Mer pianomusik

Här kommer mer pianomusik. Nedan hittar ni en spellista med 11 pianostycken, det ena vackrare än det andra, och alla är skrivna och framförda av Yiruma, en underbar kompisitör som tyvärr är ganska okänd i Sverige men desto mer känd i Usa och Asien. Blott 30 år gammal har han gjort ett flertal album med musik som fungerar perfekt som till exempel avslappningsmusik.

Mjukt och melodiskt. Nästintill magiskt.

Debussy

Research för böcker kan vara rikigt roligt. =) Idag när jag har vilat har jag lyssnat på pianomusik. I research-syfte. Det slutade med att jag lyssnade igenom alla varianter på YouTube som fanns postade av stycket "Clair de lune" av Debussy. Ett av de mest kända styckena, men en av mina favoriter ändå.

Jag har lyssnat på amatörer, professionella pianister, en liten 11åring. Många av amatörerna tyckte jag spelade med mychet känsla, men kanske lite för fort. Många av de professionella spelade lite för långsamt. Stycket i sig är ett mästerverk, så skirt som bara himmelsk musik kan vara.

Till slut hittade jag en kvinna som vågade leka lite med tempot. Ibland stör jag mig på det, men jag tror ändå att jag bestämt mig för att den här är min favorit-variant.


Njut.



PS. Anledningen till min tystnad har varit att jag är upptagen med ett bröllop. Ge det en vecka, så kanske jag kommer skriva lite oftare. Kram på er sålänge.

Hopp

En stor förlust

Puttekulan, som vi kallade den väntade tillökningen i april, klarade sig inte därinne i min mage. Jag fick missfall i tisdags. Jag kom just nu hem från en mer eller mindre dramatisk sjukhusvistelse.

Den här HumanistMorsan förblir tvåbarnsmamma ett tag till.

Rekord-grammatik

Vår son slog personligt rekord idag i avancerad meningsbyggnad. Han sa inte fler ord än mamma, pappa, boll och oboy före han fyllde 2 och sen sa det pang. Nu försöker han sig på allt, inga ord är för svåra att härma och meningarna blir längre och mer innehållsrika (och mer grammataiskt riktiga.)

Idag slog han på stort och klämde till med en klassisk mening som innehöll subjekt, predikat (fast tyvärr inte med en finit verbform, men hur mycket kan man begära?), direkt objekt och indirekt objekt. I rätt ordning! Det ni!

"Audrey köpa en jacka till mig."

Hans mor och far är ack så stolta.

Sen kan man ju undra varför han säger att hans dagisfröken ska köpa en jacka till honom, men det är ju en helt annan fråga. =)

Jubileum

Min syster och hennes man firar bröllopsdag idag. Det är inte utan att man blir lite nostalgisk.

Jag var arton år. Vi var i Stockholm. Stämningen på rummet där vi sov alla tjejerna var minst sagt hög! Vi var nog säkert 7-8 personer som hjälpte min syster att klä sig - inte för att klänningen var en opraktisk maräng, utan för att det var hennes dag och vi ville vara delaktiga. Vi knäppte de många klädda knapparna och trädde på den stora, vita kjolen med meter av sidentyg. Min syster tjöt av lycka när hon var klar och vi klappade händer allihop.

Min moster gjorde en avancerad inbakad fläta i mitt då väldigt långa hår och jag och min lillasyster höll upp släpet på den vackra brudklänningen på väg till vigseln. Himlen var blå och luften hög. Som idag. Jag gick i bara kortärmat ute, utan att frysa, innan jag bytte om till den vackra, terrakottafärgade balklänningen min moster sytt till mig.

Brudparet strålade likt solen. Min syster hade en krans av höstlöv i det mörka håret. Min svåger såg både stolt och lycklig ut i sin frack. Han var lång och stilig, och hade sitt hår i behåll. Det var en perfekt dag.

Nu har de två söta barn som är mina barns bästa vänner. Och de bor tvärs över gatan från oss. Tänk va...

Grattis på bröllopsdagen!
Kram
HumanistMorsan

Non scholae, sed vitae discimus

Just det! Vi lär oss inte för skolan, utan för livet. Jag får väl briljera med det lilla latin jag kommer ihåg från de 60 poäng jag läste. Suck.

Hursomhelst. Jag gjorde en lista häromveckan på saker som jag vill lära mig. Några grejer var sånt som jag aldrig kunnat eller varit intresserad av förut, och några saker är sånt som jag kunnat men glömt bort (latin skulle kunna ingå på den listan, även om jag just nu har mest lust att putsa upp spanskan och faktiskt bli trespråkig på riktigt.)

Så imorse gjorde jag slag i saken. Jag kikade runt på biblioteket efter nybörjarböcker och frågade min bror om han ville assistera mig i frågan. Ett hemligt projekt! Jag vill prova på nåt nytt! Och kanske faktiskt lära mig nåt nytt. Det känns roligt och uppfriskande!

Så, alla ni som trodde ni inte behöver lära er eller prova på nya saker bara för att ni tagit studenten eller tagit universitetsexamen - tänk om! Vi lär inte för skolan.

Min man är mitt exempel. Han har ansökt kurser på GU till våren och tänker plugga ekonomi på kvällarna. Heja heja!

Roande, ljuvlig monolog

Låt mig börja med att säga direkt att jag absolut inte tar på mig äran för nedanstående text. Det finns bara två svenskar som kan ha skrivit den: Claes Eriksson eller Tage Danielsson. De har/hade båda gåvan att leka med ord och sätta pricken över i och framföra politiska budskap medan publiken vrider sig av skratt. Och just denna monolog har Tage Danielsson skrivit.

Varför jag postar den? För att den är hysteriskt rolig. Det är väl en anledning god som någon? För många år sedan skulle vi göra en stilanalys av den i skolan, och sen dess har den varit en kär ägodel. Alltså, Tage Danielssons monolog "Om sannolikhet", ett inlägg i 70talsdebatten om kärnkraftverk.

Tage Danielssons monolog om sannolikhet

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rasade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt. I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Celtic Woman

Jag stengillar verkligen YouTube. Under researcharbetet med den bok som jag faktiskt skriver just nu (för den andra får tyvärr ligga på is) behövde jag lyssna lite på Verdi. Istället för att gå till biblioteket och låna några skivor och en bok om hans liv och musik, öppnade jag bara internet. Så var det inte för tio år sedan, vill jag bara meddela. På YouTube kunde jag lyssna på de vanligast förekommande alsterna och läsa kommentarer av både italienare och andra (och därmed få en riktigt bra bild av den allmänna uppfattningen av Verdis musik). Detta kombinerade jag med ordentlig läsning på Wikipedia om Verdi och sen kände jag mig mycket bättre rustad att ta tag i det jag höll på med. Hur bra som helst!!

Men det allra roligaste med YouTube är att man kan hitta helt ny musik. Jag läste en kommentar om att den allra bästa versionen av Ave Maria sjungs av Celtic Woman. Jag blev nyfiken, jag lyssnade och jag blev såld!!

En violinist och fyra sopraner som sjunger klassiskt och keltiskt, det är konceptet. De har alla gaeliska namn med på tok för många konsonanter (utom en stackare som heter Lisa) och kommer alla på riktigt från Irland. Men lika mycket som jag fascineras av deras gudagivna änglaröster är jag som gammal körledare/sångare kär i arrangemangen. Lyssna framförallt på slutackordet i denna sång:



Och om ni tyckte om detta MÅSTE ni lyssna till dessa med:
- Nella Fantasia
- Beethoven: Jesus Joy of Man's Desiring
- Ave Maria
- Walking in the air
- The Voice

Nån mer än jag som vill ha deras julskiva? =)

Säg det högt!

Som ni förstår ränner jag hos barnmorskan igen nu. Fast inte samma som med de andra två, men den här är precis lika bra. Hon är varm, bra på att klappa på axeln-prata och hon har fyra egna barn. Dessutom är hon ganska ung, till skillnad från min andra som hade kunnat vara min mamma.

Under inskrivningssamtalet sa min barnmorska, Eva-Maria, något klokt. Detta är till alla er med drömmar om framtiden som ni inte vet om ni vågar hoppas på eller satsa på. Så här var det.

I mvc-journalen ska det ju stå vad man sysslar med. Alltså arbete. Sen tidigare graviditeter stod det "studerande" på mig. Jag studerade när jag var gravid med mitt första barn för 5 år sedan. Det kändes minst sagt förlegat. Så Eva-Maria frågade vad hon skulle skriva. Hon föreslog hemmamamma, vilket jag var på väg att nappa på, när jag plötsligt bestämde mig för att slå på stort. "Jag är författare," sa jag.

En sådan kommentar ledde naturligvis till ett samtal i ämnet, hur många böcker jag skrivit och vilken sort. Jag svarade sanningsenligt att jag skrivit fyra romaner och höll på med två för tillfället. Men att jag inte är publicerad. Än.

Min inställning till mig själv gjorde Eva-Maria så glad! Och hon var tvungen att berätta en historia.

När hon var gravid med sitt sista barn, hade hon lustigt nog Karin, min förra barnmorska, som sin barnmorska. Och vid just inskrivningssamtalet hade Eva-Maria berättat att hon funderade på att bli just barnmorska. Detta hade gjort Karin så exalterad att hon tagit med henne till personalrummet och presenterat henne för alla och berättat att detta är Eva-Maria och hon ska bli barnmorska!

Det där sporrade Eva-Maria. Det gjorde att hon vågade på det och sökte till utbildningen. Och nu är hon, som bekant, just barnmorksa. Så hon sa till mig att det var helt rätt att sätta författare som yrke på mig, för det gjorde det hela verkligt. Och då var det mer troligt att det skulle gå den vägen.

Så säg det högt! Håll inte ljuset under skäppan! Berätta om era drömmar, era talangar, era planer. Gör dem till en del av era liv.

Jag är författare. Vad är du?

NYHET! NYHET!

Förra veckan skrev jag att jag hade något att berätta. Nu ska jag berätta.

Jag är gravid. Den här HumanistMorsan ska gå och bli trebarns-mamma i april!! Jag har gått 13 fulla veckor, jag börjar bli tjock och jag är jätteglad för barnet som är på väg. Och precis lika glada är min älskade man och våra barn. Min stora flicka går igenom om och om igen allt som ska hända innan det blir april och bäbisen kommer ut. Och hon längtar.

Fast hon vill att det ska vara en flicka. Och det vill jag med. =) Är det en flicka, då blir vi TRE tjejer i familjen och då vinner vi, förstår ni. Och är det en pojke, som killarna vill, då får vi tre killar i familjen och då vinner de.

Egentligen spelar det ingen roll, för vi har redan en av varje. Bara alla överlever fram till april och bara ungen blir lika snäll som mina andra två så kommer jag vara hur nöjd som helst.

En liten skrutt. En liten, liten en. Igen. Tänk vad bra vi har det! Vår egen lilla puttekula.

När du får oväntat besök...

När D bodde hos mig nu i helgen tänkte jag passa på att ha tjejis på fredagkvällen. Jag kan ju aldrig planera saker långt i förväg eftersom jag aldrig vet hur jag ska må, men nu kändes det som att jag hade backup eftersom D var här. Så vi skulle ha en liten, oavancerad, anspråkslös, mysig tjejis.

Men så på fredagmorgon läste jag i bloggen Mina solglimtar att H, innehavarinnan av denna blogg, skulle komma till Göteborg (hon bor i Stockholm) för att gå på bokmässa på lördagen. Föga anade jag vad detta skulle ha för trevliga konsekvenser för mig!

Jag hade redan som det var frågat E, som råkar vara svägerska till H (som alltså skriver Mina solglimtar), om hon kunde komma på tjejis. Och det hela slutade alltså med att svägerskan H och hennes kompis S kom hem till mig och vi hade en fantastisk trevlig kväll allihop!

Tilläggas ska ju att jag känner H väl sen tidigare. Under min barndom och tidiga ungdom bodde hon jämt hemma hos oss eftersom hon är bästis med min äldre syster. Och det var verkligen ett kärt återseende att träffas igen, nu när vi alla blivit vuxna.

För nu ska ni få höra hur vuxen jag var i fredags! En gammal vän skulle alltså komma hem till mig för första gången. I vanliga fall medför det ett visst mått av förberedelser. Jag är relativt pedantisk och extremt pedantisk när jag ska ha gäster. Gäster som aldrig varit hemma hos mig tillhör toppkategorin av folk som man behöver städa inför ankomsten.

Men jag gjorde INGENTING!! Jag dammsög inte, jag tvättade inte golven (trots att behovet var skriande) jag plockade inte ens undan utan uppepå byråer och vår vackra skänk fick allt skräp och jox ligga kvar. I vanliga fall hade jag storstädat och försökt hinna med att måla om köket och hänga upp de nya tavlor jag köpt men inte fått upp. Men jag var Vuxen! Jag fixade lite enkelt fika och tände ljus. Sen fick det vara bra.

Var det nån som sa något? Var det nån som såg sig runt och rynkade på näsan? Nej. Vi skrattade så vi tjöt, vi pratade om allt, allt och vi åt guacamole tills skålen var skrapad. Jag njöt hela kvällen och ignorerade den smuliga mattan som alla satt på.

Tjena vad duktigt av mig. =)

Och tjejkvällen gör jag gärna om. Ni är alla innerligt välkomna tillbaka! Synd bara H att du bor så långt bort...

Lite Grekland

Min man är i Aten. Han är där med jobbet. Han åkte i torsdags morse och kommer hem söndag kväll. Han är inte på konferens alls, utan turistar med sina kollegor i syftet att få en tajtare arbetsgrupp. Det är tydligen 27-29 grader i Aten. Missförstå mig rätt, min man behöver vila upp sig efter att ha tagit hand om sjuk fru, två barn och ett helt hushåll hela sommaren, och dessutom är han ny på jobbet och har en gyllene chans att lära känna alla. Saken är bara den att jag aldrig varit i Aten själv.

Jag är alltså inte i Aten just nu. Jag sitter i min soffa med min bästis D som bor hos oss över helgen och hjälper till eftersom mitt hälsotillstånd skiftar. D är en ängel som inte bara tagit hand om barnen och diskade upp imorse efter tjejkvällen igår, utan dessutom dammsög, tvättade golven och pustade speglar när jag råkade somna vid tolvtiden. Jag har det hur bra som helst! Trots att jag inte är i Aten. =)

Men det är ju trots allt jag som är humanisten i vår familj. Det var väl ändå jag som läste kurser med namn som ”Antikens kultur och samhällsliv” på universitetet och det var väl ändå jag som läste gammal grekiska på gymnasiet och det var väl ändå jag som redan vid 17 års ålder lärde mig se skillnaden på konsten ifrån de olika grekiska, antika högkulturerna? Och jag sitter hemma.

Så, för att trösta mig själv, bortsett från den lilla, syndiga skål godis jag smaskat i mig, tänkte jag roa er med ett litet blogginlägg.

Det mest kända templet på Akropolis i Aten (Akropolis där min man alltså var i fredags) heter Parthenon. Det byggdes på 400-talet f.Kr och är det mest kända templet eftersom det är helgat åt Pallas Athena, Atens egen skyddsgud.

Mycket mer än så tänker jag inte säga, för att inte tråka ut de naturvetare som läser här, men jag tänkte delge er lite kuriosa.

1801 hände något. =) Den brittiska ambassadören Earl of Elgin fick tillåtelse av sultanen att ta sig en titt på Akropolis. Han ville, och fick alltså tillåtelse att, göra ritningar över de antika lämningarna, kanske riva några sentida byggnader och även – hur han nu fick till det! – flytta några av skulpturerna. Den trevlige earlen tolkade det hela som ett klartecken att plundra stället. Han tog med allt löst han kunde hitta hem till London där det nu finns att åse på British museum i samlingen kallad ”the Elgin Marbles”. En del annat finns i Louvren och lite på mitt Favoritställe i Köpenhamn: Glyptoteket.

Så käre make, åk du till Aten och se de gamla ruinerna – men all konst som en gång prytt templen finns i London. Och där har jag varit. =)

The Vicar of Dibley - Christmas Special 2005

Ett stycke komedi för att förgylla en gråmulen dag. Dawn French i Vicar of Dibley är en klar favorit på den brittiska komiker-himlen.

Just denna episod skulle jag vilja tillägna min syster K. Dels för att hon köpte hela boxen med alla säsongerna och sen lät mig se dem med henne, men också för att detta är ett julavsnitt. Och eftersom min syster delar min uppfattning att julen är bäst före jul, fast hon lider av denna åkomma såpass att hon redan nu börjar få julkänslor, så blir det naturligt att tillägna detta henne.

Så K - detta julavsnitt postat i september - är till dig!

Insikt

Jag insåg just något. Låt mig börja med en liten kort historia.

När jag slutade sexan skrev mina mellanstadiefröknar små verser till alla i klassen. De läste upp verserna och sen skulle alla gissa vem det var. Min vers gick så här:

En sångfågel är hon den här lilla damen
och visst har hon diktat vår sång till examen
hon spelar teater, hon spelar fiol,
får hon skriva uppsats, hon blir som en sol!

Jag har alltid tyckt att versen fångade mitt tolvåriga väsen alldeles ypperligt väl. Och klasskompisarna hade inga som helst problem med att komma på vem det var.

Så idag när jag funderade på några framtida inlägg (nu när jag har nystartat får jag ju tänka framåt!) kom den här lilla versen upp i huvudet. Kugghjulen började snurra i Humanistmorsans huvud.

Beskriver inte den här versen mig, väldigt bra som jag är just nu? Okej, jag spelar inte fiol, och det står ingenting om min förkärlek till Rom eller språkhistoria (koncept jag aldrig hört talas om när jag var tolv), men nog stämmer den. Den stämde kanske inte för några år sedan, men nu stämmer den. Igen. Eftersom jag går runt och tror att jag "hittat mig själv".

Så, insikten: När vi slutligen vågar kalla oss själva för vuxna och säger att vi hittat oss själva, menar vi då egentligen inte att vi landat i oss själva? Att vi inte längre skäms över att vara den som vi varit precis hela tiden. Mina talangar och intressen har inte skiftat så mycket genom åren, de har mest utvecklats och konkretiserats, men det var väl ett decenium där när jag ändå gick runt och försökte dölja vem jag var för att behaga andra, eller undrade om jag egentligen var någon helt annan.

Jag ber om ursäkt ifall detta blev lite för existensiellt för er, men jag tyckte ändå att det var lite klokt. När vi vuxit upp så har vi modet att vara den som vi egentligen varit precis hela tiden. Och då kan vi satsa på det vi är bra på!

Katie Melua - jazzig pop

Ett av mina senaste musikfynd är Katie Melua. Hon är född 1984 i Georgien och flyttade till Belfast när hon var åtta. Där bodde hon i tio år och flyttade sen till London där hon fortfarande bor.

Hon har gett ut tre skivor hittills och jag har alla utom en (som jag önskar mig i julklapp). Hennes röst är mjuk och växlar mellan jazzig och rockig, hon spelar både piano och gitarr, och har skrivit ett ökande antal av låtarna själv. Merparten har hennes producent Mike Batt skrivit och jag har ännu inte slutat förundras över hans förmåga att skriva meningsfulla sångtexter.

Här är alltså en lite jazzigare låt. Lyssna och njut!

---

En lista på några andra favoritlåtar för den intresserade:

• Closest thing to crazy
• I think it's going to rain today
• Faraway voice
• What I miss about you, vars sångtext är huvudet på spiken till det budskap den har
• Nine million bicycles
• Joan of Arc
• Thank you stars
• When you taught me how to dance, titelsången från filmen Miss Potter (rekomenderas!)
• Perfect circle

Vackra fotografier

Som jag nämnt tidigare är jag kristen. Och för er andra med samma tro kommer här ett litet inlägg.

Jag hittade en bok som heter Reflections of Christ. Den hade fått väldigt bra omdömen och jag blev nyfiken. En blädderbok för både barn och vuxna. Det visade sig att det var fotografier på händelser ur Nya Testamentet.

När jag läste det vände sig någonting inom mig. Man får inte klä ut sig till världens Frälsare och ta kort. Det kändes vanheligt för mig.

Men sen såg jag fotografierna. Och de är så vackra! Några svartvita, några i färg. Ni får se dem själva för att avgöra. De är tagna av skickliga fotografer, sanna konstnärer, och människorna som gestaltar de kända personerna ur Nya Testamentet gör det med tro och med vördnad. Nu önskar jag mig boken i julklapp. =)

Här finns en film med många av fotografierna. På hemsidan finns en liknande kortare, och den har inte lika stort fokus på Hans lidande som den första. Se gärna båda.

Klok dotter

Min dotter, som är 4½, föreslog en söndagkväll när vi satt och åt efterrätt att vi skulle gå ut och cykla efteråt. Min man sa nej för att det var för sent och det var dags för pyjamas när vi ätit klart.

Så sitter hon tyst en stund och funderar och sen säger hon:
"Pappa, det är förmodligen så här, att du har rätt och jag har fel. Jag tycker vi ska cykla och du tycker vi ska sova, och förmodligen har du rätt."

Vad vi skrattade!

Försök till nystart

Tjena, alla Humanistmorsans vänner!

Jag har ju varit sängliggande större delen av de senaste fem månaderna, och därav bloggtorkan. Men jag tänkte försöka mig på en nystart!

När man är sängliggande så sover man förstås en hel del. En hel del dagar har jag varit så sjuk att jag inte kunnat göra någonting. En del lite bättre dagar har jag läst. Jag har läst enorma mängder böcker i sommar! Mestadels deckare, men en och annan av nåt annat har slinkt med. Kanske det därför blir någon bokrecension frammöver.

Annars har jag haft sällskap av min trogna laptop här i min säng. Om jag inte orkat något annat, så har jag orkat You Tube. Jaha, tänker ni, klipp på apor som kliar sig i rumpan och så, eller? Nej inte alls.

Mestadels har jag lyssnat på musik och funnit flertalet nya artister som blivit storfavoriter. När blogg-funktionen på You Tube fungerar igen (den ligger nere just nu) tänkte jag dela med mig av några nya favoriter, både klassiskt och jazz.

Men sen har jag sett på ljuvlig brittisk humor. Gamla Monty Python klassiker som jag bara sett på video hemma hos barndomskompisen Mr B och som varit förlorade i många år är plötsligt tillgängliga med ett enkelt musklick! Och Vicar of Dibley, Dawn French humorserie med så mycket värme och sarkasm, har också fått underhålla mig. Ett par dagar såg jag på allt som fanns av Galenskaparna och After Shave, ett par dagar såg jag på the Cosby show, som jag verkligen inte sett sen 80talet och som fortfarande var vansinnigt rolig. Jodå, man får underhålla sig bäst man kan, och jag ska som sagt försöka dela med mig av mina hittefynd.

Så misströsta inte! Jag finns här, och kommer synas lite mer under hösten. Dessutom har jag något att berätta... men det väntar jag lite med. Hihi.

Kram
HumanistMorsan

Dagens kommentar

Min dotter, 4½ år gammal, berättade detta för mig under frukosten:

L - Mamma, nu ska du få höra. Man tar en apa och lägger den i vattnet och sen tar man ett snöre med en pinne och en banan, och sen öppnar man bananen så det luktar gott. Och sen kommer apan och äter bananen och då kan man fånga apan!!

Mamma - Åh, va bra! Men varför ska apan vara i vattnet?

L - Så man kan fiska den!

Lycklig

Okänsliga läsare varnas för en känslosam och lite djup läsning.

Jag har varit riktigt lycklig ett par dagar nu. Kännt äkta, oförfalskad lycka. Efter månader av sjukdom mår jag bättre. Jag njuter av det som jag har att njuta av. Och det är mycket: en sagolik äkta man, högt älskade barn som leker och skrattar i varandras sällskap, bra böcker att läsa och skriva, vänners omtanke, ett uppmuntrande telefonsamtal, att kunna gå runt i lägenheten, att träffa människor igen, att stilla vila med mina tankar, att se molnen över det vida valvet utanför mitt fönster, himmelsk frid vilande i bröstet.

Till saken hör att jag grät väldigt mycket igårkväll. Jag grät besinningslöst över det i livet som gör ont. Det gör ont att förlora något jag vill hålla kvar. Förlusten gjorde sorgen för stor att bära, och gråten släpptes lös.

Men utan sorg kan vi inte känna lycka. Och lyckan blir som allra störst när den får samexistera med ren sorg. Och trots att det kanske låter ledsamt så är det så, att desto djupare vi har sjunkit, desto högre kan vi komma. En människa som har lidit mer än en annan, är kapabel att känna större lycka.

Fast för att få uppleva den oförfalskade lyckan så måste vi göra ett val. Före, under eller efter lidandet måste vi välja om vi vill att lidandet ska göra oss bittra och irriterade, eller om vi kan tacka, ta emot för att sedan fångas upp av lyckan. Sorgen ger oss valet: bli bitter eller lycklig. Men vi kan inte väljsa att vara utan sorg.

För utan sorg finns ingen lycka. Och lycka är känna både ock samtidigt.

Svea rikes vagga?

I den trevliga bloggen Ett hem utan böcker (är som en kropp utan själ) publicerades förra veckan på nationaldagen ett inlägg om vilka böcker som ger en bra bild utav Sverige. (Läs inlägg här.) I kommentarerna till detta inlägg blev det sedan en diskussion om varför man lagt vår nationaldag just den 6 juni. Läsarna kom med sina olika svar, där jag själv gjorde ett tillägg i diskussionen ur en språkhistorisk synpunkt, men bloggens värdinna invände fortfarande till våra argument och ställde frågan: varför fira just Gustav Vasa? Sveriges historia, menade hon på, börjar ju långt före Gustav Vasa.

Sant. Så låt mig då ställa frågan vidare till er, om vi inte ska fira Gustav Vasas kröning utan något som ligger tidigare i svensk historia, vad skulle det vara? Om vi hade ett datum för Olof Skötkonungs kröning, skulle det vara det lämpligaste alternativet? Vår förste kristne kung? Fast det är bara det att han var kristen som utmärker honom, hans far Erik Segersäll (med det vackra namnet) skulle likagärna kunna vara vår landsfader eller Björn vid Högen som var kung på 800talet. Men kanske var det så att Sverige på den tiden fortfarande var för splittrat för att de gamla kungarna ska gillas, då när "barbarerna" i Norrland liksom inte var inkluderade i gemenskapen? Ska vi kanske istället fira dagen när Birger Jarl grundade Stockholm och göra det till inte bara Stockholms dag, utan hela Sveriges? Var Birger Jarl först med att ena oss, svear och götar och allt vad vi heter? Fast på hans tid vet jag inte hur det var med Skåne. Känns ju trist att fira en dag då Skåne inte var med i Sverige.

Hursomhelst var det en rolig tanke tyckte jag. Epoker seglade förbi i huvudet på mig när jag försökte hitta den Sannaste dagen att fira att Sverige blev Sverige. Magnus Ladulås var förstås en bra kille, med sina lagar om kvinnofrid och hemfrid. Och sen får vi inte glömma den Erikska ätten som figurerar i Guillous böcker om Arn, med profiler som Erik den Helige och Erik den läspe och halte. Haha! Tänk att säga: idag firar vi Sverige i åminnelse av vår sedan nästan tusen år hädangågne landsfader Erik den läspe och halte!

Oavsett så tilltalar den tanken mig, att ta en kung/händelse som ligger löjligt långt bak i tiden. Bara för att retas med alla andra länder. "Jasså, ni firar 17 maj för nåt som hände på nittonhundratalet? Jojo, man tackar!" Och likadant kan vi skratta åt Frankrike och Usa åt sina sentida revolutioner. "Vi i Sverige firar minsann nationaldag i hågkomst av Anund Uppsala som levde på 800talet!" Fast Anund låter inget snyggt. Då förespråkar jag nog Erik Segersäll hellre.

Jag hoppas i alla fall att ni alla firade Sverige ordentligt i fredags. För nog finns det anledningar att fira (både historiskt och nutida) så det slår härliga till!

Svenska flaggans dag!

När jag fortfarande pluggade (innan jag blev HumanistMorsan, då när jag bara var Humanist) skrev jag en kolumn som aldrig blev tryckt. Detta var sista året innan 6 juni blev röd dag och texten uttrycker mina känslor precis som jag fortfarande känner, så jag vill dela den med er.

Vi ska hem till mina föräldrar strax och grilla och ha trevligt. Jag sa till mamma att den enda förberedelse du behöver göra är att hänga ut fasadflaggan. Nu ska här firas! Nä, hörrni, nu måste jag återgå till att lära barnen Du gamla, du fria. Ha en härlig nationaldag!

/ HumanistMorsan

6 juni

Förra året bjöd jag hem lite folk den sjätte juni. Vi käkade köttbullar, potatismos och lingonsylt. Vi hängde ut en fasadflagga på ytterväggen och vi åt den blågula efterrätten blåbärspaj med vaniljvisp. Trevligt värre.

I år då? I år skriver jag tenta den sjätte juni. I norska till råga på allt. Och på kvällen ska jag iväg på min syrras studentfest och där kommer det vimla av svenska symboler: blågula band, blågula serpentiner, blågula ballonger och svenska flaggor i tårtan. För på studenten är det fullt legitimt att pynta med våra svenska färger, liksom på fotbollsmatcher. Att det råkar vara Sveriges nationaldag verkar inte bekomma någon.

För i Sverige är vår oskyldigt blågula flagga så ofta en symbol för något fult. För främlingsfientlighet och hat. En vi-är-vi-och-du-får-inte-vara-med-oss-symbol. Varför det blivit så vet jag inte, men att det är beklagligt är jag förvissad om.

För saken är den att jag älskar Sverige. Äng och skog, sjö och skärgård. Fjäll och slätter, älgar och dalahästar. Midsommar och matjessill och svenska jordgubbar och svensk färskpotatis. Och när du läser detta är jag säker på att du känner likadant. För annars hade du väl inte bott kvar. Nej, vi bor i Sverige för att vi trivs bra här. Vi älskar Sverige, men vi säger det inte. Kan det vara så svårt? Jag älskar dig. Din sol, din himmel, dina ängder gröna. Det var väl inte så kinkigt?

Men då är det några pubertetsungar som fått för sig att allas vår flagga och allas vår nationalsång är deras sätt att visa sitt förtryckta hat mot människor som de inte ens känner. Människor som de inte alls vet vilka de är, men tydligen inte heller vill lära känna. Snorungar som inte hade min historielärare på högstadiet.

Han var en sån där lärare som pratar och pratar på lektionerna och man glömmer aldrig vad han sagt. Han visade oss ett tjugotal dokumentärer om Andra världskriget och Förintelsen och bilderna jag såg då glömmer jag inte heller. Och jag har därför mycket svårt med folk som sysslar med rashat. Jag kan inte förstå folk som behandlar andra som fä. Jag blir arg på dem. Görarg. Och inte nog med att dessa träskallar gör livet surt för de som inte råkar vara födda i Sverige, nu har de tagit ifrån oss det som hör ihop med vårt land.

För jag menar att vi ska fira Sveriges Nationaldag. Gilla kungen, gilla inte kungen. Gilla statsministern, gilla inte statsminister. Jag bryr mig inte. Var född i Sverige, var född någon annanstans. Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig om vår nationaldag.

Då tycker jag att vi ska fira. Du och jag, vem du än är. Fira, fira, fira. Varför? För att vi trivs i vårt land. För att vi älskar naturen här och njuter av ljusa kvällar om våren. För att vi faktiskt har fred just här, just nu och det kan vi väl få vara tacksamma för? Vi har faktiskt inte krigat i Sverige sen 1718. Sverige tronar nämligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Och jag vet att det är och förblir vad det var. Därför vill jag kalasa.

Och det tycker jag att du också ska göra idag. Fira att du trivs i Sverige, oavsett hur länge du varit här. Fira med pasta, tzatziki, humus, köttbullar eller pizza. Åk till McDonalds om du så vill. Men fira och fira idag. För idag är vår dag, alla vi som bor i detta avlånga land.

För jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Fotboll

Min son fyller 2 år snart. Galet. Jag startade den här bloggen när han låg i magen och satt och knapprade här på datorn mitt i natten genom värkarna och undrade om han någonsin planerade att komma ut.

Han älskar bollar, min son J. Han föddes under fotbolls-VM för två år sedan (eller, han hade gjort det om han hade kommit när han skulle, vilket han ju inte gjorde) och jag och maken diskuterade då om han kanske skulle få heta Henke Zlatan i andranamn. Vi valde inte det, men när vi ser honom nu så tänker vi att kanske hade det inte varit så dumt.

Sen han lärde sig sitta, när han var fem sex månader, har han varit förälskad i bollar. Han kan sysselsätta sig med dem hela dagarna. Nu, som en glad 2åring, springer han efter dem och är riktigt duktig på att sparka dem, träffa dem, fånga dem... Men när han inte trixar så samlar han bollarna på hög. Han har ett gäng, fem stycken kanske i mycket varierande storlekar för alla behov, och han gillar att sitta och hålla dem allihop i famnen. Som en skatt. Så sitter han där och ler sitt solskensleende och är så lycklig som en 2årig pojke kan vara.

Ibland lägger han alla bollarna i mitt knä, eller pappas. Han säger ju inte ett ord den här killen (utom mamma, pappa, boll, hurra och oboj, de viktiga orden i livet) men han tittar på oss, hämtar alla bollarna och lägger dem i vårt knä, pekar och säger det oslagbart träffsäkra ordet: Öh! Det betyder: vakta bollarna med ditt liv. Vem vet, annars kanske min storasyster tar en!

Ibland så kanske jag eller pappa inte vill sitta med bollarna i knät. Vi kanske har nåt annat åtagande. Eller också så kankse vi helt enkelt känner för att lattja med bollarna. Jag kanske lyfter en boll och kastar iväg den och säger: kolla, bollen! Spring och hämta! Eller fånga! Eller nåt annat lämpligt. Men ni förstår att så får man inte göra.

Då tittar lillkillen på mig med sina stora, bruna ögon, pekar på bollen och sätter igång fontänen. Han storgråter. Han kan inte förstå hur jag kan vara så hjärtlös att jag kastar iväg hans boll genom rummet! Han gav mig ett förtroende. Och jag svek det. Han gråter och gråter, han samlar sig trots den darrande läppen, springer för att återfinna den förlorade, älskade bollen, och kommer tillbaka med tårar i ögonen. Så tittar han uppfordrande på mig, lägger tveksamt tillbak bollen och säger: Öh! Boj! (=boll) och menar: Mamma, du gör inte om det. Du får en chans till. Sumpa den inte.

Min man är övertygad om att vår son kommer bli fotbollsproffs. Vi får väl se.

Recension: Den trettonde historien av Diane Setterfield

Varje gång jag gick och handlade stod den där i pocketstället och lockade på mig med sin framsida: Den trettonde historien. Ingenting visste jag om den, ingenting hade jag hört om den, jag bara visste att den skulle bli min sommarläsning. Det kändes så.

Till slut läste jag på baksidan. Det lät bra! En hyllning till den viktorianska 1800talsromanen! Perfekt! Till slut fick jag den i Mors Dag-present. Jag började läsa i måndags och läste ut den i tisdags.

Baksidan:
Den tillbakadragna Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat när hon en dag får ett brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter. Margaret vet inte mycket mer än alla andra om den gäckande personligheten när hon andäktigt läser brevet.
56 romaner på lika många år, fler böcker sålda än bibeln, 19 filmer baserade på hennes romaner, men vid varje intervjutillfälle har författarinnan diktat upp historier om sitt liv och sin bakgrund. Nu, om man kan tro brevet, vill Vida Winter berätta sanningen om sig själv. Detta är i sig märkligt nog, men ännu märkligare är: hur kommer det sig att hon vill berätta den för Margaret?
Nervös och mycket nyfiken reser Margaret till Yorkshire för att möta den åldrade författaren och höra hennes berättelse om den vackra familjen Angelfield, den viljestarka Isabelle och hennes vilda, rödhåriga tvillingar, Adeline och Emmeline. Biografens uppgift är dock att skildra fakta och på något sätt litar Margaret inte helt på Vida och den snåriga resan mot sanningen avslöjar mörka familjehemligheter.
Diane Setterfields succédebut är en hyllning till den viktorianska 1800-talsromanen och jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.

Jag hann bara läsa början i måndagskväll och när jag lade mig på kvällen tyckte jag den var jättebra! Rikt språk, fångande tankegångar, lovande handling. På tisdagen dröjde det inte länge förrän den känslan ändrades. Jag kollade baksidan igen: ”… jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.” Tjena, funderade jag, hur tänkte jag när jag föll för denna bok? Jag har ju jättesvårt för Jane Eyre!

Alla ingredienser finns där, i det Vida Winter berättar, berättelsen i berättelsen: den gamla herrgården med den välskötta trädgården, de småudda tjänarna och det mer eller mindre galna herrskapet. Känslan av att man har missat något, en övernaturlig närvaro i huset som bara förfaller mer och mer. Historien skrämde mig (jag är så löjligt lättskrämd) och äcklade mig och ändå var jag tvungen att läsa klart. Det som hände då, för längesedan, virvlar upp och blir verkligt, jakten på sanningen och vad den betyder för Margret skapar en acceleration som är svår att hejda.

Boken är bra, och den är välskriven. Men jag vet inte om jag kan rekommendera den. Om ni gillar Jane Eyre ska ni absolut läsa den. Om ni liksom jag, har svårt för oförklarliga, psykologiska otrevligheter à la Maria Gripe, så bör ni tänka er för. Ett par grönögda mentalsjuka tvillingar blir ibland för mycket för mig.

Det är egentligen bara det första mötet med Vida Winter som jag hade riktigt svårt för. Början på berättelsen om Isabell är riktigt hemsk, även om det är beskrivet i så skumma ordalag att jag knappt visste om jag förstått det hela rätt. Det blir bättre. Eller nåt.

Mitt problem är att jag har svårt för kusligheter. När jag drömmer mardrömmar är det ofta den galna Bertha som dansar runt i Jane Eyres brudklänning mitt i natten genom mörkret i korridoren som spökar för mig. Jag har för livlig fantasi. Och samma fotsteg i korridoren hörs genom Diane Setterfields bok, fast när man öppnar dörren är det ingen där. Gillar ni sånt ska ni läsa den här boken. Annars bör ni bäst hålla er undan.

Tre av fem nerbrända herrgårdar. Det höga betyget beror på språket och den välvävda intrigen mellan då och nu.

Lässugen

Nu när sommaren verkligen är här börjar såna som jag känna att det är dags för att förgylla kvällarna med lite engelska deckare. En tisdagskväll på sommaren är ingen tisdagskväll utan lite mord i Midsomer.

För att ladda inför säsongen (Midsomer börjar för övrigt tisdagen den 24 juni i SVT, vad 4an visar för nåt vet jag inte, men det brukar komma först i augusti) tänkte jag helt enkelt läsa lite deckare. Var längesen sist. Så jag tänkte helt enkelt efterlysa lite lästips.

Vilken typ av deckare gillar ni? Vilken är Agatha Christies bästa? Åh, jag skulle bli överlycklig för svar, för jag har lite mycket tid numera och en skön bok hade varit tröstrikt.

Njut av solen och sommaren!

Eva Cassidy

Efter det att Marie på Maries Mat skrivit om vad hon lyssnar på (och mycket överensstämde med vad som går här hemma) var det någon som kommenterade på hennes inlägg och tipsade om Eva Cassidy. Jag lyssnade på en låt på Youtube och sedan dess har jag varit fast. Denna människa, vem det nu var, som tipsade om Eva kommer jag alltid att vara tacksam till.

Eva Cassidy dog 1996 i cancer och har sålt miljoner skivor nu på senare år, långt efter sin död. Hon sjöng jazz, blues, pop, country. Vissa låtar är bättre än andra, men alla är de mer eller mindre magiska. Kvinnan hade en sällsynt talang, så mycket står klart. Hon skrev inte mycket musik själv, men hon gjorde varje sång hon sjöng helt till sin egen. Vissa övar hela livet för att lära sig sjunga som hon kunde göra live, lite småförkyld.

Helst skulle ni höra allt nu med en gång och gå lyckligare från datorn, men här är en jazzig tolkning av låten You’ve changed. Som någon skrev i en kommentar, ”The most sublime 05:02 piece of music I have heard, she is such a sad loss.”

Njut. Njut.

Kär 4åring

Med mitt minne minns jag precis hur det var, att vara en kär 4åring. Jag förstår min lilla dotter, min man tycker det är skandalöst att hon ska gå och bli överhuvud förälskad vid blott 4 års ålder. "Disney prinsessornas fel!" säger han buttert. Men jag tror inte det. Jag visste inte om några disney-prinsessor när jag var 4, men jag var kär ändå. Oj vad kär jag var.

Min dotter har en bästis. Han är ett år yngre och de leker varje dag. De bråkar en hel del, men de leker och har roligt för det mesta. På sistone har min dotter L utvecklat ett kärlekskrankt beteende när hennes bästis inte är här. Hon lägger sig i gungstolen och ser allmänt melankolisk ut och säger "Mamma, spela en lessen sång." Jag frågar henne varför. "För att jag älskar V så mycket. Mamma, jag älskar honom." Ojoj, så dramatisk man kan vara så tidigt i livet! (Vart ska detta sluta, undrar mamma, och minns för väl sina sentimentala tonår.)

Igår kom hursomhelst droppen. Vi hade varit på kvällspromenad med bästisen V och hans familj och sedan kommit hem för att äta lite efterrätt. V var inte här. Min tjej går från bordet, sätter sig på huk i vår bäbisstol som fortfarande står framme för gästers skull, åmar sig och utbrister:
"Mitt liv är förbi!" Min man och jag tittar på varandra och skrattar. Vad fick hon ett sådant uttryck ifrån? Men så fortsätter hon.

"V har gått hem, mitt liv är förbi!" Hon försöker inte vara rolig, hon är helt seriös. Och när min man läser saga för henne en liten stund senare, gör han det som jag inte gjort, för jag tycker hon kan få vara kär i V nu och så får vi förklara för henne senare att det inte går. Men min man har fått nog, han berättar helt sonika för henne att V är hennes kusin och att de inte får gifta sig när de blir stora.

Min dotter börjar storgråta. Hejdlöst! Hela hennes värld har fallit samman. Att hon ska gifta sig med V när hon blir stor är det viktigaste för henne, försöker jag förklara för min man lite senare. Men han tyckte han gjort det rätta, att hon inte kan få leva i villfarelse.

Ack ja... ung kärlek.

Språkpoliser och jazz

I minst tio år har jag lyssnat på jazz. I min blandade musiksmak har jazz haft en särskild plats. Detta trots att min far alltid uttryckt en motsatt åsikt.

Under det sista året har jag börjat lyssna på flera nya sångare i genren storband/jazz/blues med följden att jag njutit mer av livet. Musiken är inte bara ljuv för öronen utan den går ner genom ryggraden och får kroppen att börja röra på sig, mycket eller lite. Ibland sitter jag lugnt och diggar, ibland står jag med stekspaden och tar en svängom i köket själv, ibland lyfter jag upp nån av mina ungar och dansar loss totalt. Musiken påverkar barnen också, det märker jag tydligt. Min nästan 2årige son älskar jazz. Min 4åriga flicka föredrar soft rock/pop. Hursomhelst, jag ska komma till sak.

Jag har utvecklat en hypotes. (Här vill jag bara rikta en ursäkt till alla som sysslar med sånt här på riktigt och tycker att jag är en idiot eller som skrattar åt att jag kom på det först nu. Förlåt! Ja, jag är väl trög.)

Min bästa vän Fredrik Lindström myntade ordet språkpolis. Sådana som vill att språket ska konserveras och att ingen får bryta mot grammatiska regler, för då blir allting fel, för då får språkpoliserna panik.

Jag må tycka att det är minst sagt påfrestande att folk i allt större utsträckning säger ”jag gav den till han” när det faktiskt inte heter så, men jag är ingen språkpolis. Jag är en förespråkare av att språket är till för att brukas. Men jag ser också värdet i att lära sig behärska ett språk korrekt. (Jag är liksom gymnasielärare i svenska och latin. Enough said. Grammatik är min grej.)

I min mening fungerar det så här, att för att kunna skriva riktigt bra så måste man förstå ett språk till fullo. Man måste kunna alla regler utan och innan, för att sedan använda grammatiken som sitt redskap och på sina ställen medvetet bryta mot reglerna för att skapa en effekt. Gör man det tillräckligt skickligt brukar man få Nobelpris.

Ett exempel: en gång skrev jag en berättelse i jag-form där jag ofta utelämnade subjektet i satserna. ”Skrev en lapp till min man och gick till jobbet.” Så får man ju inte göra. I svenskan har vi inga personändelser på verben som man har i romanska språk, vi kan ju inte hursomhelst utelämna subjektet i en mening! Språkpoliserna får dåndimpen! Men jag gjorde det ju fullt medveten om att det är fel och av en orsak eller två. Nämligen att jag ville skapa en smått talspråklig stämning och dessutom säga något djupare: vilken självbild har en person som alltid utelämnar sig själv i meningar där hon själv står om subjekt? Berättelsen handlade dessutom om självbild. Hmm. Alltså, om man först lär sig reglerna, så kan man sedan använda regelbrott för att göra människor uppmärksamma på något specifikt, belysa ett visst fenomen och på så vis skapa känsla.

Min hypotes: Det är det som är jazz. Jazz är musikens regelbrott.

Musikens regler, kände väl få så bra som Mozart. Mozart var ett geni, och varje liten takt var en matematisk formel. Han kunde sina regler! Hans musik är vacker och imponerande, och jag förringar på intet sätt hans talang. Men kanske man skulle kunna säga att mannen var en musikpolis? Och i det sammanhanget skulle alltså jazz och dylik musik vara dess motsats, det vill säga en lek med regler som är till för att betona en viss känsla.

De som behärskar denna konst – leken med musiken – de kallar jag riktiga musiker, oavsett genre. Ingenting är krystat, ingenting låter samma som förra gången. Musiken de skriver är inte förutsägbar utan leker konstant med takt, tonart och volym. En sådan konstnär har i sig naturligt det som körer kan diskutera i all oändlighet: ska vi ha ett fermat där, var vill vi ha crescendo? Riktig musik kommer ur händerna på människor som äger musiken, på samma sätt som en nobelpristagare äger sitt språk.

Nu kan jag mycket lite om konst, men jag antar att det fungerar likadant där, att det Picasso hittade på var fantastiskt för att det var just regelbrytande.

Alltså. HumanistMorsans hypotes: Vi behöver regler inom konsten för att bryta dem. Genom att bryta regler kan vi belysa något och skapa en känsla. Och när det gäller jazz så gäller det att ha golv omkring sig när den går igång, för känslan den skapar har ofta den effekten att golvet vill nyttjas. Till dans. Sann konst föder som bekant annan konst.

Ps. Håll utkik efter lite bigband/jazz smakprov!

Genusvetenskap, musik och en 4åring

Min äldsta fyllde 4 i början på året. Hon är inne i prinsessåldern och älskar att klä ut sig till allt möjligt: ballerina, prinsessa, hund, Spindelmannen, Pippi, Emil, Ronja, påskkärring, pirat... bara fantasin sätter gränser. En av hennes favoriter är Sipporah, Moses fru i filmen Prinsen av Egypten. Då hänger man en massa scarfar på huvudet och sätter armband på öronen och dansar exotiskt. Jättekul. Jag har ingenting emot att hon är prinsessig, tvärtom så uppmuntrar jag det för lite kul tycker jag väl att det är själv också.

Men på sistone så säger hon att hon är en pojke så fort hon ska leka att hon är tuff. Detta stör mig enormt. Jag förklarar för henne att flickor är jättecoola och tuffa, att hon inte måste vara en pojke utan att hon kan leka att hon är en tuff tjej. Hon köper det inte alls.

Så häromveckan köpte jag en blå tröja till henne, en blå med robotar. Hon fick välja färg själv och valde blå (vilket jag hoppades hon skulle ta, hon vill ju annars bara ha lila eller rosa kläder) och hennes lillebror fick en likadan fast grön. De älskar sina nya tröjor! De ska ha dem på sig vareviga dag. LIllebror är så lycklig att han har samma som storasyster och storasyster tycker hon är så cool i en blå tröja. Hmm... har jag misslyckats igen, tänker jag, att man bara kan vara cool när man har på sig blått? Kan man inte vara rosa och häftig samtidigt?

Så idag hände något. Hon sa att hon var Andreas (Andreas Johnson, vars musik hon älskar att dansa till) som hon ofta leker att hon är och jag sa som vanligt att hon måste inte vara pojk så fort hon vill leka att hon är tuff. Men då säger hon något i stil med att flickor inte sjunger så... och jag började tänka efter.

Insikten var horribel. Jag tycker jag har en blandad musiksmak. Nu blir jag personlig här då, men här är en lista på vad jag lyssnat på (eller sätter på när barnen vill dansa) senaste veckorna:
- Michael Bublé
- James Blunt
- REM
- Frank Sinatra
- Roger Cicero
- Andreas Johnson
- Paul Potts (när det vankas balett eller avlsappning)

Ser ni den skrämmande sanningen? Och jag skulle kunna lägga ännu fler killar till listan... Norah Jones tycker jag att jag lyssnar på jämt, men det är främst på kvällarna när barnen sover. Finns massa andra kvinnliga artister som jag har med på mina spellistor, men de brukar inte komma fram just till dansen. Min dotter har rätt. Ska man dansa och vara häftig, är man tydligen inte tjej.

Så jag behöver akut hjälp! Riktig musik (inte MelC eller så...) som svänger, musik gjord av riktiga musiker, med en tjej som sjunger! Något har jag väl, men det känns så förlegat... Alla tips mottas varmt.

Det som stör mig mest i den här historien är att min dotter, som blott är 4, har köpt samhällets idé av att antingen är man som män är eller så är man svag. Kvinnor som arbetar i maktpositioner måste ha på sig byxdress, ingen kvinna som är politiker går runt och klär sig kvinnligt. Jag tror benhårt på att man kan vara både riktigt, riktigt kvinnlig och cool, stark, intelligent...

Så varför har min dotter fått helt fel bild? Vi läser ju den här boken "Så gör prinsessor" jämt, och den handlar om en prinsessa med rosa klänningar som spelar ishockey, räddar prinsar och eliminerar drakar. För att inte tala om förebilder som Madicken, Pippi, Ronja och Ronjas übertuffa mamma Lovis. Jaja. Det här med att vara förälder... inte alltid helt lätt. =)

PS. Kan varmt rekomendera Roger Cicero förresten. Det är riktig musik det. Det låter så skumt första gången man lyssnar på skivan - jazz på tyska, hur bra kan det va? Men jag stengillar skivan nu. Känns som en ljuv gåva till alla oss som tvingades se på för många av Hitlers tal på högstadiet och tror att tyska inte kan vara vackert. / HumanistMorsan

Konceptet Deleted scenes

Maken och jag såg en film häromkvällen. På dvd. Efteråt tittade vi lite på "Making of" och sånt där som brukar finnas på dvd nuförtiden. När filmen är slut kan man titta lika länge igen-idén.

Och då slog det mig. Det märkliga med konceptet Deleted scenes. Nog för att det oftast är trevligt att se, framför allt i storfilmer som Star Wars - stackars Admidalas föräldrar och syster som var med i flera långa sekvenser i Episode 2 som sedan inte kom med i filmen Överhuvudtaget! - då är det ju fiffigt för oss tittare att kunna få lite mer kött på benen, få veta att Amidalas föräldrar godkände Anakin, utan att veta att han skulle bli Darth Vader tre år senare. Hursomhelst.

Varför fungerar det så bra med film? Eller gör det inte det? Tänk er ett "bortklippta scener-avsnitt" i slutet på en bok. Eller ett år efter Da Vinci koden kom ut så kommer "Extended Da Vinci koden". Vad skulle det gå ut på? Är det bara svensklärare som hört talats om konceptet "Kill your darlings"? Varför ska det inte appliceras på film? Eller, det gör ju det, men sen är det som att regisören kommer med en brasklapp - äh, förresten, kolla här har vi en scen där vi får se hur Eowyn och Faramir blir kära som tyvärr inte fick plats i filmen, men ni kan se den nu i Extended-varianten. Tänk om alla skulle hålla på så. Kolla, här är två minuter till på An Der Shönen Baluen Donau som koncertmästaren inte gillade, men vi tar dom nu i efterhand. Titta, här är andra halvan av Mona Lisa som Leonardo skar bort för han var inte nöjd med den.

Så varför är det legitimt i film - vi gillar det ofta till och med - men inte annars? Jag bara var tvungen att slänga ut frågan.

När allt tryter...

Vi har varit magsjuka. Störtkul. Inte friska än. När man är riktigt sjuk är det plötsligt jättejobbigt att ha barn. Om ni inte redan visste det. Men som någons mormor sa i filmen My best friends wedding: This too, shall pass.

Hursomhelst slog det mig att när orken, lusten, hälsan, tiden och pengarna tryter (ganska bra beskrivning av mitt liv, haha) så kommer jag alltid ha skönhet och kärlek. Inte fy skam, eller hur?

Makens 30årskris?

Oroa er inte! Detta ska inte bli pinsamt och makeutlämnande. Detta är en smått fascinerande historia som påverkar mig själv i allra högsta grad.

Min älskade make är civilingenjör i datateknik och en mycket duktig programmerare. Matte och sånt, det är hans grej. Således är vi olika. Han jobbar med en programvara som andra programmerare använder för att göra applikationer i olika web browsers (var det någon annan humanist som hängde med på den?) och på kvällarna när barnen sover sitter han och utvecklar onlinespel för sitt eget höga nöjes skull. Således är vi mycket olika.

HumanistMorsans make är alltså naturvetare, såsom sin far. Min svärfar är den mest naturvetenskapliga person jag känner. Han är även mycket generös, god och rolig, men hursomhelst alltigenom först och främst vetenskaplig forskare. Hans åsikt är att alla akademiska ämnen skulle må bättre av att flyttas till den naturvetenskapliga fakulteten där man ser på ting på rätt vis. Av denne man är min make fostrad.

Så för några månader sedan började min make att yra om time manegment. Tidseffektivitet är han väl inte direkt känd för sedan ungdomsåren, även om jag som levt med honom som vuxen vet att han förändrats mycket. Hursomhelst så höll det där i sig och förändringarna har haglat sen dess.

En dag sa han att han borde nog lära sig fler språk. Att kunna språk är ju så användbart! sa han. Tyskan skulle dammas av och vilket tyckte jag var bäst att lära sig sen, spanska eller franska? Jag, som naturligtvis läst både ock, sa att spanska är lättare och han höll med. Spanska täcker ju en så stor del av världen, menade han på. Chockad nickade jag och sa att jo, men har du planer på att göra mycket affärer i Sydamerika?

I julas bestämde han sig för att hans kvällsstudier borde löna sig. Att läsa på egen hand är ju dumt, han borde ta fler universitetspoäng, få något för mödan. Ekonomi borde han läsa. Ta en civilekonomexamen och bli mer eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag sa att det låter ju fantastiskt om det är vad du vill och sedan dess sitter han och övar högskoleprov på Internet för att komma in till hösten.

Jag berättade detta för min mamma och hon sa att det låter som en 30årskris. Hmm. Det hade jag inte tänkt på, men ja, maken fyller 30 om några veckor. Men jag tror inte på det. Han är så engagerad och lycklig, så positivt ambitiös att det helt klart verkar ligga mer bakom.

Idag kom hursomhelst droppen. Han kommer hem från jobbet och säger att hans yrkesområde känns så smalt, att han vill ägna sig åt de högre tankarna, kanske läsa psykologi, filosofi, att han ville lära sig om människliga frågor. Då sa jag det rent ut. Vet du vad mänskliga frågor heter med ett annat ord? Han skakade på huvudet. HUMANIORA!

Han såg ut som han fått ett slag i ansiktet. Han? Vara humanist? Men han höll med. Han är trött på att bara använda den ena hjärnhalvan, dags att få använda den andra lite. Han har trots allt en mor också, menade han på. Lite har han väl ärvt av henne. Jag kan inte tro att det är sant. Vem är han och vad har han gjort med min man?

Dessutom ville han börja blogga. Så håll utkik, kanske blir det en HumanistFarsan?

Skratt för mammor och pappor

Såg det här otroligt roliga klippet på bloggen Mina solglimtar.

Kolla in! Mammaskratt

/ HumanistMorsan

Utvärdering av Övertalning

HumanistMorsans svar på de igår ställda frågorna:

- Var filmen lika bra som boken? - Ja, det kan jag tyvärr inte svara på eftersom Övertalning är bland de tre Jane Austen-böcker som jag inte läst. Sorry, but there you have it.

- Var den nya filmen lika bra som den förra? - Bättre! Heja BBC! Jag gillar den nya generationen JA-filmer som ofta är så vackert filmade. Bra skådespel, bra upplägg. Gillar dock inte att den ljuvliga scenen när Wentworth berättar för alla att de är förlovade inte är med... man missade bekantskapskretsens reaktion där.

- Var Mr Wentworth snygg? - Om! Betydligt bättre Wentworth än i den från 1995.

- Vilken klänning var vackrast? - Svårt att säga, men jag gillade den lilla axel-kappan som Anne hade på sig i flera scener. Gillade också scenen när hon står och väljer klänning inför första mötet med Wentworth som inte blir av för att lille killen trillar ner från trädet.

På hela taget måste jag å the High Collar Clubs vägnar säga: Tack SVT för att ni stödjer vår nybildade förening!

Jane Austen på kanal 1

Alldeles lagom till the High Collar Clubs premiär runt om i landet sänder SVT1 ikvällen Övertalning klockan 21.25. På torsdag den 10 januari 21.30 kommer Northanger Abbey, båda två romaner av Jane Austen som år 2007 spelats in på nytt!

Alla som är medlemmar i High Collar Club - och även alla andra - får gärna vara med och diskutera följande frågor här på Humanistmorsan efter sändning:
- Var filmen lika bra som boken?
- Var den nya filmen lika bra som den förra?
- Var Mr Wentworth snygg?
- Vilken klänning var vackrast?

Alla andra åsikter välkomnas varmt!

Vi ses!

The high collar club

De flesta kvinnor jag träffat uppskattar att se så kallade kostymfilmer. Kvinnor i vackra klänningar och män i hög krage. Mina goda väninnor A och P samt jag själv utgjorde en gång i tiden "kulturklubben" vilket fursprungligen innebar att vi tog varje chans vi hade att gå på operan och se musikal eller balett, men senare mynnade ut i att vi gick på bio ihop så fort den kom en ny film med Colin Firth, Jeremy Northam eller Rupert Everett (eller helst alla tre) när de travar omkring i hög krage och språkar förträfflig brittiska.

Häromdagen bildade jag, mina väninnor D och K en ny klubb - the high collar club - där vi som ni märker inte alls hymlar med klubbens syfte. Mer kostymfilm åt folket! Vi tre har redan sett Becoming Jane och nu i veckan såg vi The Jane Austen Book Club som ni hör på namnet platsar inom vår klubbs ramar, trots den förfärliga bristen på både brittiska och höga kragar.

Någon mer som är sugen på att vara med? Ja, då får ni uppfylla följade krav:
- Äga/planera att äga minst tre av följande filmer: Emma (blond eller brun), Sense and Sensibility, Persuasion, An Ideal husband, The Importance of being Ernest, Anne of Green Gables serien, Little Women, Much Ado about Nothing, Ever After, Becoming Jane
- Måste äga både den nya och gamla Pride and Prejudice som är den viktigaste filmen i klubben.
- Måste ha mycket bestämd åsikt om vilken som är bäst av den nya och gamla, eller anse att det inte går att välja.
- Måste kunna svara korrekt på de "High Collar Club"-frågor som kommer postas i denna blogg med jämna mellanrum.
- Måste njuta av att dricka te

Känner ni er träffade på några av dessa punkter har ni våra sanktioner att starta en lokal förening i syftet att se riktigt bra kostymfilmer ihop med andra av samma åsikt. Vill ni se film med oss tre får ni masa er till rätt sida Götet. =)

Dagens High Collar Club-fråga (vi går ut lätt... för att sen kunna öka på!):

På den första dansen hemma hos Sir Lucas, vad svarar Mr Darcy när Mr Bingley försöker få honom att dansa med Lizzy?

Konversationen:
Bingley: Come, Darcy, I must have you dance! I must. I hate to see you standing about in this stupid manner! You had much better dance!
Darcy: I certainly shall not. At an assembly such as this? It would be insupportable. Your sisters are engaged. You know it would punish me to stand up with any other woman.
Bingley: Good God, Darcy! I wouldn't be as fastidious as you are for a kingdom! Upon my honour, I never met so many pleasant girls in my life! Several of them uncommonly pretty.
Darcy: You have been dancing with the only handsome girl in the room.
Bingley: Darcy, she is the most beautiful creature I ever beheld. Look, look! There's one of her sisters. She's very pretty too. I dare say very agreeable.
Darcy: ?

Kan ni inte den är det nästan förbjudet att söka medlemskap i klubben.

Att tänka på vid kallt väder

Om man till exempel har snuviga och griniga barn så här efter alla helger och man känner en dag att nu måste vi komma ut, fast vi får inte träffa nån för vi är lite sjuka, då kanske man gör som jag och träffar barnens kompisar utomhus ett slag. Om man nu skulle göra något sådant för att få i sig välbehövda d-vitaminer, när januarikylan har slagit till, bör man tänka på följande:

- Tänk lager på lager och klä på barnen allt du kan hitta. Ta för allt i världen på dig själv mössa också.
- Pyjamasbyxor fungerar bra som långkalsonger, om alla strumpbyxor ligger i tvätten.
- Ignorera att sonen gråter när du trycker på de på tok för små skorna, för det blir ännu värre för honom utan skor i minusgrader.
- Låt inte barnen gunga för länge med risk för att frysa fast, utan låt dem springa runt så mycket som möjligt.
- Stå inte stilla själv längre stunder, utan rör på dig. Att låta barnen jaga dig är ett bra alternativ eftersom ni då alla får upp värmen.
- Ge inte barnen spadar eftersom det inte går att leka med den frusna sanden, utan ge dem sopborstar att städa lite med.
- När barnens kinder börjar bli riktigt röda är det dags att tänka på refrängen.
- Att du inte känner dina tår längre, är en bra påminnelse om det där med refrängen.
- När ni slutligen kommer in, är det av med skorna och på med raggsockarna så fort som möjligt, av med jeans och långkallingar och på med mysbrallor.
- Glöm inte att ta av vigselring mm under de första minuterna inne så att händerna får svullna i värmen utan några risker.
- Nyponsoppa och/eller varm choklad är ett måste.
- Baka om möjligt bröd.

Lycka till!

Ett alfabet med gamla namn

Min syster sa att en gång hade hon och några andra roat sig med att se hur många namn det finns som slutar på -rik. De hade tydligen konstaterat att det finns ett namn per bokstav, eller nästan i alla fall. Jag tänkte jag skulle roa mig med att se om jag kan knäcka koden... häng med.

A. Adrik
B. Bedrik
C. Cedrik
D. Didrik
E. Erik
F. Fredrik

Så långt är det bra. På G blir jag genast tveksam... men på H har vi ju Henrik och allting känns genast bättre. Resten av alfabetet blir klurigare och klurigare... de enda riktiga namnen är Patrik och det gamla namnet Rurik. Sedan har min bror alltid kallat sig Xedrik så det måste ju finnas förstås. Men låt mig endast i underhållningssyfte delge några tillägg:

M. Mumrik
N. Norik
O. Odrik
P. Patrik
Q. Qurik
R. Rurik
S. Sedrik, felstavat
T. Tetrik
U. Ulvrik

Jag är personligen mycket nöjd med Mumrik och Tetrik. Någon som har några andra briljanta tillägg?