Solskensstunder

Det är så gott med solskensstunder. Får man en om dan, oftast är de ju fler, men får man bara en, så räcker det så långt.

Jag har liksom aldrig trott på det här med kvalitetstid. Det är så mycket man missar då. Kör man på kvantitetstid istället - och kvantitet finns det gott om när man går hemma - så får man vara där hela tiden. För varje litet utbrott, varje konflikt, varje blöja, varje lunch och mellanmål - och alla solskensstunder. För solskensstunderna kommer lite som de vill, man kanske inte alltid kan ana det på situationen att nu är det snart dags, och enda sättet att få vara med om alla är att liksom köpa hela paktetet. Allt från godisskriken i affären till varje litet "tack för maten mamma."

Hade en sån där alldeles, alldeles särskild solskensstund häromdan. Jag satt i soffan och läste i morgonrocken, lilltjejen satt i famnen och såg på morgonbolibompa (ja, min dotter ser på teve) och så säger hon en två-tre gånger "mysigt, mysigt." Ja, det är mysigt sa jag. Så sträcker hon upp ansiktet så där som hon gör när hon vill att jag ska täcka det med pussar, och säger "Älkar mamma. Älkar mamma." Varpå jag naturligtvis svarar med samma ord, att jag älskar ju henne med, och det säger jag jämt. Då gossar hon in ansiktet i mitt och säger det igen: Älkar mamma.

Finns det nåt i världen som är större än det? Jag betvivlar det starkt. Ett litet barns trygghet och kärlek till sin mor. Hjärtat stannar av och smälter lika snabbt som en plastbunke med pannkakssmet på spisen när man råkat sätta på fel platta. Och plötsligt så kan man inte komma ihåg hur irriterad man var häromdan när samma unge endast ville leka med alla andras leksaker på öppna förskolan och konstant ryckte grejerna ur deras små, försvarslösa händer, och man minns inte hur man ville skriva till ICA och klaga på att de har tablettaskar i kassan som varje gång gör betalandet till en uppvisning av änglalikt tålamod. Istället fylls själen av frid och tacksamhet att man fått lov att vara mamma till just sin tjej.

Små änglar

Änglar, det är snälla små varelser. Ni kanske inte upplever att ni råkar ut för sådana så ofta, men det tror jag ni gör. Idag kom de hem till mig i form av tjejkompisarna.

Ni förstår, idag kom tjejkompisarna hem till mig med massa mat. Massa mat! En jättekatrull med sån mat och en jättegryta med sån mat. Till mig! Att äta och frysa in och ha för framtida bruk. Det händer ju att man är lite mör här och var efter en förlossning och med en tjej som vill leka hela dagarna och en bäbis som vill amma hela nätterna, kan det vara finfint med färdiglagad mat. Så TACK tjejer!!

Det där med tvåbarnsmamma

Jaha, så var man bloggare. Känns fint. Man är lite lagom modern så där. Men jag får be om ursäkt för ni förstår, jag har startat min blogg med en liten, liten lögn.

Jag är inte tvåbarnsmamma. Inte riktigt än. Jag har en tjej på 2 ½ som jag inte på nåt sätt fantiserat ihop, det lovar jag. När hon kommer in i sovrummet och säger "hej mamma!" och hoppar på min mage om mornarna så känns hon hur verklig som helst. Precis som blöjorna hon fortfarande har, och en mängd andra saker. Så nog är hon verklig. Men det där med två barn skulle man kunna säga är starkt kopplat till just den mage tidigare nämnda barn hoppar på.

Beräknad förlossning som det så fint heter är 6 juli 2006. Det är liksom en vecka kvar. Så jag kände när jag nu är i startgroparna här att det kanske kunde vara okej att jag redan nu skriver att jag är tvåbarnsmamma. Jag menar, ge det en vecka så har ungen kommit ut. Och vips, så var man tvåbarns-mor.

Och att ungen kommer ut snart, det märker jag tydligt. Nog för att jag ständigt får höra att jag är så nätt, så nätt och inte ska väl du ha snart - trots att jag gått upp närmare 20 kilo - men jag kan ändå lova att det påtagligt både syns och känns att nästa unge inte heller är ett hopkop av min ack så livliga fantasi.

För att inte tråka ut er det första jag gör med en detaljerad mvc-rapport där jag erbjuder er hela långa listan på smärtsamma biverkningar denna graviditet har haft, skulle jag kunna sammanfatta det hela med att jag har rätt fett med värkar. Lätta sammandragningar är vardagsmat, jag pratar om allt från såna där värkar när man liksom vill sitta still och andas lite lugnt till såna där som gör att man undrar varför man inte har lustgas hemma i skafferiet. Så jag tror nog att det inte dröjer mycket länge till. I alla fall är det mitt hopp.

Så länge kan ni väl kliva på och göra er hemmastadda. Inlägg som detta kommer det komma fler av, med små trevliga tankar och händelser som relaterar till livet med barn, lekplatser och hembakat bröd. Men då och då kan ni räkna med nåt djupare, nåt poetiskt, nåt kulturellt som jag kommit över. Kankse rent av en liten trevlig faktaessä om Gustav Vasa eller varför inte språkens uppkomst. Jag finner det nämligen lite svårt att leva utan sånt. Hoppas ni tycker det låter bra.

Ni är så välkomna och jag hoppas ni ska trivas.