Förra veckan blev jag förälskad i en jacka. Inte vilken jacka som helst - en riktig kappa. Jag har aldrig ägt en kappa. Mina jackor har genom tiden platsat på en plats och en plats endast: på lekplatsen. En gång hade jag en billig skepparkavaj och den tyckte jag om, men det var så långt före jag flyttade hemmifrån att det knappt räknas. I livet som jag nu känner det har jag aldrig ägt en riktig kappa som kostade pengar att köpa. En sån där kappa som ger folk självkänsla på köpet. En sån som luktar skinn och som vinden aldrig någonsin kan ta sig igenom hur hårt det än blåser här på västkusten. En sån kappa var det alltså.
Jag försökte få den ur huvudet. Är jag måhända gjord av pengar? Men argumenten för den var så talande: det är så besvärligt att aldrig ha nåt snyggt att ha utanpå festkläder mer än de där eviga lekplats-jackorna köpta för 179 kronor - inte för att jag förringar lekplatsjackor, de är väldigt bra på att hålla regnet borta från kroppen. Men har man på sig kjol och vem vet kanske till och med finstövlar, då kan man inte ha på sig en lekplats-jacka utanpå. Det går inte.
Så i lördags var familjen och shoppade. Hösten är här och maken behövde jeans, skor och så vidare. Så tog vi en tur förbi butiken med min kappa - och det ska tilläggas att jag ännu inte hade provat den, för det går ju inte när man inte ska få den.
Jag provade den. Förälskelsen växte. Jag skred bort mot maken och barnen och upprepade om och om igen "Det går inte, den är alldeles för dyr, det går inte!" Maken såg på mig och frågade om den kostade mer än så och så. Det gjorde den inte. "Det var väl inte dyrt heller!" sa han. Och då gick det upp för mig: maken tyckte att jag var Snygg!
Gissa vad som hänger i min hall? Min kappa. På en galge. Jag har aldrig använt galge. Lekplats-jackor hänger så bra på krok. När jag går ut tar jag på mig den och jag transformeras till den kvinna som jag innerst inne alltid varit (och nu syns det plötsligt även ytterst ute). Den luktar läder, den värmer och den gör så att självkänslan stiger i höjden. Talangfull kappa, inte sant? Nu har jag till och med på mig den på lekplatsen. En ny era har inletts. Nu är det inte bara HumanistMorsan ute på gatorna, utan HumanistMorsan i Kappan.
Jag försökte få den ur huvudet. Är jag måhända gjord av pengar? Men argumenten för den var så talande: det är så besvärligt att aldrig ha nåt snyggt att ha utanpå festkläder mer än de där eviga lekplats-jackorna köpta för 179 kronor - inte för att jag förringar lekplatsjackor, de är väldigt bra på att hålla regnet borta från kroppen. Men har man på sig kjol och vem vet kanske till och med finstövlar, då kan man inte ha på sig en lekplats-jacka utanpå. Det går inte.
Så i lördags var familjen och shoppade. Hösten är här och maken behövde jeans, skor och så vidare. Så tog vi en tur förbi butiken med min kappa - och det ska tilläggas att jag ännu inte hade provat den, för det går ju inte när man inte ska få den.
Jag provade den. Förälskelsen växte. Jag skred bort mot maken och barnen och upprepade om och om igen "Det går inte, den är alldeles för dyr, det går inte!" Maken såg på mig och frågade om den kostade mer än så och så. Det gjorde den inte. "Det var väl inte dyrt heller!" sa han. Och då gick det upp för mig: maken tyckte att jag var Snygg!
Gissa vad som hänger i min hall? Min kappa. På en galge. Jag har aldrig använt galge. Lekplats-jackor hänger så bra på krok. När jag går ut tar jag på mig den och jag transformeras till den kvinna som jag innerst inne alltid varit (och nu syns det plötsligt även ytterst ute). Den luktar läder, den värmer och den gör så att självkänslan stiger i höjden. Talangfull kappa, inte sant? Nu har jag till och med på mig den på lekplatsen. En ny era har inletts. Nu är det inte bara HumanistMorsan ute på gatorna, utan HumanistMorsan i Kappan.
3 kommentarer:
Blir lite rörd, faktiskt.
kram
vill se foto!!! :)
villeosagamamman: åh, tack =)
theresa: haha, tja foton på mig postar jag inte här (såna fall får du hålla utkik på barnens blogg) men kanske ett foto på bara kappan... vi får se =)
Skicka en kommentar