Alltihop började med något som Ingmar sa. Ingmar är min lärare på körskolan, en mycket bra sådan. Jag skulle kunna skriva en hel del om hur mycket Ingmar förändrat mitt liv, men nu skulle det här handla om något annat. Nämligen formuleringen av en tumregel.
Det visade sig nämligen vid min första körlektion att jag redan kunde köra bil. Riktigt bra dessutom. Självklart saknade jag (och gör fortfarande) rutin och allting med körning blir ju bättre när man har lite mer vana såklart, men de grundläggande grejerna, som hindrat mig så länge, visade det sig att jag bemästrade finfint. Motoriken fanns i fötter, händer, blick. Så vad var det då Ingmar gjorde eller sa för att jag plötstligt skulle inse att jag kunde köra bil? Han sa åt mig att vara lugn. Han fick mig att förstå att det fanns ingenting i trafiken som någonsin igen skulle få mig att bli stressad eller nervös. Han lärde mig att starta lugnt och krypköra, att växla lugnt, släppa kopplingen lugnt, att släppa allt vad stress heter. Och vips: jag kunde köra bil. Varsomhelst. På min andra lektion körde jag i Majorna på trånga gator med bilar parkerade överallt, cyklister överallt och spårvagnar och trafik i det oändliga. Och jag var lugn och körde fint.
Det var alltså så det började. Sen gick jag och tänkte på det där med att vara lugn och plötsligt formade sig en tes i min hjärna. En tes applicerbar på körning såväl som på moderskapet. Framförallt när man har småbarn då. Så jag testade tesen ett par dagar och det visade sig att det stämde.
Man klarar av allting så länge som man inte har bråttom.
Det är min tes. Min gyllene tumregel. Jag klarar av allting så länge som jag inte har bråttom. Det är sant.
Saken är den förstår ni, att jag lider av en farligt kort stubin. Och när Lillebror skriker i sittern och jag försöker få middagen klar till ett visst klockslag då gästerna kommer och Storasyster står och gnäller bredvid mig, då tappar jag all fattning och skäller på min dotter. Jag erkänner. Jag klarar inte av sådana situationer, jag hanterar stress mycket dåligt och alla dammar brister och mitt dåliga humör går ut över min stackars dotter. Visst ska hon inte stå och provocera mig i de lägena och vara så trotsig hon bara kan, men det är jag som är mamman och jag får aldrig skylla mina dåliga handlingar på henne. Hon är bara barn och hon förtjänar en mamma som är snäll.
Men om jag planerar mina dagar så att den situationen inte uppkommer, om jag ser till att det alltid, alltid finns tid så att jag slipper ha bråttom, då finns det inga hinder i världen. Då gör det ingenting att min dotter vill hjälpa till att diska eller hjälpa till att laga middag - för då blir det aktiviteten för stunden och det får ta den tid det tar. Då gör det ingenting att hon vill köra en liten barn-kundvagn på Ica - då blir det aktiviteten istället för att jag ska lyckas både handla och hålla barnen lugna i vagnen så att vi snabt kan ta oss ut från Ica och göra nåt Annat som barnen kan tycka är roligt. Har vi ingen tid att passa, har vi inte bråttom, så klarar jag av vadsomhelst, även med två barn. Det gäller att inte ha fler än ett eller två åtaganden om dagen.
Alla ni andra mammor därute har säkert räknat ut detta för längesen. Visst har jag alltid försökt göra det som jag behöver göra till en rolig aktivitet även för min dotter, men nu har jag lyckats sätta ord på vad det är som gör skillnaden. Skillnaden som hjälper mig behålla mitt lugn och mitt vänliga, kärleksfulla sätt, och undvika att frustrationen inträder vid minsta lilla. Om man inte har bråttom, så klarar man vad som helst. Två och ett halvt år senare kom jag på det. =)
Det visade sig nämligen vid min första körlektion att jag redan kunde köra bil. Riktigt bra dessutom. Självklart saknade jag (och gör fortfarande) rutin och allting med körning blir ju bättre när man har lite mer vana såklart, men de grundläggande grejerna, som hindrat mig så länge, visade det sig att jag bemästrade finfint. Motoriken fanns i fötter, händer, blick. Så vad var det då Ingmar gjorde eller sa för att jag plötstligt skulle inse att jag kunde köra bil? Han sa åt mig att vara lugn. Han fick mig att förstå att det fanns ingenting i trafiken som någonsin igen skulle få mig att bli stressad eller nervös. Han lärde mig att starta lugnt och krypköra, att växla lugnt, släppa kopplingen lugnt, att släppa allt vad stress heter. Och vips: jag kunde köra bil. Varsomhelst. På min andra lektion körde jag i Majorna på trånga gator med bilar parkerade överallt, cyklister överallt och spårvagnar och trafik i det oändliga. Och jag var lugn och körde fint.
Det var alltså så det började. Sen gick jag och tänkte på det där med att vara lugn och plötsligt formade sig en tes i min hjärna. En tes applicerbar på körning såväl som på moderskapet. Framförallt när man har småbarn då. Så jag testade tesen ett par dagar och det visade sig att det stämde.
Man klarar av allting så länge som man inte har bråttom.
Det är min tes. Min gyllene tumregel. Jag klarar av allting så länge som jag inte har bråttom. Det är sant.
Saken är den förstår ni, att jag lider av en farligt kort stubin. Och när Lillebror skriker i sittern och jag försöker få middagen klar till ett visst klockslag då gästerna kommer och Storasyster står och gnäller bredvid mig, då tappar jag all fattning och skäller på min dotter. Jag erkänner. Jag klarar inte av sådana situationer, jag hanterar stress mycket dåligt och alla dammar brister och mitt dåliga humör går ut över min stackars dotter. Visst ska hon inte stå och provocera mig i de lägena och vara så trotsig hon bara kan, men det är jag som är mamman och jag får aldrig skylla mina dåliga handlingar på henne. Hon är bara barn och hon förtjänar en mamma som är snäll.
Men om jag planerar mina dagar så att den situationen inte uppkommer, om jag ser till att det alltid, alltid finns tid så att jag slipper ha bråttom, då finns det inga hinder i världen. Då gör det ingenting att min dotter vill hjälpa till att diska eller hjälpa till att laga middag - för då blir det aktiviteten för stunden och det får ta den tid det tar. Då gör det ingenting att hon vill köra en liten barn-kundvagn på Ica - då blir det aktiviteten istället för att jag ska lyckas både handla och hålla barnen lugna i vagnen så att vi snabt kan ta oss ut från Ica och göra nåt Annat som barnen kan tycka är roligt. Har vi ingen tid att passa, har vi inte bråttom, så klarar jag av vadsomhelst, även med två barn. Det gäller att inte ha fler än ett eller två åtaganden om dagen.
Alla ni andra mammor därute har säkert räknat ut detta för längesen. Visst har jag alltid försökt göra det som jag behöver göra till en rolig aktivitet även för min dotter, men nu har jag lyckats sätta ord på vad det är som gör skillnaden. Skillnaden som hjälper mig behålla mitt lugn och mitt vänliga, kärleksfulla sätt, och undvika att frustrationen inträder vid minsta lilla. Om man inte har bråttom, så klarar man vad som helst. Två och ett halvt år senare kom jag på det. =)
3 kommentarer:
Tänk att det är så svårt att bara finnas här och nu och kunna låta bli att tänka i andra tempus. Din tumregel är bra.
farmor Anja: Välkommen hit! =) Ja, tänk att det ska vara så svårt. Men till allas glädje måste jag säga att alla är gladare här hemma sedan jag lyckades sätta ord på detta.
Så det är därför du hinner med så mycket på sistone! Tumregeln, den funkar mkt bra vågar jag påstå...
Idag var det brödbak, dammsugning, skura badrum, tatt hand om alla barnen, körlektion, diskat, lagat middag lekt en massa med barnen... osv osv - och ändå är du så trevlig o glad när jag kommer hem! Jag är mäkta imponerad =). Min superfru!
Skicka en kommentar