En gång skrev jag en saga om en flicka som gifte sig med en prins och blev den mäktigaste drottningen genom alla tider. Där fanns magi och spänning så det räckte, men det som lockar mig med sagan är helt klart kärleken. Det är kärleksberättelsen som får mig att minnas flickan och hennes prins ibland när jag sitter och filosoferar i badet om morgonen. Minnet av deras sagolika (höhö) historia fick mig att göra följande reflektion.
Vad vi (kvinnor?) kantänkas läsa in i frasen ”Och så levde de lyckliga alla sina dagar…”
- Alla prövningar de mötte genom åren kom utifrån och övervanns genom att de stod eniga tillsammans. Det fanns ingenting hemskt som splittrade dem, utan allt föste dem bara än närmare varandra.
- Aldrig att de vaknade en morgon och tyckte att de själva eller den andre såg gammal eller trist ut.
- De fick precis så många barn som de ville ha.
- De behövde aldrig ta itu med berg av disk eller tvätt, utan deras största problem var onda trollkarlar som de efter nya äventyr lyckades fördriva.
- Om det fanns en vardag så var den aldrig utan en viss mån av sagoglans.
- De behövde aldrig sitta vid datorn och märka att de fasta månadsutgifter plötsligt stigit till skyarna med bilförsäkringar eller studielån som skulle betalas igen.
- Sist och viktigast: deras kärlek svalnade aldrig. Och även om de inte var lika intensivt förälskade hela livet så tog aldrig själviskheten över i deras förhållande, utan de älskade varandra på ett sådant sätt att omtanken om den andre alltid tog överhand i alla situationer.
Jaha. Är det då kört för oss? Ligger sagans kärlek utom räckhåll för oss? Ja när det kommer till svårigheter här i världen är det svårt att välja vilka som ska komma vår väg. Disk, tvätt och studielån kommer alltid att finnas i den riktiga världen. Men känslan, attityden, förälskelsen, kan vi åtminstone få smaka den?
Vad vi kan lära oss av detta tror jag bara är en sak: Vill vi leva i en saga har vi en del att jobba på själva. =) Det sistnämnda är nämligen det som gör att jag tycker så hemskt mycket om min egenförfattade sagoprins. Han är så ärligt omtänksam om sin hustru att jag alltid blir varm när han dyker upp i tanken. Aldrig att han låter sina egen bekvämlighet stå i vägen för hennes välbefinnande.
Jo, jag är optimist. Sagokärlek kan finnas på riktigt. Jag har upplevt det. Dess största fiende är inte trollkarlar utan själviskhet, så vill vi uppleva sagan ska det nog undvikas. Men det där men våra drömmars prinsar då, hur ska de bli sådana? Ja, jobbar vi på vårt och kisar lite lagom så kommer vi upptäcka att många av våra prinsar redan är riktiga pärlor!
Vad vi (kvinnor?) kantänkas läsa in i frasen ”Och så levde de lyckliga alla sina dagar…”
- Alla prövningar de mötte genom åren kom utifrån och övervanns genom att de stod eniga tillsammans. Det fanns ingenting hemskt som splittrade dem, utan allt föste dem bara än närmare varandra.
- Aldrig att de vaknade en morgon och tyckte att de själva eller den andre såg gammal eller trist ut.
- De fick precis så många barn som de ville ha.
- De behövde aldrig ta itu med berg av disk eller tvätt, utan deras största problem var onda trollkarlar som de efter nya äventyr lyckades fördriva.
- Om det fanns en vardag så var den aldrig utan en viss mån av sagoglans.
- De behövde aldrig sitta vid datorn och märka att de fasta månadsutgifter plötsligt stigit till skyarna med bilförsäkringar eller studielån som skulle betalas igen.
- Sist och viktigast: deras kärlek svalnade aldrig. Och även om de inte var lika intensivt förälskade hela livet så tog aldrig själviskheten över i deras förhållande, utan de älskade varandra på ett sådant sätt att omtanken om den andre alltid tog överhand i alla situationer.
Jaha. Är det då kört för oss? Ligger sagans kärlek utom räckhåll för oss? Ja när det kommer till svårigheter här i världen är det svårt att välja vilka som ska komma vår väg. Disk, tvätt och studielån kommer alltid att finnas i den riktiga världen. Men känslan, attityden, förälskelsen, kan vi åtminstone få smaka den?
Vad vi kan lära oss av detta tror jag bara är en sak: Vill vi leva i en saga har vi en del att jobba på själva. =) Det sistnämnda är nämligen det som gör att jag tycker så hemskt mycket om min egenförfattade sagoprins. Han är så ärligt omtänksam om sin hustru att jag alltid blir varm när han dyker upp i tanken. Aldrig att han låter sina egen bekvämlighet stå i vägen för hennes välbefinnande.
Jo, jag är optimist. Sagokärlek kan finnas på riktigt. Jag har upplevt det. Dess största fiende är inte trollkarlar utan själviskhet, så vill vi uppleva sagan ska det nog undvikas. Men det där men våra drömmars prinsar då, hur ska de bli sådana? Ja, jobbar vi på vårt och kisar lite lagom så kommer vi upptäcka att många av våra prinsar redan är riktiga pärlor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar