Svenska flaggans dag!

När jag fortfarande pluggade (innan jag blev HumanistMorsan, då när jag bara var Humanist) skrev jag en kolumn som aldrig blev tryckt. Detta var sista året innan 6 juni blev röd dag och texten uttrycker mina känslor precis som jag fortfarande känner, så jag vill dela den med er.

Vi ska hem till mina föräldrar strax och grilla och ha trevligt. Jag sa till mamma att den enda förberedelse du behöver göra är att hänga ut fasadflaggan. Nu ska här firas! Nä, hörrni, nu måste jag återgå till att lära barnen Du gamla, du fria. Ha en härlig nationaldag!

/ HumanistMorsan

6 juni

Förra året bjöd jag hem lite folk den sjätte juni. Vi käkade köttbullar, potatismos och lingonsylt. Vi hängde ut en fasadflagga på ytterväggen och vi åt den blågula efterrätten blåbärspaj med vaniljvisp. Trevligt värre.

I år då? I år skriver jag tenta den sjätte juni. I norska till råga på allt. Och på kvällen ska jag iväg på min syrras studentfest och där kommer det vimla av svenska symboler: blågula band, blågula serpentiner, blågula ballonger och svenska flaggor i tårtan. För på studenten är det fullt legitimt att pynta med våra svenska färger, liksom på fotbollsmatcher. Att det råkar vara Sveriges nationaldag verkar inte bekomma någon.

För i Sverige är vår oskyldigt blågula flagga så ofta en symbol för något fult. För främlingsfientlighet och hat. En vi-är-vi-och-du-får-inte-vara-med-oss-symbol. Varför det blivit så vet jag inte, men att det är beklagligt är jag förvissad om.

För saken är den att jag älskar Sverige. Äng och skog, sjö och skärgård. Fjäll och slätter, älgar och dalahästar. Midsommar och matjessill och svenska jordgubbar och svensk färskpotatis. Och när du läser detta är jag säker på att du känner likadant. För annars hade du väl inte bott kvar. Nej, vi bor i Sverige för att vi trivs bra här. Vi älskar Sverige, men vi säger det inte. Kan det vara så svårt? Jag älskar dig. Din sol, din himmel, dina ängder gröna. Det var väl inte så kinkigt?

Men då är det några pubertetsungar som fått för sig att allas vår flagga och allas vår nationalsång är deras sätt att visa sitt förtryckta hat mot människor som de inte ens känner. Människor som de inte alls vet vilka de är, men tydligen inte heller vill lära känna. Snorungar som inte hade min historielärare på högstadiet.

Han var en sån där lärare som pratar och pratar på lektionerna och man glömmer aldrig vad han sagt. Han visade oss ett tjugotal dokumentärer om Andra världskriget och Förintelsen och bilderna jag såg då glömmer jag inte heller. Och jag har därför mycket svårt med folk som sysslar med rashat. Jag kan inte förstå folk som behandlar andra som fä. Jag blir arg på dem. Görarg. Och inte nog med att dessa träskallar gör livet surt för de som inte råkar vara födda i Sverige, nu har de tagit ifrån oss det som hör ihop med vårt land.

För jag menar att vi ska fira Sveriges Nationaldag. Gilla kungen, gilla inte kungen. Gilla statsministern, gilla inte statsminister. Jag bryr mig inte. Var född i Sverige, var född någon annanstans. Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig om vår nationaldag.

Då tycker jag att vi ska fira. Du och jag, vem du än är. Fira, fira, fira. Varför? För att vi trivs i vårt land. För att vi älskar naturen här och njuter av ljusa kvällar om våren. För att vi faktiskt har fred just här, just nu och det kan vi väl få vara tacksamma för? Vi har faktiskt inte krigat i Sverige sen 1718. Sverige tronar nämligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Och jag vet att det är och förblir vad det var. Därför vill jag kalasa.

Och det tycker jag att du också ska göra idag. Fira att du trivs i Sverige, oavsett hur länge du varit här. Fira med pasta, tzatziki, humus, köttbullar eller pizza. Åk till McDonalds om du så vill. Men fira och fira idag. För idag är vår dag, alla vi som bor i detta avlånga land.

För jag vill leva, jag vill dö i Norden.