Det är så gott med solskensstunder. Får man en om dan, oftast är de ju fler, men får man bara en, så räcker det så långt.
Jag har liksom aldrig trott på det här med kvalitetstid. Det är så mycket man missar då. Kör man på kvantitetstid istället - och kvantitet finns det gott om när man går hemma - så får man vara där hela tiden. För varje litet utbrott, varje konflikt, varje blöja, varje lunch och mellanmål - och alla solskensstunder. För solskensstunderna kommer lite som de vill, man kanske inte alltid kan ana det på situationen att nu är det snart dags, och enda sättet att få vara med om alla är att liksom köpa hela paktetet. Allt från godisskriken i affären till varje litet "tack för maten mamma."
Hade en sån där alldeles, alldeles särskild solskensstund häromdan. Jag satt i soffan och läste i morgonrocken, lilltjejen satt i famnen och såg på morgonbolibompa (ja, min dotter ser på teve) och så säger hon en två-tre gånger "mysigt, mysigt." Ja, det är mysigt sa jag. Så sträcker hon upp ansiktet så där som hon gör när hon vill att jag ska täcka det med pussar, och säger "Älkar mamma. Älkar mamma." Varpå jag naturligtvis svarar med samma ord, att jag älskar ju henne med, och det säger jag jämt. Då gossar hon in ansiktet i mitt och säger det igen: Älkar mamma.
Finns det nåt i världen som är större än det? Jag betvivlar det starkt. Ett litet barns trygghet och kärlek till sin mor. Hjärtat stannar av och smälter lika snabbt som en plastbunke med pannkakssmet på spisen när man råkat sätta på fel platta. Och plötsligt så kan man inte komma ihåg hur irriterad man var häromdan när samma unge endast ville leka med alla andras leksaker på öppna förskolan och konstant ryckte grejerna ur deras små, försvarslösa händer, och man minns inte hur man ville skriva till ICA och klaga på att de har tablettaskar i kassan som varje gång gör betalandet till en uppvisning av änglalikt tålamod. Istället fylls själen av frid och tacksamhet att man fått lov att vara mamma till just sin tjej.
Jag har liksom aldrig trott på det här med kvalitetstid. Det är så mycket man missar då. Kör man på kvantitetstid istället - och kvantitet finns det gott om när man går hemma - så får man vara där hela tiden. För varje litet utbrott, varje konflikt, varje blöja, varje lunch och mellanmål - och alla solskensstunder. För solskensstunderna kommer lite som de vill, man kanske inte alltid kan ana det på situationen att nu är det snart dags, och enda sättet att få vara med om alla är att liksom köpa hela paktetet. Allt från godisskriken i affären till varje litet "tack för maten mamma."
Hade en sån där alldeles, alldeles särskild solskensstund häromdan. Jag satt i soffan och läste i morgonrocken, lilltjejen satt i famnen och såg på morgonbolibompa (ja, min dotter ser på teve) och så säger hon en två-tre gånger "mysigt, mysigt." Ja, det är mysigt sa jag. Så sträcker hon upp ansiktet så där som hon gör när hon vill att jag ska täcka det med pussar, och säger "Älkar mamma. Älkar mamma." Varpå jag naturligtvis svarar med samma ord, att jag älskar ju henne med, och det säger jag jämt. Då gossar hon in ansiktet i mitt och säger det igen: Älkar mamma.
Finns det nåt i världen som är större än det? Jag betvivlar det starkt. Ett litet barns trygghet och kärlek till sin mor. Hjärtat stannar av och smälter lika snabbt som en plastbunke med pannkakssmet på spisen när man råkat sätta på fel platta. Och plötsligt så kan man inte komma ihåg hur irriterad man var häromdan när samma unge endast ville leka med alla andras leksaker på öppna förskolan och konstant ryckte grejerna ur deras små, försvarslösa händer, och man minns inte hur man ville skriva till ICA och klaga på att de har tablettaskar i kassan som varje gång gör betalandet till en uppvisning av änglalikt tålamod. Istället fylls själen av frid och tacksamhet att man fått lov att vara mamma till just sin tjej.
1 kommentar:
Tänk att ibland är det så härligt att det nästan gör ont.Sköntont, är väl en bra beskrivning.
Skicka en kommentar