Man blir ju lite filosofisk så här års. I varje fall blir jag det. Vad har jag åstadkommit i år? Vad händer nästa år? Vad finns det för saker att se fram emot, att förbättra, att förändra?
Under mina stunder av årsbetraktelse och självrannsakan har jag det här året känt mig lite vilsen. De senaste 8 åren har jag haft som nyårslöfte att ta körkort under det kommande året. I år tog jag körkort! Jag uppfyllde mitt nyårslöfte och det har väl inte hänt så många. Problemet nu är ju att jag plötsligt finner mig själv stående på ny mark. Vad i hela friden ska jag nu lova inför nästa år? Vad mer finns att vinna här i världen än ett körkort, en underbar äkta man och två sanslöst söta barn? =)
Det var då som jag kände mig manad att formulera ett nyårslöfte som sträckte sig utanför mig själv och den lilla värld som jag befinner mig i, av städ, mat, blöjor, disk och skratt. Låt mig berätta om en väninna. Vi kan kalla henne Lisa.
Lisa är en sådan person som alla älskar, därför att hon gör det hon ska, alltid är varm och tillmötesgående, alltid håller på det rätta och alltid, alltid, alltid ställer upp och hjälper till där det behövs. Alla vill vara kompis med Lisa, men det fantastiska med Lisa är att de som hon går ut och lunchar med är de som inte syns så mycket, som inte alltid är så trendiga och populära själva. Hon ser gott i alla.
Jag har i många år sagt att när jag blir stor ska jag bli som Lisa. Och under mina livsfilosofier under december, har jag tänkt att jag ska pröva detta lite, vara lite mer som Lisa. Sträcka mig lite utåt, tänka lite mindre på mig själv. Inte sätta så självcentrerade nyårslöften.
Vill ni höra resultatet? Man mår så bra av att vara Lisa! Man mår så bra va! Fast det visste vi ju allihop förut. Att man mår bra av att tänka på andra. Men jag har upptäckt något nytt, något för mig helt revolutionerande.
Ni förstår att när den här HumanistMorsan varken var morsa eller humanist (eller humanist var jag väl, men jag visste inte att det hette så) utan bara var ett barn, så dränkte jag mina stackars små barnasorger (ni vet, man hade inte kompisar, killen var inte kär tillbaka, såna saker) i att göra saker för andra så att de blev glada. Jag till och med författade ett litet ordspråk som jag levde på under alla tonåren som handlade om att när man mådde som sämst skulle man tänka på andra istället så man slapp tänka på sig själv, så blev det lite lättare. ”Förlora sig själv i andra” tror jag att någon annan någon gång har kallat konceptet.
Men det är fel. Det stämmer inte. Min enastående upptäckt består nämligen i att det fungerar precis tvärtom. Mina Lisa-experiment har lett till det rakt motsatta konceptet: Finn dig själv i andra. Tro att du förlorar dig själv i andra, och hitta dig själv.
Så det är mitt nyårslöfte. Inget mer larvigt självförverkligande. Det kommer fiffigt nog på köpet.
Under mina stunder av årsbetraktelse och självrannsakan har jag det här året känt mig lite vilsen. De senaste 8 åren har jag haft som nyårslöfte att ta körkort under det kommande året. I år tog jag körkort! Jag uppfyllde mitt nyårslöfte och det har väl inte hänt så många. Problemet nu är ju att jag plötsligt finner mig själv stående på ny mark. Vad i hela friden ska jag nu lova inför nästa år? Vad mer finns att vinna här i världen än ett körkort, en underbar äkta man och två sanslöst söta barn? =)
Det var då som jag kände mig manad att formulera ett nyårslöfte som sträckte sig utanför mig själv och den lilla värld som jag befinner mig i, av städ, mat, blöjor, disk och skratt. Låt mig berätta om en väninna. Vi kan kalla henne Lisa.
Lisa är en sådan person som alla älskar, därför att hon gör det hon ska, alltid är varm och tillmötesgående, alltid håller på det rätta och alltid, alltid, alltid ställer upp och hjälper till där det behövs. Alla vill vara kompis med Lisa, men det fantastiska med Lisa är att de som hon går ut och lunchar med är de som inte syns så mycket, som inte alltid är så trendiga och populära själva. Hon ser gott i alla.
Jag har i många år sagt att när jag blir stor ska jag bli som Lisa. Och under mina livsfilosofier under december, har jag tänkt att jag ska pröva detta lite, vara lite mer som Lisa. Sträcka mig lite utåt, tänka lite mindre på mig själv. Inte sätta så självcentrerade nyårslöften.
Vill ni höra resultatet? Man mår så bra av att vara Lisa! Man mår så bra va! Fast det visste vi ju allihop förut. Att man mår bra av att tänka på andra. Men jag har upptäckt något nytt, något för mig helt revolutionerande.
Ni förstår att när den här HumanistMorsan varken var morsa eller humanist (eller humanist var jag väl, men jag visste inte att det hette så) utan bara var ett barn, så dränkte jag mina stackars små barnasorger (ni vet, man hade inte kompisar, killen var inte kär tillbaka, såna saker) i att göra saker för andra så att de blev glada. Jag till och med författade ett litet ordspråk som jag levde på under alla tonåren som handlade om att när man mådde som sämst skulle man tänka på andra istället så man slapp tänka på sig själv, så blev det lite lättare. ”Förlora sig själv i andra” tror jag att någon annan någon gång har kallat konceptet.
Men det är fel. Det stämmer inte. Min enastående upptäckt består nämligen i att det fungerar precis tvärtom. Mina Lisa-experiment har lett till det rakt motsatta konceptet: Finn dig själv i andra. Tro att du förlorar dig själv i andra, och hitta dig själv.
Så det är mitt nyårslöfte. Inget mer larvigt självförverkligande. Det kommer fiffigt nog på köpet.
~:~
Och, Gott nytt år på er allesammans! Lämna gärna en liten hälsning, så kan vi ha lite koll på det nya året tillsammans.
