Jag lärde mig nåt i skolan idag. Vi diskuterade Tove Janssons Berättelsen om det osynliga barnet utifrån en bok som är den bästa kursbok jag någonsin läst (Aidan Chambers Böcker inom oss - om boksamtal).
Poängen är att det finns en flicka som blivit osynlig för att hon inte blivit sedd av den elaka tant som tagit hand om henne. Muminfamiljen får i uppdrag att göra henne synlig igen. Muminmamman blandar huskur från mormors ofelbara receptsamling och alla i familjen har sin speciella funktion som gör att flickan - Ninni - blir sedd och återfår sitt självförtroende och därmed också blir synlig. Fast man ser bara allt utom ansiktet. Allt blir synligt ganska fort - fötter, ben, klänning och rosett i håret - men huvudet och ansiktet förblir osynligt tills Ninni lärt sig att skratta och lärt sig att bli arg. Då först blir hon helt synlig.
Allt det där är ganska uppenbart. Tidsperspektivet och berättarperspektivet är betydligt intressantare att diskutera. Men det var två saker som jag missade, som min lärare sa i slutet. En av dem känns oviktigt här och nu, men den ena ska jag berätta.
Hon sa: det är två delar här. Dels måste Ninni bli sedd och bekräftad av andra för att hon ska bli synlig igen. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor. Hon måste våga visa sitt ansikte.
Så galet tänkvärt. Visst vill vi alla bli bekräftade och sedda, inte känna oss ignorerade som om vi inte syntes alls, men när människor ser oss, vill lära känna oss, törs vi då sedan själva göra oss synliga? Visa vilka vi är?
Och hur vanligt är det, att just människor som inte blev sedda som barn, har svårt att visa känslor som vuxna?
Poängen är att det finns en flicka som blivit osynlig för att hon inte blivit sedd av den elaka tant som tagit hand om henne. Muminfamiljen får i uppdrag att göra henne synlig igen. Muminmamman blandar huskur från mormors ofelbara receptsamling och alla i familjen har sin speciella funktion som gör att flickan - Ninni - blir sedd och återfår sitt självförtroende och därmed också blir synlig. Fast man ser bara allt utom ansiktet. Allt blir synligt ganska fort - fötter, ben, klänning och rosett i håret - men huvudet och ansiktet förblir osynligt tills Ninni lärt sig att skratta och lärt sig att bli arg. Då först blir hon helt synlig.
Allt det där är ganska uppenbart. Tidsperspektivet och berättarperspektivet är betydligt intressantare att diskutera. Men det var två saker som jag missade, som min lärare sa i slutet. En av dem känns oviktigt här och nu, men den ena ska jag berätta.
Hon sa: det är två delar här. Dels måste Ninni bli sedd och bekräftad av andra för att hon ska bli synlig igen. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor. Hon måste våga visa sitt ansikte.
Så galet tänkvärt. Visst vill vi alla bli bekräftade och sedda, inte känna oss ignorerade som om vi inte syntes alls, men när människor ser oss, vill lära känna oss, törs vi då sedan själva göra oss synliga? Visa vilka vi är?
Och hur vanligt är det, att just människor som inte blev sedda som barn, har svårt att visa känslor som vuxna?
2 kommentarer:
Åh, vilken spännande och sann tanke. Det har jag tänkt på ibland, man måste våga visa sig "mänsklig" för att man ska bli en intressant person att vara med.
Kul kurs du går. Var det barnlitteratur-vaddå?
varfor inte:)
Skicka en kommentar