Folk runt mig har ofta hört mig säga att jag är mycket tacksam att jag var barn på 80talet så att jag inte kan hållas ansvarig för vad jag hade på mig. Jag behöver inte stå till svars för att jag som femåring trodde att ceris var min favoritfärg och sidtofs det snyggaste som fanns. Igårkväll fick jag uppleva en bunte människor som dock Kan hållas till svars för sina kläder, och det var en sorglig samling folk.
Minnenas television sände Melodifestivalen 1984 och eftersom jag råkar vara bekant med de som vann det året, tyckte jag att det skulle vara lite kul att se. Var ju ett tag sedan sist om man säger, och jag betvivlar att jag såg det då. Tror inte mina föräldrar lät mig vara uppe.
Det var roligt att se vinnarna som de såg ut för 22 år sedan. Smalare och med mer hår. Vi skrattade gott, min man och jag. Men resten var nästan plågsamt. Förutom vinnarlåten var samtliga bidrag riktigt, riktigt urusla, om ni ursäktar att jag säger det. Jag klarade inte av att se det rakt igenom utan bytte kanal fram och tillbaka.
Vad var det för fel på folks omdöme för 22 år sedan? Där stod vuxna människor och sjöng sånger som om det INTE var Galenskaparnas parodi på Melodifestivalen, utan som om de helt SERIÖST tyckte att låtarna de sjöng var BRA! De stod där, naiva och sorglösa som små barn och trodde att en låt som heter "Sankta Cecilia" var århundradets hit. Förstod de verkligen inte att man inte beter sig sådär på rikstäckande television?
Sen har vi programledaren. Kära vänner. Var ska man börja? Han var det lilla körsbäret uppepå denna pinsamma gräddbakelse av oorgnaiserad, mysfamiljär amatör-underhållning. Här hade vi en värd som serverade det ena lama skämtet efter det andra och utan framgång hittade på spontant allteftersom kvällen gick vilka som skulle få komma upp på scen och vad han skulle säga till dom. För att inte tala om hans meningslösa intervjuer av jurryn. Trodde jag skulle ramla ur soffan när han på slutet fick publiken att hurra för vinnarna med deras efternamn.
Nej, tack och lov att man var barn på 80talet och kan känna sig fri från allt ansvar för denna oproffesionella smörja. Fri från mintgröna kavajer med uppkavlade ärmar, fri från pinsamt meningslösa låtar, fri från frisyrer som mest liknar en golvmopp.
Men Diggilo-diggilej var lika dansvänlig nu som då.
Minnenas television sände Melodifestivalen 1984 och eftersom jag råkar vara bekant med de som vann det året, tyckte jag att det skulle vara lite kul att se. Var ju ett tag sedan sist om man säger, och jag betvivlar att jag såg det då. Tror inte mina föräldrar lät mig vara uppe.
Det var roligt att se vinnarna som de såg ut för 22 år sedan. Smalare och med mer hår. Vi skrattade gott, min man och jag. Men resten var nästan plågsamt. Förutom vinnarlåten var samtliga bidrag riktigt, riktigt urusla, om ni ursäktar att jag säger det. Jag klarade inte av att se det rakt igenom utan bytte kanal fram och tillbaka.
Vad var det för fel på folks omdöme för 22 år sedan? Där stod vuxna människor och sjöng sånger som om det INTE var Galenskaparnas parodi på Melodifestivalen, utan som om de helt SERIÖST tyckte att låtarna de sjöng var BRA! De stod där, naiva och sorglösa som små barn och trodde att en låt som heter "Sankta Cecilia" var århundradets hit. Förstod de verkligen inte att man inte beter sig sådär på rikstäckande television?
Sen har vi programledaren. Kära vänner. Var ska man börja? Han var det lilla körsbäret uppepå denna pinsamma gräddbakelse av oorgnaiserad, mysfamiljär amatör-underhållning. Här hade vi en värd som serverade det ena lama skämtet efter det andra och utan framgång hittade på spontant allteftersom kvällen gick vilka som skulle få komma upp på scen och vad han skulle säga till dom. För att inte tala om hans meningslösa intervjuer av jurryn. Trodde jag skulle ramla ur soffan när han på slutet fick publiken att hurra för vinnarna med deras efternamn.
Nej, tack och lov att man var barn på 80talet och kan känna sig fri från allt ansvar för denna oproffesionella smörja. Fri från mintgröna kavajer med uppkavlade ärmar, fri från pinsamt meningslösa låtar, fri från frisyrer som mest liknar en golvmopp.
Men Diggilo-diggilej var lika dansvänlig nu som då.
2 kommentarer:
Jag säger bara...great minds think alike
Hahaha! Jag läste på din blogg - nice! Great minds Do think alike. Men trots att du var äldre Dorran, så var du för ung för att förstå hur fult det var. Worry not, ditt samvete är rent. =)
Skicka en kommentar