Svenska språkets framtid

Nån som såg debatten på TV4 igårkväll om svenska språket? Jag hade på det i bakgrunden medan jag pysslade vid datorn och det sades en och annan intressant sak. Tycker hur som helst att det är trevligt att lyssna på människor som använder ord som "sociolekt" i varannan mening - det tar mig tillbaka till den tiden då jag tillbringade min tid på Humanisten här i Göteborg och lyssnade på intellektuella människor som malde på om allsköns språkvetenskapliga företeelser. Annat det än "Mamma, sjunga Askungen? Mamma, äta clementin? Mamma, var är pappa? Mamma, titta bajskorv, inte äta bajskorv, det är äckligt!" som jag hör nuförtiden. Fast det har ju helt klart sin charm det med.

Hursomhelst. Göran Rosengren frågade den ständigt upprepade frågan: Är svenskan hotad? Kommer svenskan finnas kvar i framtiden? Frågar ni mig, som inte bara är morsa utan humanist med, haha, så är frågan befängd. Ett språk med en så lång historia och så stor litteratur kommer inte försvinna. Däremot är det intressantare att diskutera hur det svenska skriftspråket förändras och hur det kommer se ut i framtiden - jag är själv velig i att skriva "dem" eller "dom" här på bloggen som ju är ett lite mer informelt sammanhang.

Det var en dam på TVn som var nånting i litteraturvetenskap och som absolut inte trodde att svenskan var hotad (smart tjej) av den så kallade Rinkebysvenskan som talas av några tusen tonåringar, utan hon var mer oroad över att ungdomar i Sverige idag läser på tok för lite (överlag alltså, inte bara romaner, utan de läser helt enkelt inte alls mer än 2 timmar i veckan!) och på så vis får de i sig för lite skriftspråk. En ståndpunkt som jag nog kan hålla med om.

Nejdå, svenskan kommer finnas kvar men den kommer naturligtvis förändras. Och det tycker ju inte alla om. Folk vill inte att man säger och stavar det mejl eller vad det nu är för utländska ord som florerar för tillfället. Det var någon av debattörerna som sa att om människor som kommer hit från ett annat land och ett annat språk inte vågar ta till sina egna ord om de svenska tryter kommer de ju sluta ens försöka prata svenska och det vill vi ju absolut inte. Så då gör det väl inget om någon använder ett annat ord och det ordet plötsligt sprider sig. Svenskan kommer förändras oerhört mycket och gör det hela tiden. Live with it.

Trots allt verkar det ju inte som att svenskan kommer förändras mer nu än under Hansans glada dagar. Då var alla som hade någon betydelse i detta land tysk och talade tyska rakt av och detta gjorde att vi inte bara tog in floder av tyska ord utan även tyska prefix och tyskt uttal på till exempel <>. Så vad oroar vi oss för? Dessutom tror jag personligen att svenskan aldrig varit så entonig som nu i medias storhetsdagar med TV på "rikssvenska" som alla förstår - en gång i tiden talade alla dialekt medan vi idag endast talar regional rikssvenska eller vad den där termen nu hette som jag fick lära mig en gång. Själv talar jag ju inte göteborska då eftersom jag inte talar dialekt - men det hindrar mig ju inte från att använda de läckra orden knö, åpen och det soklart överlägsna bamba.

Den märkliga förbannelsen över barnens leksaker

Under fyra veckors tid har jag haft ett litet experiment som nu nått sitt slut. Tänkte här kort rapportera resultatet av experimentet.

Experimentet har visat följande: varje gång under dessa veckor som vi haft en avtalad tid på morgonen - bvc, lekplatsträff med en kompis, öppna förskolan, sagostund eller liknande - så har min dotter inte velat gå någonstans för hon tycker att hennes leksaker är så ofantligt roande, att hon vill sittapå sitt rum o leka själv och är hur nöjd som helst med det. Det är bevis 1.

Vidare har det varit på det viset att de dagar då jag bestämt att vi ska vara hemme på förmiddagen - för att lillebror behöver vila i lugn i ro, för att vi ska baka bröd, för att skyn öppnat ett vattenfall ute eller liknande - då avskyr samma dotter samma leksaker, inte en endaste av dem kan tänkas roa henne det minsta och hon vägrar att ens beträda sitt rum med en endaste fot. Det är bevis 2.

Då återstår endast för panelen här att med de framlaggda fakta räkna ut den kvarstående frågan: Varför?

Dumma dator

En stor ursäkt till er som undrat var jag tagit vägen - jag har haft strul med blogger som är värd för den här sidan. Under en hård vecka har dagarna passerat utan inlägg här - trots att hjärnan gått på högvarv och fingrarna kliat av längtan att kluttra iväg ting av olikartade karaktärer. Men nu är jag tillbaka! HumanistMorsan för folket! =)

Julen är bäst före jul

Mina bekanta hör mig ofta säga att jag anser julen vara bäst före jul. Jag kom underfund med det för några år sedan och det har blivit det motto efter vilket våra jultraditioner skapas. Eftersom julen är bäst före jul gör det ingenting att man börjar höra på julmusik lite tidigt, att man sätter upp adventsljusstakar så tidigt som man kan med, att man tar fram alla röda dukar man äger redan den 1 december, istället för att pytsa ut det lite grann över julmånaden.

Om ni tänker efter, håller ni inte med om att julen är bäst före jul? Så fort annandagen varit och alla olika släkter och familjer har träffats och bytt julklappar är det mesta av den mysiga julstämningen borta. Vi har ätit oss mätta på julbord och julgodis och pepparkakor och tycker det ska bli trevligt med fläskfilé till nyår. Men när även nyår passerat och nyårsdagen med sin ljuvliga Wienkonsert då börjar jag undra varför jag har så många röda dukar framme, och varför det sitter tomtar och julbockar i alla hörn. Ljusen tröttnar jag inte lika fort på, men julen, den är liksom slut.

Så varför bestämma att man inte får göra det ena eller det andra förrän på julafton, när man kan njuta av det en hel månad? Det vill jag att ni klurar på.

I detta mottos tecken satte vi upp julgranen på Lucia förra året. Vad det kändes bra! Efter en lång dag av lussande på öppna förskolan och för mormor och gamla fastrar fick vi klä granen på kvällen och sen sitta och beundra den ett par timmar före läggdags. Perfekt. Granen vill jag ändå kasta ut till trettondagen (nån mer än jag som tycker att den där Knut jämt ligger väldigt långt bort?) så varför inte sätta upp den lite tidigare och få mer? Mer jul, mer gran, mer mys.

I barndomens glada dagar brukade vi hos mina föräldrar alltid sätta upp granen en så där fem dagar före julafton. Då tyckte vi att vi var ganska busiga, för de flesta vi kände väntade till dagen före eller självaste julafton med att klä granen. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad vore den 23 december utan julgranen uppe? Den 23 är ju nästan den mest magiska dagen av alla. Mamma sitter uppe sent på natten och slår in julklappar och kommer på sina välkända sentpånatten-rim och pappa försöker febrilt hitta på fem separata skattjakter med tio lappar vardera för sina fem barn som inte riktigt vill somna. Och under kvällen före det har hela huset luktat av den gudomliga skinkan som ligger och josar till sig i sitt eget spad i ugnen medan TVn står på med Beatrice Potter och mina äldre systrar bråkar om vem som är den svarta grisen. Sedan när Beatrice alla sagodjur dansat klart och min bror inte kommit och tittat fastän vi ropade att nu är det grodan som dansar – grodan som vi bestämt att han är fastän han inte håller med – är det dags att nypa skinkan och då samlas alla sju för att få det första smakprovet av den salta, varma skinkan. Det är jul.

Och även om den 23 alltid kommer vara den 23 och all magi samlas kring den dagen och de två efterföljande, så tycker jag att det är var mans plikt att hitta på sätt att få in magin och värmen i stugorna så tidigt som det bara går. Om det är att klä granen på Lucia eller något annat, får ni hitta på själva.

Vad jag tycker är det mest underbara i år är att min dotter som fyller tre en månad efter jul har begripit allt detta. Och det var först då jag insåg hur sant det är att julen är bäst före jul. Låt mig förklara.

Även ett- och tvååringar tycker det är roligt att öppna paket och äta godis och träffa farmor, tycker det är roligt att mamma och pappa inte jobbar och sådana saker. Men efter lite olika händelser den här veckan står det klart för mig att min dotter inte bara kommer att njuta av att allt det där när det händer om en månad, utan hon förstår redan nu att det kommer hända och det gör nuet mycket mysigare. Och det är däri som julstämningen ligger, i spänningen att vänta. Den evigt långa väntan efter tomten. Att se dagarna bli färre i adventskalendern och nu är det såå många dagar kvar till julafton och bara fortsätta vänta och undra och mysa. Det är julen före jul. Och nästa vecka börjar det!

Outtalbara nyheter och nytt perspektiv

Jag känner att jag skulle kunna sitta och gråta hela dagen. Vi fick veta imorse att goda vänner till oss i England som vi inte hör från så ofta av naturliga skäl har haft ett fruktansvärt år. De har förlorat sina tre barn, allihop, på ett och samma år. Dessutom har pappan förlorat sin mamma också. Vår son har sitt tredjenamn efter pappan i denna familj, och nu får vi veta att något så fruktansvärt kan hända dessa goda människor.

Jag kan omöjligt föreställa mig deras sorg. Jag begriper inte hur man hämtar sig någonsin. Jag ska bespara er detaljerna så att inte ni sitter och gråter hela dagen också.

Ville bara säga något litet här så att om ni har känt er som jag gör till och från, lite nere utan någon egentlig anledning, så kunde ni liksom jag få lite perspektiv på livet. Jag har det hur bra som helst, och idag ska jag bara pussa mina barn hela dagen och inte säga ett argt ord till dem, oavsett vad de hittar på för bus. Hoppas vi alla kan känna oss tacksamma för det vi har.

Pizza och bröd

Igår lagade jag pizza till middag. Jag har modifierat ett gammalt pizzadegrecept till oigenkännlighet som jag brukar använda och av detta recept får man två pizzor. Det blir lite tjockare botten och det gillar jag.

Emellertid, just igår orkade jag inte göra två pizzor. I vanliga fall tänker jag alltid att gör man en kan man göra två, men just igår kände jag inte alls så. Det kändes fånigt att bara göra halv sats - för vad ska jag ha 25 g jäst till som ligger och torkar i kylen? - så jag gjorde vanlig sats men gjorde bara en pizza och på resten gjorde jag en limpa. Ett bröd. Det var löjligt gott. Jag sa till min mor att det till och med var godare än mina vanliga vita bröd som folk jämt vill att jag ska baka, men det var nog att ta i, nu när jag tänker efter. Det är mer som två barn som man älskar lika mycket, fastän de är olika. Om man säger.

Här är i alla fall receptet, så kan man baka två pizzor eller två bröd eller en av varje, hur man vill.

HumanistMorsans Pizzadeg

5 dl vatten, fingervarmt
1½ tsk salt
1 paket jäst
1 l vetemjöl
2 dl durumvete
1 dryg dl olja

Blanda ihop ingredienserna på vanligt vis (lös jästen i vätskan osv...) och arbeta degen lite grann. Den är ganska kletig, men inte jobbigt kletig bara oljigt kleting och det går att baka ut den lätt i alla fall. Jäs den i minst 20 minuter före utbak (jag jäste den nog 40 igår).

Baka ut 2 pizzor och lägg på valfri topping. Grädda 250 grader i 15-20 minuter.

eller

Baka ut 2 limpor och grädda 10 minuter på 250 grader och sedan 20 minuter på 175 grader. Följande olika saker kan göras med brödet: Lägg riven ost uppepå/ Pensla med ägg och lägg valmofrön på/ lägg örtkryddor i och/eller på.

Eller gör en pizza och när den är klar stoppa in en limpa. Medan familjen äter middag får man kvällsmatsbrödet eller frukostbrödet klart!

Lycka till!

Tid

När mitt värkande huvud började närma sig ett vaket tillstånd för att det var tänt i vardagsrummet trodde jag att klockan var fyra på natten och att min dotter gått upp och tänt bara för att somna i soffan (det händer då och då) och just som jag började tvinga mig själv att faktiskt bli vid medvetande för att gå upp och lägga henne i hennes säng så att jag kunde somna om, råkade jag få syn på klockan. Den var halv åtta. På morgonen. Sånt tycker jag inte om. Må adventsljusstakarnas tid infinna sig mycket raskt. De gör morgonarna så mycket enklare.

Vad jag lärt av Askungen

Min snart 3åriga dotter är helt betuttad i Disney-prinsessorna. Tja, hon är såld på prinsessor överhuvudtaget och hon tycker om att klä ut sig, dansa runt och känna sig fin. Sen tycker hon om sina filmer med prinsessor, och då råkar Askungen vara en favorit. Hon ber mig ofta sjunga med henne de olika sångerna som prinsessorna sjunger: Ariels sång, Snövits sång, Törnrosas sång. Och Askungens sång naturligtvis. Fast Askungen har ju flera. Min dotters favorit är "Sjung min näktergal" som Askungen sjunger när hon skurar golvet, och min tjej är en bårande syn när hon härmar Askungen och ligger på vardagsrumsgolvet och skurar och skurar och leker med fantasi-såpbubblor.

Personligen får jag ofta en annan sång på hjärnan, nämligen den som hon sjunger när hon dansar med prinsen på balen. Strax innan hon rusar iväg och tappar glasskon, ni vet. Hennes ögon glittrar alldeles lagom när hon sjunger med sin ljuva stämma inspelad med en typisk 50tals-mikrofon och hon promenerar över romantiska broar under stjärnbeströdd himmel och ska just till att kyssa prinsen när klockan slår tolv. Allt det där vet ni. Men texten på sången hon sjunger börjar så här: Vad jag begär, mm-mm-mm-mm, det har jag här. Mig lyckan till himmelen bär. Resten besparar jag er.

Så under veckan har jag märkt att jag går och sjunger på den första raden lite då och då: när jag lagar mat, när jag diskar och ännu så mycket mer när min 3månaders-son står i knät och vinglar och flirtar som mest med mig. Vad jag begär - det har jag här.

Och successivt under veckan har just den mentaliteten vuxit fram hos mig. Jag har känt mig så välsignad och så lycklig. Så nöjd med vad jag har - på ett positivt vis. Jag har tittat runt i min lägenhet, vår trea, och känt att jag tycker om den. Vet inte vad Room Service skulle säga om den, eller Sköna hem - vårt möblemang är inte direkt trendigt eller införskaffat för att matcha perfekt - men det är vårt hem. Jag känner inte att jag måste ha mer yta eller fler rum, det enda jag saknar är altan och liten gräsmatta och som tidigare nämnt en tvättmaskin i lägenheten. Men altan måste jag inte ha nån på vintern. Nu kurar vi härinne och förbereder oss mentalt för julen som kommer, och jag känner mig inte bedövad av längtan efter något mer eller något annat.

Låter kanske konstigt att jag säger så. Jag har inte sett särskilt mycket av världen, jag bor i en trea i betong-Frölunda i Göteborg, jag saknar fortfarande några poäng för att ha en färdig gymnasielärarutbildning, jag har aldrig haft en arbetsgivare som inte var tillfällig eller bara på helger. Kanske inte mycket att komma med på en klassåterträff eller liknande.

Men jag har burit och fött två barn, jag har upplevt den förlösande känslan när barnet kommer ut och jag får drunka i dess blick första gången. Jag har erfarit ett barns villkorslösa kärlek, sett hur ett spädbarn lyser upp och skrattar när jag kommer inom synfältet - därför att jag är dess hela trygghet och tillvaro. Jag har fått höra orden "Jag älskar dig, mamma" och "Mamma är min bästa vän." Och i mina barns kärlek finner min själ vila - trots min ömmande rygg och mina ständigt trötta fötter - för att jag älskar dem och det är en ljuvlig företeelse att få sin kärlek besvarad. Jag vill faktiskt inte vara någonannanstans. Vad jag begär, det har jag här.

Och nu kommer snart mitt ankare i tillvaron hem: min make.

Dagens kommentar

Vi lekte i min dotters rum - lillebror sov - och plötsligt ställer sig tjejen på alla fyra, lyfter lite på mattan och kör ner huvudet där och sprattlar med armar och ben.

"Jag gräver som en hund! Jag hittar en långben!"

Tårtkalas

Idag för 374 år sedan stupade Gustav II Adolf i Lützen. 6 november 1632 – ett av de datum i svensk historia som sitter som berget. Har ni smaskat i er någon bakelse idag? Det har inte jag. Faktum är att jag aldrig ätit en Gustav Adolf bakelse i mitt liv, trots att jag har en mycket historieintresserad far och trots att jag arbetat på bageri i flera år och sålt denna bakelse (ja, jag säger en bakelse, vet inte om det är för att jag kommer från Göteborg eller om det beror på att jag kommer från ett medelklasshem, eller något annat. Min privata teori i denna grammatiska fråga som jag utvecklade när jag arbetade på bageri är att de människor som säger det för mig främmande ”ett bakelse” är de som äter tårta med gaffel).

Åter till vår döde konung. Dimman låg tät och kungen stupade, så mycket vet vi allihop. Men vad åstadkom egentligen Gustav II Adolf under sitt liv? Vad hade Sveriges roll för betydelse i det 30åriga kriget?

För att svara på den sista frågan först: Sveriges roll i att åstadkomma slutet på 30åriga kriget kallat den Westfalska freden, kallas för vårt största internationella bidrag Någonsin. Det är inga dåliga ord. Efter 30 år av krig och ännu två decennier före det av oroligheter i Europa, slutade kriget efter fredsförhandlingar mellan Sverige och Frankrike. På den här tiden var Sverige enormt till sin yta och som vi ser även till sitt inflytande. Vi var med och skapade det moderna Europa, Europa så som vi känner det idag.

Men Westfalska freden ägde rum 1648. Det är 16 år efter Gustav II Adolfs död. Så det var Axel Oxenstierna, drottning Kristinas förmyndare, som åstadkom den. Så vad gjorde kungen vi firar idag?

Tja, personligen är jag mest stolt över att han grundade Göteborg. Som göteborgare som passerar Gustav Adolfs torg från tid till annan kan jag inte göra annat. Annars är jag mest fascinerad av hans dotter och hennes liv. Kvinnan som älskade sin far, men abdikerade från tronen och sedan även från sin tro – den tro som hennes far krigat för, den tro som många svenska män dött för – och gick och blev katolik. Otroligt.

Men nog ska man äta tårta idag – med gaffel eller med sked – för att fira hur suveränt Sverige var på den tiden. Det största internationella bidrag Sverige gjort någonsin… det är annat än Göran Persson och EU det. Nä 1600talet ska det vara: dessa är de fornstora dagar som Sverige tronar på, som vi sjunger i vår nationalsång. Detta är vår stolta historia. Och alla anledningar att fira går bra med mig. Så skål på er!

Disneys attack mot mammor

Jo, som sagt ser jag en del på barnfilm tillsammans med min snart 3åriga dotter och jag har kommit att tänka på något. Disney verkar inte ha mycket till övers för mammor. Min dotter har en del filmer som vi ser ihop, men naturligtvis har jag sett de flesta av Disneys klassiker när jag själv var barn. Det hör liksom till. Och Disney som alltid gör så fina filmer om fina människor med fina drömmar och fina principer har alltså helt skippat att beskriva moderns roll i tillvaron. Nedan följer en redovisning över Disney-mammor - eller brist därav, snarare.

Personer i filmer som fostras av en far, men som inte har någon mor överhuvudtaget:
- Pocahontas
- Ariel
- Jasmine
- Belle
- Prins Philip i Törnrosa
- Askungens prins

Personer i filmer som inte har några föräldrar men en elak styvmor:
- Snövit
- Askungen

Personer som har två föräldrar, men där fadern har den viktiga rollen för berättelsen:
- Simba
- Mulan
- Törnrosa

I den här kategorin stör Törnrosa mig allra mest. Jag såg Törnrosa nu senast i morse och slogs av den fruktansvärda orättvisa filmen gör sagan som sådan och då framförallt den stackars mamman. Mamman som väntade i många år på att bli med barn, och sedan när barnet kom fick lämna bort det att fostras av andra sina första 16 år. Och medan Törnrosas pappa har ett namn och en lång sekvens med repliker, så kallas hennes mor endast för drottningen och hennes enda replik i Hela filmer är "Ni är inte förnärmad, ers Exellens?" Kära vänner...

Som ni ser skulle man kunna skriva en avhandling per film om hur Disney ser ner på oss mödrar. Jag frågar bara varför? Varför hyllas Mufasa så, men inte den stackars Sarabi? Varför har Ariel, Jasmine och Belle ingen mamma alls? Varför är den enda Disneyprinsessan som har en mor Törnrosa, när hon bara har en replik?

De enda 2 mödrar jag kan komma på som faktiskt har en framträdande roll i någon av Disneys klassiker är Bambis mamma som blir skjuten i slutet av filmen (så att Bambi sedan kan bli fostrad av sin far i Bambi 2) och Duchess i Aristocats, som är en hjälplös adelsdam som blir räddad av vildkatten O'Malley, men som ändå på det hela taget är en mycket öm mor. Hursomhelst är listan på moderlösa huvudrollsinnehavare betydligt längre. Återigen frågar jag: varför?

PS. Tro inte att denna diskussions förs för att jag har för mycket ledig tid... idag har jag bakat bullar och lagat finmiddag, lekt till tusen och handlat mat och haft myskväll med barnens kusin som bor hos oss under höstlovet här. Detta inlägg har jag skrivit nu sent på kvällen för att ge er något att tänka på. =)

Förklaring

Jo, jag är ledsen att det har ekat lite på hyllorna härinne under oktober månad. För att vara ärlig så var jag så nere i blöj-lunch-lek-träsket att jag inte kunde tänka en tanke värd att skriva ner. Allt här i livet har sina bra dagar och sina dåliga dagar, och oktober hade fler av det senare för mig. Barnen vart sjuka och jag satt isolerad fler dagar än man klarar av utan att bli lätt lappsjuk.

Men, jag tänkte bara säga att jag är tillbaka och hoppas kunna ge er något att läsa betydligt oftare!

Hoppas vi ses här!