Dagens ros går till den man i 65-70årsåldern som jag mötte idag på Ica.
Skulle bara handla lite potatis på vägen hem från öppna förskolan. Lillpojken sov redan och tjejen hade fått nappen för hon var lite grinig. Stod i kassan, hade betalat och gick ut till varorna. Tog de tunga grejerna och la dom under vagnen, reste mig för att packa ner de lätta i en kasse som jag kunde bära i handen. Innan jag tog tag i kassen för att packa ner det sista, strök jag min dotter över kinden. Hon hade somnat.
Plötsligt säger den äldre mannen något. Den äldre mannen som står bredvid och just packat klart sin kasse. "Vad duktig du är" säger han. Jag ser lite oförstående ut så han säger det igen och pekar på min dubbelvagn. Han säger det med en blandning av beundran och uppskattning i ansiktet. Ler gör han, uppriktigt och varmt. Jag ler stort tillbaka och säger "Tackar! Tack så mycket!" och kör min vagn hem.
Uppskattning är en bristvara i en hemmamammas liv. Denna lilla upplevelse kommer jag leva på i minst en vecka! Visst får jag goa kramar av barnen och sitter jag ner o lyssnar på min dotter berättar hon de mest roande saker för mig och ofta talar hon om att hon älskar mig. Nu imorse berättade hon lyckligt att hon älskar sin lillebror med och gav honom en öm puss på kinden. Sånt smälter jag naturligtvis av.
Men sanningen är den att det finns några få dagar här och var, även riktigt bra dagar med mycket lek och mat och donande, när jag känner att jag är hemma endast för mina barns skull, för jag tror det är det bästa för just dom. Jag känner att jag ger och ger och ger och sliter från morgon till kväll, men får ingenting tillbaka. Och visst är moderskapet ett långt tjänande och det har jag ingenting emot. Men att få höra dessa ord av en främling, av en god man som såg att jag gör något gott och sedan dessutom sa det till mig, betyder så mycket.
Vi känner ju lite att vi kämpar i motvind, min man och jag, som valt att ställa oss utanför välfärdssystemet med föräldrapengar och dagis och ta hand om barnen själva utan stöd från staten (och då samtidigt betala lika mycket skatt som alla andra, om inte mer). Föräldrar som gör så värderas för intet av den sittande regeringen. Jag tror att mannen som fått Dagens ros, Ica-mannen, skulle bli en fin statsminister. Han hade ett gott öga för vad som värderas högt här i världen och det är en viktig ledarförmåga. Men det kan bli svårt för honom att få majoritet så här 3 dagar före valet och jag anser redan att vi har en utomordentlig statsministerkandidat. Jag tror jag ger min röst till honom och låter Ica-mannen vara en mysfarbror som i alla anonymitet kan sprida värme omkring sig på närbutiker runt om i landet.
Skulle bara handla lite potatis på vägen hem från öppna förskolan. Lillpojken sov redan och tjejen hade fått nappen för hon var lite grinig. Stod i kassan, hade betalat och gick ut till varorna. Tog de tunga grejerna och la dom under vagnen, reste mig för att packa ner de lätta i en kasse som jag kunde bära i handen. Innan jag tog tag i kassen för att packa ner det sista, strök jag min dotter över kinden. Hon hade somnat.
Plötsligt säger den äldre mannen något. Den äldre mannen som står bredvid och just packat klart sin kasse. "Vad duktig du är" säger han. Jag ser lite oförstående ut så han säger det igen och pekar på min dubbelvagn. Han säger det med en blandning av beundran och uppskattning i ansiktet. Ler gör han, uppriktigt och varmt. Jag ler stort tillbaka och säger "Tackar! Tack så mycket!" och kör min vagn hem.
Uppskattning är en bristvara i en hemmamammas liv. Denna lilla upplevelse kommer jag leva på i minst en vecka! Visst får jag goa kramar av barnen och sitter jag ner o lyssnar på min dotter berättar hon de mest roande saker för mig och ofta talar hon om att hon älskar mig. Nu imorse berättade hon lyckligt att hon älskar sin lillebror med och gav honom en öm puss på kinden. Sånt smälter jag naturligtvis av.
Men sanningen är den att det finns några få dagar här och var, även riktigt bra dagar med mycket lek och mat och donande, när jag känner att jag är hemma endast för mina barns skull, för jag tror det är det bästa för just dom. Jag känner att jag ger och ger och ger och sliter från morgon till kväll, men får ingenting tillbaka. Och visst är moderskapet ett långt tjänande och det har jag ingenting emot. Men att få höra dessa ord av en främling, av en god man som såg att jag gör något gott och sedan dessutom sa det till mig, betyder så mycket.
Vi känner ju lite att vi kämpar i motvind, min man och jag, som valt att ställa oss utanför välfärdssystemet med föräldrapengar och dagis och ta hand om barnen själva utan stöd från staten (och då samtidigt betala lika mycket skatt som alla andra, om inte mer). Föräldrar som gör så värderas för intet av den sittande regeringen. Jag tror att mannen som fått Dagens ros, Ica-mannen, skulle bli en fin statsminister. Han hade ett gott öga för vad som värderas högt här i världen och det är en viktig ledarförmåga. Men det kan bli svårt för honom att få majoritet så här 3 dagar före valet och jag anser redan att vi har en utomordentlig statsministerkandidat. Jag tror jag ger min röst till honom och låter Ica-mannen vara en mysfarbror som i alla anonymitet kan sprida värme omkring sig på närbutiker runt om i landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar