Tyckte att baskrarna som hänger överallt i affärerna var lite små (och jag har väldigt litet huvud). Kunde liksom inte få dem att ligga så där snyggt ner på ena sidan av huvudet utan såg mest ut som Nils Karlsson Pyssling möter Ulla-Bella Sekreterare. Tror jag avvaktar ett tag.
fredag, september 28, 2007
En bohems bekännelse
Kanske sitter ni därhemma och undrar vad jag egentligen menar med humanist. Ordet inbegriper ganska många innebörder. Låt mig förtydliga.
Det finns de som kallar sig humanister för att de har en viss livsåskådning. Den innebär att de inte alls tror på någon gud, utan att de tror på människan, på människors förmågor och godhet. Låter ju fint, men sån är jag faktiskt inte alls. Jag är faktiskt kristen. Så jag är inte den typen av humanist. Nu har vi det sagt en gång för alla.
För mig går begreppet humanist tillbaka till högstadiets glada (haha, eller horribla) dagar. I nian när alla skulle välja gymnasieprogram och alla som jag umgicks med skulle läsa natur för att de var såna läshuvuden, fann jag mig plötsligt stå utanför. Matte är inte min grej. Mina tre äldre syskon hade gått natur, mina kompisar skulle gå natur. Ville jag umgås med mina kompisar var jag tvungen att gå natur jag med, men att läsa natur ligger så långt utanför mina intressen som man kan komma. Men att gå humanistisk (och därmed läsa språk som jag älskar) gjorde mig ganska udda. Är man femton-sexton vill man inte vara udda - det betydde att läsa humanistisk var något som var lite konstigt. Det är ju inte det, men det var det för mig. Det fanns till och med en snygg kille som skrev en dikt till mig en gång som gick "… som en språklärd humanist - svarta fåret blev hon då för ingen annan valde så". Så jag köpte konceptet: är man humanist är man svarta fåret.
Väl på gymnasiet älskade jag att plugga. Jag läste svenska, filosofi, religion, psykologi, historia och utöver det fem främmande språk - tre levande och två utdöda. Latinläraren jag hade talade till min svultna humanistsjäl vilket ledde till att jag så småningom tog en fil. kand i ämnet. Min professor i latin var en av de mest briljanta människor jag träffat. Men att läsa latin gjorde mig ju bara ännu mer udda. s
Den där snygga killen med dikten - honom gifte jag mig med och fick två barn med lite småovanliga namn. Maken är civilingenjör i datateknik som man ska vara. Naturare, det är rekorderliga människor det. Suck. Det här med humanist är helt enkelt väldigt udda. Varför måste jag jämt gå och dagdrömma och skriva, och varför klarar jag inte av att ha på mig kläder med krage?
Så en dag för nån vecka sen tog jag med mina barn till konstmuseet i Göteborg (mina barn är 1 och nästan 4. Jag tänkte att jag kan ju alltid prova). Min stora flicka älskade det och vi hade en jättemysig dag. Bakom konstmuseet ligger Humanisten (namnet på byggnaden där humanistiska fakulteten i Göteborgs Universitet ligger) och jag tog mina barn dit, till mitt gamla campus för där finns en lekplats.
Med en gång jag kom dit och såg studenterna i sina småudda kjolar, för långa jeans, tre meter stickade halsdukar virade runt halsen så kände jag mig som hemma. Jag tittade på mig själv. Jag tittade på mina barn. Vi passade in där. Och då slog det mig: jag är helt enkelt sån här. Det är inget konstigt med det. Finns massa människor som är såna här. Som gillar språk och kulturhistoria, som är värdelösa på matte och som har lite ovanliga namn på sina barn och aldrig skulle ha på sig kjol med kavaj. Jag bestämde mig efter att ha trivts med att vara humanist i ett decennium eller mer, att helt enkelt gilla läget.
Så där har ni den. En bohems bekännelse. Nu ska jag gå ut och köpa mig en basker.
Det finns de som kallar sig humanister för att de har en viss livsåskådning. Den innebär att de inte alls tror på någon gud, utan att de tror på människan, på människors förmågor och godhet. Låter ju fint, men sån är jag faktiskt inte alls. Jag är faktiskt kristen. Så jag är inte den typen av humanist. Nu har vi det sagt en gång för alla.
För mig går begreppet humanist tillbaka till högstadiets glada (haha, eller horribla) dagar. I nian när alla skulle välja gymnasieprogram och alla som jag umgicks med skulle läsa natur för att de var såna läshuvuden, fann jag mig plötsligt stå utanför. Matte är inte min grej. Mina tre äldre syskon hade gått natur, mina kompisar skulle gå natur. Ville jag umgås med mina kompisar var jag tvungen att gå natur jag med, men att läsa natur ligger så långt utanför mina intressen som man kan komma. Men att gå humanistisk (och därmed läsa språk som jag älskar) gjorde mig ganska udda. Är man femton-sexton vill man inte vara udda - det betydde att läsa humanistisk var något som var lite konstigt. Det är ju inte det, men det var det för mig. Det fanns till och med en snygg kille som skrev en dikt till mig en gång som gick "… som en språklärd humanist - svarta fåret blev hon då för ingen annan valde så". Så jag köpte konceptet: är man humanist är man svarta fåret.
Väl på gymnasiet älskade jag att plugga. Jag läste svenska, filosofi, religion, psykologi, historia och utöver det fem främmande språk - tre levande och två utdöda. Latinläraren jag hade talade till min svultna humanistsjäl vilket ledde till att jag så småningom tog en fil. kand i ämnet. Min professor i latin var en av de mest briljanta människor jag träffat. Men att läsa latin gjorde mig ju bara ännu mer udda. s
Den där snygga killen med dikten - honom gifte jag mig med och fick två barn med lite småovanliga namn. Maken är civilingenjör i datateknik som man ska vara. Naturare, det är rekorderliga människor det. Suck. Det här med humanist är helt enkelt väldigt udda. Varför måste jag jämt gå och dagdrömma och skriva, och varför klarar jag inte av att ha på mig kläder med krage?
Så en dag för nån vecka sen tog jag med mina barn till konstmuseet i Göteborg (mina barn är 1 och nästan 4. Jag tänkte att jag kan ju alltid prova). Min stora flicka älskade det och vi hade en jättemysig dag. Bakom konstmuseet ligger Humanisten (namnet på byggnaden där humanistiska fakulteten i Göteborgs Universitet ligger) och jag tog mina barn dit, till mitt gamla campus för där finns en lekplats.
Med en gång jag kom dit och såg studenterna i sina småudda kjolar, för långa jeans, tre meter stickade halsdukar virade runt halsen så kände jag mig som hemma. Jag tittade på mig själv. Jag tittade på mina barn. Vi passade in där. Och då slog det mig: jag är helt enkelt sån här. Det är inget konstigt med det. Finns massa människor som är såna här. Som gillar språk och kulturhistoria, som är värdelösa på matte och som har lite ovanliga namn på sina barn och aldrig skulle ha på sig kjol med kavaj. Jag bestämde mig efter att ha trivts med att vara humanist i ett decennium eller mer, att helt enkelt gilla läget.
Så där har ni den. En bohems bekännelse. Nu ska jag gå ut och köpa mig en basker.
onsdag, september 26, 2007
Yorkshirepudding
Alla som blivit skänkta en lycklig barndom är jag säker på att de har en sån kompis. En sån som man bara kliver rätt in till utan att ringa på dörren, en sån som man leker med både som barn, tonåring och vuxen. En sån vars föräldrar känns som extraföräldrar, som man äter middag hos titt som tätt. Jag hade en sån kompis som barn. Men om det ska jag inte prata nu.
Nu ska jag prata om engelsk mat. Mycket elakt har sagts om engelsk mat. En hel den är tyvärr välförtjänt. Men de middagar jag ätit i engelska hem, hos vanliga engelska människor, har varit helt fantastiska. Det var det möraste köttet du kan tänka dig, nån sorts friterad lökbulle, roasted potatoes och vem vet vad mer för läckerheter. Det är riktig mat det. När vi åker till England nästa år ser jag fram emot att äta någon sådan mat på nån pub nånstans. Kött, sås och potatis. Och Yorkshirepudding. =)
Min sån där barndomskompis pappa Mr B (inte Bean, haha) är nämligen från England (kanske tog sig sagan om England för min del sin början här, att jag så ofta besökte en familj som pratade engelska med varandra). Så när jag lunchade där efter lekis fick man löskokt ägg som man doppade rostat bröd i. Söndagsmiddagarna var fina... och det var hemma hos familjen B som jag introducerades till Yorkshirepudding. Det är som en liten fluffig pannkaka som man häller sås på - massor av sås - och den kom väl till en gång i tiden för att dryga ut det dyra köttet. Men det gör den inte mindre god för det. Den är frasig och helt gudomlig.
Som jag tidigare berättade var jag på middag hos min syster (som är lärare i engelska och har bott i Brighton) och vi lagade Yorkshirepudding i hennes muffinsform. Men, nåt hemskt hände - Mrs Bs recept var borta! Vi ringde det gamla bekanta telefonnumret men Mrs B var ute i skogen och plockade kantareller (åh, va trevligt). Så vi vände oss till datorn och hittade bloggen Pauls kök som fick vårt omedelbara förtroende. Killen verkade helt klart veta vad han pratade om. Så jag kommer inte lägga receptet här, ni får läsa Pauls. Jag ska dock tillägga att vi inte hade extra proteinrikt vetemjöl utan helt vanligt och att vi ökade ugnstiden till ca 35 minuter.
Så nästa gång ni lagar söndagsstek eller kyckling - Prova det!
tisdag, september 25, 2007
Höstgryta
Igår lagade jag mat med mamma hemma hos mina föräldrar. Mamma och jag var sugna på nåt mustigt och använde två olika recept för att tillaga följande höstgryta.
Höstgryta
Högrev skuren i bitar av önskad storlek (vi gjorde ganska små)
1 gul lök
1 purjolök
2 lagerblad
2 msk tomatpuré
lite vinäger och brunfarin (går bra med rödvin om man skulle had et hemma, hehe)
timjan
vatten
1 buljongtärning
salt
svartpeppar
Höstgryta
Högrev skuren i bitar av önskad storlek (vi gjorde ganska små)
1 gul lök
1 purjolök
2 lagerblad
2 msk tomatpuré
lite vinäger och brunfarin (går bra med rödvin om man skulle had et hemma, hehe)
timjan
vatten
1 buljongtärning
salt
svartpeppar
1 paket bacon
morötter
champinjoner/kantareller
ca 3 msk bonjour kantarellost
Bryn köttet och salta det, späd med vatten och tillsätt kryddorna och smaksättarna. Hacka och lägg i löken. Låt det koka några timmar. När köttet är riktigt mört, skala och skiva morötter och lägg i. Stek bacon i småbitar och lägg i. Låt koka tills morötterna är färdiga. Dela ner och smörstek svampen. Smaka av grytan med kantarellosten, tillsätt grädde vid tycke. Strössla över svampen.
Servera med sönderkokt potatis och grönsallad.
morötter
champinjoner/kantareller
ca 3 msk bonjour kantarellost
Bryn köttet och salta det, späd med vatten och tillsätt kryddorna och smaksättarna. Hacka och lägg i löken. Låt det koka några timmar. När köttet är riktigt mört, skala och skiva morötter och lägg i. Stek bacon i småbitar och lägg i. Låt koka tills morötterna är färdiga. Dela ner och smörstek svampen. Smaka av grytan med kantarellosten, tillsätt grädde vid tycke. Strössla över svampen.
Servera med sönderkokt potatis och grönsallad.
måndag, september 24, 2007
Recension: Becoming Jane
Var på bio med tjejkompisarna i förra veckan. Det var Jane Austen dags igen! Har sen många år haft en kulturklubb med tjejerna som går ut på musikal, teater och annat kulturellt, men framför allt att se på brittiska filmer där männen bär skjorta med hög krage. Mycket stiligt.
Och nu kom så en ny film: Becoming Jane, en film om Jane Austen själv, om hennes liv, som nytt, friskt vatten på en pengagivande kvarn av många tidigare filmatiseringar av hennes böcker.
Jag var mycket tveksam till Anne Hathaway i rollen som Miss Austen, men hon gjorde det mycket bra, jag har inget att klaga på när det kommer till henne. Faktum är att jag har ingenting att klaga på alls. För såna som mig var denna film en ren njutning att se - framförallt på bio - och jag rekomenderar alla Austen-fans att springa och se den bums.
Efter reklamen och diverse trailers började så filmen och det hade nog gått tre sekunder in på filmen när jag passionerat viskade "Jag älskar England!" varpå min underbara väninna D bredvid fick kväva ett skratt. Första scenen är så vacker, precis som första scenen av den nya Stolthet och Fördom som kom förra året. Faktum är att de båda filmerna har detta gemensamt, att de båda är så vackert filmade. Själva filmen i sig är ett konstverk så vackert och rent visuellt gripande att den faktiskt måste ses på bio. Panoramabilder över storslagna engelska landskap (som ni redan vet gjuter sådan ivrig lycka i mig) och romantiska närbilder blandade om vartannat tillsammans med härligt skådespeleri av skickliga skådespelare som Maggie Smith. Nej, jag har inget att klaga på.
Själva handlingen är också bra, den är antagligen lite romantiserad, men fortfarande sann. Vi får en förståelse för Jane Austens liv och person, de svåra val hon tampades med och vi får följa med i hennes skrivprocess, något som jag själv njöt mycket av. Jag satt där och kände mig bortskämd som både är lyckligt gift och har mat för dagen och får skriva så mycket jag vill. En förmån som kvinnor på hennes tid inte hade.
Tack Jane för dina underbara böcker och tack för denna härliga bioupplevelse (tack D som bjöd på biljetterna!!)!
söndag, september 23, 2007
Land of Hope and Glory
Idag blev vi bjudna på middag hos min syster. Jag tror hon älskar mig. Hon bjöd nämligen på Yorkshirepudding. Hon vet att jag älskar det. Det är äkta kärlek.
I ganska många år nu har jag varit förälskad i England. Besynnerligt kantyckas, lite mer normalt är det väl ändå att vara kär i Italien, Spanien, Franska rivieran, Thailand eller någon annan exotisk plats. Inte jag, inte denna humanistmorsan. Jag älskar England. En av anlednigarna därtill skulle mycket väl kunna vara att jag aldrig varit i Italien, Spanien, Franska rivieran eller Thailand. Latinlärare som jag är är det troligt att jag bär på en ännu inte utblommad kärlek till Rom. Men kärleken till England, den blomstrar och har gjort det i tio år eller 20, jag vet inte så noga.
De två bästa sakerna med England (eller Storbrittanien, menar jag såklart) är deras känsla för traditioner och deras ljuvliga språk. Om vi tar det senare först: mina öron njuter av två saker - vacker musik och vackrert språk och brittisk engelska faller i denna andra kategori. Det handlar alltså inte om sköna litterära företeelser (även om en vackert skriven bok på engelska är oerhört njutbart) utan det handlar om själva ljuden, själva språket i sig som jag njuter av att lyssna till och tala själv så ofta jag kan. Jag föredrar därför att titta på brittisk TV framför amerikansk veckans alla dagar.
Det förstnämnda då, deras känsla för traditioner, ja det är väl något utmärkande för detta land med sin storslagna historia. Mycken idioti har dess regenter företagit sig under årtusenden, men spåren som denna historia lämnat i landet - och som dess invånare låtit finnas kvar - däri ligger magin. De disiga hedarna med grå stenkyrkor från 1100talet är en syn som varje gång gjuter lycka i mitt hjärta.
Låt mig avsluta här och återkomma på ämnet. Om England finns mycket att säga. Ni har att vänta inlägg om humor, recept på Yorkshirepudding (eller Yorkshire pudding särskrivet på dess eget språk) samt en recension på en film som går på bio just nu. Håll utkik!
I ganska många år nu har jag varit förälskad i England. Besynnerligt kantyckas, lite mer normalt är det väl ändå att vara kär i Italien, Spanien, Franska rivieran, Thailand eller någon annan exotisk plats. Inte jag, inte denna humanistmorsan. Jag älskar England. En av anlednigarna därtill skulle mycket väl kunna vara att jag aldrig varit i Italien, Spanien, Franska rivieran eller Thailand. Latinlärare som jag är är det troligt att jag bär på en ännu inte utblommad kärlek till Rom. Men kärleken till England, den blomstrar och har gjort det i tio år eller 20, jag vet inte så noga.
De två bästa sakerna med England (eller Storbrittanien, menar jag såklart) är deras känsla för traditioner och deras ljuvliga språk. Om vi tar det senare först: mina öron njuter av två saker - vacker musik och vackrert språk och brittisk engelska faller i denna andra kategori. Det handlar alltså inte om sköna litterära företeelser (även om en vackert skriven bok på engelska är oerhört njutbart) utan det handlar om själva ljuden, själva språket i sig som jag njuter av att lyssna till och tala själv så ofta jag kan. Jag föredrar därför att titta på brittisk TV framför amerikansk veckans alla dagar.
Det förstnämnda då, deras känsla för traditioner, ja det är väl något utmärkande för detta land med sin storslagna historia. Mycken idioti har dess regenter företagit sig under årtusenden, men spåren som denna historia lämnat i landet - och som dess invånare låtit finnas kvar - däri ligger magin. De disiga hedarna med grå stenkyrkor från 1100talet är en syn som varje gång gjuter lycka i mitt hjärta.
Låt mig avsluta här och återkomma på ämnet. Om England finns mycket att säga. Ni har att vänta inlägg om humor, recept på Yorkshirepudding (eller Yorkshire pudding särskrivet på dess eget språk) samt en recension på en film som går på bio just nu. Håll utkik!
Ett möte med backen
Vissa tog ju körkort för två månader sen. Det innebär att jag kan köra bil. Jag kör riktigt bra. Lugnt och fint, manövrerar koppling, blinkers, vindrutetorkare och växelspak utomordentligt. God översikt har jag också och jag håller alltid hastigheterna. Just för detta var jag extra glad igår när jag skulle på den årliga återträffen med kompisgänget från gymnasiet (återträffen med oss åtta tjejer i en klass på 29, oss åtta som hade valt inriktning humanistisk, och de två andra tjejerna vi brukade hänga med, fastän de inte var tvättäkta språkvetare, haha). Vi träffas varje år nånstans ute i en sommarstuga som man inte kan ta sig till med kollektivtrafik. Men i år skulle jag minsann inte bli skjutsad! Uppklädd och sminkad skred så jag och min kappa ut till bilen för att ta oss till Gottskär, det finfina området ute på Onsala där årets träff för första gången skulle hållas i år. Jag har aldrig varit där förut, men det ligger längst ut på Onsala, hur svårt kan det vara?
Med Paul Potts i bilstereon hade jag är härlig resa nerför motorvägen, en härlig resa längre och längre ut på halvön Onsala. Just när jag började undra hur långt bort Gottskär egentligen ligger kom en skylt: 7 km kvar. Utmärkt! Allt gick som smort.
Väl i Gottskär skulle jag svänga av mot Draget. Jag hade visserligen glömt eniro-kartan hemma, men jag hade kollat på den innan jag åkte och skulle det gå fel var det ju bara att ringa maken. Nu var klockan strax före åtta och det hade precis blivit mörkt. Vareviga väg jag nu körde på hade maxhastighet 30 så det gick ju inte fort, men nu var jag ju i princip framme.
Vägen som jag åkte på, fram och tillbaka och som jag nu känner ganska väl, är smal och vindlande. Den är riktigt smal, sådär så att man måste söka upp en skylt med M på om man skulle få möte. Det fick jag inte, det var bara jag i hela världen som körde runt på Dragetvägen igår och letade efter Lilla Jägaren 31. Klasskompisarna skulle vara där klockan fyra, och jag skulle komma åtta. Och jag var framme, men det fanns ingen väg som hette Jägaren.
Jag ringde min man, han satt och tittade på kartan på datorn, på Eniro flygfoto över området och guidade mig som körde i 10-20 km/h och fick vända stup i kvarten. Har aldrig använt backen så mycket i mitt liv - bokstavligen! Och tro inte att det var fina ordnade vändzoner jag höll till i, nä, det var på folks små grusuppfarter eller i mikroskopiska vägskäl. På ett ställe höll jag på i säkert fem minuter där det var ett stup precis bredvid där jag och min gigantiska, superlånga Peugout skulle vända på oss. Gissa hur panikslagen jag var? Det var mörkt och överallt fanns buskage, träd, stolpar som jag inte ville köra in i och sen fanns det hus - den ena kåken flådigare än den andra och alla med havsutsikt - och dessa hus bekantade vi oss med, jag och min back och vi gjorde vårt bästa att inte köra över deras små trädgårdstomtar.
Till slut hade jag hittat ett hus med nummer 31. Detta var enda gången som jag gick ur bilen. Men just denna kåk var inte så flådig och partyt skulle hållas i Mimmis riktigt täta mammas hus och jag blev misstänksam. Men jag snokade runt. Jag ville så gärna ha kommit fram! I mina nya guldsandaletter traskade jag runt huset och kikade efter liv. Till slut såg jag människor som såg ut att ha fest - HURRA! Men... jag kände inte igen någon av dem. Ajans. Och på tomten bredvid, kanske femton meter rakt framför mig, stod en man. Skulle jag fråga honom om vägen? Han stod framför en gigantisk eld, inte en majbrasa, men inte långt ifrån. Lågorna gick högre upp än vad jag är lång. Och mannen då, han hade rakat huvud, kort svart jacka, solglasögon på huvudet (i becksvart nattmörker) och drack en öl, betraktande sina lågor som vilken nynazistisk pyroman som helst. Jag frågade inte om vägen.
Tillbaka i bilen ringde jag maken igen och efter att ha backat runt fyra gånger till kom jag till slut fram till vägen från vilken man skulle komma till Lilla Jägaren. Först passerade jag en vägskylt där det stod Löparen - ja, den skulle finnas där sa maken. Äntligen! Sen kom jag till en väg där motortrafik är förbjuden (kan ni nu börja förstå exakt hur små vägar det rör sig om?) och sen plötsligt en vändplats (lyx!). Nu hade jag alltså kommit till vägs ände. Maken bedyrade att Lilla Jägaren skulle finnas mellan vändplatsen och Löparen, men inte vara den väg som var förbjuden att köra på. Jag bedyrade att det inte fanns någon väg däremellan, bara små uppfarter (som jag hade bekantat mig med tillräckligt som det var). Och motortrafik-förbjuden-vägen... ja, jag tänkte knappast ställa min bil obevakad på vändplatsen (som man ju inte får parkera i) och knata iväg i skog som påminde om nåt ur Blair Witch project för att utforska mina möjligheter. Jag höll mig i bilen och låste dörrarna.
Tre gånger åkte jag sträckan mellan Löparen och vändplatsen (vilken innebär att jag vände tre gånger till gånger två) utan att hitta en till väg däremellan och sen var klockan åtta minuter över nio. Jag gav upp.
På 50-vägen tillbaka mot Onsala kyrka ringde jag maken igen och kände mig uppgiven. Ingen återträff, inget nys om skvaller under året som varit, inga gratulationer till körkortet, ingen uppvisning av ny kappa. Kändes ju ganska misslyckat. Men jag hade i alla fall fått köra bil och det är ju alltid roligt. =)
Vad lärde jag mig av mitt äventyr? Att aldrig köpa hus i Gottskär. De där villorna får kosta hur många miljoner de vill och alla vara försedda med panoramautsikt över fjorden, men nej tack! Aldrig att jag vill bo någonstans som man inte kan ta sig till mer än med (en liten, söt) bil, på en flera kilometer lång 30-väg i spökskog. Tacka vet jag stan. Vart jag än ska häromkring är det som minst 70-väg. Och vägarna är alltid ordentligt upplysta. Så ska det vara.
Med Paul Potts i bilstereon hade jag är härlig resa nerför motorvägen, en härlig resa längre och längre ut på halvön Onsala. Just när jag började undra hur långt bort Gottskär egentligen ligger kom en skylt: 7 km kvar. Utmärkt! Allt gick som smort.
Väl i Gottskär skulle jag svänga av mot Draget. Jag hade visserligen glömt eniro-kartan hemma, men jag hade kollat på den innan jag åkte och skulle det gå fel var det ju bara att ringa maken. Nu var klockan strax före åtta och det hade precis blivit mörkt. Vareviga väg jag nu körde på hade maxhastighet 30 så det gick ju inte fort, men nu var jag ju i princip framme.
Vägen som jag åkte på, fram och tillbaka och som jag nu känner ganska väl, är smal och vindlande. Den är riktigt smal, sådär så att man måste söka upp en skylt med M på om man skulle få möte. Det fick jag inte, det var bara jag i hela världen som körde runt på Dragetvägen igår och letade efter Lilla Jägaren 31. Klasskompisarna skulle vara där klockan fyra, och jag skulle komma åtta. Och jag var framme, men det fanns ingen väg som hette Jägaren.
Jag ringde min man, han satt och tittade på kartan på datorn, på Eniro flygfoto över området och guidade mig som körde i 10-20 km/h och fick vända stup i kvarten. Har aldrig använt backen så mycket i mitt liv - bokstavligen! Och tro inte att det var fina ordnade vändzoner jag höll till i, nä, det var på folks små grusuppfarter eller i mikroskopiska vägskäl. På ett ställe höll jag på i säkert fem minuter där det var ett stup precis bredvid där jag och min gigantiska, superlånga Peugout skulle vända på oss. Gissa hur panikslagen jag var? Det var mörkt och överallt fanns buskage, träd, stolpar som jag inte ville köra in i och sen fanns det hus - den ena kåken flådigare än den andra och alla med havsutsikt - och dessa hus bekantade vi oss med, jag och min back och vi gjorde vårt bästa att inte köra över deras små trädgårdstomtar.
Till slut hade jag hittat ett hus med nummer 31. Detta var enda gången som jag gick ur bilen. Men just denna kåk var inte så flådig och partyt skulle hållas i Mimmis riktigt täta mammas hus och jag blev misstänksam. Men jag snokade runt. Jag ville så gärna ha kommit fram! I mina nya guldsandaletter traskade jag runt huset och kikade efter liv. Till slut såg jag människor som såg ut att ha fest - HURRA! Men... jag kände inte igen någon av dem. Ajans. Och på tomten bredvid, kanske femton meter rakt framför mig, stod en man. Skulle jag fråga honom om vägen? Han stod framför en gigantisk eld, inte en majbrasa, men inte långt ifrån. Lågorna gick högre upp än vad jag är lång. Och mannen då, han hade rakat huvud, kort svart jacka, solglasögon på huvudet (i becksvart nattmörker) och drack en öl, betraktande sina lågor som vilken nynazistisk pyroman som helst. Jag frågade inte om vägen.
Tillbaka i bilen ringde jag maken igen och efter att ha backat runt fyra gånger till kom jag till slut fram till vägen från vilken man skulle komma till Lilla Jägaren. Först passerade jag en vägskylt där det stod Löparen - ja, den skulle finnas där sa maken. Äntligen! Sen kom jag till en väg där motortrafik är förbjuden (kan ni nu börja förstå exakt hur små vägar det rör sig om?) och sen plötsligt en vändplats (lyx!). Nu hade jag alltså kommit till vägs ände. Maken bedyrade att Lilla Jägaren skulle finnas mellan vändplatsen och Löparen, men inte vara den väg som var förbjuden att köra på. Jag bedyrade att det inte fanns någon väg däremellan, bara små uppfarter (som jag hade bekantat mig med tillräckligt som det var). Och motortrafik-förbjuden-vägen... ja, jag tänkte knappast ställa min bil obevakad på vändplatsen (som man ju inte får parkera i) och knata iväg i skog som påminde om nåt ur Blair Witch project för att utforska mina möjligheter. Jag höll mig i bilen och låste dörrarna.
Tre gånger åkte jag sträckan mellan Löparen och vändplatsen (vilken innebär att jag vände tre gånger till gånger två) utan att hitta en till väg däremellan och sen var klockan åtta minuter över nio. Jag gav upp.
På 50-vägen tillbaka mot Onsala kyrka ringde jag maken igen och kände mig uppgiven. Ingen återträff, inget nys om skvaller under året som varit, inga gratulationer till körkortet, ingen uppvisning av ny kappa. Kändes ju ganska misslyckat. Men jag hade i alla fall fått köra bil och det är ju alltid roligt. =)
Vad lärde jag mig av mitt äventyr? Att aldrig köpa hus i Gottskär. De där villorna får kosta hur många miljoner de vill och alla vara försedda med panoramautsikt över fjorden, men nej tack! Aldrig att jag vill bo någonstans som man inte kan ta sig till mer än med (en liten, söt) bil, på en flera kilometer lång 30-väg i spökskog. Tacka vet jag stan. Vart jag än ska häromkring är det som minst 70-väg. Och vägarna är alltid ordentligt upplysta. Så ska det vara.
fredag, september 21, 2007
Paul Potts sjunger Opera
Första gången jag såg den här videon ville jag bli hans bästa vän. Hela hans gestalt ropade efter bekräftelse och uppmuntran. Men hans röst... den glömmer man inte.
Paul Potts är i ropet, det fick jag bekräftat i skivaffären. Imponerande register, kraftfull men mycket mjuk röst, ljuvlig känsla i sången, ofelaktig tonsäkerhet. Vad mer kan man begära av opera?
Igår var dagen när jag köpte hans skiva. Hade säkert kunnat låna någon annans, men Paul Potts är den typen av artist som jag gärna stödjer på alla sätt för att han finns. Och för att han sjunger! Gång på gång ljuder de starka melodierna och den kraftfulla stämman från högtalarna på datorn och i bilen och jag transporteras till Gåshudens land där alla dansar på ulliga moln. Sällan har musik påverkat mig så mycket. Och när musiken slutar och jag rycks tillbaka till E6an kan jag bara tänka en sak: tänk om Paul Potts hade fortsatt att sälja mobiltelefoner och aldrig spelat in en skiva? Tänk om jag dött om 60 år och aldrig vetat att han fanns?
Har ni inte hört honom kan ni göra det i videon nedan. Sedan går ni raka vägen till butiken och köper skivan ni med. För er egen skull.
torsdag, september 20, 2007
Min kappa
Förra veckan blev jag förälskad i en jacka. Inte vilken jacka som helst - en riktig kappa. Jag har aldrig ägt en kappa. Mina jackor har genom tiden platsat på en plats och en plats endast: på lekplatsen. En gång hade jag en billig skepparkavaj och den tyckte jag om, men det var så långt före jag flyttade hemmifrån att det knappt räknas. I livet som jag nu känner det har jag aldrig ägt en riktig kappa som kostade pengar att köpa. En sån där kappa som ger folk självkänsla på köpet. En sån som luktar skinn och som vinden aldrig någonsin kan ta sig igenom hur hårt det än blåser här på västkusten. En sån kappa var det alltså.
Jag försökte få den ur huvudet. Är jag måhända gjord av pengar? Men argumenten för den var så talande: det är så besvärligt att aldrig ha nåt snyggt att ha utanpå festkläder mer än de där eviga lekplats-jackorna köpta för 179 kronor - inte för att jag förringar lekplatsjackor, de är väldigt bra på att hålla regnet borta från kroppen. Men har man på sig kjol och vem vet kanske till och med finstövlar, då kan man inte ha på sig en lekplats-jacka utanpå. Det går inte.
Så i lördags var familjen och shoppade. Hösten är här och maken behövde jeans, skor och så vidare. Så tog vi en tur förbi butiken med min kappa - och det ska tilläggas att jag ännu inte hade provat den, för det går ju inte när man inte ska få den.
Jag provade den. Förälskelsen växte. Jag skred bort mot maken och barnen och upprepade om och om igen "Det går inte, den är alldeles för dyr, det går inte!" Maken såg på mig och frågade om den kostade mer än så och så. Det gjorde den inte. "Det var väl inte dyrt heller!" sa han. Och då gick det upp för mig: maken tyckte att jag var Snygg!
Gissa vad som hänger i min hall? Min kappa. På en galge. Jag har aldrig använt galge. Lekplats-jackor hänger så bra på krok. När jag går ut tar jag på mig den och jag transformeras till den kvinna som jag innerst inne alltid varit (och nu syns det plötsligt även ytterst ute). Den luktar läder, den värmer och den gör så att självkänslan stiger i höjden. Talangfull kappa, inte sant? Nu har jag till och med på mig den på lekplatsen. En ny era har inletts. Nu är det inte bara HumanistMorsan ute på gatorna, utan HumanistMorsan i Kappan.
Jag försökte få den ur huvudet. Är jag måhända gjord av pengar? Men argumenten för den var så talande: det är så besvärligt att aldrig ha nåt snyggt att ha utanpå festkläder mer än de där eviga lekplats-jackorna köpta för 179 kronor - inte för att jag förringar lekplatsjackor, de är väldigt bra på att hålla regnet borta från kroppen. Men har man på sig kjol och vem vet kanske till och med finstövlar, då kan man inte ha på sig en lekplats-jacka utanpå. Det går inte.
Så i lördags var familjen och shoppade. Hösten är här och maken behövde jeans, skor och så vidare. Så tog vi en tur förbi butiken med min kappa - och det ska tilläggas att jag ännu inte hade provat den, för det går ju inte när man inte ska få den.
Jag provade den. Förälskelsen växte. Jag skred bort mot maken och barnen och upprepade om och om igen "Det går inte, den är alldeles för dyr, det går inte!" Maken såg på mig och frågade om den kostade mer än så och så. Det gjorde den inte. "Det var väl inte dyrt heller!" sa han. Och då gick det upp för mig: maken tyckte att jag var Snygg!
Gissa vad som hänger i min hall? Min kappa. På en galge. Jag har aldrig använt galge. Lekplats-jackor hänger så bra på krok. När jag går ut tar jag på mig den och jag transformeras till den kvinna som jag innerst inne alltid varit (och nu syns det plötsligt även ytterst ute). Den luktar läder, den värmer och den gör så att självkänslan stiger i höjden. Talangfull kappa, inte sant? Nu har jag till och med på mig den på lekplatsen. En ny era har inletts. Nu är det inte bara HumanistMorsan ute på gatorna, utan HumanistMorsan i Kappan.
onsdag, september 05, 2007
Sagokärlek
En gång skrev jag en saga om en flicka som gifte sig med en prins och blev den mäktigaste drottningen genom alla tider. Där fanns magi och spänning så det räckte, men det som lockar mig med sagan är helt klart kärleken. Det är kärleksberättelsen som får mig att minnas flickan och hennes prins ibland när jag sitter och filosoferar i badet om morgonen. Minnet av deras sagolika (höhö) historia fick mig att göra följande reflektion.
Vad vi (kvinnor?) kantänkas läsa in i frasen ”Och så levde de lyckliga alla sina dagar…”
- Alla prövningar de mötte genom åren kom utifrån och övervanns genom att de stod eniga tillsammans. Det fanns ingenting hemskt som splittrade dem, utan allt föste dem bara än närmare varandra.
- Aldrig att de vaknade en morgon och tyckte att de själva eller den andre såg gammal eller trist ut.
- De fick precis så många barn som de ville ha.
- De behövde aldrig ta itu med berg av disk eller tvätt, utan deras största problem var onda trollkarlar som de efter nya äventyr lyckades fördriva.
- Om det fanns en vardag så var den aldrig utan en viss mån av sagoglans.
- De behövde aldrig sitta vid datorn och märka att de fasta månadsutgifter plötsligt stigit till skyarna med bilförsäkringar eller studielån som skulle betalas igen.
- Sist och viktigast: deras kärlek svalnade aldrig. Och även om de inte var lika intensivt förälskade hela livet så tog aldrig själviskheten över i deras förhållande, utan de älskade varandra på ett sådant sätt att omtanken om den andre alltid tog överhand i alla situationer.
Jaha. Är det då kört för oss? Ligger sagans kärlek utom räckhåll för oss? Ja när det kommer till svårigheter här i världen är det svårt att välja vilka som ska komma vår väg. Disk, tvätt och studielån kommer alltid att finnas i den riktiga världen. Men känslan, attityden, förälskelsen, kan vi åtminstone få smaka den?
Vad vi kan lära oss av detta tror jag bara är en sak: Vill vi leva i en saga har vi en del att jobba på själva. =) Det sistnämnda är nämligen det som gör att jag tycker så hemskt mycket om min egenförfattade sagoprins. Han är så ärligt omtänksam om sin hustru att jag alltid blir varm när han dyker upp i tanken. Aldrig att han låter sina egen bekvämlighet stå i vägen för hennes välbefinnande.
Jo, jag är optimist. Sagokärlek kan finnas på riktigt. Jag har upplevt det. Dess största fiende är inte trollkarlar utan själviskhet, så vill vi uppleva sagan ska det nog undvikas. Men det där men våra drömmars prinsar då, hur ska de bli sådana? Ja, jobbar vi på vårt och kisar lite lagom så kommer vi upptäcka att många av våra prinsar redan är riktiga pärlor!
Vad vi (kvinnor?) kantänkas läsa in i frasen ”Och så levde de lyckliga alla sina dagar…”
- Alla prövningar de mötte genom åren kom utifrån och övervanns genom att de stod eniga tillsammans. Det fanns ingenting hemskt som splittrade dem, utan allt föste dem bara än närmare varandra.
- Aldrig att de vaknade en morgon och tyckte att de själva eller den andre såg gammal eller trist ut.
- De fick precis så många barn som de ville ha.
- De behövde aldrig ta itu med berg av disk eller tvätt, utan deras största problem var onda trollkarlar som de efter nya äventyr lyckades fördriva.
- Om det fanns en vardag så var den aldrig utan en viss mån av sagoglans.
- De behövde aldrig sitta vid datorn och märka att de fasta månadsutgifter plötsligt stigit till skyarna med bilförsäkringar eller studielån som skulle betalas igen.
- Sist och viktigast: deras kärlek svalnade aldrig. Och även om de inte var lika intensivt förälskade hela livet så tog aldrig själviskheten över i deras förhållande, utan de älskade varandra på ett sådant sätt att omtanken om den andre alltid tog överhand i alla situationer.
Jaha. Är det då kört för oss? Ligger sagans kärlek utom räckhåll för oss? Ja när det kommer till svårigheter här i världen är det svårt att välja vilka som ska komma vår väg. Disk, tvätt och studielån kommer alltid att finnas i den riktiga världen. Men känslan, attityden, förälskelsen, kan vi åtminstone få smaka den?
Vad vi kan lära oss av detta tror jag bara är en sak: Vill vi leva i en saga har vi en del att jobba på själva. =) Det sistnämnda är nämligen det som gör att jag tycker så hemskt mycket om min egenförfattade sagoprins. Han är så ärligt omtänksam om sin hustru att jag alltid blir varm när han dyker upp i tanken. Aldrig att han låter sina egen bekvämlighet stå i vägen för hennes välbefinnande.
Jo, jag är optimist. Sagokärlek kan finnas på riktigt. Jag har upplevt det. Dess största fiende är inte trollkarlar utan själviskhet, så vill vi uppleva sagan ska det nog undvikas. Men det där men våra drömmars prinsar då, hur ska de bli sådana? Ja, jobbar vi på vårt och kisar lite lagom så kommer vi upptäcka att många av våra prinsar redan är riktiga pärlor!
Lästips: Hisnande historia
Tänk om brodösen som sydde Bayeux-tapeten var läs- och skrivkunnig och förde dagbok över tapetens tillkomst? Tänk om denna brodös var förtogen med drottning Edith, gemål till den siste saxiske kungen? Tänk om denna dagbok skriven på medeltidslatin föll i händerna på en lektor i medeltidshistoria vid universitet i Caen, en kvinna som eventuellt själv var släkt med denna brodös? Det vore väl en historia det!
Och om precis detta handlar boken Gobelängen som jag nyss läst ut. Jag har försökt dra ut på läsandet i största möjliga mån för det har varit så njutbart. Tanken är hisnande! Den mytomspunna Bayeux-tapeten som ingen vet något om, vars historia före den blev funnen i Bayeux för bara några hundra år sedan är absolut okänd. Finns det mer där än forskarna tror? Kom den till på ett helt annat vis än vad teorierna förklarar?
Det blir att man undrar hur många saker historikerna gissar fel på. Har man läst lite historia vet man hur oförlitliga källorna många gånger är - eller helt bristfälliga. Det blir att det suger lite i skrivtarmen... finns det nåt historisk projekt jag skulle kunna sätta igång med, måntro? Där källorna tiger lämnas luckor för fantasin att fylla i, och det är alltid en lockelse. Men jag har arbetat på ett sådant projekt ganska nyligen och nu har jag börjat med nåt annat. Det är därför det varit tyst här ett litet tag: dagen efter jag förklarade att HumanistMorsan är tillbaka påbörjade jag ett nytt skrivprojekt som har tagit (och kommer ta) en del av min tid. Men jag finns här, dyker upp titt som tätt.
Tillsvidare har ni mitt lästips: Gobelängen av Kylie Fitzpatrick. Alla som gillar välformulerade historiska romaner rekomenderas springa till närmsta pocket-butik.
Och om precis detta handlar boken Gobelängen som jag nyss läst ut. Jag har försökt dra ut på läsandet i största möjliga mån för det har varit så njutbart. Tanken är hisnande! Den mytomspunna Bayeux-tapeten som ingen vet något om, vars historia före den blev funnen i Bayeux för bara några hundra år sedan är absolut okänd. Finns det mer där än forskarna tror? Kom den till på ett helt annat vis än vad teorierna förklarar?
Det blir att man undrar hur många saker historikerna gissar fel på. Har man läst lite historia vet man hur oförlitliga källorna många gånger är - eller helt bristfälliga. Det blir att det suger lite i skrivtarmen... finns det nåt historisk projekt jag skulle kunna sätta igång med, måntro? Där källorna tiger lämnas luckor för fantasin att fylla i, och det är alltid en lockelse. Men jag har arbetat på ett sådant projekt ganska nyligen och nu har jag börjat med nåt annat. Det är därför det varit tyst här ett litet tag: dagen efter jag förklarade att HumanistMorsan är tillbaka påbörjade jag ett nytt skrivprojekt som har tagit (och kommer ta) en del av min tid. Men jag finns här, dyker upp titt som tätt.
Tillsvidare har ni mitt lästips: Gobelängen av Kylie Fitzpatrick. Alla som gillar välformulerade historiska romaner rekomenderas springa till närmsta pocket-butik.
fredag, augusti 17, 2007
Top tio bästa sakerna med att ha körkort
10. Att äntligen ha ett giltigt leg i plånboken igen.
9. Att kunna skratta rått åt bilar med övningskörningsskyltar.
8. Att slippa känna sig beklämd i samtal om körkort.
7. Att få vara den som väljer musiken i bilen och som får sjunga med hur mycket man vill, hur högt man vill!
6. Att vara berättigad att skälla på idioter i trafiken.
5. Att kunna turas om vid ratten om maken är för trött att köra.
4. Att kunna åka ensam till vänner och systrar som bor på tok långt bort från kollektivtrafiken.
3. Att köra iväg ensam till tjejkompisar om kvällarna och se på Miss Marple.
2. Att kunna säga till sina kompisar ”Du, tänk inte på det, jag kör hem dig.”
1. Att kunna åka iväg ensam med barnen på utflykter precis varsomhelst!
9. Att kunna skratta rått åt bilar med övningskörningsskyltar.
8. Att slippa känna sig beklämd i samtal om körkort.
7. Att få vara den som väljer musiken i bilen och som får sjunga med hur mycket man vill, hur högt man vill!
6. Att vara berättigad att skälla på idioter i trafiken.
5. Att kunna turas om vid ratten om maken är för trött att köra.
4. Att kunna åka ensam till vänner och systrar som bor på tok långt bort från kollektivtrafiken.
3. Att köra iväg ensam till tjejkompisar om kvällarna och se på Miss Marple.
2. Att kunna säga till sina kompisar ”Du, tänk inte på det, jag kör hem dig.”
1. Att kunna åka iväg ensam med barnen på utflykter precis varsomhelst!
tisdag, augusti 14, 2007
Regnbågsväder
Det har varit mycket regnbågsväder den här sommaren. Har ni sett många regnbågar? Jag har sett flera stycken. Långa, fullständiga bågar som sträcker sig över hela himlavalvet.
Det här med regnbågsvädret tog sig till slut uttryck i en dikt. Språkligt sett är den mycket enkel, men det är inte dess poäng. Poängen är att den handlar om ett val vi kan göra när det kommer till vår attityd. Om vi ställer oss på rätt plats kommer blandningen av livets regn och sol låta oss erfara de ljuvligaste stunder.
Det här med regnbågsvädret tog sig till slut uttryck i en dikt. Språkligt sett är den mycket enkel, men det är inte dess poäng. Poängen är att den handlar om ett val vi kan göra när det kommer till vår attityd. Om vi ställer oss på rätt plats kommer blandningen av livets regn och sol låta oss erfara de ljuvligaste stunder.
Rätt sida regnet
Det är regnbågsväder idag.
Ena stunden sol, andra störtregn.
Nu kröner molnen en sol på blå himmel,
om en kvart öppnar sig himmelen på vid gavel.
Det är regnbågsväder idag.
Ena stunden tjuter två barn,
nästa gossar vi kring en bok.
Nu skrattar de åt varann i en tokig dans runt golvet
om en timma driver de humöret ur sin mor.
Varför kan inte solen skina dagen igenom?
Det är regnbågsväder idag.
Var det bara sol fanns det ingen regnbåge
och inga regnbågsstunder.
Står du på rätt sida regnet?
måndag, augusti 13, 2007
Rapport: Mitt nya liv Dag 1
Jodå, har haft en bra dag. =) Tänkte bara komma med ett tillägg till utläggningarna jag höll imorse om allt som är nytt i mitt liv, för det visade sig under dagen att det fanns mer.
För er som inte minns så har jag en dotter som nu är 3½ och en son som fyllde 1 år för några veckor sen. Angående sonen så står det nu klart att han befinner sig i en brytpunkt i livet. Det är bara en tidsfråga nu när han kommer inse att han kan gå och vågar släppa taget. Idag roade han mig med att under långa stunder stå helt sonika mitt på golvet och stila med sina nya talang. Selen måste man kränga på honom så fort han ska sitta i barnstolen för att äta, annars har jag honom sittande på köksbordet varannan sekund. Och som pyntet på moset noterade jag idag när jag satt djupt försjunken i en otroligt intressant bok om en bondgård där min dotter fick peka ut objekt som harv och mjölkmaskin att han helt solo klättrat upp för stegen/trappan till den lilla rutchkanan som står i öppna förskolans stora lekrum. Bara så. Det står alltså klart för mig nu att mitt nya liv även inbregriper att springa efter en liten ettåring som klättar och slår sig. Det känns längesen sist. Men det ska jag väl försöka få in mellan träningspassen och bloggandet. Ska kolla kalendern.
För er som inte minns så har jag en dotter som nu är 3½ och en son som fyllde 1 år för några veckor sen. Angående sonen så står det nu klart att han befinner sig i en brytpunkt i livet. Det är bara en tidsfråga nu när han kommer inse att han kan gå och vågar släppa taget. Idag roade han mig med att under långa stunder stå helt sonika mitt på golvet och stila med sina nya talang. Selen måste man kränga på honom så fort han ska sitta i barnstolen för att äta, annars har jag honom sittande på köksbordet varannan sekund. Och som pyntet på moset noterade jag idag när jag satt djupt försjunken i en otroligt intressant bok om en bondgård där min dotter fick peka ut objekt som harv och mjölkmaskin att han helt solo klättrat upp för stegen/trappan till den lilla rutchkanan som står i öppna förskolans stora lekrum. Bara så. Det står alltså klart för mig nu att mitt nya liv även inbregriper att springa efter en liten ettåring som klättar och slår sig. Det känns längesen sist. Men det ska jag väl försöka få in mellan träningspassen och bloggandet. Ska kolla kalendern.
söndag, augusti 12, 2007
Mitt nya liv
Mitt nya liv börjar idag. Känns fint.
Min man går tillbaka till jobbet idag efter fyra veckors semester. Som hemmamamma betyder det att livet börjar igen, livet som jag känner det men knappt minns! Det har varit fyra underbara veckor, helt klart.
Det enda raka sättet att fira att maken går tillbaks till jobbet är att lyssna på musik han inte gillar medan man klär på barnen (shorts eller jeans?). Först tänkte jag Frankie, men mitt nya liv behöver lite mer trummor. Beach Boys fick leda vägen. "Wake the world with a brand new morning". Nice.
Livet kommer inte bli precis som före semestern eftersom det är mitt nya liv som börjar idag. I mitt nya liv ska jag göra sådana klassiska saker som börja träna, bli bättre på att få till egentid, åka till Universeum eftersom vi har årskort där och framförallt: köra mycket bil. Vissa har nämligen tagit körkort under semestern och planerar att köra iväg med sina små telningar på alla möjliga (förut mycket mindre möjliga) utflykter. Känns fint.
Ett nytt liv inbegriper såklart även Humanistmorsan. Hon har legat nere nu i ett halvår precis, mycket på grund av hennes hälsa, men också på grund av att hon pluggade körkortsteori och såna saker. Men nu är hon tillbaka i lika mycket vardagsglans som att kleta på läppglans när man ska till Ica. Det blir om barn, det blir inredningsfoton, citat och livsfilosofi. Och ibland häller hon lite balsam på våra humanist-själar. Såklart. Hoppas ni hänger med.
Känns fint helt klart. Känns fint.
måndag, januari 22, 2007
Senaste citatet
cJo, vi var på öppna förskolan och min dotter (som fyller 3 år idag!) lekte vid den lilla inomhus-rutchkanan. Trots sin moders ogillande försökte hon ta sig upp för kanan istället för att använda trappan. Där uppe satt kompisen C, men hans mamma försäkrade att han inte ville åka ner ändå. Min tjej kravlade och kravlade på den glatta kanan och lekte till en början att det var is. Men snart bytte hon lek.
Hon gjorde samma sak - försökte komma upp för kanan och hängde med armarna uppe i räcket - och plötsligt börjar hon ropa "Min bror! Min bror!" Jag tänkte först att det var ju lite märkligt att hon hittar på att hon ska kalla C för sin bror när hennes rikriga lillebror ligger ganska bredvid och sover i en sitter. Men eftersom äpplet inte fallar långt från trädet, tog det inte många ögonblick innan jag hade lokaliserat citatet. Och sedan sa hon dessutom fortsättningen som bekräftelse på att jag hade rätt. Om och om igen ropade hon "Min bror, min bror! Hjälp mig!"
Kompisen C, ett och ett halvt, var inte så haj på att ge önskad respons. Strax höll tjejen därför på att kravla upp för mina ben istället. Och det måste vara roligt när man är tre år och inne på att citera film i sina lekar att ha en mor med samma utantill minne. Så jag hängde på - jag kan fortsättningen. =)
3åringen: Min bror! Hjälp mig! (Mamma greppar om flickans händer)
Mamma: Länge leve kungen... (Mamma släpper flickans händer och flickan låtsas ramla ner på golvet). Sen gjorde vi det 10 gånger.
Den läsare som först lokaliserar filmen vinner en donut!
Hon gjorde samma sak - försökte komma upp för kanan och hängde med armarna uppe i räcket - och plötsligt börjar hon ropa "Min bror! Min bror!" Jag tänkte först att det var ju lite märkligt att hon hittar på att hon ska kalla C för sin bror när hennes rikriga lillebror ligger ganska bredvid och sover i en sitter. Men eftersom äpplet inte fallar långt från trädet, tog det inte många ögonblick innan jag hade lokaliserat citatet. Och sedan sa hon dessutom fortsättningen som bekräftelse på att jag hade rätt. Om och om igen ropade hon "Min bror, min bror! Hjälp mig!"
Kompisen C, ett och ett halvt, var inte så haj på att ge önskad respons. Strax höll tjejen därför på att kravla upp för mina ben istället. Och det måste vara roligt när man är tre år och inne på att citera film i sina lekar att ha en mor med samma utantill minne. Så jag hängde på - jag kan fortsättningen. =)
3åringen: Min bror! Hjälp mig! (Mamma greppar om flickans händer)
Mamma: Länge leve kungen... (Mamma släpper flickans händer och flickan låtsas ramla ner på golvet). Sen gjorde vi det 10 gånger.
Den läsare som först lokaliserar filmen vinner en donut!
fredag, januari 19, 2007
Vackert
Såg just att det finns en blogg som heter Odi et Amo. Verkar inte handla om Catullus utan vara lite mer om livet i allmänhet. Småtrevlig, det jag såg.
Men jag måste få det sagt: Att läsa Catullus epigram Odi at amo på romerskt latin med rätt meter... det är riktigt vackert. Träffar ni någon som kan så måste ni höra det. Det är musik.
Ett brev till en kär vän
Bästa Fredrik Lindström,
Det är mig en stor ära att få skriva ett brev till Sveriges främste man på att skapa välbehövd terminologi där vi har ordluckor. *bockar och bugar*
Du känner inte mig, men jag heter X och jag insåg häromdagen något som du borde veta. Jag känner starkt att du och jag skulle kunna bli goda vänner.
Jag är lyckligt gift och har två barn. Jag är ganska mycket yngre än alla jag umgås med men har ändå hunnit med att läsa både svenska, latin och litteraturvetenskap på Humanisten i Göteborg där jag bor. Och jag älskar det. Att plugga är nåt av det roligaste som finns. Annat jag gjort är att jobba på bageri, begripa mig på pedagogik och packa picnickorgen mellan blöjbytena. Skulle lätt kalla mitt liv störtskönt under de bra dagarna.
Att läsa dina böcker är förstås mycket underhållande det med. Det är för väl att såna som du dyker upp på teve ibland så man kan få i sig ett och annat välbehövt ord. Sist var det "krisgruppssyndrom" som jag kände fastnade mest. Du pratade om svenskar och hur tokiga vi är. Jag undrar om det går bra att jag citerar dig på en kommentar där, angående sekulariseringen i Sverige: "Vi var ju sist att bli kristna i Europa, kanske är det nån sorts sist in, först ut?" Tjena, vad jag garvade.
Men sen upptäckte jag att du utöver din fantastiska förmåga att sätta ord på vad människor tänker, har en riktigt seriös sida. Jag köpte en bok du skrivit till min pappa på fars dag nämligen, för jag blev så nyfiken själv. Du och din bror (eller?) presenterar en ny teori angående det Ädla Svea Rikes vagga och de mysteriska Folkungarna ur ett Språkligt perpektiv? OJ! Jag föll som en fura och fallet var stort.
Hur som helst, jag uppskattar det du gör för Sverige och kände att jag ville ge någonting tillbaka. Mannen som försökt få svenskar att förstå att SAOL inte är chef över språket utan vi själva måste få någonting tillbaka.
Så hör av dig, jag tar gärna en fika.
X
Morsa och Humanist.
Det är mig en stor ära att få skriva ett brev till Sveriges främste man på att skapa välbehövd terminologi där vi har ordluckor. *bockar och bugar*
Du känner inte mig, men jag heter X och jag insåg häromdagen något som du borde veta. Jag känner starkt att du och jag skulle kunna bli goda vänner.
Jag är lyckligt gift och har två barn. Jag är ganska mycket yngre än alla jag umgås med men har ändå hunnit med att läsa både svenska, latin och litteraturvetenskap på Humanisten i Göteborg där jag bor. Och jag älskar det. Att plugga är nåt av det roligaste som finns. Annat jag gjort är att jobba på bageri, begripa mig på pedagogik och packa picnickorgen mellan blöjbytena. Skulle lätt kalla mitt liv störtskönt under de bra dagarna.
Att läsa dina böcker är förstås mycket underhållande det med. Det är för väl att såna som du dyker upp på teve ibland så man kan få i sig ett och annat välbehövt ord. Sist var det "krisgruppssyndrom" som jag kände fastnade mest. Du pratade om svenskar och hur tokiga vi är. Jag undrar om det går bra att jag citerar dig på en kommentar där, angående sekulariseringen i Sverige: "Vi var ju sist att bli kristna i Europa, kanske är det nån sorts sist in, först ut?" Tjena, vad jag garvade.
Men sen upptäckte jag att du utöver din fantastiska förmåga att sätta ord på vad människor tänker, har en riktigt seriös sida. Jag köpte en bok du skrivit till min pappa på fars dag nämligen, för jag blev så nyfiken själv. Du och din bror (eller?) presenterar en ny teori angående det Ädla Svea Rikes vagga och de mysteriska Folkungarna ur ett Språkligt perpektiv? OJ! Jag föll som en fura och fallet var stort.
Hur som helst, jag uppskattar det du gör för Sverige och kände att jag ville ge någonting tillbaka. Mannen som försökt få svenskar att förstå att SAOL inte är chef över språket utan vi själva måste få någonting tillbaka.
Så hör av dig, jag tar gärna en fika.
X
Morsa och Humanist.
torsdag, januari 18, 2007
Flickan med guldbyxorna
Jag har ett par guldbyxor. Jo, det är faktiskt helt sant. Jag har ett sparkonto på SEB som aldrig tar slut. Låt mig berätta.
Detta är inget konto som jag använder till vardags. Det är ett sparkonto utan nån egentlig ränta som mina föräldrar öppnade när jag var pytteliten flicka. Och så satte de väl in pengar på det där kontot när jag fick en hundralapp här och var av morfar och farmor och så. Det fanns en bankbok till kontot, ett sånt konto är det. Från en annan tid.
När jag blev stor nog att ha mina egna pengar skaffade jag ett ungdomskonto på en annan bank och numera har jag ett gemensamt konto på en tredje tillsammans med min man där det går till så att han tjänar stålarna och jag har unlimited access till det kontot genom mitt visa-kort. Praktiskt. =)
Men SEB-kontot från en svunnen tid kommer som en överraskning varje januari. "Ja just det, jag har ju Det kontot också!" 2679 kronor och 56 öre. Som en glad överraskning varje år. För två år sedan när vår flicka fyllde ett ville jag väldigt gärna ha en ny, fin sulky till henne. Vi hade köpt en begangnad barnvagn som inte såg mycket ut för världen och nu när hon fyllt ett ville jag gärna ha en ny vagn, lite nättare, som var lätt att köra. Men vi hade inga pengar.
Men precis så här års kommer ju bankbeskedet. "Älskling, jag har 2700 kronor vi inte visste om! En ny sulky kostar bara 1700!" Sagt och gjort, vi köte en ny vagn, en bra sulky som vi fortfarande använder. Det var ett bra köp. Och jag skulle ta ut pengarna från det förhistoriska sparkontot och sätta in på vårt gemensamma konto, för det var dessa glömda pengar som vi skulle handla för, för vi hade inga andra.
Men jag glömde det. Och ett år senare kom bankbeskedet igen - fortfarande 2700 kronor! Och vi hade tydligen överlevt sulky-köpet.
Och nu är vi här igen. Jag vill förnya vårt vardagsrum. Köpa ny matta och nya kuddar, bara byta färg på det så där enkelt. Kanske köpa nytt soffbord och så på Blocket. Jag har gjort olika varianter på hur mycket det kan kosta som går från 500 upp till 2000. Bara att välja hur mycket pengar vi tycker att vi har att göra av på det. Och efter allt detta jobb och letande efter begagnat och det allra billigaste får jag ett nej från maken! Och vad tar jag till? Guldbyxorna...
Humanistmorsan: "Bankbeskedet kom idag, vi har 2700 som vi inte visste om..."
Maken: "Hur många gånger ska vi handla upp de där pengarna?"
Humanistmorsan: "Men om vi räknar bort sulkyn som kostade 1700 har vi ju faktiskt 1000 kronor kvar som vi inte använt."
Maken menade på att vi visst använt dom. Men jag förstår inte. De finns ju kvar. Mina alldeles egna guldbyxor.
Detta är inget konto som jag använder till vardags. Det är ett sparkonto utan nån egentlig ränta som mina föräldrar öppnade när jag var pytteliten flicka. Och så satte de väl in pengar på det där kontot när jag fick en hundralapp här och var av morfar och farmor och så. Det fanns en bankbok till kontot, ett sånt konto är det. Från en annan tid.
När jag blev stor nog att ha mina egna pengar skaffade jag ett ungdomskonto på en annan bank och numera har jag ett gemensamt konto på en tredje tillsammans med min man där det går till så att han tjänar stålarna och jag har unlimited access till det kontot genom mitt visa-kort. Praktiskt. =)
Men SEB-kontot från en svunnen tid kommer som en överraskning varje januari. "Ja just det, jag har ju Det kontot också!" 2679 kronor och 56 öre. Som en glad överraskning varje år. För två år sedan när vår flicka fyllde ett ville jag väldigt gärna ha en ny, fin sulky till henne. Vi hade köpt en begangnad barnvagn som inte såg mycket ut för världen och nu när hon fyllt ett ville jag gärna ha en ny vagn, lite nättare, som var lätt att köra. Men vi hade inga pengar.
Men precis så här års kommer ju bankbeskedet. "Älskling, jag har 2700 kronor vi inte visste om! En ny sulky kostar bara 1700!" Sagt och gjort, vi köte en ny vagn, en bra sulky som vi fortfarande använder. Det var ett bra köp. Och jag skulle ta ut pengarna från det förhistoriska sparkontot och sätta in på vårt gemensamma konto, för det var dessa glömda pengar som vi skulle handla för, för vi hade inga andra.
Men jag glömde det. Och ett år senare kom bankbeskedet igen - fortfarande 2700 kronor! Och vi hade tydligen överlevt sulky-köpet.
Och nu är vi här igen. Jag vill förnya vårt vardagsrum. Köpa ny matta och nya kuddar, bara byta färg på det så där enkelt. Kanske köpa nytt soffbord och så på Blocket. Jag har gjort olika varianter på hur mycket det kan kosta som går från 500 upp till 2000. Bara att välja hur mycket pengar vi tycker att vi har att göra av på det. Och efter allt detta jobb och letande efter begagnat och det allra billigaste får jag ett nej från maken! Och vad tar jag till? Guldbyxorna...
Humanistmorsan: "Bankbeskedet kom idag, vi har 2700 som vi inte visste om..."
Maken: "Hur många gånger ska vi handla upp de där pengarna?"
Humanistmorsan: "Men om vi räknar bort sulkyn som kostade 1700 har vi ju faktiskt 1000 kronor kvar som vi inte använt."
Maken menade på att vi visst använt dom. Men jag förstår inte. De finns ju kvar. Mina alldeles egna guldbyxor.
tisdag, januari 16, 2007
Värderande betydelseförskjutningar
I skolan fick man höra skolexemplen på ord med betydelseförskjutningar som fått helt olika värderande klang. Radarparet Master - Mistress är väl det bästa. Master betyder fortfarande mästare, även om det fått många olika betydelser inom det området, medan den kvinnloiga motsvarigheten av någon anledning kommit att betyda älskarinna. Schyst? Inte särskilt.
På samma sätt fungerar Governor - Governess där det ena kommit att betyda att ta hand om barn, medan det andra fortfarande innebär en maktposition.
Ett svenskt, likartat radarpar slog mig alledeles häromdan. Hur kommer det sig, att uttrycket pappas flicka är positivt laddat medan uttrycket mammas pojke är negativt? Mamma's boy är ett skällsord på engelska: du är inte självständig, klarar inte av nåt på egen hand, är ingen riktig karl.
Ikväll när jag hade en ordentlig mysstund med min 6 månader gamla son på tu man hand - och det händer inte ofta att vi har möjlighet att ha det - bestämde jag mig för att jag skulle ändra den underliggande värderingen i uttrycket mammas pojke så att det ska bli lika positivt laddat som pappas flicka. Allt annat vore ju könsdiskreminering på hög nivå. Varför ska inte han få vara min pojke alltid, utan att det för den sakens skull underminerar hans manlighet när han blir stor en dag? Som om inte mammans roll är viktig i en pojkes uppväxt.
Han låg alldeles stilla i min famn och tittade stadigt och vuxet in i mina ögon. Jag berättade för honom hur det var när han föddes och vad jag tänkte och kände när jag såg honom första gången. Jag berättade för honom hur mycket jag älskar honom och alltid kommer göra. Så insåg jag att jag inte alls sjungit vaggsånger för honom i samma utsträckning som jag gjort för hans storasyster, så jag sjöng för honom och han log bakom nappen.
Han är allt mammas pojke. Sicken karl. Att var mammas pojke tror jag betyder att man är trygg i sig själv och att man respekterar kvinnor och då framförallt den kvinna som man kallar mor.
På samma sätt fungerar Governor - Governess där det ena kommit att betyda att ta hand om barn, medan det andra fortfarande innebär en maktposition.
Ett svenskt, likartat radarpar slog mig alledeles häromdan. Hur kommer det sig, att uttrycket pappas flicka är positivt laddat medan uttrycket mammas pojke är negativt? Mamma's boy är ett skällsord på engelska: du är inte självständig, klarar inte av nåt på egen hand, är ingen riktig karl.
Ikväll när jag hade en ordentlig mysstund med min 6 månader gamla son på tu man hand - och det händer inte ofta att vi har möjlighet att ha det - bestämde jag mig för att jag skulle ändra den underliggande värderingen i uttrycket mammas pojke så att det ska bli lika positivt laddat som pappas flicka. Allt annat vore ju könsdiskreminering på hög nivå. Varför ska inte han få vara min pojke alltid, utan att det för den sakens skull underminerar hans manlighet när han blir stor en dag? Som om inte mammans roll är viktig i en pojkes uppväxt.
Han låg alldeles stilla i min famn och tittade stadigt och vuxet in i mina ögon. Jag berättade för honom hur det var när han föddes och vad jag tänkte och kände när jag såg honom första gången. Jag berättade för honom hur mycket jag älskar honom och alltid kommer göra. Så insåg jag att jag inte alls sjungit vaggsånger för honom i samma utsträckning som jag gjort för hans storasyster, så jag sjöng för honom och han log bakom nappen.
Han är allt mammas pojke. Sicken karl. Att var mammas pojke tror jag betyder att man är trygg i sig själv och att man respekterar kvinnor och då framförallt den kvinna som man kallar mor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)