Vissa tog ju körkort för två månader sen. Det innebär att jag kan köra bil. Jag kör riktigt bra. Lugnt och fint, manövrerar koppling, blinkers, vindrutetorkare och växelspak utomordentligt. God översikt har jag också och jag håller alltid hastigheterna. Just för detta var jag extra glad igår när jag skulle på den årliga återträffen med kompisgänget från gymnasiet (återträffen med oss åtta tjejer i en klass på 29, oss åtta som hade valt inriktning humanistisk, och de två andra tjejerna vi brukade hänga med, fastän de inte var tvättäkta språkvetare, haha). Vi träffas varje år nånstans ute i en sommarstuga som man inte kan ta sig till med kollektivtrafik. Men i år skulle jag minsann inte bli skjutsad! Uppklädd och sminkad skred så jag och min kappa ut till bilen för att ta oss till Gottskär, det finfina området ute på Onsala där årets träff för första gången skulle hållas i år. Jag har aldrig varit där förut, men det ligger längst ut på Onsala, hur svårt kan det vara?
Med Paul Potts i bilstereon hade jag är härlig resa nerför motorvägen, en härlig resa längre och längre ut på halvön Onsala. Just när jag började undra hur långt bort Gottskär egentligen ligger kom en skylt: 7 km kvar. Utmärkt! Allt gick som smort.
Väl i Gottskär skulle jag svänga av mot Draget. Jag hade visserligen glömt eniro-kartan hemma, men jag hade kollat på den innan jag åkte och skulle det gå fel var det ju bara att ringa maken. Nu var klockan strax före åtta och det hade precis blivit mörkt. Vareviga väg jag nu körde på hade maxhastighet 30 så det gick ju inte fort, men nu var jag ju i princip framme.
Vägen som jag åkte på, fram och tillbaka och som jag nu känner ganska väl, är smal och vindlande. Den är riktigt smal, sådär så att man måste söka upp en skylt med M på om man skulle få möte. Det fick jag inte, det var bara jag i hela världen som körde runt på Dragetvägen igår och letade efter Lilla Jägaren 31. Klasskompisarna skulle vara där klockan fyra, och jag skulle komma åtta. Och jag var framme, men det fanns ingen väg som hette Jägaren.
Jag ringde min man, han satt och tittade på kartan på datorn, på Eniro flygfoto över området och guidade mig som körde i 10-20 km/h och fick vända stup i kvarten. Har aldrig använt backen så mycket i mitt liv - bokstavligen! Och tro inte att det var fina ordnade vändzoner jag höll till i, nä, det var på folks små grusuppfarter eller i mikroskopiska vägskäl. På ett ställe höll jag på i säkert fem minuter där det var ett stup precis bredvid där jag och min gigantiska, superlånga Peugout skulle vända på oss. Gissa hur panikslagen jag var? Det var mörkt och överallt fanns buskage, träd, stolpar som jag inte ville köra in i och sen fanns det hus - den ena kåken flådigare än den andra och alla med havsutsikt - och dessa hus bekantade vi oss med, jag och min back och vi gjorde vårt bästa att inte köra över deras små trädgårdstomtar.
Till slut hade jag hittat ett hus med nummer 31. Detta var enda gången som jag gick ur bilen. Men just denna kåk var inte så flådig och partyt skulle hållas i Mimmis riktigt täta mammas hus och jag blev misstänksam. Men jag snokade runt. Jag ville så gärna ha kommit fram! I mina nya guldsandaletter traskade jag runt huset och kikade efter liv. Till slut såg jag människor som såg ut att ha fest - HURRA! Men... jag kände inte igen någon av dem. Ajans. Och på tomten bredvid, kanske femton meter rakt framför mig, stod en man. Skulle jag fråga honom om vägen? Han stod framför en gigantisk eld, inte en majbrasa, men inte långt ifrån. Lågorna gick högre upp än vad jag är lång. Och mannen då, han hade rakat huvud, kort svart jacka, solglasögon på huvudet (i becksvart nattmörker) och drack en öl, betraktande sina lågor som vilken nynazistisk pyroman som helst. Jag frågade inte om vägen.
Tillbaka i bilen ringde jag maken igen och efter att ha backat runt fyra gånger till kom jag till slut fram till vägen från vilken man skulle komma till Lilla Jägaren. Först passerade jag en vägskylt där det stod Löparen - ja, den skulle finnas där sa maken. Äntligen! Sen kom jag till en väg där motortrafik är förbjuden (kan ni nu börja förstå exakt hur små vägar det rör sig om?) och sen plötsligt en vändplats (lyx!). Nu hade jag alltså kommit till vägs ände. Maken bedyrade att Lilla Jägaren skulle finnas mellan vändplatsen och Löparen, men inte vara den väg som var förbjuden att köra på. Jag bedyrade att det inte fanns någon väg däremellan, bara små uppfarter (som jag hade bekantat mig med tillräckligt som det var). Och motortrafik-förbjuden-vägen... ja, jag tänkte knappast ställa min bil obevakad på vändplatsen (som man ju inte får parkera i) och knata iväg i skog som påminde om nåt ur Blair Witch project för att utforska mina möjligheter. Jag höll mig i bilen och låste dörrarna.
Tre gånger åkte jag sträckan mellan Löparen och vändplatsen (vilken innebär att jag vände tre gånger till gånger två) utan att hitta en till väg däremellan och sen var klockan åtta minuter över nio. Jag gav upp.
På 50-vägen tillbaka mot Onsala kyrka ringde jag maken igen och kände mig uppgiven. Ingen återträff, inget nys om skvaller under året som varit, inga gratulationer till körkortet, ingen uppvisning av ny kappa. Kändes ju ganska misslyckat. Men jag hade i alla fall fått köra bil och det är ju alltid roligt. =)
Vad lärde jag mig av mitt äventyr? Att aldrig köpa hus i Gottskär. De där villorna får kosta hur många miljoner de vill och alla vara försedda med panoramautsikt över fjorden, men nej tack! Aldrig att jag vill bo någonstans som man inte kan ta sig till mer än med (en liten, söt) bil, på en flera kilometer lång 30-väg i spökskog. Tacka vet jag stan. Vart jag än ska häromkring är det som minst 70-väg. Och vägarna är alltid ordentligt upplysta. Så ska det vara.
Med Paul Potts i bilstereon hade jag är härlig resa nerför motorvägen, en härlig resa längre och längre ut på halvön Onsala. Just när jag började undra hur långt bort Gottskär egentligen ligger kom en skylt: 7 km kvar. Utmärkt! Allt gick som smort.
Väl i Gottskär skulle jag svänga av mot Draget. Jag hade visserligen glömt eniro-kartan hemma, men jag hade kollat på den innan jag åkte och skulle det gå fel var det ju bara att ringa maken. Nu var klockan strax före åtta och det hade precis blivit mörkt. Vareviga väg jag nu körde på hade maxhastighet 30 så det gick ju inte fort, men nu var jag ju i princip framme.
Vägen som jag åkte på, fram och tillbaka och som jag nu känner ganska väl, är smal och vindlande. Den är riktigt smal, sådär så att man måste söka upp en skylt med M på om man skulle få möte. Det fick jag inte, det var bara jag i hela världen som körde runt på Dragetvägen igår och letade efter Lilla Jägaren 31. Klasskompisarna skulle vara där klockan fyra, och jag skulle komma åtta. Och jag var framme, men det fanns ingen väg som hette Jägaren.
Jag ringde min man, han satt och tittade på kartan på datorn, på Eniro flygfoto över området och guidade mig som körde i 10-20 km/h och fick vända stup i kvarten. Har aldrig använt backen så mycket i mitt liv - bokstavligen! Och tro inte att det var fina ordnade vändzoner jag höll till i, nä, det var på folks små grusuppfarter eller i mikroskopiska vägskäl. På ett ställe höll jag på i säkert fem minuter där det var ett stup precis bredvid där jag och min gigantiska, superlånga Peugout skulle vända på oss. Gissa hur panikslagen jag var? Det var mörkt och överallt fanns buskage, träd, stolpar som jag inte ville köra in i och sen fanns det hus - den ena kåken flådigare än den andra och alla med havsutsikt - och dessa hus bekantade vi oss med, jag och min back och vi gjorde vårt bästa att inte köra över deras små trädgårdstomtar.
Till slut hade jag hittat ett hus med nummer 31. Detta var enda gången som jag gick ur bilen. Men just denna kåk var inte så flådig och partyt skulle hållas i Mimmis riktigt täta mammas hus och jag blev misstänksam. Men jag snokade runt. Jag ville så gärna ha kommit fram! I mina nya guldsandaletter traskade jag runt huset och kikade efter liv. Till slut såg jag människor som såg ut att ha fest - HURRA! Men... jag kände inte igen någon av dem. Ajans. Och på tomten bredvid, kanske femton meter rakt framför mig, stod en man. Skulle jag fråga honom om vägen? Han stod framför en gigantisk eld, inte en majbrasa, men inte långt ifrån. Lågorna gick högre upp än vad jag är lång. Och mannen då, han hade rakat huvud, kort svart jacka, solglasögon på huvudet (i becksvart nattmörker) och drack en öl, betraktande sina lågor som vilken nynazistisk pyroman som helst. Jag frågade inte om vägen.
Tillbaka i bilen ringde jag maken igen och efter att ha backat runt fyra gånger till kom jag till slut fram till vägen från vilken man skulle komma till Lilla Jägaren. Först passerade jag en vägskylt där det stod Löparen - ja, den skulle finnas där sa maken. Äntligen! Sen kom jag till en väg där motortrafik är förbjuden (kan ni nu börja förstå exakt hur små vägar det rör sig om?) och sen plötsligt en vändplats (lyx!). Nu hade jag alltså kommit till vägs ände. Maken bedyrade att Lilla Jägaren skulle finnas mellan vändplatsen och Löparen, men inte vara den väg som var förbjuden att köra på. Jag bedyrade att det inte fanns någon väg däremellan, bara små uppfarter (som jag hade bekantat mig med tillräckligt som det var). Och motortrafik-förbjuden-vägen... ja, jag tänkte knappast ställa min bil obevakad på vändplatsen (som man ju inte får parkera i) och knata iväg i skog som påminde om nåt ur Blair Witch project för att utforska mina möjligheter. Jag höll mig i bilen och låste dörrarna.
Tre gånger åkte jag sträckan mellan Löparen och vändplatsen (vilken innebär att jag vände tre gånger till gånger två) utan att hitta en till väg däremellan och sen var klockan åtta minuter över nio. Jag gav upp.
På 50-vägen tillbaka mot Onsala kyrka ringde jag maken igen och kände mig uppgiven. Ingen återträff, inget nys om skvaller under året som varit, inga gratulationer till körkortet, ingen uppvisning av ny kappa. Kändes ju ganska misslyckat. Men jag hade i alla fall fått köra bil och det är ju alltid roligt. =)
Vad lärde jag mig av mitt äventyr? Att aldrig köpa hus i Gottskär. De där villorna får kosta hur många miljoner de vill och alla vara försedda med panoramautsikt över fjorden, men nej tack! Aldrig att jag vill bo någonstans som man inte kan ta sig till mer än med (en liten, söt) bil, på en flera kilometer lång 30-väg i spökskog. Tacka vet jag stan. Vart jag än ska häromkring är det som minst 70-väg. Och vägarna är alltid ordentligt upplysta. Så ska det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar