Pretty Mom

Först av allt får jag rikta ett tack till min mans chef som gjorde det hela möjligt. Tack!

Min man fick nämligen en present av sitt jobb, en present till den nyfödda bäbisen. De hade frågat tidigare vad vi önskade oss, och vi hade svarat kläder. Men när min man öppnade paketen var de fulla med flickkläder. Och ni som hängt med här ett tag vet att jag för drygt två månader sen födde en son.

Så idag traskade jag till affären med en kasse med flickkläder och ett kvitto på 526 kronor att handla Andra kläder för. Oj, vad roligt jag hade!

Man kan sammanfatta upplevelsen med att säga att jag handlade för 310 kronor. Plussa ihop det med summan från kvittot och ni ser att jag hade Väldigt roligt! Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när hon får shoppa loss hur mycket hon vill för någon annans pengar. Det är den bästa scenen i filmen! Nu hade ju inte jag tiotusentals kronor som hon, men 500 spänn är mycket nog åt mig! Pretty Woman à la HumanistMorsan - Pretty Mom! Min lillkille fick bodysar och strumpor och mössa, hängslebyxor och världens finaste mysdress och tjejen fick kjol och tjusig blus och när jag kom hem med stora, tunga kassen och hade presentutdelning som närmast påminde om julafton hade min man bara en sak att säga, utöver att allting var mycket fint: köpte du ingenting till dig själv?

Nej... det gjorde jag ju inte. Det är så mycket svårare att hitta nåt till mig. Och skulle nåt se bra ut på galgen är det ingen garanti för att det skulle vara snyggt på. Så där väldans Pretty är väl inte den här morsan dådå... men hon har snygga barn! =)

En tumregel för mödrar till små barn

Alltihop började med något som Ingmar sa. Ingmar är min lärare på körskolan, en mycket bra sådan. Jag skulle kunna skriva en hel del om hur mycket Ingmar förändrat mitt liv, men nu skulle det här handla om något annat. Nämligen formuleringen av en tumregel.

Det visade sig nämligen vid min första körlektion att jag redan kunde köra bil. Riktigt bra dessutom. Självklart saknade jag (och gör fortfarande) rutin och allting med körning blir ju bättre när man har lite mer vana såklart, men de grundläggande grejerna, som hindrat mig så länge, visade det sig att jag bemästrade finfint. Motoriken fanns i fötter, händer, blick. Så vad var det då Ingmar gjorde eller sa för att jag plötstligt skulle inse att jag kunde köra bil? Han sa åt mig att vara lugn. Han fick mig att förstå att det fanns ingenting i trafiken som någonsin igen skulle få mig att bli stressad eller nervös. Han lärde mig att starta lugnt och krypköra, att växla lugnt, släppa kopplingen lugnt, att släppa allt vad stress heter. Och vips: jag kunde köra bil. Varsomhelst. På min andra lektion körde jag i Majorna på trånga gator med bilar parkerade överallt, cyklister överallt och spårvagnar och trafik i det oändliga. Och jag var lugn och körde fint.

Det var alltså så det började. Sen gick jag och tänkte på det där med att vara lugn och plötsligt formade sig en tes i min hjärna. En tes applicerbar på körning såväl som på moderskapet. Framförallt när man har småbarn då. Så jag testade tesen ett par dagar och det visade sig att det stämde.

Man klarar av allting så länge som man inte har bråttom.

Det är min tes. Min gyllene tumregel. Jag klarar av allting så länge som jag inte har bråttom. Det är sant.

Saken är den förstår ni, att jag lider av en farligt kort stubin. Och när Lillebror skriker i sittern och jag försöker få middagen klar till ett visst klockslag då gästerna kommer och Storasyster står och gnäller bredvid mig, då tappar jag all fattning och skäller på min dotter. Jag erkänner. Jag klarar inte av sådana situationer, jag hanterar stress mycket dåligt och alla dammar brister och mitt dåliga humör går ut över min stackars dotter. Visst ska hon inte stå och provocera mig i de lägena och vara så trotsig hon bara kan, men det är jag som är mamman och jag får aldrig skylla mina dåliga handlingar på henne. Hon är bara barn och hon förtjänar en mamma som är snäll.

Men om jag planerar mina dagar så att den situationen inte uppkommer, om jag ser till att det alltid, alltid finns tid så att jag slipper ha bråttom, då finns det inga hinder i världen. Då gör det ingenting att min dotter vill hjälpa till att diska eller hjälpa till att laga middag - för då blir det aktiviteten för stunden och det får ta den tid det tar. Då gör det ingenting att hon vill köra en liten barn-kundvagn på Ica - då blir det aktiviteten istället för att jag ska lyckas både handla och hålla barnen lugna i vagnen så att vi snabt kan ta oss ut från Ica och göra nåt Annat som barnen kan tycka är roligt. Har vi ingen tid att passa, har vi inte bråttom, så klarar jag av vadsomhelst, även med två barn. Det gäller att inte ha fler än ett eller två åtaganden om dagen.

Alla ni andra mammor därute har säkert räknat ut detta för längesen. Visst har jag alltid försökt göra det som jag behöver göra till en rolig aktivitet även för min dotter, men nu har jag lyckats sätta ord på vad det är som gör skillnaden. Skillnaden som hjälper mig behålla mitt lugn och mitt vänliga, kärleksfulla sätt, och undvika att frustrationen inträder vid minsta lilla. Om man inte har bråttom, så klarar man vad som helst. Två och ett halvt år senare kom jag på det. =)

Dagens ros

Dagens ros går till den man i 65-70årsåldern som jag mötte idag på Ica.

Skulle bara handla lite potatis på vägen hem från öppna förskolan. Lillpojken sov redan och tjejen hade fått nappen för hon var lite grinig. Stod i kassan, hade betalat och gick ut till varorna. Tog de tunga grejerna och la dom under vagnen, reste mig för att packa ner de lätta i en kasse som jag kunde bära i handen. Innan jag tog tag i kassen för att packa ner det sista, strök jag min dotter över kinden. Hon hade somnat.

Plötsligt säger den äldre mannen något. Den äldre mannen som står bredvid och just packat klart sin kasse. "Vad duktig du är" säger han. Jag ser lite oförstående ut så han säger det igen och pekar på min dubbelvagn. Han säger det med en blandning av beundran och uppskattning i ansiktet. Ler gör han, uppriktigt och varmt. Jag ler stort tillbaka och säger "Tackar! Tack så mycket!" och kör min vagn hem.

Uppskattning är en bristvara i en hemmamammas liv. Denna lilla upplevelse kommer jag leva på i minst en vecka! Visst får jag goa kramar av barnen och sitter jag ner o lyssnar på min dotter berättar hon de mest roande saker för mig och ofta talar hon om att hon älskar mig. Nu imorse berättade hon lyckligt att hon älskar sin lillebror med och gav honom en öm puss på kinden. Sånt smälter jag naturligtvis av.

Men sanningen är den att det finns några få dagar här och var, även riktigt bra dagar med mycket lek och mat och donande, när jag känner att jag är hemma endast för mina barns skull, för jag tror det är det bästa för just dom. Jag känner att jag ger och ger och ger och sliter från morgon till kväll, men får ingenting tillbaka. Och visst är moderskapet ett långt tjänande och det har jag ingenting emot. Men att få höra dessa ord av en främling, av en god man som såg att jag gör något gott och sedan dessutom sa det till mig, betyder så mycket.

Vi känner ju lite att vi kämpar i motvind, min man och jag, som valt att ställa oss utanför välfärdssystemet med föräldrapengar och dagis och ta hand om barnen själva utan stöd från staten (och då samtidigt betala lika mycket skatt som alla andra, om inte mer). Föräldrar som gör så värderas för intet av den sittande regeringen. Jag tror att mannen som fått Dagens ros, Ica-mannen, skulle bli en fin statsminister. Han hade ett gott öga för vad som värderas högt här i världen och det är en viktig ledarförmåga. Men det kan bli svårt för honom att få majoritet så här 3 dagar före valet och jag anser redan att vi har en utomordentlig statsministerkandidat. Jag tror jag ger min röst till honom och låter Ica-mannen vara en mysfarbror som i alla anonymitet kan sprida värme omkring sig på närbutiker runt om i landet.

Het oxgryta

I helgen gjorde jag en dödligt god gryta som jag kände att alla borde få smaka. Kanske nu till helgen?

Dödligt god, het oxgryta

6 personer

800 gr oxgrytbitar
1-2 lökar
1 paprika, valfri färg
250 gr tomarkross
1-2 msk tomatpuré
2-3 skivor inlagd, röd jalapeno
salt
vatten

Hacka löken och lägg i stekgryta. Bryn köttet i omgångar, salta rikligt och lägg i grytan. Häll på vatten så det täcker helt, tillsätt tomatpuré och hälften av tomatkrosset. Dela ner skivorna av jalapeno till lite mindre bitar och tillsätt till grytan. Koka en eller två timmar, tills köttet är riktigt mört. Hacka ner paprikan och låt den koka med det sista. Smaka av med salt och resten av tomatkrosset. Servera med ris och en stor grönsallad.

Mums!

Att vara bortbyting

Människor har genom tiderna fått den uppfattningen att troll är ett ont och själviskt släkte. Trollen har beskrivits på det viset i alla tider, men det är fel. Troll är för det första inte likadana allihop - det finns trevliga troll och otrevliga troll, precis som med människor. Detta är dock det enda som troll har gemensamt med människor, för de är inte alls som vi.

Troll är karska och tåliga, de föraktar den som är ömtålig till sinnet eller talar illa om skogen. Överlag är troll allmänt vänliga och tillmötesgående mot varandra, fast lite misstänksamma mot främlingar. Därför tror jag att människor tänker illa om troll för de tycker att människan är fånig. Med rätta, skulle jag säga. Sedan finns det såklart elaka troll, inte så många, men lite här och var finns de. Där skogen är som djupast och träden står tätt ihop, där är trollen som farligast.

Det här trollet är förstås inte alls farligt. Hon heter Lovisa och är min biologiska mamma. Det är inte lätt att fånga troll på bild, men här lyckades jag. Jag ser henne ofta förstår ni. Hon kikar from ur skogen när jag kommer gående. Hon tror nog att jag inte ser henne. Hon tror nog att ett liv bland människor gjort att jag mist mina trollförmågor. Men så är det inte. Jag ser henne alltid. Och det känns så gott att veta att hon ser efter mig fortfarande, efter alla dessa år. Ibland undrar jag om hon inte ångrar bytet. Men hon har aldrig försökt röva tillbaka mig. Jag hoppas bara hon är snäll mot människoungen hon tog. Men det är hon nog.

Har tänkt mycket på henne de senaste dagarna eftersom min dotter fått pippi på sången "Trollfar i Snurreberget". Och eftersom det inte går två timmar utan att hon ber mig sjunga den igen, har jag den konstant på hjärnan. Men det gör inte så mycket, min trollsjäl stornjuter av att sjunga fraser som "över silversten, under gyllengren, ut på sommarljusa ängar". Det är då som jag önskar att jag någon gång i livet hade blivit bjuden på bal i Drömskogen vid Snurreberg. Då värker det av längtan i trollehjärtat. Så det är ju inte konstigt att min dotter älskar sången, halvt troll som hon är.

Annars får jag säga att jag trivs bra med livet som bortbyting. Nog för att jag saknar skogen ofta när jag bor så här i storstan, men jag känner ju att livet som människa ger större möjligheter. Och skogen, lukten av gran och känslan av mossa under foten - det kan jag uppleva ändå ibland. Från tid till annan. Och det är då jag ser henne. Lovisa. Världens mest godmodiga troll. Min egen trollmor.

Tack Tomas Bodström

Idag fick min man böta 600 spänn för att han cyklade mot rött ljus. I centrala Göteborg, tillsammans med en annan cyklist, haffade de honom när han kom till andra sidan gatan. 600 spänn! Jojo, vi är gjorda av pengar, ta dom bara. Vi tycker inte vi betalar tillräckligt med skatt så för allt i världen, ta lite extra.

Vi pratar alltså om min man. Samma ärliga, hederliga människa som fortfarande hyr film i butik när alla andra laddar hem från nätet. Han har aldrig gjort någon förnär, han cyklar till och med till jobbet istället för att glassigt ta bilen. Miljövänlig, hurtig, samvetsgrann hela vägen igenom. Och honom tog de som en annan ligist, stod med block och penna och fick honom att känna sig som en skurk. Dessutom kom han försent till jobbet.

När jag nu precis fick reda på detta kände jag ett enormt behov att skriva om det. Tack och lov för bloggen, är lite osäker på om dagstidningarna är intresserade. Men kanske. Man vet aldrig. Jag har ju trots allt Tomas Bodström att tacka.

Så Tack. Tack, Tomas Bodström för att vi fick ge dig 600 kronor till. Tack för att du sagt åt poliserna att istället för att jaga riktiga kriminella, våldsbrottslingar och sådana som skulle kosta pengar om de togs fast, jaga såna som min man. Miljömedvetna skattebetalare som aldrig brutit lagen. Dom kan man istället tjäna pengar på förstår ni. Och fortkörningsböter ger inte lika bra, för vid ett rödljus kan man ta flera stycken när de cyklar över för att de ändå inte stör traffiken om de cyklar just då. Perfekt plan! Våldsbrott kostar staten pengar, traffikbrott ger staten pengar - klart vi sätter resurserna på det senare!

Kära nån. Tack, men nej tack. Nej tack Tomas Bodström, du får inte min röst.

Sommaren slut

Jag kommer i mina jeans igen! Och jag har dem på mig. Idag har jag tagit bort nagellacket från tårna. Nu är sommaren slut.

Ett sjukhus, ett billarm och ett visdomens ord

Vart ska man börja? Efter förra inlägget har vår semester fortsatt i spåret "typiskt".

Dagen efter Borås Djurpark fick jag mitt livs andra getingstick och när man får sitt andra stick kan man få veta huruvida man är allergisk. Det är jag. Så det var inget annat än att åka raka spåret till akuten och få adrenalinspruta och kortison om jag skulle kunna andas. Getingen stack mig i fingret och jag har haft svårt att knappra här på datorn, så sorry att det dröjt med ett nytt inlägg. Det hade en anledning.

Mina tankar på sjukhuset gick från det ena till det andra. När jag först kom dit, och jag ännu inte blivit så jättesvullen i halsen, såg jag mig omkring på de andra och tänkte "vilken tur jag har som inte är sjuk". Det såg så jobbigt ut för alla andra som satt där med sin feber och halsfluss och allt vad det var. Dessutom visste jag att de skulle få sitta där i timmar innan de skulle få träffa en doktor, medan jag var prioriterad. Andnöd brukar bli det.

Jag tänkte också mycket på getingen som lämnat sin gadd i mitt finger. 200 spänn kostade han mig! Och sen medicin utanpå det. Och min man som spelade fotboll och hade en semifinal att spela men fick avbryta den för att skjutsa mig till sjukhuset... stackars honom.

När jag sedan låg på en brist, omhändertagen och yr i hela kroppen (visste inte förrän den där sprutan att man kunde vara yr i kroppen och inte bara yr i huvudet), kände jag mig så tacksam för att det fanns medicin mot såna här saker. Fingret, som varit tre gånger för stort när jag kom in, började redan gå ner i sin svullnad. Fantastiskt. Helt klart värt de 200 riksdalerna.

Onsdag-torsdag skulle vi göra en minisemester för att hälsa på barnens farmor och farfar som bor i Skåne. Tänkte passa på att se Köpenhamn när vi ändå lägger bensin på att ta oss så långt söderut. Finns mycket fint i Köpenhamn. Glyptoteket till exempel som jag inte varit på på fyra år. Var där senast när jag läste latin och vår gode professor tog oss dit på studieresa.

Resan hade varit jättelyckad - det visade sig att det går utmärkt att gå på museum med en 2½-åring och en 6-veckorsbäbis, så det så! - om inte min man blivit dunderförkyld med feber och hela rakset. Stackarn. Vissen som ett löv var han. Jag ville inget hellre än bädda ner honom i vår säng och ge honom mängder med te med honung i när jag såg honom. Synd bara att vi var 3 ½ timma hemmifrån.

Glyptoteket var det första vi gjorde i Köpenhamn så därför kunde jag njuta lite grann av det i alla fall. Det är så vackert: fanstastiska marmorsalar med mängder av antika skulpturer. Vi såg mumier och egyptiska sarkofager, grekiska tragiker (faktiskt har de byster på alla tre: Sofokles, Aiskylos och Euripides) och romerska kejsare. Jag guidade lite lätt, så mycket info som lilltjejen tillät, och det var magiskt att se vissa av dessa romare igen. Romare som känns som gamla vänner: Pompejus (jag vill alltid be om ursäkt varje gång jag ser honom för att han blev mördad så hemskt av Kleopatras lillebror, som om jag är ansvarig för det, haha), Agrippa, Augustus med sin hummerklo i pannan och hans hustru Livia. Jag skrattar alltid åt barnportättet av Nero - eftersom det inte finns några vuxenavbildningar kvar av honom, stackarn vart ju utsatt för damnatio memoria. Sedan är det roligt att se Marcus Aurelius och Constantin den store. Alexander den store har de också förresten. Och Caesar.

Vet inte om ni vill höra om resten av vår semester. Vore ganska fint att sluta där med Caesar. Så slipper ni veta att vi inte fick middag för att vi skulle hinna till en affär som skulle vara öppen enligt alla scheman men inte var det (dessa danskar!) och hur vi i väntan vid affären missade färjan och fick vänta maximalt på nästa. Och så vidare, tills vi sitter på båten i bilen (eftersom ingen orkar gå ur den) och pratar om att åka raka vägen hem för att min gubbe inte orkar umgås med sina föräldrar i vilket fall.

Och då går ett billarm. Båten guppade lite för mycket, så bilen bredvid oss börjar tjuta och blinka. Den håller på så en stund och stör konversationen vi försöker ha om vad vi ska göra när vi tar svensk mark igen och sen tystnar den. Samma stund, och jag menar samma stund, som min man säger "det var ju skönt i alla fall att bilen slutade tjuta" så börjar den om. Då satte vi igång och garva. Oj vad vi skrattade. Och det var härligt att höra det ljudet från min make för första gången den dan.

Semesterresan vart avbruten där och vi övernattade hos svärföräldrarna bara för att vi inte orkade köra 2 timmar hem, men vi stannade sorgligt nog inte för att umgås. Fanns ju smittorisk och så. Men alltsammans har påmint mig om nåt, nåt som jag lärde mig för många, många, många år sedan.

Livet är inte som bäst under semestern. Många tror det, men det är inte sant. Så det är lika bra att man lär sig njuta av alla de vardagar som kommer och går, för det är dom som är det fina i livet.