Min snart 3åriga dotter är helt betuttad i Disney-prinsessorna. Tja, hon är såld på prinsessor överhuvudtaget och hon tycker om att klä ut sig, dansa runt och känna sig fin. Sen tycker hon om sina filmer med prinsessor, och då råkar Askungen vara en favorit. Hon ber mig ofta sjunga med henne de olika sångerna som prinsessorna sjunger: Ariels sång, Snövits sång, Törnrosas sång. Och Askungens sång naturligtvis. Fast Askungen har ju flera. Min dotters favorit är "Sjung min näktergal" som Askungen sjunger när hon skurar golvet, och min tjej är en bårande syn när hon härmar Askungen och ligger på vardagsrumsgolvet och skurar och skurar och leker med fantasi-såpbubblor.
Personligen får jag ofta en annan sång på hjärnan, nämligen den som hon sjunger när hon dansar med prinsen på balen. Strax innan hon rusar iväg och tappar glasskon, ni vet. Hennes ögon glittrar alldeles lagom när hon sjunger med sin ljuva stämma inspelad med en typisk 50tals-mikrofon och hon promenerar över romantiska broar under stjärnbeströdd himmel och ska just till att kyssa prinsen när klockan slår tolv. Allt det där vet ni. Men texten på sången hon sjunger börjar så här: Vad jag begär, mm-mm-mm-mm, det har jag här. Mig lyckan till himmelen bär. Resten besparar jag er.
Så under veckan har jag märkt att jag går och sjunger på den första raden lite då och då: när jag lagar mat, när jag diskar och ännu så mycket mer när min 3månaders-son står i knät och vinglar och flirtar som mest med mig. Vad jag begär - det har jag här.
Och successivt under veckan har just den mentaliteten vuxit fram hos mig. Jag har känt mig så välsignad och så lycklig. Så nöjd med vad jag har - på ett positivt vis. Jag har tittat runt i min lägenhet, vår trea, och känt att jag tycker om den. Vet inte vad Room Service skulle säga om den, eller Sköna hem - vårt möblemang är inte direkt trendigt eller införskaffat för att matcha perfekt - men det är vårt hem. Jag känner inte att jag måste ha mer yta eller fler rum, det enda jag saknar är altan och liten gräsmatta och som tidigare nämnt en tvättmaskin i lägenheten. Men altan måste jag inte ha nån på vintern. Nu kurar vi härinne och förbereder oss mentalt för julen som kommer, och jag känner mig inte bedövad av längtan efter något mer eller något annat.
Låter kanske konstigt att jag säger så. Jag har inte sett särskilt mycket av världen, jag bor i en trea i betong-Frölunda i Göteborg, jag saknar fortfarande några poäng för att ha en färdig gymnasielärarutbildning, jag har aldrig haft en arbetsgivare som inte var tillfällig eller bara på helger. Kanske inte mycket att komma med på en klassåterträff eller liknande.
Men jag har burit och fött två barn, jag har upplevt den förlösande känslan när barnet kommer ut och jag får drunka i dess blick första gången. Jag har erfarit ett barns villkorslösa kärlek, sett hur ett spädbarn lyser upp och skrattar när jag kommer inom synfältet - därför att jag är dess hela trygghet och tillvaro. Jag har fått höra orden "Jag älskar dig, mamma" och "Mamma är min bästa vän." Och i mina barns kärlek finner min själ vila - trots min ömmande rygg och mina ständigt trötta fötter - för att jag älskar dem och det är en ljuvlig företeelse att få sin kärlek besvarad. Jag vill faktiskt inte vara någonannanstans. Vad jag begär, det har jag här.
Och nu kommer snart mitt ankare i tillvaron hem: min make.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar