Carl Larssons bok "Ett hem" måste mången gång beskrivits som den första inredningsboken. Föga anade väl Herr Larsson den gången vilken påverkan just hans hem skulle ha på svensk möbeldesign och skandinavisk design för den delen, i många, många år. Nog är Sundborn i mångt och mycket fortfarande en inspirationskälla för inredare.
Jag köpte boken för säkert 10 år sedan på nån bokrea. Köpte den helt för bildernas skull. Käckt (och billigt) sätt tyckte jag att få massor av hans underbara målningar att bläddra mellan. Den inledande texten brydde jag mig inte om. Inte då.
Igårkväll, i jakten på mysig jullovslitteratur, plockade jag fram "Ett hem" ur bokhyllan. Den har åkt fram ganska mycket under hösten när min dotter och jag velat titta mera på Carl Larssons konst efter våra besök på Göteborgs Konstmuseum. Men den här gången skulle jag inte bläddra mellan bilderna - målningarna - utan slutligen sätta mig att läsa det som vår gode Larsson inledningsvis skrivit. Och denna läsupplevelse har så slutligen drivit mig till ett (av er efterlängtat?) blogginlägg.
Jag tror att jag älskar Carl Larsson. Han är störtskön! Far till åtta barn, förälskad i sin konst, sin bygd, sig själv och framförallt sin fru och begåvad med inte bara penselns magi utav även ordens, skriver han om sitt hem, om sitt renoveringsarbete (och låter stundvis som en dåtida Martin Timell), sin älskade familj och sina egna små egenheter med roande självdistans och ett dåtida läsartilltal som både är lagom moraliserande och lagom personligt. Jag läser och Njuter!
Naturligtvis är texten skriven som kommentarer till de påföljande målningarna och efter att ha bläddrat dessa blad så många gånger så betyder nu plötsligt bilderna så mycket mer, när jag har konstnärens egna kommentarer på det hela. Men texten är så mycket Mer än kommentarer! Det är kåserier, precis sådär mysiga som kåserier ska vara. Faktum är att den personligt kåserande stilen han använder skulle passa perfekt i en professionell blogg. Eftersom jag inte är konstvetare kan jag bara ana mig till hur många avhandlingar och B-uppsatser som skrivits om denna bok, men språkvetaren i mig spritter av nyfikenhet om hur många uppsatser som alstrats på institutionen för svenska språket i ämnet. Inte lika många, kantänka. Själv är jag nu sugen på att göra en regelrätt stilanalys av alltsammans för att riktigt få upptäcka hur många stilgrepp han använder sig av för att skapa den gemytliga texten.
Ett smakprov, snälla ni låt mig få lämna er med ett sådant. Jag är av den sorten att läser jag något bra måste jag läsa det högt för alla jag möter. Förlåt mig för detta. Jag är ju som bekant inte bara Humanist, jag är mamma också... och därför är min favoritdel den när han mästerligt på blott en halv sida lyckas fånga känslan i sitt hem - blandningen av konstens drömmar och verkligheten med barnens upptåg, skratt och hyss.
"När du inträder i detta hem är det ibland lyckliga människor du kommer. Något märkvärdigt är det inte, utom själfva stugan.
Den gode Guden har i rikaste mått gifvit mig af jordelifvets bästa gåfvor. Min hustru är säkert en af Hans änglar, men som för min skull är så pass jordisk som behöfs för att hålla ihop ett tarfligt hushåll och se till att bernen äro hela och rena.
Dock, när hon, Karin, i sen skymning kurar i ett hörn, och af henne ej skönjes stort mer än de runda, drömmande ögonen, hvilka stilla, men djupt allvarligt se emot mig, fulla af evig, oföränderlig kärlek, då... då störtar jag på knä, med mitt fula, flintskalliga hufvud i hennes sköte, och jag känner mig sväfva bort med henne... (och här följer en scen ur en sådan dröm, där en ängel ställer en fråga, och här fortsätter jag citatet:)
Karin, som också kan tala med ögonen, skulle just till att svara något som nog skulle ha gladt och smickrat mig att höra, då ett hylande från Jämmerdalen tvärt förde oss åter till förmaket. Det var Kersti, vårt yngsta barn, som, ilsket skrikande, kom inrusande.
Det var något hon ville ha. Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde in ungen i köket 'tills dess att hon blef snäll'. (Sedan brakar ungarna in, en efter en och Lisbeth går och hämtar Kersti från köket.)
Det var nämligen aftonmålsdags. Ingen vågade röra i saken mera - ty Lisbeth är en karakter - och inom fem minuter skiner hela familjen af lycka, frid och samförstånd. Kersti frågar om pappa vill höra en vacker visa, och hon diktade som hon brukar:
Och göken han galer
på ängelen så blå...
Nu kysste jag Karin midt för alla ungarna. Dom får tycka hvad dom vill."
Kan ni se det? Min favoritmening är "Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde ut ungen i köket 'tills det hon blef snäll'". Karin Larsson körde också med time out på sina barn, precis som jag! =) Vilken är din favoritbit?
Jag antar att ni alla är smartare än jag och har läst det här för längesen. Men om inte, plocka fram den ur hyllan och läs nu i mellandagarna, det är bara några sidor. Har du den inte hemma kan du få låna min, eller köpa den på bokrean, den brukar vara med då.
Jag köpte boken för säkert 10 år sedan på nån bokrea. Köpte den helt för bildernas skull. Käckt (och billigt) sätt tyckte jag att få massor av hans underbara målningar att bläddra mellan. Den inledande texten brydde jag mig inte om. Inte då.
Igårkväll, i jakten på mysig jullovslitteratur, plockade jag fram "Ett hem" ur bokhyllan. Den har åkt fram ganska mycket under hösten när min dotter och jag velat titta mera på Carl Larssons konst efter våra besök på Göteborgs Konstmuseum. Men den här gången skulle jag inte bläddra mellan bilderna - målningarna - utan slutligen sätta mig att läsa det som vår gode Larsson inledningsvis skrivit. Och denna läsupplevelse har så slutligen drivit mig till ett (av er efterlängtat?) blogginlägg.
Jag tror att jag älskar Carl Larsson. Han är störtskön! Far till åtta barn, förälskad i sin konst, sin bygd, sig själv och framförallt sin fru och begåvad med inte bara penselns magi utav även ordens, skriver han om sitt hem, om sitt renoveringsarbete (och låter stundvis som en dåtida Martin Timell), sin älskade familj och sina egna små egenheter med roande självdistans och ett dåtida läsartilltal som både är lagom moraliserande och lagom personligt. Jag läser och Njuter!
Naturligtvis är texten skriven som kommentarer till de påföljande målningarna och efter att ha bläddrat dessa blad så många gånger så betyder nu plötsligt bilderna så mycket mer, när jag har konstnärens egna kommentarer på det hela. Men texten är så mycket Mer än kommentarer! Det är kåserier, precis sådär mysiga som kåserier ska vara. Faktum är att den personligt kåserande stilen han använder skulle passa perfekt i en professionell blogg. Eftersom jag inte är konstvetare kan jag bara ana mig till hur många avhandlingar och B-uppsatser som skrivits om denna bok, men språkvetaren i mig spritter av nyfikenhet om hur många uppsatser som alstrats på institutionen för svenska språket i ämnet. Inte lika många, kantänka. Själv är jag nu sugen på att göra en regelrätt stilanalys av alltsammans för att riktigt få upptäcka hur många stilgrepp han använder sig av för att skapa den gemytliga texten.
Ett smakprov, snälla ni låt mig få lämna er med ett sådant. Jag är av den sorten att läser jag något bra måste jag läsa det högt för alla jag möter. Förlåt mig för detta. Jag är ju som bekant inte bara Humanist, jag är mamma också... och därför är min favoritdel den när han mästerligt på blott en halv sida lyckas fånga känslan i sitt hem - blandningen av konstens drömmar och verkligheten med barnens upptåg, skratt och hyss.
"När du inträder i detta hem är det ibland lyckliga människor du kommer. Något märkvärdigt är det inte, utom själfva stugan.
Den gode Guden har i rikaste mått gifvit mig af jordelifvets bästa gåfvor. Min hustru är säkert en af Hans änglar, men som för min skull är så pass jordisk som behöfs för att hålla ihop ett tarfligt hushåll och se till att bernen äro hela och rena.
Dock, när hon, Karin, i sen skymning kurar i ett hörn, och af henne ej skönjes stort mer än de runda, drömmande ögonen, hvilka stilla, men djupt allvarligt se emot mig, fulla af evig, oföränderlig kärlek, då... då störtar jag på knä, med mitt fula, flintskalliga hufvud i hennes sköte, och jag känner mig sväfva bort med henne... (och här följer en scen ur en sådan dröm, där en ängel ställer en fråga, och här fortsätter jag citatet:)
Karin, som också kan tala med ögonen, skulle just till att svara något som nog skulle ha gladt och smickrat mig att höra, då ett hylande från Jämmerdalen tvärt förde oss åter till förmaket. Det var Kersti, vårt yngsta barn, som, ilsket skrikande, kom inrusande.
Det var något hon ville ha. Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde in ungen i köket 'tills dess att hon blef snäll'. (Sedan brakar ungarna in, en efter en och Lisbeth går och hämtar Kersti från köket.)
Det var nämligen aftonmålsdags. Ingen vågade röra i saken mera - ty Lisbeth är en karakter - och inom fem minuter skiner hela familjen af lycka, frid och samförstånd. Kersti frågar om pappa vill höra en vacker visa, och hon diktade som hon brukar:
Och göken han galer
på ängelen så blå...
Nu kysste jag Karin midt för alla ungarna. Dom får tycka hvad dom vill."
Kan ni se det? Min favoritmening är "Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde ut ungen i köket 'tills det hon blef snäll'". Karin Larsson körde också med time out på sina barn, precis som jag! =) Vilken är din favoritbit?
Jag antar att ni alla är smartare än jag och har läst det här för längesen. Men om inte, plocka fram den ur hyllan och läs nu i mellandagarna, det är bara några sidor. Har du den inte hemma kan du få låna min, eller köpa den på bokrean, den brukar vara med då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar