Svea rikes vagga?

I den trevliga bloggen Ett hem utan böcker (är som en kropp utan själ) publicerades förra veckan på nationaldagen ett inlägg om vilka böcker som ger en bra bild utav Sverige. (Läs inlägg här.) I kommentarerna till detta inlägg blev det sedan en diskussion om varför man lagt vår nationaldag just den 6 juni. Läsarna kom med sina olika svar, där jag själv gjorde ett tillägg i diskussionen ur en språkhistorisk synpunkt, men bloggens värdinna invände fortfarande till våra argument och ställde frågan: varför fira just Gustav Vasa? Sveriges historia, menade hon på, börjar ju långt före Gustav Vasa.

Sant. Så låt mig då ställa frågan vidare till er, om vi inte ska fira Gustav Vasas kröning utan något som ligger tidigare i svensk historia, vad skulle det vara? Om vi hade ett datum för Olof Skötkonungs kröning, skulle det vara det lämpligaste alternativet? Vår förste kristne kung? Fast det är bara det att han var kristen som utmärker honom, hans far Erik Segersäll (med det vackra namnet) skulle likagärna kunna vara vår landsfader eller Björn vid Högen som var kung på 800talet. Men kanske var det så att Sverige på den tiden fortfarande var för splittrat för att de gamla kungarna ska gillas, då när "barbarerna" i Norrland liksom inte var inkluderade i gemenskapen? Ska vi kanske istället fira dagen när Birger Jarl grundade Stockholm och göra det till inte bara Stockholms dag, utan hela Sveriges? Var Birger Jarl först med att ena oss, svear och götar och allt vad vi heter? Fast på hans tid vet jag inte hur det var med Skåne. Känns ju trist att fira en dag då Skåne inte var med i Sverige.

Hursomhelst var det en rolig tanke tyckte jag. Epoker seglade förbi i huvudet på mig när jag försökte hitta den Sannaste dagen att fira att Sverige blev Sverige. Magnus Ladulås var förstås en bra kille, med sina lagar om kvinnofrid och hemfrid. Och sen får vi inte glömma den Erikska ätten som figurerar i Guillous böcker om Arn, med profiler som Erik den Helige och Erik den läspe och halte. Haha! Tänk att säga: idag firar vi Sverige i åminnelse av vår sedan nästan tusen år hädangågne landsfader Erik den läspe och halte!

Oavsett så tilltalar den tanken mig, att ta en kung/händelse som ligger löjligt långt bak i tiden. Bara för att retas med alla andra länder. "Jasså, ni firar 17 maj för nåt som hände på nittonhundratalet? Jojo, man tackar!" Och likadant kan vi skratta åt Frankrike och Usa åt sina sentida revolutioner. "Vi i Sverige firar minsann nationaldag i hågkomst av Anund Uppsala som levde på 800talet!" Fast Anund låter inget snyggt. Då förespråkar jag nog Erik Segersäll hellre.

Jag hoppas i alla fall att ni alla firade Sverige ordentligt i fredags. För nog finns det anledningar att fira (både historiskt och nutida) så det slår härliga till!

Svenska flaggans dag!

När jag fortfarande pluggade (innan jag blev HumanistMorsan, då när jag bara var Humanist) skrev jag en kolumn som aldrig blev tryckt. Detta var sista året innan 6 juni blev röd dag och texten uttrycker mina känslor precis som jag fortfarande känner, så jag vill dela den med er.

Vi ska hem till mina föräldrar strax och grilla och ha trevligt. Jag sa till mamma att den enda förberedelse du behöver göra är att hänga ut fasadflaggan. Nu ska här firas! Nä, hörrni, nu måste jag återgå till att lära barnen Du gamla, du fria. Ha en härlig nationaldag!

/ HumanistMorsan

6 juni

Förra året bjöd jag hem lite folk den sjätte juni. Vi käkade köttbullar, potatismos och lingonsylt. Vi hängde ut en fasadflagga på ytterväggen och vi åt den blågula efterrätten blåbärspaj med vaniljvisp. Trevligt värre.

I år då? I år skriver jag tenta den sjätte juni. I norska till råga på allt. Och på kvällen ska jag iväg på min syrras studentfest och där kommer det vimla av svenska symboler: blågula band, blågula serpentiner, blågula ballonger och svenska flaggor i tårtan. För på studenten är det fullt legitimt att pynta med våra svenska färger, liksom på fotbollsmatcher. Att det råkar vara Sveriges nationaldag verkar inte bekomma någon.

För i Sverige är vår oskyldigt blågula flagga så ofta en symbol för något fult. För främlingsfientlighet och hat. En vi-är-vi-och-du-får-inte-vara-med-oss-symbol. Varför det blivit så vet jag inte, men att det är beklagligt är jag förvissad om.

För saken är den att jag älskar Sverige. Äng och skog, sjö och skärgård. Fjäll och slätter, älgar och dalahästar. Midsommar och matjessill och svenska jordgubbar och svensk färskpotatis. Och när du läser detta är jag säker på att du känner likadant. För annars hade du väl inte bott kvar. Nej, vi bor i Sverige för att vi trivs bra här. Vi älskar Sverige, men vi säger det inte. Kan det vara så svårt? Jag älskar dig. Din sol, din himmel, dina ängder gröna. Det var väl inte så kinkigt?

Men då är det några pubertetsungar som fått för sig att allas vår flagga och allas vår nationalsång är deras sätt att visa sitt förtryckta hat mot människor som de inte ens känner. Människor som de inte alls vet vilka de är, men tydligen inte heller vill lära känna. Snorungar som inte hade min historielärare på högstadiet.

Han var en sån där lärare som pratar och pratar på lektionerna och man glömmer aldrig vad han sagt. Han visade oss ett tjugotal dokumentärer om Andra världskriget och Förintelsen och bilderna jag såg då glömmer jag inte heller. Och jag har därför mycket svårt med folk som sysslar med rashat. Jag kan inte förstå folk som behandlar andra som fä. Jag blir arg på dem. Görarg. Och inte nog med att dessa träskallar gör livet surt för de som inte råkar vara födda i Sverige, nu har de tagit ifrån oss det som hör ihop med vårt land.

För jag menar att vi ska fira Sveriges Nationaldag. Gilla kungen, gilla inte kungen. Gilla statsministern, gilla inte statsminister. Jag bryr mig inte. Var född i Sverige, var född någon annanstans. Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig om vår nationaldag.

Då tycker jag att vi ska fira. Du och jag, vem du än är. Fira, fira, fira. Varför? För att vi trivs i vårt land. För att vi älskar naturen här och njuter av ljusa kvällar om våren. För att vi faktiskt har fred just här, just nu och det kan vi väl få vara tacksamma för? Vi har faktiskt inte krigat i Sverige sen 1718. Sverige tronar nämligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Och jag vet att det är och förblir vad det var. Därför vill jag kalasa.

Och det tycker jag att du också ska göra idag. Fira att du trivs i Sverige, oavsett hur länge du varit här. Fira med pasta, tzatziki, humus, köttbullar eller pizza. Åk till McDonalds om du så vill. Men fira och fira idag. För idag är vår dag, alla vi som bor i detta avlånga land.

För jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Fotboll

Min son fyller 2 år snart. Galet. Jag startade den här bloggen när han låg i magen och satt och knapprade här på datorn mitt i natten genom värkarna och undrade om han någonsin planerade att komma ut.

Han älskar bollar, min son J. Han föddes under fotbolls-VM för två år sedan (eller, han hade gjort det om han hade kommit när han skulle, vilket han ju inte gjorde) och jag och maken diskuterade då om han kanske skulle få heta Henke Zlatan i andranamn. Vi valde inte det, men när vi ser honom nu så tänker vi att kanske hade det inte varit så dumt.

Sen han lärde sig sitta, när han var fem sex månader, har han varit förälskad i bollar. Han kan sysselsätta sig med dem hela dagarna. Nu, som en glad 2åring, springer han efter dem och är riktigt duktig på att sparka dem, träffa dem, fånga dem... Men när han inte trixar så samlar han bollarna på hög. Han har ett gäng, fem stycken kanske i mycket varierande storlekar för alla behov, och han gillar att sitta och hålla dem allihop i famnen. Som en skatt. Så sitter han där och ler sitt solskensleende och är så lycklig som en 2årig pojke kan vara.

Ibland lägger han alla bollarna i mitt knä, eller pappas. Han säger ju inte ett ord den här killen (utom mamma, pappa, boll, hurra och oboj, de viktiga orden i livet) men han tittar på oss, hämtar alla bollarna och lägger dem i vårt knä, pekar och säger det oslagbart träffsäkra ordet: Öh! Det betyder: vakta bollarna med ditt liv. Vem vet, annars kanske min storasyster tar en!

Ibland så kanske jag eller pappa inte vill sitta med bollarna i knät. Vi kanske har nåt annat åtagande. Eller också så kankse vi helt enkelt känner för att lattja med bollarna. Jag kanske lyfter en boll och kastar iväg den och säger: kolla, bollen! Spring och hämta! Eller fånga! Eller nåt annat lämpligt. Men ni förstår att så får man inte göra.

Då tittar lillkillen på mig med sina stora, bruna ögon, pekar på bollen och sätter igång fontänen. Han storgråter. Han kan inte förstå hur jag kan vara så hjärtlös att jag kastar iväg hans boll genom rummet! Han gav mig ett förtroende. Och jag svek det. Han gråter och gråter, han samlar sig trots den darrande läppen, springer för att återfinna den förlorade, älskade bollen, och kommer tillbaka med tårar i ögonen. Så tittar han uppfordrande på mig, lägger tveksamt tillbak bollen och säger: Öh! Boj! (=boll) och menar: Mamma, du gör inte om det. Du får en chans till. Sumpa den inte.

Min man är övertygad om att vår son kommer bli fotbollsproffs. Vi får väl se.