Min dotter, 4½ år gammal, berättade detta för mig under frukosten:
L - Mamma, nu ska du få höra. Man tar en apa och lägger den i vattnet och sen tar man ett snöre med en pinne och en banan, och sen öppnar man bananen så det luktar gott. Och sen kommer apan och äter bananen och då kan man fånga apan!!
Mamma - Åh, va bra! Men varför ska apan vara i vattnet?
L - Så man kan fiska den!
måndag, juli 28, 2008
tisdag, juli 01, 2008
Lycklig
Okänsliga läsare varnas för en känslosam och lite djup läsning.
Jag har varit riktigt lycklig ett par dagar nu. Kännt äkta, oförfalskad lycka. Efter månader av sjukdom mår jag bättre. Jag njuter av det som jag har att njuta av. Och det är mycket: en sagolik äkta man, högt älskade barn som leker och skrattar i varandras sällskap, bra böcker att läsa och skriva, vänners omtanke, ett uppmuntrande telefonsamtal, att kunna gå runt i lägenheten, att träffa människor igen, att stilla vila med mina tankar, att se molnen över det vida valvet utanför mitt fönster, himmelsk frid vilande i bröstet.
Till saken hör att jag grät väldigt mycket igårkväll. Jag grät besinningslöst över det i livet som gör ont. Det gör ont att förlora något jag vill hålla kvar. Förlusten gjorde sorgen för stor att bära, och gråten släpptes lös.
Men utan sorg kan vi inte känna lycka. Och lyckan blir som allra störst när den får samexistera med ren sorg. Och trots att det kanske låter ledsamt så är det så, att desto djupare vi har sjunkit, desto högre kan vi komma. En människa som har lidit mer än en annan, är kapabel att känna större lycka.
Fast för att få uppleva den oförfalskade lyckan så måste vi göra ett val. Före, under eller efter lidandet måste vi välja om vi vill att lidandet ska göra oss bittra och irriterade, eller om vi kan tacka, ta emot för att sedan fångas upp av lyckan. Sorgen ger oss valet: bli bitter eller lycklig. Men vi kan inte väljsa att vara utan sorg.
För utan sorg finns ingen lycka. Och lycka är känna både ock samtidigt.
Jag har varit riktigt lycklig ett par dagar nu. Kännt äkta, oförfalskad lycka. Efter månader av sjukdom mår jag bättre. Jag njuter av det som jag har att njuta av. Och det är mycket: en sagolik äkta man, högt älskade barn som leker och skrattar i varandras sällskap, bra böcker att läsa och skriva, vänners omtanke, ett uppmuntrande telefonsamtal, att kunna gå runt i lägenheten, att träffa människor igen, att stilla vila med mina tankar, att se molnen över det vida valvet utanför mitt fönster, himmelsk frid vilande i bröstet.
Till saken hör att jag grät väldigt mycket igårkväll. Jag grät besinningslöst över det i livet som gör ont. Det gör ont att förlora något jag vill hålla kvar. Förlusten gjorde sorgen för stor att bära, och gråten släpptes lös.
Men utan sorg kan vi inte känna lycka. Och lyckan blir som allra störst när den får samexistera med ren sorg. Och trots att det kanske låter ledsamt så är det så, att desto djupare vi har sjunkit, desto högre kan vi komma. En människa som har lidit mer än en annan, är kapabel att känna större lycka.
Fast för att få uppleva den oförfalskade lyckan så måste vi göra ett val. Före, under eller efter lidandet måste vi välja om vi vill att lidandet ska göra oss bittra och irriterade, eller om vi kan tacka, ta emot för att sedan fångas upp av lyckan. Sorgen ger oss valet: bli bitter eller lycklig. Men vi kan inte väljsa att vara utan sorg.
För utan sorg finns ingen lycka. Och lycka är känna både ock samtidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)