Min son fyller 2 år snart. Galet. Jag startade den här bloggen när han låg i magen och satt och knapprade här på datorn mitt i natten genom värkarna och undrade om han någonsin planerade att komma ut.
Han älskar bollar, min son J. Han föddes under fotbolls-VM för två år sedan (eller, han hade gjort det om han hade kommit när han skulle, vilket han ju inte gjorde) och jag och maken diskuterade då om han kanske skulle få heta Henke Zlatan i andranamn. Vi valde inte det, men när vi ser honom nu så tänker vi att kanske hade det inte varit så dumt.
Sen han lärde sig sitta, när han var fem sex månader, har han varit förälskad i bollar. Han kan sysselsätta sig med dem hela dagarna. Nu, som en glad 2åring, springer han efter dem och är riktigt duktig på att sparka dem, träffa dem, fånga dem... Men när han inte trixar så samlar han bollarna på hög. Han har ett gäng, fem stycken kanske i mycket varierande storlekar för alla behov, och han gillar att sitta och hålla dem allihop i famnen. Som en skatt. Så sitter han där och ler sitt solskensleende och är så lycklig som en 2årig pojke kan vara.
Ibland lägger han alla bollarna i mitt knä, eller pappas. Han säger ju inte ett ord den här killen (utom mamma, pappa, boll, hurra och oboj, de viktiga orden i livet) men han tittar på oss, hämtar alla bollarna och lägger dem i vårt knä, pekar och säger det oslagbart träffsäkra ordet: Öh! Det betyder: vakta bollarna med ditt liv. Vem vet, annars kanske min storasyster tar en!
Ibland så kanske jag eller pappa inte vill sitta med bollarna i knät. Vi kanske har nåt annat åtagande. Eller också så kankse vi helt enkelt känner för att lattja med bollarna. Jag kanske lyfter en boll och kastar iväg den och säger: kolla, bollen! Spring och hämta! Eller fånga! Eller nåt annat lämpligt. Men ni förstår att så får man inte göra.
Han älskar bollar, min son J. Han föddes under fotbolls-VM för två år sedan (eller, han hade gjort det om han hade kommit när han skulle, vilket han ju inte gjorde) och jag och maken diskuterade då om han kanske skulle få heta Henke Zlatan i andranamn. Vi valde inte det, men när vi ser honom nu så tänker vi att kanske hade det inte varit så dumt.
Sen han lärde sig sitta, när han var fem sex månader, har han varit förälskad i bollar. Han kan sysselsätta sig med dem hela dagarna. Nu, som en glad 2åring, springer han efter dem och är riktigt duktig på att sparka dem, träffa dem, fånga dem... Men när han inte trixar så samlar han bollarna på hög. Han har ett gäng, fem stycken kanske i mycket varierande storlekar för alla behov, och han gillar att sitta och hålla dem allihop i famnen. Som en skatt. Så sitter han där och ler sitt solskensleende och är så lycklig som en 2årig pojke kan vara.
Ibland lägger han alla bollarna i mitt knä, eller pappas. Han säger ju inte ett ord den här killen (utom mamma, pappa, boll, hurra och oboj, de viktiga orden i livet) men han tittar på oss, hämtar alla bollarna och lägger dem i vårt knä, pekar och säger det oslagbart träffsäkra ordet: Öh! Det betyder: vakta bollarna med ditt liv. Vem vet, annars kanske min storasyster tar en!
Ibland så kanske jag eller pappa inte vill sitta med bollarna i knät. Vi kanske har nåt annat åtagande. Eller också så kankse vi helt enkelt känner för att lattja med bollarna. Jag kanske lyfter en boll och kastar iväg den och säger: kolla, bollen! Spring och hämta! Eller fånga! Eller nåt annat lämpligt. Men ni förstår att så får man inte göra.
Då tittar lillkillen på mig med sina stora, bruna ögon, pekar på bollen och sätter igång fontänen. Han storgråter. Han kan inte förstå hur jag kan vara så hjärtlös att jag kastar iväg hans boll genom rummet! Han gav mig ett förtroende. Och jag svek det. Han gråter och gråter, han samlar sig trots den darrande läppen, springer för att återfinna den förlorade, älskade bollen, och kommer tillbaka med tårar i ögonen. Så tittar han uppfordrande på mig, lägger tveksamt tillbak bollen och säger: Öh! Boj! (=boll) och menar: Mamma, du gör inte om det. Du får en chans till. Sumpa den inte.
Min man är övertygad om att vår son kommer bli fotbollsproffs. Vi får väl se.
2 kommentarer:
J du är underbar! Kram! (Jag vill scrappa dig när din mamma skriver så här fint om dig).
Klart han kommer bli fotbollsproffs. Det har vi ju planerat. Först vinna VM, sen åka på mission och sen gifta sig med Stella. Klappat och klart!
Skicka en kommentar