Att vara bortbyting

Människor har genom tiderna fått den uppfattningen att troll är ett ont och själviskt släkte. Trollen har beskrivits på det viset i alla tider, men det är fel. Troll är för det första inte likadana allihop - det finns trevliga troll och otrevliga troll, precis som med människor. Detta är dock det enda som troll har gemensamt med människor, för de är inte alls som vi.

Troll är karska och tåliga, de föraktar den som är ömtålig till sinnet eller talar illa om skogen. Överlag är troll allmänt vänliga och tillmötesgående mot varandra, fast lite misstänksamma mot främlingar. Därför tror jag att människor tänker illa om troll för de tycker att människan är fånig. Med rätta, skulle jag säga. Sedan finns det såklart elaka troll, inte så många, men lite här och var finns de. Där skogen är som djupast och träden står tätt ihop, där är trollen som farligast.

Det här trollet är förstås inte alls farligt. Hon heter Lovisa och är min biologiska mamma. Det är inte lätt att fånga troll på bild, men här lyckades jag. Jag ser henne ofta förstår ni. Hon kikar from ur skogen när jag kommer gående. Hon tror nog att jag inte ser henne. Hon tror nog att ett liv bland människor gjort att jag mist mina trollförmågor. Men så är det inte. Jag ser henne alltid. Och det känns så gott att veta att hon ser efter mig fortfarande, efter alla dessa år. Ibland undrar jag om hon inte ångrar bytet. Men hon har aldrig försökt röva tillbaka mig. Jag hoppas bara hon är snäll mot människoungen hon tog. Men det är hon nog.

Har tänkt mycket på henne de senaste dagarna eftersom min dotter fått pippi på sången "Trollfar i Snurreberget". Och eftersom det inte går två timmar utan att hon ber mig sjunga den igen, har jag den konstant på hjärnan. Men det gör inte så mycket, min trollsjäl stornjuter av att sjunga fraser som "över silversten, under gyllengren, ut på sommarljusa ängar". Det är då som jag önskar att jag någon gång i livet hade blivit bjuden på bal i Drömskogen vid Snurreberg. Då värker det av längtan i trollehjärtat. Så det är ju inte konstigt att min dotter älskar sången, halvt troll som hon är.

Annars får jag säga att jag trivs bra med livet som bortbyting. Nog för att jag saknar skogen ofta när jag bor så här i storstan, men jag känner ju att livet som människa ger större möjligheter. Och skogen, lukten av gran och känslan av mossa under foten - det kan jag uppleva ändå ibland. Från tid till annan. Och det är då jag ser henne. Lovisa. Världens mest godmodiga troll. Min egen trollmor.