Mina bekanta hör mig ofta säga att jag anser julen vara bäst före jul. Jag kom underfund med det för några år sedan och det har blivit det motto efter vilket våra jultraditioner skapas. Eftersom julen är bäst före jul gör det ingenting att man börjar höra på julmusik lite tidigt, att man sätter upp adventsljusstakar så tidigt som man kan med, att man tar fram alla röda dukar man äger redan den 1 december, istället för att pytsa ut det lite grann över julmånaden.
Om ni tänker efter, håller ni inte med om att julen är bäst före jul? Så fort annandagen varit och alla olika släkter och familjer har träffats och bytt julklappar är det mesta av den mysiga julstämningen borta. Vi har ätit oss mätta på julbord och julgodis och pepparkakor och tycker det ska bli trevligt med fläskfilé till nyår. Men när även nyår passerat och nyårsdagen med sin ljuvliga Wienkonsert då börjar jag undra varför jag har så många röda dukar framme, och varför det sitter tomtar och julbockar i alla hörn. Ljusen tröttnar jag inte lika fort på, men julen, den är liksom slut.
Så varför bestämma att man inte får göra det ena eller det andra förrän på julafton, när man kan njuta av det en hel månad? Det vill jag att ni klurar på.
I detta mottos tecken satte vi upp julgranen på Lucia förra året. Vad det kändes bra! Efter en lång dag av lussande på öppna förskolan och för mormor och gamla fastrar fick vi klä granen på kvällen och sen sitta och beundra den ett par timmar före läggdags. Perfekt. Granen vill jag ändå kasta ut till trettondagen (nån mer än jag som tycker att den där Knut jämt ligger väldigt långt bort?) så varför inte sätta upp den lite tidigare och få mer? Mer jul, mer gran, mer mys.
I barndomens glada dagar brukade vi hos mina föräldrar alltid sätta upp granen en så där fem dagar före julafton. Då tyckte vi att vi var ganska busiga, för de flesta vi kände väntade till dagen före eller självaste julafton med att klä granen. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad vore den 23 december utan julgranen uppe? Den 23 är ju nästan den mest magiska dagen av alla. Mamma sitter uppe sent på natten och slår in julklappar och kommer på sina välkända sentpånatten-rim och pappa försöker febrilt hitta på fem separata skattjakter med tio lappar vardera för sina fem barn som inte riktigt vill somna. Och under kvällen före det har hela huset luktat av den gudomliga skinkan som ligger och josar till sig i sitt eget spad i ugnen medan TVn står på med Beatrice Potter och mina äldre systrar bråkar om vem som är den svarta grisen. Sedan när Beatrice alla sagodjur dansat klart och min bror inte kommit och tittat fastän vi ropade att nu är det grodan som dansar – grodan som vi bestämt att han är fastän han inte håller med – är det dags att nypa skinkan och då samlas alla sju för att få det första smakprovet av den salta, varma skinkan. Det är jul.
Och även om den 23 alltid kommer vara den 23 och all magi samlas kring den dagen och de två efterföljande, så tycker jag att det är var mans plikt att hitta på sätt att få in magin och värmen i stugorna så tidigt som det bara går. Om det är att klä granen på Lucia eller något annat, får ni hitta på själva.
Vad jag tycker är det mest underbara i år är att min dotter som fyller tre en månad efter jul har begripit allt detta. Och det var först då jag insåg hur sant det är att julen är bäst före jul. Låt mig förklara.
Även ett- och tvååringar tycker det är roligt att öppna paket och äta godis och träffa farmor, tycker det är roligt att mamma och pappa inte jobbar och sådana saker. Men efter lite olika händelser den här veckan står det klart för mig att min dotter inte bara kommer att njuta av att allt det där när det händer om en månad, utan hon förstår redan nu att det kommer hända och det gör nuet mycket mysigare. Och det är däri som julstämningen ligger, i spänningen att vänta. Den evigt långa väntan efter tomten. Att se dagarna bli färre i adventskalendern och nu är det såå många dagar kvar till julafton och bara fortsätta vänta och undra och mysa. Det är julen före jul. Och nästa vecka börjar det!
Om ni tänker efter, håller ni inte med om att julen är bäst före jul? Så fort annandagen varit och alla olika släkter och familjer har träffats och bytt julklappar är det mesta av den mysiga julstämningen borta. Vi har ätit oss mätta på julbord och julgodis och pepparkakor och tycker det ska bli trevligt med fläskfilé till nyår. Men när även nyår passerat och nyårsdagen med sin ljuvliga Wienkonsert då börjar jag undra varför jag har så många röda dukar framme, och varför det sitter tomtar och julbockar i alla hörn. Ljusen tröttnar jag inte lika fort på, men julen, den är liksom slut.
Så varför bestämma att man inte får göra det ena eller det andra förrän på julafton, när man kan njuta av det en hel månad? Det vill jag att ni klurar på.
I detta mottos tecken satte vi upp julgranen på Lucia förra året. Vad det kändes bra! Efter en lång dag av lussande på öppna förskolan och för mormor och gamla fastrar fick vi klä granen på kvällen och sen sitta och beundra den ett par timmar före läggdags. Perfekt. Granen vill jag ändå kasta ut till trettondagen (nån mer än jag som tycker att den där Knut jämt ligger väldigt långt bort?) så varför inte sätta upp den lite tidigare och få mer? Mer jul, mer gran, mer mys.
I barndomens glada dagar brukade vi hos mina föräldrar alltid sätta upp granen en så där fem dagar före julafton. Då tyckte vi att vi var ganska busiga, för de flesta vi kände väntade till dagen före eller självaste julafton med att klä granen. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad vore den 23 december utan julgranen uppe? Den 23 är ju nästan den mest magiska dagen av alla. Mamma sitter uppe sent på natten och slår in julklappar och kommer på sina välkända sentpånatten-rim och pappa försöker febrilt hitta på fem separata skattjakter med tio lappar vardera för sina fem barn som inte riktigt vill somna. Och under kvällen före det har hela huset luktat av den gudomliga skinkan som ligger och josar till sig i sitt eget spad i ugnen medan TVn står på med Beatrice Potter och mina äldre systrar bråkar om vem som är den svarta grisen. Sedan när Beatrice alla sagodjur dansat klart och min bror inte kommit och tittat fastän vi ropade att nu är det grodan som dansar – grodan som vi bestämt att han är fastän han inte håller med – är det dags att nypa skinkan och då samlas alla sju för att få det första smakprovet av den salta, varma skinkan. Det är jul.
Och även om den 23 alltid kommer vara den 23 och all magi samlas kring den dagen och de två efterföljande, så tycker jag att det är var mans plikt att hitta på sätt att få in magin och värmen i stugorna så tidigt som det bara går. Om det är att klä granen på Lucia eller något annat, får ni hitta på själva.
Vad jag tycker är det mest underbara i år är att min dotter som fyller tre en månad efter jul har begripit allt detta. Och det var först då jag insåg hur sant det är att julen är bäst före jul. Låt mig förklara.
Även ett- och tvååringar tycker det är roligt att öppna paket och äta godis och träffa farmor, tycker det är roligt att mamma och pappa inte jobbar och sådana saker. Men efter lite olika händelser den här veckan står det klart för mig att min dotter inte bara kommer att njuta av att allt det där när det händer om en månad, utan hon förstår redan nu att det kommer hända och det gör nuet mycket mysigare. Och det är däri som julstämningen ligger, i spänningen att vänta. Den evigt långa väntan efter tomten. Att se dagarna bli färre i adventskalendern och nu är det såå många dagar kvar till julafton och bara fortsätta vänta och undra och mysa. Det är julen före jul. Och nästa vecka börjar det!
3 kommentarer:
Å så sannt. Bara att läsa det du skrev gör att julen börjar vakna i mig. Att njuta av dagarna och veckorna före jul det är julstämning tycker jag. Med gott om tid för de olika förberedelserna blir allt roligt i stället för jobbigt. Kul att även L kommer att uppskatta den kommande månaden.
"Julen börjar vakna i mig" - Margreth, vilken poet du är!
Och visst är det sant att man ska ha gott om tid till allting, så blir det inte besvärligt alls.
En god jul-månad önskar jag alla som läser här på bloggen!
Skicka en kommentar