Ett tillägg

Jo, jag tänkte på det igårkväll att filmer och böcker som Ondskan, som är bra på alla sätt och vis men som har ett visst innehåll borde ha en varningsskylt. Alltså våldsamma filmer varnar alltid innan till exempel och nog fanns det våld i Ondskan, men det var ju knappast själva knytnävarna som gjorde filmen magstark. Nä, sådana filmer borde förses med en stor skylt som säger: Varning! Bör ej ses av gravida eller ammande mödrar.

Tycker jag i alla fall.

Två dagar, två filmer

Att olika filmer efterlämnar olika känslor är uppenbart. Nu i helgen fick jag erfara hur man kan gå och lägga sig med vitt skilda känslor två kvällar i rad, på grund av filmvalet för kvällen.

Min man var bortrest i lördags och kom hem nio på kvällen och då hade jag hyrt en film. (Filmen hade jag hyrt, för er som läst tidigare debatt i ämnet här, på nätet. Så smidigt: man väljer sin film, klickar och sekunden senare spelar datorn upp den. Läckert! Ingen behöver åka ut i regnet, ingen behöver lämna tillbaka den. Dessutom är det lagligt.) Filmen jag hyrt hette något så lamt som När ditt hjärta blir varmt, och jag kände att den var bara lagom. Verkade fullständigt förutsägbar och gullig och dessutom utspelade den sig i Italien, vilket alltid är lockande.

Visst var filmen lika förutsägbar som jag trodde - efter tio minuter visste man exakt hur den skulle sluta - men resan till det uppenbara slutet var mycket mer givande än man kunnat tro. När jag gick och lade mig var jag verkligen helt varm i hjärtat och hjärnan gick på högvarv i tankar på vad jag ska sätta tänderna i och skriva, för filmen uppmuntrade minst sagt till att skriva och vara kreativ. Det var i lördags.

Så igår sände TV4 den mång-belönade filmen Ondskan. Jag har inte läst boken och hade inte sett filmen, fastän jag länge velat göra både ock. Jag anser att Guillou är en brilliant författare och har njutit av att läsa hans Arn-böcker och jag till och med klämt en Hamilton, fastän det var i skolans regi såklart. Jag har däremot sett program om filmen där Guillou själv talat om sin uppväxt och kommenterat det ena och det andra och i denna intervju visade han minst sagt upp en helt annan sida av sig själv än den folkligt självgoda han annars så gärna visar upp.

Hur som helst hamnade jag och min man framför den här filmen. Jag var på tok för trött för att vara uppe så sent som man var tvungen till, men samtidigt ville jag ju se klart den.

För att sammanfatta: o tjena vad dåligt jag mådde! Genom hela filmen och efter filmen kände jag att det var en fysik ansträngning att inte börja storgråta. Jag ville sätta mig i soffan och hålla mina två barn i famnen för att aldrig, aldrig, aldrig låta dem gå ut ur vårt hem igen. I alla fall inte utan mitt sällskap. Nä, jag bestämde att min lillkille aldrig skulle få spela i knatteligan (man har ju läst om deras fruktansvärda invningsceremonier) och att de båda skulle gå i en noga vald skola, privat eller kommunal, men helst skulle vi flytta utomlands och ha hemskola. Jag kände mig som en älgko som såg en människa komma i närheten av mina kalvar - jag var redo att anfalla och göra precis vad som krävdes för att skydda dem.

Sen tänkte jag på att filmen faktiskt var baserat på någons liv. Jag tänkte på hur lätt det skulle vara att ta reda på vilka de här onda personerna var i verkligheten - måste gå att ta reda på vilken skola Guillou gick på och vilket år han gick där och vem som var i elevrådet. Och jag undrade om det var samma killar som nu fått fängelse för Skandia-skandalen. Antagligen är det sådant de pysslar med nuförtiden i alla fall.

Så tänkte jag på vilken suverän hämnd Guillou har kokat ihop: hela svenska folket (och de utomlands som gav filmen Oscars-nominering) är emot dessa mobbare och när dessa läser i tidningen och hör debatter och så vet de att det är jag, det var jag som gjorde det. Jag undrade om de kunde leva med sig själva. Jag undrade om någon ringt Guillou i vuxen ålder och bett om ursäkt.

Sen tänkte jag på hur jag inte hade några kompisar som barn och hur högstadiet var för mig, min bror och alla andra som fått höra glåpord eller blivit utfrysta eller slagna. Och jag undrade hur jag kunde skydda barnen från detta. Måste de verkligen gå på högstadiet? Kan de inte skippa det bara?

Så i lördags gick jag och lade mig svävande på moln, med författartankar, drömmar och vackra ord för min sömndruckna blick. Men igår var hjärtat tungt, sömnen lätt och hela min själ värkte av en längtan att beskydda och hålla nära de två små som jag älskar. Men jag vet att jag inte kan skydda barnen från allt. Men min största önskan är att när det onda händer, att de då inte tiger, utan talar med någon. Till exempel med sin mor.

Den nya drogen

Jag är övertygad om att du provat den. Den nya drogen. Få saker är så beroendeframkallande som den. Den går in i systemet via näthinnan och tränger in i den kreativa delen av hjärnan, där fantasier genast dyker upp. Framtidsfantasier om lyckliga, lekande barn och moderiktiga panelgardiner. Drogen som inte bara slått hårt mot generationen av småbarnsföräldrar som jag tillhör, utan mot hela svenska folket, även om jag gissar att unga familjer drabbats extra hårt. Ett är då säkert, när du börjat kan du inte sluta. Drogen heter Hemnet.

På Hemnet kan du se vad det finns för boende i alla områden i hela Sverige, så du kan enkelt välja vilket just du är intresserad av. När du hittat ett intressant objekt finns där en boendekalkyl två musklick bort som talar om för dig på studs om du har råd med boendet eller inte. Och sen finns där bilderna. Det är de som fångar dig, som ger dig tvångshallucinationer om julgranar i vardagsrummet och trehjulingar på altanen. Hallunicationerna som gör att den där boendekalylen känns mindre relevant. Drömmen är det enda som betyder nåt och du måste tillbaka. Du måste ha mer.

Visst befinner jag mig i det stadiet i livet när bekanta runtomkring börjar köpa hus. Man växer ur sin trea, man vill bo i lugnare område, man söker sig till barnvänliga gator och lummiga trädgårdar, till boende med fler rum och mer öppna ytor. Jovisst är det så. Men jag tror verkligen inte att det är på grund av att jag är i det stadiet som jag känner som jag gör: Alla köper hus. Det känns som att hus blivit på modet precis som inreding varit länge. Man ska ha hus. Och har du redan hus ska du piffa till det. Man ska ha helkaklade badrum och läckra kök. Golvvärme och amorteringar. Det är liksom det tillvaron handlar om.

Värst av alla är företaget (nämner inga namn) som säljer köksluckor under slogan "Alla har rätt till ett häftigt kök". Av alla värdelösa reklamer genom tiderna, stör nästan denna mig mest. Jag anser att alla har rätt till mat, demokrati, yttrandefrihet och några saker till. Det är rättigheter som ingen människa borde tas ifrån, även om det hela tiden händer, tragiskt nog. Men att ha ett häftigt kök - inte bara ett kök, utan ett Häftigt dessutom! - ligger väl ändå så långt ner på listan av mänskliga rättigheter som man kan komma.

Och ändå har vi gått på det. Ändå sitter vi där vid datorn och dreglar och drömmer om ett liv med ett häftigt kök. Inget ont om alla som har köpt hus nyligen eller just gjort om köket - jag är först av alla att gratulera!! - men nånting inom mig ber mig att sluta. Försöka säga nej till drogen och inse att just nu är inte rätt tid. Vi har inga pengar och husmarknaden barock - det finns flertalet legitima anledningar att vänta med husköp. Men så sitter jag där i alla fall. Klickar på dessa adresser och ser sovrum, gräsmattor och gungor rulla upp för min syn, och när jag kommer till ett fotografi på en tvättmaskin känner jag en tår tränga fram i ögat. Tänk att ha tvättmaskin! Att kunna slänga in en body full med spy i maskinen och köra den precis NÄR jag VILL. Så enkelt. Så enkelt, men ändå så långt borta. Ouppnåeligt.

Jag hoppas att era drömmar om hus går i uppfyllelse. Och till er som redan lever i drömmen - njut! Själv ska jag dock försöka lägga band på mig, för jag har det så välsignat bra att jag inte borde behöva vända mig till detta onskefullt beroendeframkallande för att få visioner om hur härligt livet kunde vara, för livet är faktiskt helt underbart precis som det är. Jag trivs i mitt hem och jag trivs till tusen i området där jag bor, med närhet till allt jag någonsin kommer behöva. Men en tvättmaskin i badrummet och kanske en diskmaskin i köket, det vore nåt det. Och kanske på köpet terrakottafärgat kakel och stilrena köksluckor. Och kanske... kanske...