Jag insåg just något. Låt mig börja med en liten kort historia.
När jag slutade sexan skrev mina mellanstadiefröknar små verser till alla i klassen. De läste upp verserna och sen skulle alla gissa vem det var. Min vers gick så här:
En sångfågel är hon den här lilla damen
och visst har hon diktat vår sång till examen
hon spelar teater, hon spelar fiol,
får hon skriva uppsats, hon blir som en sol!
Jag har alltid tyckt att versen fångade mitt tolvåriga väsen alldeles ypperligt väl. Och klasskompisarna hade inga som helst problem med att komma på vem det var.
Så idag när jag funderade på några framtida inlägg (nu när jag har nystartat får jag ju tänka framåt!) kom den här lilla versen upp i huvudet. Kugghjulen började snurra i Humanistmorsans huvud.
Beskriver inte den här versen mig, väldigt bra som jag är just nu? Okej, jag spelar inte fiol, och det står ingenting om min förkärlek till Rom eller språkhistoria (koncept jag aldrig hört talas om när jag var tolv), men nog stämmer den. Den stämde kanske inte för några år sedan, men nu stämmer den. Igen. Eftersom jag går runt och tror att jag "hittat mig själv".
Så, insikten: När vi slutligen vågar kalla oss själva för vuxna och säger att vi hittat oss själva, menar vi då egentligen inte att vi landat i oss själva? Att vi inte längre skäms över att vara den som vi varit precis hela tiden. Mina talangar och intressen har inte skiftat så mycket genom åren, de har mest utvecklats och konkretiserats, men det var väl ett decenium där när jag ändå gick runt och försökte dölja vem jag var för att behaga andra, eller undrade om jag egentligen var någon helt annan.
Jag ber om ursäkt ifall detta blev lite för existensiellt för er, men jag tyckte ändå att det var lite klokt. När vi vuxit upp så har vi modet att vara den som vi egentligen varit precis hela tiden. Och då kan vi satsa på det vi är bra på!
När jag slutade sexan skrev mina mellanstadiefröknar små verser till alla i klassen. De läste upp verserna och sen skulle alla gissa vem det var. Min vers gick så här:
En sångfågel är hon den här lilla damen
och visst har hon diktat vår sång till examen
hon spelar teater, hon spelar fiol,
får hon skriva uppsats, hon blir som en sol!
Jag har alltid tyckt att versen fångade mitt tolvåriga väsen alldeles ypperligt väl. Och klasskompisarna hade inga som helst problem med att komma på vem det var.
Så idag när jag funderade på några framtida inlägg (nu när jag har nystartat får jag ju tänka framåt!) kom den här lilla versen upp i huvudet. Kugghjulen började snurra i Humanistmorsans huvud.
Beskriver inte den här versen mig, väldigt bra som jag är just nu? Okej, jag spelar inte fiol, och det står ingenting om min förkärlek till Rom eller språkhistoria (koncept jag aldrig hört talas om när jag var tolv), men nog stämmer den. Den stämde kanske inte för några år sedan, men nu stämmer den. Igen. Eftersom jag går runt och tror att jag "hittat mig själv".
Så, insikten: När vi slutligen vågar kalla oss själva för vuxna och säger att vi hittat oss själva, menar vi då egentligen inte att vi landat i oss själva? Att vi inte längre skäms över att vara den som vi varit precis hela tiden. Mina talangar och intressen har inte skiftat så mycket genom åren, de har mest utvecklats och konkretiserats, men det var väl ett decenium där när jag ändå gick runt och försökte dölja vem jag var för att behaga andra, eller undrade om jag egentligen var någon helt annan.
Jag ber om ursäkt ifall detta blev lite för existensiellt för er, men jag tyckte ändå att det var lite klokt. När vi vuxit upp så har vi modet att vara den som vi egentligen varit precis hela tiden. Och då kan vi satsa på det vi är bra på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar