Kanske sitter ni därhemma och undrar vad jag egentligen menar med humanist. Ordet inbegriper ganska många innebörder. Låt mig förtydliga.
Det finns de som kallar sig humanister för att de har en viss livsåskådning. Den innebär att de inte alls tror på någon gud, utan att de tror på människan, på människors förmågor och godhet. Låter ju fint, men sån är jag faktiskt inte alls. Jag är faktiskt kristen. Så jag är inte den typen av humanist. Nu har vi det sagt en gång för alla.
För mig går begreppet humanist tillbaka till högstadiets glada (haha, eller horribla) dagar. I nian när alla skulle välja gymnasieprogram och alla som jag umgicks med skulle läsa natur för att de var såna läshuvuden, fann jag mig plötsligt stå utanför. Matte är inte min grej. Mina tre äldre syskon hade gått natur, mina kompisar skulle gå natur. Ville jag umgås med mina kompisar var jag tvungen att gå natur jag med, men att läsa natur ligger så långt utanför mina intressen som man kan komma. Men att gå humanistisk (och därmed läsa språk som jag älskar) gjorde mig ganska udda. Är man femton-sexton vill man inte vara udda - det betydde att läsa humanistisk var något som var lite konstigt. Det är ju inte det, men det var det för mig. Det fanns till och med en snygg kille som skrev en dikt till mig en gång som gick "… som en språklärd humanist - svarta fåret blev hon då för ingen annan valde så". Så jag köpte konceptet: är man humanist är man svarta fåret.
Väl på gymnasiet älskade jag att plugga. Jag läste svenska, filosofi, religion, psykologi, historia och utöver det fem främmande språk - tre levande och två utdöda. Latinläraren jag hade talade till min svultna humanistsjäl vilket ledde till att jag så småningom tog en fil. kand i ämnet. Min professor i latin var en av de mest briljanta människor jag träffat. Men att läsa latin gjorde mig ju bara ännu mer udda. s
Den där snygga killen med dikten - honom gifte jag mig med och fick två barn med lite småovanliga namn. Maken är civilingenjör i datateknik som man ska vara. Naturare, det är rekorderliga människor det. Suck. Det här med humanist är helt enkelt väldigt udda. Varför måste jag jämt gå och dagdrömma och skriva, och varför klarar jag inte av att ha på mig kläder med krage?
Så en dag för nån vecka sen tog jag med mina barn till konstmuseet i Göteborg (mina barn är 1 och nästan 4. Jag tänkte att jag kan ju alltid prova). Min stora flicka älskade det och vi hade en jättemysig dag. Bakom konstmuseet ligger Humanisten (namnet på byggnaden där humanistiska fakulteten i Göteborgs Universitet ligger) och jag tog mina barn dit, till mitt gamla campus för där finns en lekplats.
Med en gång jag kom dit och såg studenterna i sina småudda kjolar, för långa jeans, tre meter stickade halsdukar virade runt halsen så kände jag mig som hemma. Jag tittade på mig själv. Jag tittade på mina barn. Vi passade in där. Och då slog det mig: jag är helt enkelt sån här. Det är inget konstigt med det. Finns massa människor som är såna här. Som gillar språk och kulturhistoria, som är värdelösa på matte och som har lite ovanliga namn på sina barn och aldrig skulle ha på sig kjol med kavaj. Jag bestämde mig efter att ha trivts med att vara humanist i ett decennium eller mer, att helt enkelt gilla läget.
Så där har ni den. En bohems bekännelse. Nu ska jag gå ut och köpa mig en basker.
Det finns de som kallar sig humanister för att de har en viss livsåskådning. Den innebär att de inte alls tror på någon gud, utan att de tror på människan, på människors förmågor och godhet. Låter ju fint, men sån är jag faktiskt inte alls. Jag är faktiskt kristen. Så jag är inte den typen av humanist. Nu har vi det sagt en gång för alla.
För mig går begreppet humanist tillbaka till högstadiets glada (haha, eller horribla) dagar. I nian när alla skulle välja gymnasieprogram och alla som jag umgicks med skulle läsa natur för att de var såna läshuvuden, fann jag mig plötsligt stå utanför. Matte är inte min grej. Mina tre äldre syskon hade gått natur, mina kompisar skulle gå natur. Ville jag umgås med mina kompisar var jag tvungen att gå natur jag med, men att läsa natur ligger så långt utanför mina intressen som man kan komma. Men att gå humanistisk (och därmed läsa språk som jag älskar) gjorde mig ganska udda. Är man femton-sexton vill man inte vara udda - det betydde att läsa humanistisk var något som var lite konstigt. Det är ju inte det, men det var det för mig. Det fanns till och med en snygg kille som skrev en dikt till mig en gång som gick "… som en språklärd humanist - svarta fåret blev hon då för ingen annan valde så". Så jag köpte konceptet: är man humanist är man svarta fåret.
Väl på gymnasiet älskade jag att plugga. Jag läste svenska, filosofi, religion, psykologi, historia och utöver det fem främmande språk - tre levande och två utdöda. Latinläraren jag hade talade till min svultna humanistsjäl vilket ledde till att jag så småningom tog en fil. kand i ämnet. Min professor i latin var en av de mest briljanta människor jag träffat. Men att läsa latin gjorde mig ju bara ännu mer udda. s
Den där snygga killen med dikten - honom gifte jag mig med och fick två barn med lite småovanliga namn. Maken är civilingenjör i datateknik som man ska vara. Naturare, det är rekorderliga människor det. Suck. Det här med humanist är helt enkelt väldigt udda. Varför måste jag jämt gå och dagdrömma och skriva, och varför klarar jag inte av att ha på mig kläder med krage?
Så en dag för nån vecka sen tog jag med mina barn till konstmuseet i Göteborg (mina barn är 1 och nästan 4. Jag tänkte att jag kan ju alltid prova). Min stora flicka älskade det och vi hade en jättemysig dag. Bakom konstmuseet ligger Humanisten (namnet på byggnaden där humanistiska fakulteten i Göteborgs Universitet ligger) och jag tog mina barn dit, till mitt gamla campus för där finns en lekplats.
Med en gång jag kom dit och såg studenterna i sina småudda kjolar, för långa jeans, tre meter stickade halsdukar virade runt halsen så kände jag mig som hemma. Jag tittade på mig själv. Jag tittade på mina barn. Vi passade in där. Och då slog det mig: jag är helt enkelt sån här. Det är inget konstigt med det. Finns massa människor som är såna här. Som gillar språk och kulturhistoria, som är värdelösa på matte och som har lite ovanliga namn på sina barn och aldrig skulle ha på sig kjol med kavaj. Jag bestämde mig efter att ha trivts med att vara humanist i ett decennium eller mer, att helt enkelt gilla läget.
Så där har ni den. En bohems bekännelse. Nu ska jag gå ut och köpa mig en basker.
3 kommentarer:
Yeah! Give the iron, sis!
(Vill bara pepåka sen att ett av de där tre äldre syskonne som gick natur inte direkt gjorde det med avsikt. Hade tänkt mig humanistisk, som du vet. Men jag kan tänka mig att ha på mig kavaj och tröjor med krage, så jag är nog ingen äkta humanistbohem.)
KRAM. Vi ska nog kirra baskern, tror jag.
Tack syrran.
Jo, det ska absolut tilläggas att ingen i familjen utom möjligtvis den äldsta är tvättäkta naturvetare. Alla har hamnat inom mer omvårdnande, pedagogiska, humanistiska områden på senare år. Men jag var ändå svarta fåret vid 16 års ålder. Ojoj. Mkt har hänt.
NEJ! Inte en baskermössa med knopp!! Där går gränsen... det kan ju bara gamla 80 åriga tanter bära med värdighet...
Skicka en kommentar