Igår firade jag och min man femårig bröllopsdag. Man kan tro att en sån ska vara full av endast behagliga upplevelser, men riktigt så blev det inte.
Vi ville göra nåt trevligt, och då det skulle vara lite smådåligt väder beslöt vi att ta vagnen in till stan och låta vår dotter titta på leksaker på Nordstan. Sagt och gjort, vi satte oss på spårvagnen och for iväg.
Efter en trevlig runda i affärer gick vi och lunchade på caféet i kronhusbodarna. Mysigt värre. Det hade regnat lite grann när vi var på Nordstan men nu var det fint väder och vi satt ute och åt, dottern roade sig med att betrakta de många fåglar som uppehöll sig på platsen.
Sedan bar det vidare av till Domkyrkan med omnejd och vi spankulerade omkring, båda barnen hade somnat i dubbelvagnen och efter lite vila på en bänk insåg vi att klockan var mycket och det var dags att åka hem. Vi skulle ju laga tjusig middag hemma. Därmed satt vi snart på hållplatsen Kungsportsplatsen och väntade på 7an.
Två stycken 7or kom och drog förbi. Det var inte den handikapp-anpassade sorten som vi måste ta när vi har den stora vagnen. Jag föreslog att vi skulle promenera till Korsvägen och ta 8an därifrån eftersom 8an alltid är handikapp-anpassad och dessutom kunde det vara fint med en promenad längs Avenyn.
Och så kom regnet. Vi hade precis passerat Storan och stog vid rödljuset vid Södra Allén när himlen öppnade sig. Fullkomligt öppnade sig! På en minut hade jag och min man blivit dyblöta där vi stod utan jackor och febrilt tog på regnskyddet på liggdelen där vår en månad gamla son låg och sov. Dottern som satt bredvid och sov hon med vaknade och blev jätterädd för regnet, sa att hon var blöt och att det var farligt. Min man och jag hade just fått på oss våra jackor och bestämt att ta skydd udner stans glesaste träd när min älskade plötsligt tar av sig jackan igen och hänger den över vår dotter. Det var i sanning dagens höjdpunkt. Min hjälte. =)
Efter en stund till beslöt vi att springa till Storan där vi kunde få bättre skydd under ett tak. Väl framme betraktade vi skadan: två föräldrar som såg ut som de badat med kläderna på och en dotter som satt och skakade med blöta jeans bakom ett skynke bestående av sin kärleksfulla fars jacka. Vi skrattade. Vi tog kort. Det var ett fint ögonblick.
Här skulle historien kunna sluta. Jag skulle kunna skriva att "sen gick vi tillbaka till Kungsportsplatsen och tog vagnen hem" men så var det inte. Nog gick vi tillbaka till Kungportsplatsen alltid, så fort floden från skyn övergått till mer normalt västkustregn, men någon vagn som kunde ta oss hem kom inte. Efter att ha fått låta ett par o-handikapp-anpassade vagnar passera, med en fuktig dotter i famnen och en son i vagnen som Närsomhelst skulle vakna och vilja amma Igen, förslog jag att vi skulle gå till Domkyrkan och ta 1an. Vi gick.
Och så kom regnet. Den här gången när vi hade 150 meter kvar till hållplatsen och en sån vagn vi kunde ta precis var på intåg. Men vi fick snällt ställa oss innomhus och se vagnen passera. Sedan åkte min man och dotter rulltrappa i 20 minuter medan jag vaggade vagnen med pojken och väntade ut det värsta regnet.
En och en halv timma efter det att vi sa "nu åker vi hem" satt vi på en spårvagn. Då var det inte roligt längre, kan man säga. Pojken var orolig, klockan var mycket, och vår planerade romantiska middag vi skulle ha när vi kom hem fick utebli.
Att vi sen skulle se en film på kvällen som vi hyrde online (se tidigare inlägg om videobutiker) och som inte funkade, passade fint till vårt firande.
5 år har vi i alla fall varit gifta och är än. Trots regnet.
Vi ville göra nåt trevligt, och då det skulle vara lite smådåligt väder beslöt vi att ta vagnen in till stan och låta vår dotter titta på leksaker på Nordstan. Sagt och gjort, vi satte oss på spårvagnen och for iväg.
Efter en trevlig runda i affärer gick vi och lunchade på caféet i kronhusbodarna. Mysigt värre. Det hade regnat lite grann när vi var på Nordstan men nu var det fint väder och vi satt ute och åt, dottern roade sig med att betrakta de många fåglar som uppehöll sig på platsen.
Sedan bar det vidare av till Domkyrkan med omnejd och vi spankulerade omkring, båda barnen hade somnat i dubbelvagnen och efter lite vila på en bänk insåg vi att klockan var mycket och det var dags att åka hem. Vi skulle ju laga tjusig middag hemma. Därmed satt vi snart på hållplatsen Kungsportsplatsen och väntade på 7an.
Två stycken 7or kom och drog förbi. Det var inte den handikapp-anpassade sorten som vi måste ta när vi har den stora vagnen. Jag föreslog att vi skulle promenera till Korsvägen och ta 8an därifrån eftersom 8an alltid är handikapp-anpassad och dessutom kunde det vara fint med en promenad längs Avenyn.
Och så kom regnet. Vi hade precis passerat Storan och stog vid rödljuset vid Södra Allén när himlen öppnade sig. Fullkomligt öppnade sig! På en minut hade jag och min man blivit dyblöta där vi stod utan jackor och febrilt tog på regnskyddet på liggdelen där vår en månad gamla son låg och sov. Dottern som satt bredvid och sov hon med vaknade och blev jätterädd för regnet, sa att hon var blöt och att det var farligt. Min man och jag hade just fått på oss våra jackor och bestämt att ta skydd udner stans glesaste träd när min älskade plötsligt tar av sig jackan igen och hänger den över vår dotter. Det var i sanning dagens höjdpunkt. Min hjälte. =)
Efter en stund till beslöt vi att springa till Storan där vi kunde få bättre skydd under ett tak. Väl framme betraktade vi skadan: två föräldrar som såg ut som de badat med kläderna på och en dotter som satt och skakade med blöta jeans bakom ett skynke bestående av sin kärleksfulla fars jacka. Vi skrattade. Vi tog kort. Det var ett fint ögonblick.
Här skulle historien kunna sluta. Jag skulle kunna skriva att "sen gick vi tillbaka till Kungsportsplatsen och tog vagnen hem" men så var det inte. Nog gick vi tillbaka till Kungportsplatsen alltid, så fort floden från skyn övergått till mer normalt västkustregn, men någon vagn som kunde ta oss hem kom inte. Efter att ha fått låta ett par o-handikapp-anpassade vagnar passera, med en fuktig dotter i famnen och en son i vagnen som Närsomhelst skulle vakna och vilja amma Igen, förslog jag att vi skulle gå till Domkyrkan och ta 1an. Vi gick.
Och så kom regnet. Den här gången när vi hade 150 meter kvar till hållplatsen och en sån vagn vi kunde ta precis var på intåg. Men vi fick snällt ställa oss innomhus och se vagnen passera. Sedan åkte min man och dotter rulltrappa i 20 minuter medan jag vaggade vagnen med pojken och väntade ut det värsta regnet.
En och en halv timma efter det att vi sa "nu åker vi hem" satt vi på en spårvagn. Då var det inte roligt längre, kan man säga. Pojken var orolig, klockan var mycket, och vår planerade romantiska middag vi skulle ha när vi kom hem fick utebli.
Att vi sen skulle se en film på kvällen som vi hyrde online (se tidigare inlägg om videobutiker) och som inte funkade, passade fint till vårt firande.
5 år har vi i alla fall varit gifta och är än. Trots regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar