light from the rising spring sun. The sky that it grazed was painted in pink, pink all above the forest. The rest of the sky was grand, light blue and ever so inviting.

No one else was up, not even the child. It was just me. I stood alone to solemnly greet the light, as if it was the first time I saw it since September. My body, my eyes, had grown so used to the darkness, used to wake up as if in the middle of the might and yet wake up to start the day. But not today. Today the sun woke up before me. How could I possibly stay indoors?

The air outside was cool and I drank greedy, filling my lungs. I gazed up and fed my hungry soul with what had been absent for too long – a heaven that uplifted my spirit, instead of weighing it down. I pushed the stroller in front of me, walking up the small hill, wishing I could just continue upwards till I was free in the air, flying, floating, being. It was more than I could take in.

It was spring. I could see grass, more grass than snow even. I took of my mittens, getting warm from pushing the stroller. To the playground we went, the girl in the stroller anxious to fly too.

Back and fro, back and fro she flew. I pushed the swing as hard as her smile told me to. Back and fro, back and fro. While my feet stood still on the never changing ground, my mind followed the swing to another place. A place without time, without boundaries. A place of light and air and dreams. Dazzling white and grey, brown clouds around me, glowing blue between. Glimmering, glittering light, nothing seen of darkness, nothing felt that was not of good. Freedom, brightness, being able to breath.

A voice. Someone called a name that seemed familiar. Curtain down, floating mind sent back to ground. Along the road other women came. More strollers, more children.
“So here you are! We have been looking for you.” My head slowly nodding.

But the answer was no. No, it was not there I was. Far from it.

Osvenskt så det skvätter

Som om det inte var nog som det är. Jag menar listan med plågor i mvc-journalen, den vi talar tyst om. Utanpå allt detta har sommaren bestämt sig för att vara tropisk. Inte regning svensk sommar eller skön svensk sommar, utan helt galet osvensk sommar. Det enda svenska med den, förutom att den utspelar sig i Sverige, är att det är ljust om kvällarna, ljust om mornarna. Ljust klockan 4 på natten med, när jag står och svalkar mig på balkongen och dämpar hungern med knäckenackor och undrar om värkarna betyder nåt den här gången.

Men det gör de naturligtvis inte. Har lärt mig det nu, värkar betyder inte bäbis. Vet inte vad alla dom som tror det fått den idén ifrån. Har i alla fall bestämt mig för att döpa den här graviditeten till Mycket väsen för ingenting. Varför, frågar ni? Det måhända vara min favoritpjäs av Shakespeare men det har inget med saken att göra. Jag tyckte det var passande. Man kanske kunde skriva om det till Många värkar för ingenting, men det vore lamt. Kör inte med sånt.

Fast jag ska inte klaga på värkar idag. Har haft ovanligt få faktiskt. Nejdå, jag kunde sova så gott säkert en hel timma medan lilltjejen sov middag och när jag vaknade var jag plaskevåt. Bokstavligt. Vem hade hällt vatten på mig i sömnen och hur kunde jag sova genom det? Drog handen bak i nacken och i pannan och fick tillbaka den dyblöt. Skvätter gör det alltså om en. Fräsht. Det är värmen... den osvenska värmen. Den har bestämt sig för att här har vi en morsa som fått på tok för mycket vatten i fötter och händer och så ville den liksom hjälpa till. Tänkte att om jag kan få den stackars tjejen att svettas lite mer så kanske hennes fötter går i hennes skor igen. Tyvärr funkar det inte så. Fötterna är fortfarande skrattretande tjocka. Liksom magen.

Ingen bäbis än alltså. Och så verkar det förbli.