Det är inte sant

Kära hjärtanes. Här har man skrivit förra inlägget om ett fruktansvärt otajmat regn och så är man frestad att kalla detta inlägget för "Och så kom getingarna". Tragiskt nästan ju.

Idag var vi på Borås Djurpark. Perfekt väder, dottern i exstas över alla djuren, förutsättningar för en helt grym dag på vår semester. Nog för att det var lite meckigt med en pojk som skulle ammas och bytas på och som gjorde ryggbajsar och ville ha ombyte det första som hände, men sånt får man räkna med när man har en bäbis. Inga problem. Men getingarna. Dem ger jag inte mycket för.

Det var liksom inte det att de kom och pajade vår fikastund. Det hade jag tagit. Det var mer så att de kom Varje gång vi stannade för att titta på ett djur. Efter två-tre minuter var det kört, då attackerade de oss från alla håll och vi sprang som idioter runt, försökte hålla dem borta från barnen. Hade såklart glömt myggnätet till förmån för regnskyddet och getingstick på en nyfödd är ingen höjdare gissar jag.

Jag överdriver alltså inte. När vi hade sett alla djur och var på väg ur Borås Getingbo, alias Djurpark, fyra timmar senare, var min man och jag fullständigt SLUT. Vi hade gått på spänn HELA tiden och jagat och dödat och sprungit ett antal gånger vid Varje djur.

Min man blev stucken vid lejonen. Den lilla, rackarns getingen satte sig på hans nacke och stack honom fullständigt oprovocerat. Mitt stick kom först senare, vid gepardernas och noshörningarnas hägn. Idioten kände väl lukten av söt mjölk och satte sig i armhålan på mig och tyckte att det var en bra plats att mysa på tills jag antar att jag rörde på mig för att värja mig från de tre andra hat-typerna som flög som vettvillingar omkring mig, och han därmed kände sig tvungen att sticka mig.

Som tur var klarade barnen sig.

Efter denna otroliga pärs bar det av till McDonalds för att vila ut, Inomhus, och få lite käk. Ja, först var vi tvugna att ta oss och barnen och dubbelvagnen in i bilen Utan att öppna dörrarna eller bagageluckan med risk för att få getingar i bilen. Det var helt sanslöst. Påminde om när jag var i Norrland som barn och man inte ville få in 25 mygg i bilen vid varje stopp. Fast detta var inte mygg, utan randiga, snarstuckna, uppenbarligen arbetslösa idiot-getingar. Jag menar, kunde de inte letat upp en blomma och gjort sitt jobb?

Väl på McDonalds spillde dottern ut sin dricka och fick en ny, fast fel. Sen ville sonen amma och jag tänkte "en lugn stund på toaletten med en snuttande son låter skönt". Första toan hade trasigt lås. Andra toan låste jag, satte mig ner, la barnet till maten, andades ut och såg en geting komma mot mig. Låste upp, tog mig till toa nummer 3, som också var den sista, och gjorde samma sak. Satte mig, pustade ut och såg en geting. Ammade istället pojken stående i hallen.

När jag kom ut för att äta min kalla McFeast, ville jag bara att alla skulle gå och försvinna så jag kunde slappna av för första gången på hela dan. Då vandrar plötsligt goda vänner till oss in på resturangen. Vänner som bilade från Kalmar till Gråbo och råkade stanna till just där just då. Som om de visste att det var just vad vi behövde. Vi tjötade en hel timma medan barnen lekte. Det var det bästa på dan.

Det och schimpanserna, för de var inomhus. Skyddade från de hatiska små krypen.

Och så kom regnet

Igår firade jag och min man femårig bröllopsdag. Man kan tro att en sån ska vara full av endast behagliga upplevelser, men riktigt så blev det inte.

Vi ville göra nåt trevligt, och då det skulle vara lite smådåligt väder beslöt vi att ta vagnen in till stan och låta vår dotter titta på leksaker på Nordstan. Sagt och gjort, vi satte oss på spårvagnen och for iväg.

Efter en trevlig runda i affärer gick vi och lunchade på caféet i kronhusbodarna. Mysigt värre. Det hade regnat lite grann när vi var på Nordstan men nu var det fint väder och vi satt ute och åt, dottern roade sig med att betrakta de många fåglar som uppehöll sig på platsen.

Sedan bar det vidare av till Domkyrkan med omnejd och vi spankulerade omkring, båda barnen hade somnat i dubbelvagnen och efter lite vila på en bänk insåg vi att klockan var mycket och det var dags att åka hem. Vi skulle ju laga tjusig middag hemma. Därmed satt vi snart på hållplatsen Kungsportsplatsen och väntade på 7an.

Två stycken 7or kom och drog förbi. Det var inte den handikapp-anpassade sorten som vi måste ta när vi har den stora vagnen. Jag föreslog att vi skulle promenera till Korsvägen och ta 8an därifrån eftersom 8an alltid är handikapp-anpassad och dessutom kunde det vara fint med en promenad längs Avenyn.

Och så kom regnet. Vi hade precis passerat Storan och stog vid rödljuset vid Södra Allén när himlen öppnade sig. Fullkomligt öppnade sig! På en minut hade jag och min man blivit dyblöta där vi stod utan jackor och febrilt tog på regnskyddet på liggdelen där vår en månad gamla son låg och sov. Dottern som satt bredvid och sov hon med vaknade och blev jätterädd för regnet, sa att hon var blöt och att det var farligt. Min man och jag hade just fått på oss våra jackor och bestämt att ta skydd udner stans glesaste träd när min älskade plötsligt tar av sig jackan igen och hänger den över vår dotter. Det var i sanning dagens höjdpunkt. Min hjälte. =)

Efter en stund till beslöt vi att springa till Storan där vi kunde få bättre skydd under ett tak. Väl framme betraktade vi skadan: två föräldrar som såg ut som de badat med kläderna på och en dotter som satt och skakade med blöta jeans bakom ett skynke bestående av sin kärleksfulla fars jacka. Vi skrattade. Vi tog kort. Det var ett fint ögonblick.

Här skulle historien kunna sluta. Jag skulle kunna skriva att "sen gick vi tillbaka till Kungsportsplatsen och tog vagnen hem" men så var det inte. Nog gick vi tillbaka till Kungportsplatsen alltid, så fort floden från skyn övergått till mer normalt västkustregn, men någon vagn som kunde ta oss hem kom inte. Efter att ha fått låta ett par o-handikapp-anpassade vagnar passera, med en fuktig dotter i famnen och en son i vagnen som Närsomhelst skulle vakna och vilja amma Igen, förslog jag att vi skulle gå till Domkyrkan och ta 1an. Vi gick.

Och så kom regnet. Den här gången när vi hade 150 meter kvar till hållplatsen och en sån vagn vi kunde ta precis var på intåg. Men vi fick snällt ställa oss innomhus och se vagnen passera. Sedan åkte min man och dotter rulltrappa i 20 minuter medan jag vaggade vagnen med pojken och väntade ut det värsta regnet.

En och en halv timma efter det att vi sa "nu åker vi hem" satt vi på en spårvagn. Då var det inte roligt längre, kan man säga. Pojken var orolig, klockan var mycket, och vår planerade romantiska middag vi skulle ha när vi kom hem fick utebli.

Att vi sen skulle se en film på kvällen som vi hyrde online (se tidigare inlägg om videobutiker) och som inte funkade, passade fint till vårt firande.

5 år har vi i alla fall varit gifta och är än. Trots regnet.

Blödiga Byggare Bob

Alltså, nu får det vara nog. Någon måste säga det. Byggare Bobs gäng är en blödig samling maskiner. Aldrig har väl någon skådat byggmaskiner som det skulle pjåskas och daltas så med.

Hade jag hittat på en saga där byggmaskiner var levande ting med tankar och känslor, så hade jag aldrig hittat på att de skulle vara så mjäkiga. Då hade de varit tuffa, hårda maskiner. Tycker liksom att det passar plåtiga byggmaskiner bättre. Jag menar, jämför med Transformers.

Aldrig att jag hade hittat på att vi skulle ha grävmaskiner, lyftkranar och bulldozers helt utan självförtroende som aldrig tror de kan klara av det Bob ber dem om (vilket i sin tur går helt emot deras slogo "Kan vi klara det - klart vi kan!), som ursäktar sig för minsta lilla, som är rädda för mörkret, som får sårade känslor titt som tätt så att byggnadsarbetaren Bob - som borde vara den hårdaste och coolaste av alla - hela tiden måste rycka in och medla och bekräfta dessa fruntimmer-maskiners ömtåliga känslor.

Nej, nu måste jag få det sagt. Dessa Skopis och Kranis och allt vad de heter börjar få mig att må illa. Barnprogram kan ju vara pluttinuttiga, men då får de handla om garnnystan eller nallebjörnar. Lyftkranar ska ha lite pondus. Jag vill att mina barn ska lära sig att inte sjåpa och våpa sig, utan att kunna ta livets smällar med stil.

Så till Byggare Bob och ditt gäng säger jag bara: Grow up. Skaffa lite skinn på näsan. Gå och kamma er.

Sorliga sorglösa 80talet

Folk runt mig har ofta hört mig säga att jag är mycket tacksam att jag var barn på 80talet så att jag inte kan hållas ansvarig för vad jag hade på mig. Jag behöver inte stå till svars för att jag som femåring trodde att ceris var min favoritfärg och sidtofs det snyggaste som fanns. Igårkväll fick jag uppleva en bunte människor som dock Kan hållas till svars för sina kläder, och det var en sorglig samling folk.

Minnenas television sände Melodifestivalen 1984 och eftersom jag råkar vara bekant med de som vann det året, tyckte jag att det skulle vara lite kul att se. Var ju ett tag sedan sist om man säger, och jag betvivlar att jag såg det då. Tror inte mina föräldrar lät mig vara uppe.

Det var roligt att se vinnarna som de såg ut för 22 år sedan. Smalare och med mer hår. Vi skrattade gott, min man och jag. Men resten var nästan plågsamt. Förutom vinnarlåten var samtliga bidrag riktigt, riktigt urusla, om ni ursäktar att jag säger det. Jag klarade inte av att se det rakt igenom utan bytte kanal fram och tillbaka.

Vad var det för fel på folks omdöme för 22 år sedan? Där stod vuxna människor och sjöng sånger som om det INTE var Galenskaparnas parodi på Melodifestivalen, utan som om de helt SERIÖST tyckte att låtarna de sjöng var BRA! De stod där, naiva och sorglösa som små barn och trodde att en låt som heter "Sankta Cecilia" var århundradets hit. Förstod de verkligen inte att man inte beter sig sådär på rikstäckande television?

Sen har vi programledaren. Kära vänner. Var ska man börja? Han var det lilla körsbäret uppepå denna pinsamma gräddbakelse av oorgnaiserad, mysfamiljär amatör-underhållning. Här hade vi en värd som serverade det ena lama skämtet efter det andra och utan framgång hittade på spontant allteftersom kvällen gick vilka som skulle få komma upp på scen och vad han skulle säga till dom. För att inte tala om hans meningslösa intervjuer av jurryn. Trodde jag skulle ramla ur soffan när han på slutet fick publiken att hurra för vinnarna med deras efternamn.

Nej, tack och lov att man var barn på 80talet och kan känna sig fri från allt ansvar för denna oproffesionella smörja. Fri från mintgröna kavajer med uppkavlade ärmar, fri från pinsamt meningslösa låtar, fri från frisyrer som mest liknar en golvmopp.

Men Diggilo-diggilej var lika dansvänlig nu som då.

Böcker, böcker, böcker

På önskemål gör jag denna blogglista över böcker. =)

1. En bok som förändrat mitt liv: Förutom de jag plitat ihop själv får jag nog svara Bibeln. =)

2. En bok jag läser mer än en gång: Emily-serien av LM Montgommery. Annars läser jag inte om böcker så mycket.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö: Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.

4. En bok som fick mig att skratta: Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Kära vänner vad man skrattar sig genom den boken!

5. En bok som fick mig att gråta: Kleopatra, Nilens dotter, av Margaret George. (Fast jag får erkänna att jag grät i uppföljaren med. Mycket välskriven och undertecknad har lite för bra inlevelseförmåga).

6. En bok jag önskar hade skrivits: Den om familjen Jansson som jag förtvivlat försöker få igång, men tydligen inte Kan komma ur startgroparna...
7. En bok som inte borde skrivits: Madame Bovary. Hur överskattad som helst, tjejen i fråga är ju helt pantad. Alla litteraturstudenter hade mått bättre om den inte fanns.
8. En bok jag just nu läser: En Homan-deckare, klassisk sommarläsning.

9. En bok jag tänkt läsa: Fortsättningsböckerna i serien om Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Ljuvlig läsning, kan rekomenderas!

Svårt att bara välja en till varje kategori, för vad vore livet utan böcker? *flyter iväg i tankar kring litteratur och det skrivna ordets makt och betydelse, kulturer med skrift kontra utan, inser att någon läst Walter Ong en gång för mycket och bestämmer sig för att publicera inlägget innan detta går överstyr.*

Du vet att du är en grabb på bara 3 veckor när...

... allt du gör är äter, sover och ser bedårande ut när du tittar runt.
... du varken kan eller vill avvärja vare sig mormors, mammas eller storasysters pussar.
... du bajsar i sömnen.
... du ler åt att folk duttar dig på näsan.
... dina föräldrar berömmer dig för dina rapar.
... det enda folk vill veta om dig är vad du heter och väger.
... du inte blir det minsta sur när alla får godis utom du.
... ingen tycker det är konstigt att du vaknar tre gånger per natt och är hungrig.
... din syster ännu inte börjat använda ditt namn utan ständigt refererar till dig som lillebror.
... kvinnor omedelbart börjar prata om att att skaffa fler barn när dom ser dig.
... du inte känner nån som är yngre än du.
... du ännu inte bryr dig om elektroniska prylar.
... din mamma tvättar ditt hår med våtservetter när du spytt för mycket.
... du ser ut som Täppas Fogelberg i håret efter din mors ovan nämnda hårtvätt.
... din pappa tycker det är male bonding bara att ha dig på armen.
... du tycker att de goaste brösten i världen är din mammas.

När man får leta fram sin handväska

Igårkväll hade jag en trevlig upplevelse. Jag fick leta fram min handväska för att använda den. En sån där liten handväska som bara precis rymmer plånbok och mobiltelefon och om man har tur en hopfällbar borste. Inga blöjor eller spyhanddukar går ner i den i alla fall.

Det är inte ofta jag använder en sådan väska. Framförallt inte nu sedan lillkillen kommit, nu har jag en riktig skötväska inhandlad på babyproffsen för 300 som hänger på vagnen och i den får jag plats med allt: våtservetter, blöjor till två barn, ombyten, skötunderlägg, amningsinlägg, nappar, plånbok, mobil, borste, nycklar - you name it. Eftersom jag numera inte går nånstans utan min vagn och dess väska har jag ingen som helst användning för handväskor.

Men igårkväll som sagt var det dags. Min man hade lagt dottern och sonen slumrade i sin babysitter. Klockan var 21.11 och jag skulle gå till affären - för andra gången den dagen. Men den här gången var det bara jag som skulle gå. Bara jag. Ensam. Ingen man, inga barn. Ingen dubbelvagn med superskötväskor. Bara jag och min handväska.

Det som skulle inhandlas var livsnödvändiga saker som choklad och lösgodis. Och två paket möjlk. Sommarkvällen var skön och sval men inte kall och himlen bjöd på helt fantastiska moln, och när jag gick där - utan vagn att knuffa - undrade jag om de som såg mig förstod att jag hade två barn därhemma. Om de kanske trodde jag var singel. Så fel de skulle ha. Jag undrade om någon grabb skulle vända sig om efter en, som om jag var jättesnygg. När man just varit höggravid, tycker man att man ser rätt bra ut när kroppen återfått sina rätta propotioner, även om man är några storlekar större än vanligt.

Väl inne på Ica strosade jag runt bland andra kvällsshoppare och undrade om det fanns någon där som njöt liksom jag av att just gå och handla ensam. Antagligen inte. Antagligen var jag själv i att se charmen i denna egentid. Jag njöt i alla fall. Och som pricken över i mötte mig den stora himlen igen när jag kom ut, och molnen som beklädde den nu såg ut som kejserliga Stardestroyers så till den grad, att jag hade börjat nynna på Imperiets mäktiga melodi om jag inte haft Josh Groban på hjärnan eftersom han spelades inne i affären.

Med godis i påsen och Star Wars på hjärnan, spankulerade jag sålunda hem igen, efter en lyckad utekväll. Jag och min handväska.

En ursäkt

Det har uppdagats för mig att en ursäkt till läsare är på sin plats. Jag är dock oskyldig i sammanhanget, det är Blogger som muppat sig aningens.

Det har postats kommentarer på inläggen här som inte kommit med... men nu har jag korrigerat detta och planerar att innan dagen är slut svara på alla trevliga hälsningar som ni gjort. Så har du postat en kommentar som inte kommit med de senaste veckorna och önskar läsa mitt svar så kommer detta bli möjligt inom kort.

Mina djupaste ursäkter om någon känner sig försummad. =)

Första dagen!

Jaha. Nu har jag snart klarat av första dagen. Första dagen själv med båda barnen. Smekmånaden är över, mannen har gått tillbaka till sitt jobb och nu blev det dags för tvåbarnsmorsan att möta verkligheten.

Det har gått bra. Faktiskt. När vi kom hem för att sova lunch o båda barnen sov i dubbelvagnen plingade jag min man på msn och sa att det här med två barn, det fixar jag lätt. Det var mycket jobbigare Innan lillebror kom, och jag hade ont hela tiden och inte orkade med någonting överhuvudtaget och ändå tog hand om min 2½åring. Nu kan jag ju röra mig och jag kan stå upp utan att bli yr och vilja svimma och jag orkar putta vagnen och en massa andra saker jag inte kunde för tre veckor sen. Så där här med två barn är en baggis.

Riktigt så känner jag kanske inte nu. Nu har det blivit eftermiddag och storasyster har kanske varit lite jobbig till och från, men i det stora hela känner jag mig fortfarande mycket nöjd. Jag menar, det hade kunnat vara betydligt värre. Lillebror hade kunnat skrika i ett och storasyster hade kunnat slå sin bror titt som tätt, och utanpå det hade kanske mamma inte fått sova. Men så är det inte. Det funkar helt ok.

Och då ska det tilläggas att storasyster inte sett på tv hela dan, som man kanske kunde tro. Visst var det morgonbolibompa som vanligt, men det stängde jag av efter Babar och sen dess har det lekts. Oj vad hon har lekt, och mestadels själv. Klockan 10 gick vi till öppna förskolan och dottern tillbringade de första 45 minuterna med att cykla runt, runt på gårde på en trehjuling, något hon nyss lärt sig göra. Sedan skulle hon natruligtvis gunga lagom till att lillebror ville amma och det resulterade i att den ammande tvåbarnsmodern fann sin dotter med ena foten fast i gungan gråtandes när modern avbröt amningen av sonen för att se efter varför det äldre barnet skrek så dant. Det var väl det största missödet idag. Och när jag stod och gungade min tjej med killen på armen kände jag att imorgon ska jag ha med mig bärselen till öppna förskolan. Och insektsnätet till vagnen, det vart lite mycket jagande av getingar idag (eller snarare getingar som jagade en förskrämd mor). Men, men, jag kan inte klaga! Det var första dagen. Man lär så länge man lever.

Sen bar det iväg till Ica för några mindre inköp. Sonen sov och dottern åt banan, allt gick på räls. Sedan somande även flickan på väg hem. När jag körde in min underbara dubbel-babytravel genom dörren hade jag två sovande barn o ett stilla hem. I alla fall i en timma. Sen började karusellen.

Så jag är på hela taget riktigt nöjd. Men det ska bli såå sköönt när min man kommer hem om en knapp timma. =) Såklart.

Aldrig mer videobutik

Hej, jag är den lyckligt lottade mannen som får titulera sig Humanistmorsans make. Ur den förargelse som drabbade mig häromdagen så väcktes en lust att skriva en liten skvätt, så jag gör ett litet gästinlägg här på bloggen.

Det hela började med att min fru och jag bestämde oss för att ha en liten mysig hemmakväll (alltså zombieaktigt glo på vår dumburk samtidigt som kopiösa mängder onyttigheter intages i foderluckan). För att få så trevligt som möjligt bestämde vi oss att hyra en film som vi båda ville se, så jag begav mig iväg. Åkte således till närmsta videobutik… o hör o häpna – alla exemplar av filmen vi ville se var uthyrda. Jag ryckte på axlarna o begav mig till nästa videobutik som inte heller ligger alltför långt bort. Till mitt stora förtret hånade även här hyllorna mig med tomma platser för den valda filmen. Det var nu just denna film vi ville se och vi hade inget backup alternativ.

Planlöst började jag röra mig runt i butiken, tittandes på diverse fodralbaksidor för att se om något kunde väcka intresse. Uppgivna mobilsamtal mellan frugan o mig följde. Den påföljande halvtimmen kunde vi inte enas över telefonen om vad vi skulle se, till slut bestämde vi irriterat att jag bara skulle ta någon film som inte verkade helt ointressant. Sagt o gjort, jag plockade slumpmässigt en film ur hyllan och begav mig till disken. Nästan framme vid kassan ser jag en stor röd skylt: ’Kortköp för under 50 kronor beviljas ej’. Jag fumlade fram min plånbok, 5,50 kr räknade jag snabbt ihop – frustrerad ställer jag tillbaks filmen och tar bilen till närmsta bankomat.

Då kommer insikten, en insikt som jag med all säkerhet inte är ensam om, men för mig kom den då. Det slog mig hur fruktansvärt primitivt det är att idag, 2006, åka till en butik för att hyra en film. Jag känner mig som en skurk, en skurk som stöder denna primitiva distributionsform, som inte förtjänar att existera, genom att vilja vara ”laglydig” o betala för det jag ser på. Det är vi lättlurade konsumenter, som fortfarande hyr filmer i butik, som drar ut på den process som slutligen måste leda till alla videobutikers utdöende. Film ska konsumeras spontant, levereras direkt via nätet i det ögonblick du vill se den. Hyr du film så: måste du göra en fysisk resa till butiken, riskerar du att den film du vill se inte finns inne (!!), kan du inte se trailers i butiken, måste du på ett grottmänniskoprimitivt sätt söka efter filmer du vill se genom att vandra runt bland hyllorna, måste du ha kontanter eller handla för mer än 50 kr, måste du lämna tillbaka filmen dagen efter (!!).

Det börjar komma några lagliga alternativ via nätet, men fortfarande är dessa tjänster alldeles för dåligt utvecklade. Utbudet är väldigt litet, det är dyrare än att hyra i butik, kvalitén är sämre än dvd och användarvänligheten på siterna är ganska usel. Jag tänker i framtiden helt bojkotta videobutikerna och uppmanar andra att göra samma sak. Dessa butiker hämmar den utveckling som låtit vänta på sig alltför länge. Aktörerna behöver tvingas ut på nätet så att vettiga alternativ dyker upp. Vi behöver konkurrens på nätet. Jag (och många med mig) är gärna laglydiga och betalar en liten skvätt för de filmer vi ser, men jag vill inte stödja en primitiv stagnerande industri som bara gör livet surt för alla – den enda belöning man ska nöja sig med är sitt samvetes klapp på axeln för att man är laglydig. Nu är det slut för min del med att färdas till videobutiken. Jag tänker nöja mig med de ’laglydiga’ alternativ som faktiskt finns på nätet – det måste ju trots allt komma lite konsumenter till de siterna för att incitament att förbättra tjänsterna skall finnas. Jag får nöja mig med ett tunt utbud och sämre kvalitet så länge för till videobutiken vill jag aldrig färdas igen…

En vision

Ojoj. Jag är helt till mig. Vi var nyss ute med dubbelvagnen och min flicka lekte med pappa medan jag och lillebror satt i skuggan. Allt tycktes normalt och fint och jag njöt av sommareftermiddagens sköna luft och min dotters skratt. Satt och tänkte på det ena och det andra när jag får en liten idé som plötsligt förvandlas till en hel vision av framtiden.

Tänk dig ett långt, långt papper som sitter horisontalt på väggen. En datalista eller vad som helst, men långt är det. På pappret har jag ritat en tidslinje som sträcker sig från nutid och kanske 3-4000 år tillbaka. Tidslinjen hänger i ett rum, ett allrum, där det också finns en dator och bokhyllor med böcker och ett ganska stort runt bord. I detta rum samlas jag och mina barn i framtiden när de kommit hem från skolan och vi ätit mellanmål allihop. Runt bordet gör de sina läxor tillsammans och jag finns där hos dem. Att lyssna och att hjälpa.

Tänk att vi kommer att prata om någon, säg Karl XII till exempel. Jag kan lätt resa mig och peka på tidslinjen att här, här levde Karl XII. Här är vi nu, här föddes mormor och morfar (som barnen säkert tycker är jättegamla) och långt härborta levde Karl XII. Långt hääääääääääääääär borta levde Caesar och här föddes Jesus. Jag tänker mig att denna tidslinje hänger i detta allrum i många, många år, hela barnens uppväxt, och varje gång de läser om någon i skolan, ser något på TV eller undrar om något så kan vi gå och titta på tidslinjen och placera personen eller händelsen på dess rätta plats. Vet mamma inte var den platsen är kan vi lätt slå upp det på datorn tillsammans.

Resultatet av denna hemmagjorda plansch gör mig svindlande glad. Dess effekt består barnens liv ut: en helheltsbild av världens historia. Insikt i större sammanhang. Detta är något jag märkt att väldigt, väldigt få människor i Sverige får i svensk skola. Har man en helheltsbild - betyder inte att man besitter en massa onödiga datum, utan att man har ett sammanhang mellan olika epoker och händelser - så har man införskaffat den själv med tiden. Men inte i skolan.

Jag minns hur vi läste konsthistoria i bilden, musikhistoria i musiken, litteraturhistoria i svenskan och historia på SOn, och det fanns inte en kotte i min klass som visste vilken kung som regerade när Dan Andersson skrev sina dikter. Eller vilka konstnärer som var verksamma i Europa när Mozart skrev sina symfonier. Visa mig nån som just muckat från högstadiet som fattat att Elisabeth I var samtida med Gustav Vasas söner. Varför skulle man veta det - först läser man Sveriges historia och det övriga Europas historia blir känd vid ett helt annat tillfälle.

Nu vet jag att en del hänt i svensk skola sen jag gick i grundskolan, men som mamma kan jag inte överlämna mina barns utbildning helt i dess händer. Framförallt inte eftersom jag själv är pedagogiskt skolad och besitter ett brinnande intresse för det humaniora. Och eftersom hemskola är olagligt i Sverige blev visionen av mitt allrum en frisk fläkt för min fantasi där drömmar om att delta i mina barns utbildning fick enormt spelrum. Varför låta barnen sitta på sina rum vid sina ensliga skrivbord och göra sina läxor själva, när man kan inreda ett kunskapens rum, med barnens egen dator och ett bord med plats för alla och en lärare som inte får betalt att lära barnen allt om världen, utan som gör det av kärlek och intresse? En mamma som får vara där för dem och påelda deras törst att lära och veta och hjälpa till att finna svar. Ett rum för lärande i hemmet. En humanistmorsas rum.