Med mitt minne minns jag precis hur det var, att vara en kär 4åring. Jag förstår min lilla dotter, min man tycker det är skandalöst att hon ska gå och bli överhuvud förälskad vid blott 4 års ålder. "Disney prinsessornas fel!" säger han buttert. Men jag tror inte det. Jag visste inte om några disney-prinsessor när jag var 4, men jag var kär ändå. Oj vad kär jag var.
Min dotter har en bästis. Han är ett år yngre och de leker varje dag. De bråkar en hel del, men de leker och har roligt för det mesta. På sistone har min dotter L utvecklat ett kärlekskrankt beteende när hennes bästis inte är här. Hon lägger sig i gungstolen och ser allmänt melankolisk ut och säger "Mamma, spela en lessen sång." Jag frågar henne varför. "För att jag älskar V så mycket. Mamma, jag älskar honom." Ojoj, så dramatisk man kan vara så tidigt i livet! (Vart ska detta sluta, undrar mamma, och minns för väl sina sentimentala tonår.)
Igår kom hursomhelst droppen. Vi hade varit på kvällspromenad med bästisen V och hans familj och sedan kommit hem för att äta lite efterrätt. V var inte här. Min tjej går från bordet, sätter sig på huk i vår bäbisstol som fortfarande står framme för gästers skull, åmar sig och utbrister:
"Mitt liv är förbi!" Min man och jag tittar på varandra och skrattar. Vad fick hon ett sådant uttryck ifrån? Men så fortsätter hon.
"V har gått hem, mitt liv är förbi!" Hon försöker inte vara rolig, hon är helt seriös. Och när min man läser saga för henne en liten stund senare, gör han det som jag inte gjort, för jag tycker hon kan få vara kär i V nu och så får vi förklara för henne senare att det inte går. Men min man har fått nog, han berättar helt sonika för henne att V är hennes kusin och att de inte får gifta sig när de blir stora.
Min dotter börjar storgråta. Hejdlöst! Hela hennes värld har fallit samman. Att hon ska gifta sig med V när hon blir stor är det viktigaste för henne, försöker jag förklara för min man lite senare. Men han tyckte han gjort det rätta, att hon inte kan få leva i villfarelse.
Ack ja... ung kärlek.
Min dotter har en bästis. Han är ett år yngre och de leker varje dag. De bråkar en hel del, men de leker och har roligt för det mesta. På sistone har min dotter L utvecklat ett kärlekskrankt beteende när hennes bästis inte är här. Hon lägger sig i gungstolen och ser allmänt melankolisk ut och säger "Mamma, spela en lessen sång." Jag frågar henne varför. "För att jag älskar V så mycket. Mamma, jag älskar honom." Ojoj, så dramatisk man kan vara så tidigt i livet! (Vart ska detta sluta, undrar mamma, och minns för väl sina sentimentala tonår.)
Igår kom hursomhelst droppen. Vi hade varit på kvällspromenad med bästisen V och hans familj och sedan kommit hem för att äta lite efterrätt. V var inte här. Min tjej går från bordet, sätter sig på huk i vår bäbisstol som fortfarande står framme för gästers skull, åmar sig och utbrister:
"Mitt liv är förbi!" Min man och jag tittar på varandra och skrattar. Vad fick hon ett sådant uttryck ifrån? Men så fortsätter hon.
"V har gått hem, mitt liv är förbi!" Hon försöker inte vara rolig, hon är helt seriös. Och när min man läser saga för henne en liten stund senare, gör han det som jag inte gjort, för jag tycker hon kan få vara kär i V nu och så får vi förklara för henne senare att det inte går. Men min man har fått nog, han berättar helt sonika för henne att V är hennes kusin och att de inte får gifta sig när de blir stora.
Min dotter börjar storgråta. Hejdlöst! Hela hennes värld har fallit samman. Att hon ska gifta sig med V när hon blir stor är det viktigaste för henne, försöker jag förklara för min man lite senare. Men han tyckte han gjort det rätta, att hon inte kan få leva i villfarelse.
Ack ja... ung kärlek.
3 kommentarer:
Det kanske inte är läge att berätta för pappan, eller flickan, att man faktiskt fåååår gifta sig med sin kusin i Sverige...;)
Lycka till med denna (o)lycka! Hjärta och smärta är inga roliga kombinationer.
Det kanske inte är läge att berätta för pappan, eller flickan, att man faktiskt fåååår gifta sig med sin kusin i Sverige...;)
Lycka till med denna (o)lycka! Hjärta och smärta är inga roliga kombinationer.
Jo, jag vet att det är så, men just dessa kusiner får faktiskt inte gifta sig... vi försöker hålla det hemligt, men du vet ju hur det ligger till. De är inte kusiner, utan dubbelkusiner. Således är de en märklig form av syskon när det kommer till gener. Klurigt... men jag tror det löser sig med tiden. =)
Skicka en kommentar