Ojoj. Jag är helt till mig. Vi var nyss ute med dubbelvagnen och min flicka lekte med pappa medan jag och lillebror satt i skuggan. Allt tycktes normalt och fint och jag njöt av sommareftermiddagens sköna luft och min dotters skratt. Satt och tänkte på det ena och det andra när jag får en liten idé som plötsligt förvandlas till en hel vision av framtiden.
Tänk dig ett långt, långt papper som sitter horisontalt på väggen. En datalista eller vad som helst, men långt är det. På pappret har jag ritat en tidslinje som sträcker sig från nutid och kanske 3-4000 år tillbaka. Tidslinjen hänger i ett rum, ett allrum, där det också finns en dator och bokhyllor med böcker och ett ganska stort runt bord. I detta rum samlas jag och mina barn i framtiden när de kommit hem från skolan och vi ätit mellanmål allihop. Runt bordet gör de sina läxor tillsammans och jag finns där hos dem. Att lyssna och att hjälpa.
Tänk att vi kommer att prata om någon, säg Karl XII till exempel. Jag kan lätt resa mig och peka på tidslinjen att här, här levde Karl XII. Här är vi nu, här föddes mormor och morfar (som barnen säkert tycker är jättegamla) och långt härborta levde Karl XII. Långt hääääääääääääääär borta levde Caesar och här föddes Jesus. Jag tänker mig att denna tidslinje hänger i detta allrum i många, många år, hela barnens uppväxt, och varje gång de läser om någon i skolan, ser något på TV eller undrar om något så kan vi gå och titta på tidslinjen och placera personen eller händelsen på dess rätta plats. Vet mamma inte var den platsen är kan vi lätt slå upp det på datorn tillsammans.
Resultatet av denna hemmagjorda plansch gör mig svindlande glad. Dess effekt består barnens liv ut: en helheltsbild av världens historia. Insikt i större sammanhang. Detta är något jag märkt att väldigt, väldigt få människor i Sverige får i svensk skola. Har man en helheltsbild - betyder inte att man besitter en massa onödiga datum, utan att man har ett sammanhang mellan olika epoker och händelser - så har man införskaffat den själv med tiden. Men inte i skolan.
Jag minns hur vi läste konsthistoria i bilden, musikhistoria i musiken, litteraturhistoria i svenskan och historia på SOn, och det fanns inte en kotte i min klass som visste vilken kung som regerade när Dan Andersson skrev sina dikter. Eller vilka konstnärer som var verksamma i Europa när Mozart skrev sina symfonier. Visa mig nån som just muckat från högstadiet som fattat att Elisabeth I var samtida med Gustav Vasas söner. Varför skulle man veta det - först läser man Sveriges historia och det övriga Europas historia blir känd vid ett helt annat tillfälle.
Nu vet jag att en del hänt i svensk skola sen jag gick i grundskolan, men som mamma kan jag inte överlämna mina barns utbildning helt i dess händer. Framförallt inte eftersom jag själv är pedagogiskt skolad och besitter ett brinnande intresse för det humaniora. Och eftersom hemskola är olagligt i Sverige blev visionen av mitt allrum en frisk fläkt för min fantasi där drömmar om att delta i mina barns utbildning fick enormt spelrum. Varför låta barnen sitta på sina rum vid sina ensliga skrivbord och göra sina läxor själva, när man kan inreda ett kunskapens rum, med barnens egen dator och ett bord med plats för alla och en lärare som inte får betalt att lära barnen allt om världen, utan som gör det av kärlek och intresse? En mamma som får vara där för dem och påelda deras törst att lära och veta och hjälpa till att finna svar. Ett rum för lärande i hemmet. En humanistmorsas rum.
Tänk dig ett långt, långt papper som sitter horisontalt på väggen. En datalista eller vad som helst, men långt är det. På pappret har jag ritat en tidslinje som sträcker sig från nutid och kanske 3-4000 år tillbaka. Tidslinjen hänger i ett rum, ett allrum, där det också finns en dator och bokhyllor med böcker och ett ganska stort runt bord. I detta rum samlas jag och mina barn i framtiden när de kommit hem från skolan och vi ätit mellanmål allihop. Runt bordet gör de sina läxor tillsammans och jag finns där hos dem. Att lyssna och att hjälpa.
Tänk att vi kommer att prata om någon, säg Karl XII till exempel. Jag kan lätt resa mig och peka på tidslinjen att här, här levde Karl XII. Här är vi nu, här föddes mormor och morfar (som barnen säkert tycker är jättegamla) och långt härborta levde Karl XII. Långt hääääääääääääääär borta levde Caesar och här föddes Jesus. Jag tänker mig att denna tidslinje hänger i detta allrum i många, många år, hela barnens uppväxt, och varje gång de läser om någon i skolan, ser något på TV eller undrar om något så kan vi gå och titta på tidslinjen och placera personen eller händelsen på dess rätta plats. Vet mamma inte var den platsen är kan vi lätt slå upp det på datorn tillsammans.
Resultatet av denna hemmagjorda plansch gör mig svindlande glad. Dess effekt består barnens liv ut: en helheltsbild av världens historia. Insikt i större sammanhang. Detta är något jag märkt att väldigt, väldigt få människor i Sverige får i svensk skola. Har man en helheltsbild - betyder inte att man besitter en massa onödiga datum, utan att man har ett sammanhang mellan olika epoker och händelser - så har man införskaffat den själv med tiden. Men inte i skolan.
Jag minns hur vi läste konsthistoria i bilden, musikhistoria i musiken, litteraturhistoria i svenskan och historia på SOn, och det fanns inte en kotte i min klass som visste vilken kung som regerade när Dan Andersson skrev sina dikter. Eller vilka konstnärer som var verksamma i Europa när Mozart skrev sina symfonier. Visa mig nån som just muckat från högstadiet som fattat att Elisabeth I var samtida med Gustav Vasas söner. Varför skulle man veta det - först läser man Sveriges historia och det övriga Europas historia blir känd vid ett helt annat tillfälle.
Nu vet jag att en del hänt i svensk skola sen jag gick i grundskolan, men som mamma kan jag inte överlämna mina barns utbildning helt i dess händer. Framförallt inte eftersom jag själv är pedagogiskt skolad och besitter ett brinnande intresse för det humaniora. Och eftersom hemskola är olagligt i Sverige blev visionen av mitt allrum en frisk fläkt för min fantasi där drömmar om att delta i mina barns utbildning fick enormt spelrum. Varför låta barnen sitta på sina rum vid sina ensliga skrivbord och göra sina läxor själva, när man kan inreda ett kunskapens rum, med barnens egen dator och ett bord med plats för alla och en lärare som inte får betalt att lära barnen allt om världen, utan som gör det av kärlek och intresse? En mamma som får vara där för dem och påelda deras törst att lära och veta och hjälpa till att finna svar. Ett rum för lärande i hemmet. En humanistmorsas rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar