Recension: Den trettonde historien av Diane Setterfield

Varje gång jag gick och handlade stod den där i pocketstället och lockade på mig med sin framsida: Den trettonde historien. Ingenting visste jag om den, ingenting hade jag hört om den, jag bara visste att den skulle bli min sommarläsning. Det kändes så.

Till slut läste jag på baksidan. Det lät bra! En hyllning till den viktorianska 1800talsromanen! Perfekt! Till slut fick jag den i Mors Dag-present. Jag började läsa i måndags och läste ut den i tisdags.

Baksidan:
Den tillbakadragna Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat när hon en dag får ett brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter. Margaret vet inte mycket mer än alla andra om den gäckande personligheten när hon andäktigt läser brevet.
56 romaner på lika många år, fler böcker sålda än bibeln, 19 filmer baserade på hennes romaner, men vid varje intervjutillfälle har författarinnan diktat upp historier om sitt liv och sin bakgrund. Nu, om man kan tro brevet, vill Vida Winter berätta sanningen om sig själv. Detta är i sig märkligt nog, men ännu märkligare är: hur kommer det sig att hon vill berätta den för Margaret?
Nervös och mycket nyfiken reser Margaret till Yorkshire för att möta den åldrade författaren och höra hennes berättelse om den vackra familjen Angelfield, den viljestarka Isabelle och hennes vilda, rödhåriga tvillingar, Adeline och Emmeline. Biografens uppgift är dock att skildra fakta och på något sätt litar Margaret inte helt på Vida och den snåriga resan mot sanningen avslöjar mörka familjehemligheter.
Diane Setterfields succédebut är en hyllning till den viktorianska 1800-talsromanen och jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.

Jag hann bara läsa början i måndagskväll och när jag lade mig på kvällen tyckte jag den var jättebra! Rikt språk, fångande tankegångar, lovande handling. På tisdagen dröjde det inte länge förrän den känslan ändrades. Jag kollade baksidan igen: ”… jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.” Tjena, funderade jag, hur tänkte jag när jag föll för denna bok? Jag har ju jättesvårt för Jane Eyre!

Alla ingredienser finns där, i det Vida Winter berättar, berättelsen i berättelsen: den gamla herrgården med den välskötta trädgården, de småudda tjänarna och det mer eller mindre galna herrskapet. Känslan av att man har missat något, en övernaturlig närvaro i huset som bara förfaller mer och mer. Historien skrämde mig (jag är så löjligt lättskrämd) och äcklade mig och ändå var jag tvungen att läsa klart. Det som hände då, för längesedan, virvlar upp och blir verkligt, jakten på sanningen och vad den betyder för Margret skapar en acceleration som är svår att hejda.

Boken är bra, och den är välskriven. Men jag vet inte om jag kan rekommendera den. Om ni gillar Jane Eyre ska ni absolut läsa den. Om ni liksom jag, har svårt för oförklarliga, psykologiska otrevligheter à la Maria Gripe, så bör ni tänka er för. Ett par grönögda mentalsjuka tvillingar blir ibland för mycket för mig.

Det är egentligen bara det första mötet med Vida Winter som jag hade riktigt svårt för. Början på berättelsen om Isabell är riktigt hemsk, även om det är beskrivet i så skumma ordalag att jag knappt visste om jag förstått det hela rätt. Det blir bättre. Eller nåt.

Mitt problem är att jag har svårt för kusligheter. När jag drömmer mardrömmar är det ofta den galna Bertha som dansar runt i Jane Eyres brudklänning mitt i natten genom mörkret i korridoren som spökar för mig. Jag har för livlig fantasi. Och samma fotsteg i korridoren hörs genom Diane Setterfields bok, fast när man öppnar dörren är det ingen där. Gillar ni sånt ska ni läsa den här boken. Annars bör ni bäst hålla er undan.

Tre av fem nerbrända herrgårdar. Det höga betyget beror på språket och den välvävda intrigen mellan då och nu.