Om kreativitet och utbildning

Störtskön kille som föresläser om utbildning och synen på kreativitet. Tack, kära bror, som skickade länken.

Pakten

Min man och jag gjorde en pakt igårkväll. Inga sötsaker på sex veckor. Inga kakor, godis, snacks, oboy, efterätter. På sex veckor. Utom på kalas. Vilket under sommaren innebär typ var tredje vecka (som ändå är bättre än varje lördag).

Jag lade upp en plan, en diet för honom, som jag kommer följa jag med för att stödja honom och spara mina tänder och min hälsa. Om den inte har någon effekt på hans vikt är han fri att prova vad han vill. Men nu gäller detta. Jag kan knappt tro att det är sant. Inget lösgodis! Ingen efterrätt!!

Jag drömde hela natten om marängbiskvier med smörkräm i. Jag åt och åt och åt. I drömmen. I vaket tillstånd får det duga med knäckemackor. Tack och lov för jordgubbar, melon och vindruvor! =)

Inte en dag för tidigt

Det kan tänkas att det är sant att jag trots min ålder och levnadsvisdom till viss del fortfarande delar sagans åsikt om drömprinsar och lyckliga slut. Det kan tänkas vara sant att jag gråter en skvätt i slutet på tramsiga Disneyfilmer. Men det finns flera saker med Disneys sätt att porträttera kvinnor som jag har problem med.

En av dessa saker står det skrivet om här. Disney spär på myten om att kvinnor har ett bäst före-datum och det är bara unga kvinnor som betyder något - äldre kvinnor har spelar ut sin rätt att vara med i berättelser. En annan sak som stör mig är Disney prinsessornas etnicitet. Visst, sagorna om Törnrosa och Askungen är europeiska folksagor och därför måste prinsessorna (tydligen existerar inte konstnärlig frihet) vara blonda. Men det finns ju faktiskt en fråga om urval här. Vad är det för fel på andra kulturers folksagor? Ja, pang så hade man filmatiserat Aladin ur Tusen och en natt. Hurra.

Men när de äntligen gör en film som utspelar sig i Afrika så handlar den om djur. Varje gång min dotter går in på Disney Princess officiella hemsida för att spela lite står de där på rad: den rödhåriga danska Ariel, de blonda prinsessorna, Mulan från Kina, arabiska Jasmine, indianen Pochahontas. Det som irriterar mig är den som fattas. Var är den svarta prinsessan? Hon finns inte.

Förrän nu!

Idag när min dotter skulle spela så stod hon plötsligt där. I mitten! En vacker, svart prinsessa i vit klänning och glittrande tiara. En ny Disneyfilm har premiär till jul och min dotter ville absolut gå och se den med mig. Prinsessan och grodan heter den. Min dotter tyckte dessutom att Tiana, den nya prinsessan, var sötare än alla de andra. Oprah Winfrey gör rösten till en av karaktärerna. Hon är nog nöjd. Det är jag med.

(Den uppdaterade varianten på raden med Disney prinsessor hittar du här, med Tiana i mitten.)

Angående böcker

Det finns ett antal saker en opublicerad författare tänker när han eller hon läser publicerade romaner. Ett axplock...

- Hur kan man publicera sådan här smörja, men refusera mig?
- Den här boken hade jag kunnat skriva. Varför gjorde jag inte det?
- Intressant berättarteknik. Den skulle jag kunna använda. Fast så här...
- Tänk att varje människa är en berättelse. Jag älskar berättelser.
- Fy, komma här och sno mina idéer! Jag skrev min bok före du skrev den här...
- Total rip off på gammal klassiker och ändå ny. Skickligt.
- En sån här bok har jag verkligen aldrig haft lust att skriva, men den passar på stranden.
- Om jag skrev en så här mörk historia skulle min mamma få slag.
- Väl genomarbetad, en ren fröjd att läsa.
- Detta berättargrepp är fantastiskt och språket är så poetiskt och nydanande att jag aldrig sett dess like. Den här boken hade jag aldrig kunnat skriva!

Det sista har jag tänkt den här veckan när jag läst ut Boktjuven av Markus Zusak. Skickligt skriven och med ett språk som knappt är av denna värld berättar han en fruktansvärd historia från andra världskrigets Tyskland. Alla som orkar ta sig genom tårarna man onekligen måste fälla under läsningen bör genast ila till närmsta bibliotek. Alla med intresse för god litteratur där berättandet är lika viktigt som historien rekomenderas en läsupplevelse lite utöver det vanliga.

Och den blev överjordisk god

Fisk alltså. Det går inte att misslyckas. Det blir alltid gott och godare än gott. Barnen slevar i sig som om det var godis och själv sitter man med en fot i himlen. Tack och lov för tisdagar. Eller onsdagar.

Världen upp och ner

Jag älskar tisdagar. Det är den enda dagen i veckan som jag vet långt i förväg vad jag ska laga till middag. På tisdagar äter vi fisk. Jag har en bunte fiskrätter som jag varvar från vecka till vecka, och när tisdagen kommer vet jag precis vad jag ska göra till middag. Ingen middagsångest = en bra dag.

Men igår hade vi ingen potatis hemma. Jag hade på nåt vänster misslyckats med planeringen. Visst äter vi ris och annat till fisk, men igår ville jag ha den där fisken som man måste ha potatis till.

Så vi äter fisk idag.

Idag är det onsdag.

Ni kan omöjligt föreställa er hur märkligt det här känns för mig. Jag äter fisk till middag, och sen ser jag på Grey's? Världen upp och ner!

Ni vet hur man plötsligt rensar ur skåp när man inte har tid med nåt för att man har en deadline?

Äsch.

Har börjat skriva. Det har lossnat. Huvudet spinner som katt. Ord, scener. Jag har börjat skriva igen på projektet som legat på is sen i början på mars.

Hur ska det då gå med hemtentan som ska vara inne på lördag?

Det sista stora vårtecknet

Vi har sett sol, vitsippor, myror, humlor, knoppar och löv. Nu kom sista vårtecknet idag.

Det är nu slut på de stora familjefrukostarna med mackor och kokt ägg som brukar äga rum om lördagarna. Fotbollssäsongen är här. Maken är inte hemma.

Sonen grät ögonen ur sig när pappa gick och kunde inte alls förstå varför han inte fick följa med pappa och sparka fotboll - han hade ju på sig sin fotbolls-Sverige-tröja och han är faktiskt en jättestor pojke. Att han skulle bli nersprungen på en plan med bara stora karlar kunde han inte begripa. Att han inte har några benskydd som pappa och därför inte fick spela gick inte heller hem. Inget gick hem. Att spela fotboll är trots allt livets sötma för en pojk på snart tre år. Undrar om det finns korplag för treåringar?

Klokt

Klokt sjunget av favoritmusikern Jamie Cullum (i låten Photograph):

When I look back on my ordinary, ordinary life
I see so much magic though I missed it at the time.

Knepet är att leva här och nu, antar jag, om man ska lägga märke till magin medan den händer.

Sommarvärme idag!

Min bror frågade mig igårkväll om jag skrivit någon sommardikt han kunde använda till en grej han höll på med. Han sa temat och på max tre minuter skrev jag ner en grej som jag tyckte funkade. Jag är så nöjd att jag ville dela den med er. Tema sommar för ett barn...

Barfotaben
Barfotabus
lukt av bar hud
lukt av vind
och ljus

Barfotabarn
Barfotalek
kinden luktar
av fläktens smek
Kinden som mamma pussar
strax före Barfota sussar

(C) HumanistMorsan

(Sen dög dikten tydligen inte till måttet, så jag fick skriva en annan grej till bror min, men vad ska man göra? Kram på dig brorsan!! Håller alla tummar och tår.)

Berättelsen om det osynliga barnet

Jag lärde mig nåt i skolan idag. Vi diskuterade Tove Janssons Berättelsen om det osynliga barnet utifrån en bok som är den bästa kursbok jag någonsin läst (Aidan Chambers Böcker inom oss - om boksamtal).

Poängen är att det finns en flicka som blivit osynlig för att hon inte blivit sedd av den elaka tant som tagit hand om henne. Muminfamiljen får i uppdrag att göra henne synlig igen. Muminmamman blandar huskur från mormors ofelbara receptsamling och alla i familjen har sin speciella funktion som gör att flickan - Ninni - blir sedd och återfår sitt självförtroende och därmed också blir synlig. Fast man ser bara allt utom ansiktet. Allt blir synligt ganska fort - fötter, ben, klänning och rosett i håret - men huvudet och ansiktet förblir osynligt tills Ninni lärt sig att skratta och lärt sig att bli arg. Då först blir hon helt synlig.

Allt det där är ganska uppenbart. Tidsperspektivet och berättarperspektivet är betydligt intressantare att diskutera. Men det var två saker som jag missade, som min lärare sa i slutet. En av dem känns oviktigt här och nu, men den ena ska jag berätta.

Hon sa: det är två delar här. Dels måste Ninni bli sedd och bekräftad av andra för att hon ska bli synlig igen. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor. Hon måste våga visa sitt ansikte.

Så galet tänkvärt. Visst vill vi alla bli bekräftade och sedda, inte känna oss ignorerade som om vi inte syntes alls, men när människor ser oss, vill lära känna oss, törs vi då sedan själva göra oss synliga? Visa vilka vi är?

Och hur vanligt är det, att just människor som inte blev sedda som barn, har svårt att visa känslor som vuxna?

Jag älskar...

... lukten av barnhud som varit ute i luften hela dagen. Den lukten har jag fått känna idag för första gången i år. Ljuvt.

Att börja skolan

Nu är det en vecka sen jag började skolan. Jag läser en delkurs på fem veckor helfart i barnlitteratur för att kunna göra klart min utbildning en vacker dag. Den där som jag påbörjade för nio år sedan och kom ganska långt i.

Jag tänkte nu rapportera. Skillnaderna då och nu. Så här ligger det till:

Jag var definitivt yngst precis alltid. Oavsett om jag läste pedagogik, svenska eller latin, var jag oändligt mycket yngre än alla andra. Det är jag inte nu. Jag är lika gammal som alla andra. Inte äldre.

Lärarna är samma som jag hade då och de tillbringar lektionerna med att säga många intressanta saker samtidigt som de visar overheads, mellan 30-70 stycken på ett normalt 3timmarspass. Lektionerna börjar med akademisk kvart med den enda skillnaden att den nu står på schemat. "09.15." Fånigt. Förr räckte det att skriva 9 så kom folk kvart över ändå. Som man ska.

I cafeterian står dagens lunchalternativ i ett glasskåp nu som då. Det sitter studenter, forskare och professorer och pratar och pratar runt alla bord. Några gör grupparbeten med laptops, andra matar 9-månaders ungar med barnmat.

De har flyttat kurslitteraturen inne på UB från en trappa ner till entréhallen. Varför de inte gjort det tidigare kan man fråga sig! Det är kurslitteraturen man slåss om, varför behöva gå långt för att leta efter den?

På gräset i backen sitter folk överallt i vårsolen. Humanisten om våren är en skön, skön plats. De ser alla ut att trivas.

Utanför dörrarna in till själva Humanisten röker mycket få, det är sällan jag sett någon röka där, nu som då. Däremot står det självklart en kille och kontrollerar att alla som går in på skolan har nåt om halsen: antingen en tröja som går så högt i halsen att den sitter runt hakan, men helst en stor scarf eller en halsduk av den sorten som Pippi stickade åt lilla gubben. Min klädsel var mer godkänd nu än sist.

Allt är sig likt. Och nu precis som då märker jag hur mycket jag älskar att studera. Hur jag njuter av upplevelsen att komma till nya insikter eller lära mig ett nytt sätt att tänka. Allt är sig likt.

Det enda som förändrats så det märks är att baguetterna med dricka nere på Södra livs (som har bytt namn!) nu kostar 30 kr, istället fr 20.

HumanistMorsan, over and out.

Nostalgi

Jag ska inte säga varje gång, men säg sju gånger av tio, som jag ser mina två barn tävla om att springa ner för den rätt så branta backen ner till vårt hus, minns jag första gången vår dotter kom ner för den backen. Det var is och snö över hela backen och jag gick, nyförlöst, bärande på en bilstol med en tre dagar gammal bebis i. Hon skulle få se sitt hem första gången. Vi skulle få ta vår bebis hem. Och jag gick så försiktigt så försiktigt för att inte halka med den mest värdefulla last jag någonsin burit.

Och nu rusar de ner i bara tröjorna medan jag ropar "försiktigt!" efter dem och så fort de kommit fram till husväggen skriker de glada: "Jag vann!"

Tänk va.

Hurra!

Våren är här!!

Atjo.

Om illamående

Hade igår ett samtal om illamående med en gravid vän. Med en kronisk sjukdom i matsmältningsapparaten är jag något av en expert på illamånde. Tänkte dela med mig av mitt kunnande av de olika stadier som finns av illamående. Fast först ska det sägas att jag hatar att må illa, det är det värsta jag vet. Det värsta jag vet.

Det finns den som är obehaglig och gör att man inte kan äta, men som man med åren lär sig att leva med så att man kan sitta, stå och göra (en del) saker ändå.
Det finns den som är jobbig och gör att man ligger på soffan och blundar.
Det finns den som är jobbig och gör att man spyr en hel del.
Det finns den som är vidrig och gör att man inte under några omständigheter kan sitta upp utan att spy eller svimma.
Det finns den som gör att man spyr tills man svimmar.
Det finns den som gör att man är halvt medvetslös av bara illamåendet.
Det finns den som gör att man är halvt medvetslös och eftersom man dessutom inte fått behålla mat på så länge är kroppen så svag att man till slut hamnar på sjukhus med dropp.

Jag har haft alla.

Men den bästa sortens illamående, min favorit bland vidrigheter, är den sorten som man får en bebis av.

Så alla ni som ligger utslagna på soffor runt om i landet - håll ut! I bästa fall får ni världens bästa pris för mödan. Kram på er!

Författarskap

Okej. Så jag har just skrivit klart min femte bok. Grattis till mig. Mina trogna fans (familj+vänner) tycker den är jättebra, men det återstår ju att se om någon annan tycker det. Jag är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag lyckats, men jag blir modfälld och lite rädd för de stora, hemska förlagen.

I denna snabba värld har vi numera så höga krav på underhållning. Böcker skrivna förr i världen hade inte alls lika höga krav på sig. Den som Kunde skriva (dvs inte var analfabet) och hade något att säga, gick till en tryckare och sen var det klart. Mycket lättare. =)

MEN, men OM det hade funnits förläggare på den gamla goda tiden så hade de tyckt illa som det som skrevs då precis som det är nu. Refusera Pippi och sådana fasoner.

En favoritsketch som inte bara behandlar detta ämne utan dessutom två andra som ligger nära hjärtat nämligen litteraturhistoria och England. Mycket nöje!