Att olika filmer efterlämnar olika känslor är uppenbart. Nu i helgen fick jag erfara hur man kan gå och lägga sig med vitt skilda känslor två kvällar i rad, på grund av filmvalet för kvällen.
Min man var bortrest i lördags och kom hem nio på kvällen och då hade jag hyrt en film. (Filmen hade jag hyrt, för er som läst tidigare debatt i ämnet här, på nätet. Så smidigt: man väljer sin film, klickar och sekunden senare spelar datorn upp den. Läckert! Ingen behöver åka ut i regnet, ingen behöver lämna tillbaka den. Dessutom är det lagligt.) Filmen jag hyrt hette något så lamt som När ditt hjärta blir varmt, och jag kände att den var bara lagom. Verkade fullständigt förutsägbar och gullig och dessutom utspelade den sig i Italien, vilket alltid är lockande.
Visst var filmen lika förutsägbar som jag trodde - efter tio minuter visste man exakt hur den skulle sluta - men resan till det uppenbara slutet var mycket mer givande än man kunnat tro. När jag gick och lade mig var jag verkligen helt varm i hjärtat och hjärnan gick på högvarv i tankar på vad jag ska sätta tänderna i och skriva, för filmen uppmuntrade minst sagt till att skriva och vara kreativ. Det var i lördags.
Så igår sände TV4 den mång-belönade filmen Ondskan. Jag har inte läst boken och hade inte sett filmen, fastän jag länge velat göra både ock. Jag anser att Guillou är en brilliant författare och har njutit av att läsa hans Arn-böcker och jag till och med klämt en Hamilton, fastän det var i skolans regi såklart. Jag har däremot sett program om filmen där Guillou själv talat om sin uppväxt och kommenterat det ena och det andra och i denna intervju visade han minst sagt upp en helt annan sida av sig själv än den folkligt självgoda han annars så gärna visar upp.
Hur som helst hamnade jag och min man framför den här filmen. Jag var på tok för trött för att vara uppe så sent som man var tvungen till, men samtidigt ville jag ju se klart den.
För att sammanfatta: o tjena vad dåligt jag mådde! Genom hela filmen och efter filmen kände jag att det var en fysik ansträngning att inte börja storgråta. Jag ville sätta mig i soffan och hålla mina två barn i famnen för att aldrig, aldrig, aldrig låta dem gå ut ur vårt hem igen. I alla fall inte utan mitt sällskap. Nä, jag bestämde att min lillkille aldrig skulle få spela i knatteligan (man har ju läst om deras fruktansvärda invningsceremonier) och att de båda skulle gå i en noga vald skola, privat eller kommunal, men helst skulle vi flytta utomlands och ha hemskola. Jag kände mig som en älgko som såg en människa komma i närheten av mina kalvar - jag var redo att anfalla och göra precis vad som krävdes för att skydda dem.
Sen tänkte jag på att filmen faktiskt var baserat på någons liv. Jag tänkte på hur lätt det skulle vara att ta reda på vilka de här onda personerna var i verkligheten - måste gå att ta reda på vilken skola Guillou gick på och vilket år han gick där och vem som var i elevrådet. Och jag undrade om det var samma killar som nu fått fängelse för Skandia-skandalen. Antagligen är det sådant de pysslar med nuförtiden i alla fall.
Så tänkte jag på vilken suverän hämnd Guillou har kokat ihop: hela svenska folket (och de utomlands som gav filmen Oscars-nominering) är emot dessa mobbare och när dessa läser i tidningen och hör debatter och så vet de att det är jag, det var jag som gjorde det. Jag undrade om de kunde leva med sig själva. Jag undrade om någon ringt Guillou i vuxen ålder och bett om ursäkt.
Sen tänkte jag på hur jag inte hade några kompisar som barn och hur högstadiet var för mig, min bror och alla andra som fått höra glåpord eller blivit utfrysta eller slagna. Och jag undrade hur jag kunde skydda barnen från detta. Måste de verkligen gå på högstadiet? Kan de inte skippa det bara?
Så i lördags gick jag och lade mig svävande på moln, med författartankar, drömmar och vackra ord för min sömndruckna blick. Men igår var hjärtat tungt, sömnen lätt och hela min själ värkte av en längtan att beskydda och hålla nära de två små som jag älskar. Men jag vet att jag inte kan skydda barnen från allt. Men min största önskan är att när det onda händer, att de då inte tiger, utan talar med någon. Till exempel med sin mor.
Min man var bortrest i lördags och kom hem nio på kvällen och då hade jag hyrt en film. (Filmen hade jag hyrt, för er som läst tidigare debatt i ämnet här, på nätet. Så smidigt: man väljer sin film, klickar och sekunden senare spelar datorn upp den. Läckert! Ingen behöver åka ut i regnet, ingen behöver lämna tillbaka den. Dessutom är det lagligt.) Filmen jag hyrt hette något så lamt som När ditt hjärta blir varmt, och jag kände att den var bara lagom. Verkade fullständigt förutsägbar och gullig och dessutom utspelade den sig i Italien, vilket alltid är lockande.
Visst var filmen lika förutsägbar som jag trodde - efter tio minuter visste man exakt hur den skulle sluta - men resan till det uppenbara slutet var mycket mer givande än man kunnat tro. När jag gick och lade mig var jag verkligen helt varm i hjärtat och hjärnan gick på högvarv i tankar på vad jag ska sätta tänderna i och skriva, för filmen uppmuntrade minst sagt till att skriva och vara kreativ. Det var i lördags.
Så igår sände TV4 den mång-belönade filmen Ondskan. Jag har inte läst boken och hade inte sett filmen, fastän jag länge velat göra både ock. Jag anser att Guillou är en brilliant författare och har njutit av att läsa hans Arn-böcker och jag till och med klämt en Hamilton, fastän det var i skolans regi såklart. Jag har däremot sett program om filmen där Guillou själv talat om sin uppväxt och kommenterat det ena och det andra och i denna intervju visade han minst sagt upp en helt annan sida av sig själv än den folkligt självgoda han annars så gärna visar upp.
Hur som helst hamnade jag och min man framför den här filmen. Jag var på tok för trött för att vara uppe så sent som man var tvungen till, men samtidigt ville jag ju se klart den.
För att sammanfatta: o tjena vad dåligt jag mådde! Genom hela filmen och efter filmen kände jag att det var en fysik ansträngning att inte börja storgråta. Jag ville sätta mig i soffan och hålla mina två barn i famnen för att aldrig, aldrig, aldrig låta dem gå ut ur vårt hem igen. I alla fall inte utan mitt sällskap. Nä, jag bestämde att min lillkille aldrig skulle få spela i knatteligan (man har ju läst om deras fruktansvärda invningsceremonier) och att de båda skulle gå i en noga vald skola, privat eller kommunal, men helst skulle vi flytta utomlands och ha hemskola. Jag kände mig som en älgko som såg en människa komma i närheten av mina kalvar - jag var redo att anfalla och göra precis vad som krävdes för att skydda dem.
Sen tänkte jag på att filmen faktiskt var baserat på någons liv. Jag tänkte på hur lätt det skulle vara att ta reda på vilka de här onda personerna var i verkligheten - måste gå att ta reda på vilken skola Guillou gick på och vilket år han gick där och vem som var i elevrådet. Och jag undrade om det var samma killar som nu fått fängelse för Skandia-skandalen. Antagligen är det sådant de pysslar med nuförtiden i alla fall.
Så tänkte jag på vilken suverän hämnd Guillou har kokat ihop: hela svenska folket (och de utomlands som gav filmen Oscars-nominering) är emot dessa mobbare och när dessa läser i tidningen och hör debatter och så vet de att det är jag, det var jag som gjorde det. Jag undrade om de kunde leva med sig själva. Jag undrade om någon ringt Guillou i vuxen ålder och bett om ursäkt.
Sen tänkte jag på hur jag inte hade några kompisar som barn och hur högstadiet var för mig, min bror och alla andra som fått höra glåpord eller blivit utfrysta eller slagna. Och jag undrade hur jag kunde skydda barnen från detta. Måste de verkligen gå på högstadiet? Kan de inte skippa det bara?
Så i lördags gick jag och lade mig svävande på moln, med författartankar, drömmar och vackra ord för min sömndruckna blick. Men igår var hjärtat tungt, sömnen lätt och hela min själ värkte av en längtan att beskydda och hålla nära de två små som jag älskar. Men jag vet att jag inte kan skydda barnen från allt. Men min största önskan är att när det onda händer, att de då inte tiger, utan talar med någon. Till exempel med sin mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar