Sommarvärme idag!

Min bror frågade mig igårkväll om jag skrivit någon sommardikt han kunde använda till en grej han höll på med. Han sa temat och på max tre minuter skrev jag ner en grej som jag tyckte funkade. Jag är så nöjd att jag ville dela den med er. Tema sommar för ett barn...

Barfotaben
Barfotabus
lukt av bar hud
lukt av vind
och ljus

Barfotabarn
Barfotalek
kinden luktar
av fläktens smek
Kinden som mamma pussar
strax före Barfota sussar

(C) HumanistMorsan

(Sen dög dikten tydligen inte till måttet, så jag fick skriva en annan grej till bror min, men vad ska man göra? Kram på dig brorsan!! Håller alla tummar och tår.)

Berättelsen om det osynliga barnet

Jag lärde mig nåt i skolan idag. Vi diskuterade Tove Janssons Berättelsen om det osynliga barnet utifrån en bok som är den bästa kursbok jag någonsin läst (Aidan Chambers Böcker inom oss - om boksamtal).

Poängen är att det finns en flicka som blivit osynlig för att hon inte blivit sedd av den elaka tant som tagit hand om henne. Muminfamiljen får i uppdrag att göra henne synlig igen. Muminmamman blandar huskur från mormors ofelbara receptsamling och alla i familjen har sin speciella funktion som gör att flickan - Ninni - blir sedd och återfår sitt självförtroende och därmed också blir synlig. Fast man ser bara allt utom ansiktet. Allt blir synligt ganska fort - fötter, ben, klänning och rosett i håret - men huvudet och ansiktet förblir osynligt tills Ninni lärt sig att skratta och lärt sig att bli arg. Då först blir hon helt synlig.

Allt det där är ganska uppenbart. Tidsperspektivet och berättarperspektivet är betydligt intressantare att diskutera. Men det var två saker som jag missade, som min lärare sa i slutet. En av dem känns oviktigt här och nu, men den ena ska jag berätta.

Hon sa: det är två delar här. Dels måste Ninni bli sedd och bekräftad av andra för att hon ska bli synlig igen. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor. Hon måste våga visa sitt ansikte.

Så galet tänkvärt. Visst vill vi alla bli bekräftade och sedda, inte känna oss ignorerade som om vi inte syntes alls, men när människor ser oss, vill lära känna oss, törs vi då sedan själva göra oss synliga? Visa vilka vi är?

Och hur vanligt är det, att just människor som inte blev sedda som barn, har svårt att visa känslor som vuxna?

Jag älskar...

... lukten av barnhud som varit ute i luften hela dagen. Den lukten har jag fått känna idag för första gången i år. Ljuvt.

Att börja skolan

Nu är det en vecka sen jag började skolan. Jag läser en delkurs på fem veckor helfart i barnlitteratur för att kunna göra klart min utbildning en vacker dag. Den där som jag påbörjade för nio år sedan och kom ganska långt i.

Jag tänkte nu rapportera. Skillnaderna då och nu. Så här ligger det till:

Jag var definitivt yngst precis alltid. Oavsett om jag läste pedagogik, svenska eller latin, var jag oändligt mycket yngre än alla andra. Det är jag inte nu. Jag är lika gammal som alla andra. Inte äldre.

Lärarna är samma som jag hade då och de tillbringar lektionerna med att säga många intressanta saker samtidigt som de visar overheads, mellan 30-70 stycken på ett normalt 3timmarspass. Lektionerna börjar med akademisk kvart med den enda skillnaden att den nu står på schemat. "09.15." Fånigt. Förr räckte det att skriva 9 så kom folk kvart över ändå. Som man ska.

I cafeterian står dagens lunchalternativ i ett glasskåp nu som då. Det sitter studenter, forskare och professorer och pratar och pratar runt alla bord. Några gör grupparbeten med laptops, andra matar 9-månaders ungar med barnmat.

De har flyttat kurslitteraturen inne på UB från en trappa ner till entréhallen. Varför de inte gjort det tidigare kan man fråga sig! Det är kurslitteraturen man slåss om, varför behöva gå långt för att leta efter den?

På gräset i backen sitter folk överallt i vårsolen. Humanisten om våren är en skön, skön plats. De ser alla ut att trivas.

Utanför dörrarna in till själva Humanisten röker mycket få, det är sällan jag sett någon röka där, nu som då. Däremot står det självklart en kille och kontrollerar att alla som går in på skolan har nåt om halsen: antingen en tröja som går så högt i halsen att den sitter runt hakan, men helst en stor scarf eller en halsduk av den sorten som Pippi stickade åt lilla gubben. Min klädsel var mer godkänd nu än sist.

Allt är sig likt. Och nu precis som då märker jag hur mycket jag älskar att studera. Hur jag njuter av upplevelsen att komma till nya insikter eller lära mig ett nytt sätt att tänka. Allt är sig likt.

Det enda som förändrats så det märks är att baguetterna med dricka nere på Södra livs (som har bytt namn!) nu kostar 30 kr, istället fr 20.

HumanistMorsan, over and out.

Nostalgi

Jag ska inte säga varje gång, men säg sju gånger av tio, som jag ser mina två barn tävla om att springa ner för den rätt så branta backen ner till vårt hus, minns jag första gången vår dotter kom ner för den backen. Det var is och snö över hela backen och jag gick, nyförlöst, bärande på en bilstol med en tre dagar gammal bebis i. Hon skulle få se sitt hem första gången. Vi skulle få ta vår bebis hem. Och jag gick så försiktigt så försiktigt för att inte halka med den mest värdefulla last jag någonsin burit.

Och nu rusar de ner i bara tröjorna medan jag ropar "försiktigt!" efter dem och så fort de kommit fram till husväggen skriker de glada: "Jag vann!"

Tänk va.

Hurra!

Våren är här!!

Atjo.

Om illamående

Hade igår ett samtal om illamående med en gravid vän. Med en kronisk sjukdom i matsmältningsapparaten är jag något av en expert på illamånde. Tänkte dela med mig av mitt kunnande av de olika stadier som finns av illamående. Fast först ska det sägas att jag hatar att må illa, det är det värsta jag vet. Det värsta jag vet.

Det finns den som är obehaglig och gör att man inte kan äta, men som man med åren lär sig att leva med så att man kan sitta, stå och göra (en del) saker ändå.
Det finns den som är jobbig och gör att man ligger på soffan och blundar.
Det finns den som är jobbig och gör att man spyr en hel del.
Det finns den som är vidrig och gör att man inte under några omständigheter kan sitta upp utan att spy eller svimma.
Det finns den som gör att man spyr tills man svimmar.
Det finns den som gör att man är halvt medvetslös av bara illamåendet.
Det finns den som gör att man är halvt medvetslös och eftersom man dessutom inte fått behålla mat på så länge är kroppen så svag att man till slut hamnar på sjukhus med dropp.

Jag har haft alla.

Men den bästa sortens illamående, min favorit bland vidrigheter, är den sorten som man får en bebis av.

Så alla ni som ligger utslagna på soffor runt om i landet - håll ut! I bästa fall får ni världens bästa pris för mödan. Kram på er!