Idag blev vi bjudna på middag hos min syster. Jag tror hon älskar mig. Hon bjöd nämligen på Yorkshirepudding. Hon vet att jag älskar det. Det är äkta kärlek.
I ganska många år nu har jag varit förälskad i England. Besynnerligt kantyckas, lite mer normalt är det väl ändå att vara kär i Italien, Spanien, Franska rivieran, Thailand eller någon annan exotisk plats. Inte jag, inte denna humanistmorsan. Jag älskar England. En av anlednigarna därtill skulle mycket väl kunna vara att jag aldrig varit i Italien, Spanien, Franska rivieran eller Thailand. Latinlärare som jag är är det troligt att jag bär på en ännu inte utblommad kärlek till Rom. Men kärleken till England, den blomstrar och har gjort det i tio år eller 20, jag vet inte så noga.
De två bästa sakerna med England (eller Storbrittanien, menar jag såklart) är deras känsla för traditioner och deras ljuvliga språk. Om vi tar det senare först: mina öron njuter av två saker - vacker musik och vackrert språk och brittisk engelska faller i denna andra kategori. Det handlar alltså inte om sköna litterära företeelser (även om en vackert skriven bok på engelska är oerhört njutbart) utan det handlar om själva ljuden, själva språket i sig som jag njuter av att lyssna till och tala själv så ofta jag kan. Jag föredrar därför att titta på brittisk TV framför amerikansk veckans alla dagar.
Det förstnämnda då, deras känsla för traditioner, ja det är väl något utmärkande för detta land med sin storslagna historia. Mycken idioti har dess regenter företagit sig under årtusenden, men spåren som denna historia lämnat i landet - och som dess invånare låtit finnas kvar - däri ligger magin. De disiga hedarna med grå stenkyrkor från 1100talet är en syn som varje gång gjuter lycka i mitt hjärta.
Låt mig avsluta här och återkomma på ämnet. Om England finns mycket att säga. Ni har att vänta inlägg om humor, recept på Yorkshirepudding (eller Yorkshire pudding särskrivet på dess eget språk) samt en recension på en film som går på bio just nu. Håll utkik!
I ganska många år nu har jag varit förälskad i England. Besynnerligt kantyckas, lite mer normalt är det väl ändå att vara kär i Italien, Spanien, Franska rivieran, Thailand eller någon annan exotisk plats. Inte jag, inte denna humanistmorsan. Jag älskar England. En av anlednigarna därtill skulle mycket väl kunna vara att jag aldrig varit i Italien, Spanien, Franska rivieran eller Thailand. Latinlärare som jag är är det troligt att jag bär på en ännu inte utblommad kärlek till Rom. Men kärleken till England, den blomstrar och har gjort det i tio år eller 20, jag vet inte så noga.
De två bästa sakerna med England (eller Storbrittanien, menar jag såklart) är deras känsla för traditioner och deras ljuvliga språk. Om vi tar det senare först: mina öron njuter av två saker - vacker musik och vackrert språk och brittisk engelska faller i denna andra kategori. Det handlar alltså inte om sköna litterära företeelser (även om en vackert skriven bok på engelska är oerhört njutbart) utan det handlar om själva ljuden, själva språket i sig som jag njuter av att lyssna till och tala själv så ofta jag kan. Jag föredrar därför att titta på brittisk TV framför amerikansk veckans alla dagar.
Det förstnämnda då, deras känsla för traditioner, ja det är väl något utmärkande för detta land med sin storslagna historia. Mycken idioti har dess regenter företagit sig under årtusenden, men spåren som denna historia lämnat i landet - och som dess invånare låtit finnas kvar - däri ligger magin. De disiga hedarna med grå stenkyrkor från 1100talet är en syn som varje gång gjuter lycka i mitt hjärta.
Låt mig avsluta här och återkomma på ämnet. Om England finns mycket att säga. Ni har att vänta inlägg om humor, recept på Yorkshirepudding (eller Yorkshire pudding särskrivet på dess eget språk) samt en recension på en film som går på bio just nu. Håll utkik!
1 kommentar:
I most certainly will, dear!
Skicka en kommentar