I minst tio år har jag lyssnat på jazz. I min blandade musiksmak har jazz haft en särskild plats. Detta trots att min far alltid uttryckt en motsatt åsikt.
Under det sista året har jag börjat lyssna på flera nya sångare i genren storband/jazz/blues med följden att jag njutit mer av livet. Musiken är inte bara ljuv för öronen utan den går ner genom ryggraden och får kroppen att börja röra på sig, mycket eller lite. Ibland sitter jag lugnt och diggar, ibland står jag med stekspaden och tar en svängom i köket själv, ibland lyfter jag upp nån av mina ungar och dansar loss totalt. Musiken påverkar barnen också, det märker jag tydligt. Min nästan 2årige son älskar jazz. Min 4åriga flicka föredrar soft rock/pop. Hursomhelst, jag ska komma till sak.
Jag har utvecklat en hypotes. (Här vill jag bara rikta en ursäkt till alla som sysslar med sånt här på riktigt och tycker att jag är en idiot eller som skrattar åt att jag kom på det först nu. Förlåt! Ja, jag är väl trög.)
Min bästa vän Fredrik Lindström myntade ordet språkpolis. Sådana som vill att språket ska konserveras och att ingen får bryta mot grammatiska regler, för då blir allting fel, för då får språkpoliserna panik.
Jag må tycka att det är minst sagt påfrestande att folk i allt större utsträckning säger ”jag gav den till han” när det faktiskt inte heter så, men jag är ingen språkpolis. Jag är en förespråkare av att språket är till för att brukas. Men jag ser också värdet i att lära sig behärska ett språk korrekt. (Jag är liksom gymnasielärare i svenska och latin. Enough said. Grammatik är min grej.)
I min mening fungerar det så här, att för att kunna skriva riktigt bra så måste man förstå ett språk till fullo. Man måste kunna alla regler utan och innan, för att sedan använda grammatiken som sitt redskap och på sina ställen medvetet bryta mot reglerna för att skapa en effekt. Gör man det tillräckligt skickligt brukar man få Nobelpris.
Ett exempel: en gång skrev jag en berättelse i jag-form där jag ofta utelämnade subjektet i satserna. ”Skrev en lapp till min man och gick till jobbet.” Så får man ju inte göra. I svenskan har vi inga personändelser på verben som man har i romanska språk, vi kan ju inte hursomhelst utelämna subjektet i en mening! Språkpoliserna får dåndimpen! Men jag gjorde det ju fullt medveten om att det är fel och av en orsak eller två. Nämligen att jag ville skapa en smått talspråklig stämning och dessutom säga något djupare: vilken självbild har en person som alltid utelämnar sig själv i meningar där hon själv står om subjekt? Berättelsen handlade dessutom om självbild. Hmm. Alltså, om man först lär sig reglerna, så kan man sedan använda regelbrott för att göra människor uppmärksamma på något specifikt, belysa ett visst fenomen och på så vis skapa känsla.
Min hypotes: Det är det som är jazz. Jazz är musikens regelbrott.
Musikens regler, kände väl få så bra som Mozart. Mozart var ett geni, och varje liten takt var en matematisk formel. Han kunde sina regler! Hans musik är vacker och imponerande, och jag förringar på intet sätt hans talang. Men kanske man skulle kunna säga att mannen var en musikpolis? Och i det sammanhanget skulle alltså jazz och dylik musik vara dess motsats, det vill säga en lek med regler som är till för att betona en viss känsla.
De som behärskar denna konst – leken med musiken – de kallar jag riktiga musiker, oavsett genre. Ingenting är krystat, ingenting låter samma som förra gången. Musiken de skriver är inte förutsägbar utan leker konstant med takt, tonart och volym. En sådan konstnär har i sig naturligt det som körer kan diskutera i all oändlighet: ska vi ha ett fermat där, var vill vi ha crescendo? Riktig musik kommer ur händerna på människor som äger musiken, på samma sätt som en nobelpristagare äger sitt språk.
Nu kan jag mycket lite om konst, men jag antar att det fungerar likadant där, att det Picasso hittade på var fantastiskt för att det var just regelbrytande.
Alltså. HumanistMorsans hypotes: Vi behöver regler inom konsten för att bryta dem. Genom att bryta regler kan vi belysa något och skapa en känsla. Och när det gäller jazz så gäller det att ha golv omkring sig när den går igång, för känslan den skapar har ofta den effekten att golvet vill nyttjas. Till dans. Sann konst föder som bekant annan konst.
Ps. Håll utkik efter lite bigband/jazz smakprov!
Under det sista året har jag börjat lyssna på flera nya sångare i genren storband/jazz/blues med följden att jag njutit mer av livet. Musiken är inte bara ljuv för öronen utan den går ner genom ryggraden och får kroppen att börja röra på sig, mycket eller lite. Ibland sitter jag lugnt och diggar, ibland står jag med stekspaden och tar en svängom i köket själv, ibland lyfter jag upp nån av mina ungar och dansar loss totalt. Musiken påverkar barnen också, det märker jag tydligt. Min nästan 2årige son älskar jazz. Min 4åriga flicka föredrar soft rock/pop. Hursomhelst, jag ska komma till sak.
Jag har utvecklat en hypotes. (Här vill jag bara rikta en ursäkt till alla som sysslar med sånt här på riktigt och tycker att jag är en idiot eller som skrattar åt att jag kom på det först nu. Förlåt! Ja, jag är väl trög.)
Min bästa vän Fredrik Lindström myntade ordet språkpolis. Sådana som vill att språket ska konserveras och att ingen får bryta mot grammatiska regler, för då blir allting fel, för då får språkpoliserna panik.
Jag må tycka att det är minst sagt påfrestande att folk i allt större utsträckning säger ”jag gav den till han” när det faktiskt inte heter så, men jag är ingen språkpolis. Jag är en förespråkare av att språket är till för att brukas. Men jag ser också värdet i att lära sig behärska ett språk korrekt. (Jag är liksom gymnasielärare i svenska och latin. Enough said. Grammatik är min grej.)
I min mening fungerar det så här, att för att kunna skriva riktigt bra så måste man förstå ett språk till fullo. Man måste kunna alla regler utan och innan, för att sedan använda grammatiken som sitt redskap och på sina ställen medvetet bryta mot reglerna för att skapa en effekt. Gör man det tillräckligt skickligt brukar man få Nobelpris.
Ett exempel: en gång skrev jag en berättelse i jag-form där jag ofta utelämnade subjektet i satserna. ”Skrev en lapp till min man och gick till jobbet.” Så får man ju inte göra. I svenskan har vi inga personändelser på verben som man har i romanska språk, vi kan ju inte hursomhelst utelämna subjektet i en mening! Språkpoliserna får dåndimpen! Men jag gjorde det ju fullt medveten om att det är fel och av en orsak eller två. Nämligen att jag ville skapa en smått talspråklig stämning och dessutom säga något djupare: vilken självbild har en person som alltid utelämnar sig själv i meningar där hon själv står om subjekt? Berättelsen handlade dessutom om självbild. Hmm. Alltså, om man först lär sig reglerna, så kan man sedan använda regelbrott för att göra människor uppmärksamma på något specifikt, belysa ett visst fenomen och på så vis skapa känsla.
Min hypotes: Det är det som är jazz. Jazz är musikens regelbrott.
Musikens regler, kände väl få så bra som Mozart. Mozart var ett geni, och varje liten takt var en matematisk formel. Han kunde sina regler! Hans musik är vacker och imponerande, och jag förringar på intet sätt hans talang. Men kanske man skulle kunna säga att mannen var en musikpolis? Och i det sammanhanget skulle alltså jazz och dylik musik vara dess motsats, det vill säga en lek med regler som är till för att betona en viss känsla.
De som behärskar denna konst – leken med musiken – de kallar jag riktiga musiker, oavsett genre. Ingenting är krystat, ingenting låter samma som förra gången. Musiken de skriver är inte förutsägbar utan leker konstant med takt, tonart och volym. En sådan konstnär har i sig naturligt det som körer kan diskutera i all oändlighet: ska vi ha ett fermat där, var vill vi ha crescendo? Riktig musik kommer ur händerna på människor som äger musiken, på samma sätt som en nobelpristagare äger sitt språk.
Nu kan jag mycket lite om konst, men jag antar att det fungerar likadant där, att det Picasso hittade på var fantastiskt för att det var just regelbrytande.
Alltså. HumanistMorsans hypotes: Vi behöver regler inom konsten för att bryta dem. Genom att bryta regler kan vi belysa något och skapa en känsla. Och när det gäller jazz så gäller det att ha golv omkring sig när den går igång, för känslan den skapar har ofta den effekten att golvet vill nyttjas. Till dans. Sann konst föder som bekant annan konst.
Ps. Håll utkik efter lite bigband/jazz smakprov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar