Efter det att Marie på Maries Mat skrivit om vad hon lyssnar på (och mycket överensstämde med vad som går här hemma) var det någon som kommenterade på hennes inlägg och tipsade om Eva Cassidy. Jag lyssnade på en låt på Youtube och sedan dess har jag varit fast. Denna människa, vem det nu var, som tipsade om Eva kommer jag alltid att vara tacksam till.
Eva Cassidy dog 1996 i cancer och har sålt miljoner skivor nu på senare år, långt efter sin död. Hon sjöng jazz, blues, pop, country. Vissa låtar är bättre än andra, men alla är de mer eller mindre magiska. Kvinnan hade en sällsynt talang, så mycket står klart. Hon skrev inte mycket musik själv, men hon gjorde varje sång hon sjöng helt till sin egen. Vissa övar hela livet för att lära sig sjunga som hon kunde göra live, lite småförkyld.
Helst skulle ni höra allt nu med en gång och gå lyckligare från datorn, men här är en jazzig tolkning av låten You’ve changed. Som någon skrev i en kommentar, ”The most sublime 05:02 piece of music I have heard, she is such a sad loss.”
Njut. Njut.
måndag, april 14, 2008
Kär 4åring
Med mitt minne minns jag precis hur det var, att vara en kär 4åring. Jag förstår min lilla dotter, min man tycker det är skandalöst att hon ska gå och bli överhuvud förälskad vid blott 4 års ålder. "Disney prinsessornas fel!" säger han buttert. Men jag tror inte det. Jag visste inte om några disney-prinsessor när jag var 4, men jag var kär ändå. Oj vad kär jag var.
Min dotter har en bästis. Han är ett år yngre och de leker varje dag. De bråkar en hel del, men de leker och har roligt för det mesta. På sistone har min dotter L utvecklat ett kärlekskrankt beteende när hennes bästis inte är här. Hon lägger sig i gungstolen och ser allmänt melankolisk ut och säger "Mamma, spela en lessen sång." Jag frågar henne varför. "För att jag älskar V så mycket. Mamma, jag älskar honom." Ojoj, så dramatisk man kan vara så tidigt i livet! (Vart ska detta sluta, undrar mamma, och minns för väl sina sentimentala tonår.)
Igår kom hursomhelst droppen. Vi hade varit på kvällspromenad med bästisen V och hans familj och sedan kommit hem för att äta lite efterrätt. V var inte här. Min tjej går från bordet, sätter sig på huk i vår bäbisstol som fortfarande står framme för gästers skull, åmar sig och utbrister:
"Mitt liv är förbi!" Min man och jag tittar på varandra och skrattar. Vad fick hon ett sådant uttryck ifrån? Men så fortsätter hon.
"V har gått hem, mitt liv är förbi!" Hon försöker inte vara rolig, hon är helt seriös. Och när min man läser saga för henne en liten stund senare, gör han det som jag inte gjort, för jag tycker hon kan få vara kär i V nu och så får vi förklara för henne senare att det inte går. Men min man har fått nog, han berättar helt sonika för henne att V är hennes kusin och att de inte får gifta sig när de blir stora.
Min dotter börjar storgråta. Hejdlöst! Hela hennes värld har fallit samman. Att hon ska gifta sig med V när hon blir stor är det viktigaste för henne, försöker jag förklara för min man lite senare. Men han tyckte han gjort det rätta, att hon inte kan få leva i villfarelse.
Ack ja... ung kärlek.
Min dotter har en bästis. Han är ett år yngre och de leker varje dag. De bråkar en hel del, men de leker och har roligt för det mesta. På sistone har min dotter L utvecklat ett kärlekskrankt beteende när hennes bästis inte är här. Hon lägger sig i gungstolen och ser allmänt melankolisk ut och säger "Mamma, spela en lessen sång." Jag frågar henne varför. "För att jag älskar V så mycket. Mamma, jag älskar honom." Ojoj, så dramatisk man kan vara så tidigt i livet! (Vart ska detta sluta, undrar mamma, och minns för väl sina sentimentala tonår.)
Igår kom hursomhelst droppen. Vi hade varit på kvällspromenad med bästisen V och hans familj och sedan kommit hem för att äta lite efterrätt. V var inte här. Min tjej går från bordet, sätter sig på huk i vår bäbisstol som fortfarande står framme för gästers skull, åmar sig och utbrister:
"Mitt liv är förbi!" Min man och jag tittar på varandra och skrattar. Vad fick hon ett sådant uttryck ifrån? Men så fortsätter hon.
"V har gått hem, mitt liv är förbi!" Hon försöker inte vara rolig, hon är helt seriös. Och när min man läser saga för henne en liten stund senare, gör han det som jag inte gjort, för jag tycker hon kan få vara kär i V nu och så får vi förklara för henne senare att det inte går. Men min man har fått nog, han berättar helt sonika för henne att V är hennes kusin och att de inte får gifta sig när de blir stora.
Min dotter börjar storgråta. Hejdlöst! Hela hennes värld har fallit samman. Att hon ska gifta sig med V när hon blir stor är det viktigaste för henne, försöker jag förklara för min man lite senare. Men han tyckte han gjort det rätta, att hon inte kan få leva i villfarelse.
Ack ja... ung kärlek.
tisdag, april 08, 2008
Språkpoliser och jazz
I minst tio år har jag lyssnat på jazz. I min blandade musiksmak har jazz haft en särskild plats. Detta trots att min far alltid uttryckt en motsatt åsikt.
Under det sista året har jag börjat lyssna på flera nya sångare i genren storband/jazz/blues med följden att jag njutit mer av livet. Musiken är inte bara ljuv för öronen utan den går ner genom ryggraden och får kroppen att börja röra på sig, mycket eller lite. Ibland sitter jag lugnt och diggar, ibland står jag med stekspaden och tar en svängom i köket själv, ibland lyfter jag upp nån av mina ungar och dansar loss totalt. Musiken påverkar barnen också, det märker jag tydligt. Min nästan 2årige son älskar jazz. Min 4åriga flicka föredrar soft rock/pop. Hursomhelst, jag ska komma till sak.
Jag har utvecklat en hypotes. (Här vill jag bara rikta en ursäkt till alla som sysslar med sånt här på riktigt och tycker att jag är en idiot eller som skrattar åt att jag kom på det först nu. Förlåt! Ja, jag är väl trög.)
Min bästa vän Fredrik Lindström myntade ordet språkpolis. Sådana som vill att språket ska konserveras och att ingen får bryta mot grammatiska regler, för då blir allting fel, för då får språkpoliserna panik.
Jag må tycka att det är minst sagt påfrestande att folk i allt större utsträckning säger ”jag gav den till han” när det faktiskt inte heter så, men jag är ingen språkpolis. Jag är en förespråkare av att språket är till för att brukas. Men jag ser också värdet i att lära sig behärska ett språk korrekt. (Jag är liksom gymnasielärare i svenska och latin. Enough said. Grammatik är min grej.)
I min mening fungerar det så här, att för att kunna skriva riktigt bra så måste man förstå ett språk till fullo. Man måste kunna alla regler utan och innan, för att sedan använda grammatiken som sitt redskap och på sina ställen medvetet bryta mot reglerna för att skapa en effekt. Gör man det tillräckligt skickligt brukar man få Nobelpris.
Ett exempel: en gång skrev jag en berättelse i jag-form där jag ofta utelämnade subjektet i satserna. ”Skrev en lapp till min man och gick till jobbet.” Så får man ju inte göra. I svenskan har vi inga personändelser på verben som man har i romanska språk, vi kan ju inte hursomhelst utelämna subjektet i en mening! Språkpoliserna får dåndimpen! Men jag gjorde det ju fullt medveten om att det är fel och av en orsak eller två. Nämligen att jag ville skapa en smått talspråklig stämning och dessutom säga något djupare: vilken självbild har en person som alltid utelämnar sig själv i meningar där hon själv står om subjekt? Berättelsen handlade dessutom om självbild. Hmm. Alltså, om man först lär sig reglerna, så kan man sedan använda regelbrott för att göra människor uppmärksamma på något specifikt, belysa ett visst fenomen och på så vis skapa känsla.
Min hypotes: Det är det som är jazz. Jazz är musikens regelbrott.
Musikens regler, kände väl få så bra som Mozart. Mozart var ett geni, och varje liten takt var en matematisk formel. Han kunde sina regler! Hans musik är vacker och imponerande, och jag förringar på intet sätt hans talang. Men kanske man skulle kunna säga att mannen var en musikpolis? Och i det sammanhanget skulle alltså jazz och dylik musik vara dess motsats, det vill säga en lek med regler som är till för att betona en viss känsla.
De som behärskar denna konst – leken med musiken – de kallar jag riktiga musiker, oavsett genre. Ingenting är krystat, ingenting låter samma som förra gången. Musiken de skriver är inte förutsägbar utan leker konstant med takt, tonart och volym. En sådan konstnär har i sig naturligt det som körer kan diskutera i all oändlighet: ska vi ha ett fermat där, var vill vi ha crescendo? Riktig musik kommer ur händerna på människor som äger musiken, på samma sätt som en nobelpristagare äger sitt språk.
Nu kan jag mycket lite om konst, men jag antar att det fungerar likadant där, att det Picasso hittade på var fantastiskt för att det var just regelbrytande.
Alltså. HumanistMorsans hypotes: Vi behöver regler inom konsten för att bryta dem. Genom att bryta regler kan vi belysa något och skapa en känsla. Och när det gäller jazz så gäller det att ha golv omkring sig när den går igång, för känslan den skapar har ofta den effekten att golvet vill nyttjas. Till dans. Sann konst föder som bekant annan konst.
Ps. Håll utkik efter lite bigband/jazz smakprov!
Under det sista året har jag börjat lyssna på flera nya sångare i genren storband/jazz/blues med följden att jag njutit mer av livet. Musiken är inte bara ljuv för öronen utan den går ner genom ryggraden och får kroppen att börja röra på sig, mycket eller lite. Ibland sitter jag lugnt och diggar, ibland står jag med stekspaden och tar en svängom i köket själv, ibland lyfter jag upp nån av mina ungar och dansar loss totalt. Musiken påverkar barnen också, det märker jag tydligt. Min nästan 2årige son älskar jazz. Min 4åriga flicka föredrar soft rock/pop. Hursomhelst, jag ska komma till sak.
Jag har utvecklat en hypotes. (Här vill jag bara rikta en ursäkt till alla som sysslar med sånt här på riktigt och tycker att jag är en idiot eller som skrattar åt att jag kom på det först nu. Förlåt! Ja, jag är väl trög.)
Min bästa vän Fredrik Lindström myntade ordet språkpolis. Sådana som vill att språket ska konserveras och att ingen får bryta mot grammatiska regler, för då blir allting fel, för då får språkpoliserna panik.
Jag må tycka att det är minst sagt påfrestande att folk i allt större utsträckning säger ”jag gav den till han” när det faktiskt inte heter så, men jag är ingen språkpolis. Jag är en förespråkare av att språket är till för att brukas. Men jag ser också värdet i att lära sig behärska ett språk korrekt. (Jag är liksom gymnasielärare i svenska och latin. Enough said. Grammatik är min grej.)
I min mening fungerar det så här, att för att kunna skriva riktigt bra så måste man förstå ett språk till fullo. Man måste kunna alla regler utan och innan, för att sedan använda grammatiken som sitt redskap och på sina ställen medvetet bryta mot reglerna för att skapa en effekt. Gör man det tillräckligt skickligt brukar man få Nobelpris.
Ett exempel: en gång skrev jag en berättelse i jag-form där jag ofta utelämnade subjektet i satserna. ”Skrev en lapp till min man och gick till jobbet.” Så får man ju inte göra. I svenskan har vi inga personändelser på verben som man har i romanska språk, vi kan ju inte hursomhelst utelämna subjektet i en mening! Språkpoliserna får dåndimpen! Men jag gjorde det ju fullt medveten om att det är fel och av en orsak eller två. Nämligen att jag ville skapa en smått talspråklig stämning och dessutom säga något djupare: vilken självbild har en person som alltid utelämnar sig själv i meningar där hon själv står om subjekt? Berättelsen handlade dessutom om självbild. Hmm. Alltså, om man först lär sig reglerna, så kan man sedan använda regelbrott för att göra människor uppmärksamma på något specifikt, belysa ett visst fenomen och på så vis skapa känsla.
Min hypotes: Det är det som är jazz. Jazz är musikens regelbrott.
Musikens regler, kände väl få så bra som Mozart. Mozart var ett geni, och varje liten takt var en matematisk formel. Han kunde sina regler! Hans musik är vacker och imponerande, och jag förringar på intet sätt hans talang. Men kanske man skulle kunna säga att mannen var en musikpolis? Och i det sammanhanget skulle alltså jazz och dylik musik vara dess motsats, det vill säga en lek med regler som är till för att betona en viss känsla.
De som behärskar denna konst – leken med musiken – de kallar jag riktiga musiker, oavsett genre. Ingenting är krystat, ingenting låter samma som förra gången. Musiken de skriver är inte förutsägbar utan leker konstant med takt, tonart och volym. En sådan konstnär har i sig naturligt det som körer kan diskutera i all oändlighet: ska vi ha ett fermat där, var vill vi ha crescendo? Riktig musik kommer ur händerna på människor som äger musiken, på samma sätt som en nobelpristagare äger sitt språk.
Nu kan jag mycket lite om konst, men jag antar att det fungerar likadant där, att det Picasso hittade på var fantastiskt för att det var just regelbrytande.
Alltså. HumanistMorsans hypotes: Vi behöver regler inom konsten för att bryta dem. Genom att bryta regler kan vi belysa något och skapa en känsla. Och när det gäller jazz så gäller det att ha golv omkring sig när den går igång, för känslan den skapar har ofta den effekten att golvet vill nyttjas. Till dans. Sann konst föder som bekant annan konst.
Ps. Håll utkik efter lite bigband/jazz smakprov!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)