Säg det högt!

Som ni förstår ränner jag hos barnmorskan igen nu. Fast inte samma som med de andra två, men den här är precis lika bra. Hon är varm, bra på att klappa på axeln-prata och hon har fyra egna barn. Dessutom är hon ganska ung, till skillnad från min andra som hade kunnat vara min mamma.

Under inskrivningssamtalet sa min barnmorska, Eva-Maria, något klokt. Detta är till alla er med drömmar om framtiden som ni inte vet om ni vågar hoppas på eller satsa på. Så här var det.

I mvc-journalen ska det ju stå vad man sysslar med. Alltså arbete. Sen tidigare graviditeter stod det "studerande" på mig. Jag studerade när jag var gravid med mitt första barn för 5 år sedan. Det kändes minst sagt förlegat. Så Eva-Maria frågade vad hon skulle skriva. Hon föreslog hemmamamma, vilket jag var på väg att nappa på, när jag plötsligt bestämde mig för att slå på stort. "Jag är författare," sa jag.

En sådan kommentar ledde naturligvis till ett samtal i ämnet, hur många böcker jag skrivit och vilken sort. Jag svarade sanningsenligt att jag skrivit fyra romaner och höll på med två för tillfället. Men att jag inte är publicerad. Än.

Min inställning till mig själv gjorde Eva-Maria så glad! Och hon var tvungen att berätta en historia.

När hon var gravid med sitt sista barn, hade hon lustigt nog Karin, min förra barnmorska, som sin barnmorska. Och vid just inskrivningssamtalet hade Eva-Maria berättat att hon funderade på att bli just barnmorska. Detta hade gjort Karin så exalterad att hon tagit med henne till personalrummet och presenterat henne för alla och berättat att detta är Eva-Maria och hon ska bli barnmorska!

Det där sporrade Eva-Maria. Det gjorde att hon vågade på det och sökte till utbildningen. Och nu är hon, som bekant, just barnmorksa. Så hon sa till mig att det var helt rätt att sätta författare som yrke på mig, för det gjorde det hela verkligt. Och då var det mer troligt att det skulle gå den vägen.

Så säg det högt! Håll inte ljuset under skäppan! Berätta om era drömmar, era talangar, era planer. Gör dem till en del av era liv.

Jag är författare. Vad är du?

NYHET! NYHET!

Förra veckan skrev jag att jag hade något att berätta. Nu ska jag berätta.

Jag är gravid. Den här HumanistMorsan ska gå och bli trebarns-mamma i april!! Jag har gått 13 fulla veckor, jag börjar bli tjock och jag är jätteglad för barnet som är på väg. Och precis lika glada är min älskade man och våra barn. Min stora flicka går igenom om och om igen allt som ska hända innan det blir april och bäbisen kommer ut. Och hon längtar.

Fast hon vill att det ska vara en flicka. Och det vill jag med. =) Är det en flicka, då blir vi TRE tjejer i familjen och då vinner vi, förstår ni. Och är det en pojke, som killarna vill, då får vi tre killar i familjen och då vinner de.

Egentligen spelar det ingen roll, för vi har redan en av varje. Bara alla överlever fram till april och bara ungen blir lika snäll som mina andra två så kommer jag vara hur nöjd som helst.

En liten skrutt. En liten, liten en. Igen. Tänk vad bra vi har det! Vår egen lilla puttekula.

När du får oväntat besök...

När D bodde hos mig nu i helgen tänkte jag passa på att ha tjejis på fredagkvällen. Jag kan ju aldrig planera saker långt i förväg eftersom jag aldrig vet hur jag ska må, men nu kändes det som att jag hade backup eftersom D var här. Så vi skulle ha en liten, oavancerad, anspråkslös, mysig tjejis.

Men så på fredagmorgon läste jag i bloggen Mina solglimtar att H, innehavarinnan av denna blogg, skulle komma till Göteborg (hon bor i Stockholm) för att gå på bokmässa på lördagen. Föga anade jag vad detta skulle ha för trevliga konsekvenser för mig!

Jag hade redan som det var frågat E, som råkar vara svägerska till H (som alltså skriver Mina solglimtar), om hon kunde komma på tjejis. Och det hela slutade alltså med att svägerskan H och hennes kompis S kom hem till mig och vi hade en fantastisk trevlig kväll allihop!

Tilläggas ska ju att jag känner H väl sen tidigare. Under min barndom och tidiga ungdom bodde hon jämt hemma hos oss eftersom hon är bästis med min äldre syster. Och det var verkligen ett kärt återseende att träffas igen, nu när vi alla blivit vuxna.

För nu ska ni få höra hur vuxen jag var i fredags! En gammal vän skulle alltså komma hem till mig för första gången. I vanliga fall medför det ett visst mått av förberedelser. Jag är relativt pedantisk och extremt pedantisk när jag ska ha gäster. Gäster som aldrig varit hemma hos mig tillhör toppkategorin av folk som man behöver städa inför ankomsten.

Men jag gjorde INGENTING!! Jag dammsög inte, jag tvättade inte golven (trots att behovet var skriande) jag plockade inte ens undan utan uppepå byråer och vår vackra skänk fick allt skräp och jox ligga kvar. I vanliga fall hade jag storstädat och försökt hinna med att måla om köket och hänga upp de nya tavlor jag köpt men inte fått upp. Men jag var Vuxen! Jag fixade lite enkelt fika och tände ljus. Sen fick det vara bra.

Var det nån som sa något? Var det nån som såg sig runt och rynkade på näsan? Nej. Vi skrattade så vi tjöt, vi pratade om allt, allt och vi åt guacamole tills skålen var skrapad. Jag njöt hela kvällen och ignorerade den smuliga mattan som alla satt på.

Tjena vad duktigt av mig. =)

Och tjejkvällen gör jag gärna om. Ni är alla innerligt välkomna tillbaka! Synd bara H att du bor så långt bort...

Lite Grekland

Min man är i Aten. Han är där med jobbet. Han åkte i torsdags morse och kommer hem söndag kväll. Han är inte på konferens alls, utan turistar med sina kollegor i syftet att få en tajtare arbetsgrupp. Det är tydligen 27-29 grader i Aten. Missförstå mig rätt, min man behöver vila upp sig efter att ha tagit hand om sjuk fru, två barn och ett helt hushåll hela sommaren, och dessutom är han ny på jobbet och har en gyllene chans att lära känna alla. Saken är bara den att jag aldrig varit i Aten själv.

Jag är alltså inte i Aten just nu. Jag sitter i min soffa med min bästis D som bor hos oss över helgen och hjälper till eftersom mitt hälsotillstånd skiftar. D är en ängel som inte bara tagit hand om barnen och diskade upp imorse efter tjejkvällen igår, utan dessutom dammsög, tvättade golven och pustade speglar när jag råkade somna vid tolvtiden. Jag har det hur bra som helst! Trots att jag inte är i Aten. =)

Men det är ju trots allt jag som är humanisten i vår familj. Det var väl ändå jag som läste kurser med namn som ”Antikens kultur och samhällsliv” på universitetet och det var väl ändå jag som läste gammal grekiska på gymnasiet och det var väl ändå jag som redan vid 17 års ålder lärde mig se skillnaden på konsten ifrån de olika grekiska, antika högkulturerna? Och jag sitter hemma.

Så, för att trösta mig själv, bortsett från den lilla, syndiga skål godis jag smaskat i mig, tänkte jag roa er med ett litet blogginlägg.

Det mest kända templet på Akropolis i Aten (Akropolis där min man alltså var i fredags) heter Parthenon. Det byggdes på 400-talet f.Kr och är det mest kända templet eftersom det är helgat åt Pallas Athena, Atens egen skyddsgud.

Mycket mer än så tänker jag inte säga, för att inte tråka ut de naturvetare som läser här, men jag tänkte delge er lite kuriosa.

1801 hände något. =) Den brittiska ambassadören Earl of Elgin fick tillåtelse av sultanen att ta sig en titt på Akropolis. Han ville, och fick alltså tillåtelse att, göra ritningar över de antika lämningarna, kanske riva några sentida byggnader och även – hur han nu fick till det! – flytta några av skulpturerna. Den trevlige earlen tolkade det hela som ett klartecken att plundra stället. Han tog med allt löst han kunde hitta hem till London där det nu finns att åse på British museum i samlingen kallad ”the Elgin Marbles”. En del annat finns i Louvren och lite på mitt Favoritställe i Köpenhamn: Glyptoteket.

Så käre make, åk du till Aten och se de gamla ruinerna – men all konst som en gång prytt templen finns i London. Och där har jag varit. =)

The Vicar of Dibley - Christmas Special 2005

Ett stycke komedi för att förgylla en gråmulen dag. Dawn French i Vicar of Dibley är en klar favorit på den brittiska komiker-himlen.

Just denna episod skulle jag vilja tillägna min syster K. Dels för att hon köpte hela boxen med alla säsongerna och sen lät mig se dem med henne, men också för att detta är ett julavsnitt. Och eftersom min syster delar min uppfattning att julen är bäst före jul, fast hon lider av denna åkomma såpass att hon redan nu börjar få julkänslor, så blir det naturligt att tillägna detta henne.

Så K - detta julavsnitt postat i september - är till dig!

Insikt

Jag insåg just något. Låt mig börja med en liten kort historia.

När jag slutade sexan skrev mina mellanstadiefröknar små verser till alla i klassen. De läste upp verserna och sen skulle alla gissa vem det var. Min vers gick så här:

En sångfågel är hon den här lilla damen
och visst har hon diktat vår sång till examen
hon spelar teater, hon spelar fiol,
får hon skriva uppsats, hon blir som en sol!

Jag har alltid tyckt att versen fångade mitt tolvåriga väsen alldeles ypperligt väl. Och klasskompisarna hade inga som helst problem med att komma på vem det var.

Så idag när jag funderade på några framtida inlägg (nu när jag har nystartat får jag ju tänka framåt!) kom den här lilla versen upp i huvudet. Kugghjulen började snurra i Humanistmorsans huvud.

Beskriver inte den här versen mig, väldigt bra som jag är just nu? Okej, jag spelar inte fiol, och det står ingenting om min förkärlek till Rom eller språkhistoria (koncept jag aldrig hört talas om när jag var tolv), men nog stämmer den. Den stämde kanske inte för några år sedan, men nu stämmer den. Igen. Eftersom jag går runt och tror att jag "hittat mig själv".

Så, insikten: När vi slutligen vågar kalla oss själva för vuxna och säger att vi hittat oss själva, menar vi då egentligen inte att vi landat i oss själva? Att vi inte längre skäms över att vara den som vi varit precis hela tiden. Mina talangar och intressen har inte skiftat så mycket genom åren, de har mest utvecklats och konkretiserats, men det var väl ett decenium där när jag ändå gick runt och försökte dölja vem jag var för att behaga andra, eller undrade om jag egentligen var någon helt annan.

Jag ber om ursäkt ifall detta blev lite för existensiellt för er, men jag tyckte ändå att det var lite klokt. När vi vuxit upp så har vi modet att vara den som vi egentligen varit precis hela tiden. Och då kan vi satsa på det vi är bra på!

Katie Melua - jazzig pop

Ett av mina senaste musikfynd är Katie Melua. Hon är född 1984 i Georgien och flyttade till Belfast när hon var åtta. Där bodde hon i tio år och flyttade sen till London där hon fortfarande bor.

Hon har gett ut tre skivor hittills och jag har alla utom en (som jag önskar mig i julklapp). Hennes röst är mjuk och växlar mellan jazzig och rockig, hon spelar både piano och gitarr, och har skrivit ett ökande antal av låtarna själv. Merparten har hennes producent Mike Batt skrivit och jag har ännu inte slutat förundras över hans förmåga att skriva meningsfulla sångtexter.

Här är alltså en lite jazzigare låt. Lyssna och njut!

---

En lista på några andra favoritlåtar för den intresserade:

• Closest thing to crazy
• I think it's going to rain today
• Faraway voice
• What I miss about you, vars sångtext är huvudet på spiken till det budskap den har
• Nine million bicycles
• Joan of Arc
• Thank you stars
• When you taught me how to dance, titelsången från filmen Miss Potter (rekomenderas!)
• Perfect circle

Vackra fotografier

Som jag nämnt tidigare är jag kristen. Och för er andra med samma tro kommer här ett litet inlägg.

Jag hittade en bok som heter Reflections of Christ. Den hade fått väldigt bra omdömen och jag blev nyfiken. En blädderbok för både barn och vuxna. Det visade sig att det var fotografier på händelser ur Nya Testamentet.

När jag läste det vände sig någonting inom mig. Man får inte klä ut sig till världens Frälsare och ta kort. Det kändes vanheligt för mig.

Men sen såg jag fotografierna. Och de är så vackra! Några svartvita, några i färg. Ni får se dem själva för att avgöra. De är tagna av skickliga fotografer, sanna konstnärer, och människorna som gestaltar de kända personerna ur Nya Testamentet gör det med tro och med vördnad. Nu önskar jag mig boken i julklapp. =)

Här finns en film med många av fotografierna. På hemsidan finns en liknande kortare, och den har inte lika stort fokus på Hans lidande som den första. Se gärna båda.

Klok dotter

Min dotter, som är 4½, föreslog en söndagkväll när vi satt och åt efterrätt att vi skulle gå ut och cykla efteråt. Min man sa nej för att det var för sent och det var dags för pyjamas när vi ätit klart.

Så sitter hon tyst en stund och funderar och sen säger hon:
"Pappa, det är förmodligen så här, att du har rätt och jag har fel. Jag tycker vi ska cykla och du tycker vi ska sova, och förmodligen har du rätt."

Vad vi skrattade!

Försök till nystart

Tjena, alla Humanistmorsans vänner!

Jag har ju varit sängliggande större delen av de senaste fem månaderna, och därav bloggtorkan. Men jag tänkte försöka mig på en nystart!

När man är sängliggande så sover man förstås en hel del. En hel del dagar har jag varit så sjuk att jag inte kunnat göra någonting. En del lite bättre dagar har jag läst. Jag har läst enorma mängder böcker i sommar! Mestadels deckare, men en och annan av nåt annat har slinkt med. Kanske det därför blir någon bokrecension frammöver.

Annars har jag haft sällskap av min trogna laptop här i min säng. Om jag inte orkat något annat, så har jag orkat You Tube. Jaha, tänker ni, klipp på apor som kliar sig i rumpan och så, eller? Nej inte alls.

Mestadels har jag lyssnat på musik och funnit flertalet nya artister som blivit storfavoriter. När blogg-funktionen på You Tube fungerar igen (den ligger nere just nu) tänkte jag dela med mig av några nya favoriter, både klassiskt och jazz.

Men sen har jag sett på ljuvlig brittisk humor. Gamla Monty Python klassiker som jag bara sett på video hemma hos barndomskompisen Mr B och som varit förlorade i många år är plötsligt tillgängliga med ett enkelt musklick! Och Vicar of Dibley, Dawn French humorserie med så mycket värme och sarkasm, har också fått underhålla mig. Ett par dagar såg jag på allt som fanns av Galenskaparna och After Shave, ett par dagar såg jag på the Cosby show, som jag verkligen inte sett sen 80talet och som fortfarande var vansinnigt rolig. Jodå, man får underhålla sig bäst man kan, och jag ska som sagt försöka dela med mig av mina hittefynd.

Så misströsta inte! Jag finns här, och kommer synas lite mer under hösten. Dessutom har jag något att berätta... men det väntar jag lite med. Hihi.

Kram
HumanistMorsan