HumanistMorsan och livet

Om kreativitet och utbildning

2009-06-13T13:50:00.001+02:00

Störtskön kille som föresläser om utbildning och synen på kreativitet. Tack, kära bror, som skickade länken.

Pakten

2009-06-04T12:27:00.003+02:00

Min man och jag gjorde en pakt igårkväll. Inga sötsaker på sex veckor. Inga kakor, godis, snacks, oboy, efterätter. På sex veckor. Utom på kalas. Vilket under sommaren innebär typ var tredje vecka (som ändå är bättre än varje lördag).

Jag lade upp en plan, en diet för honom, som jag kommer följa jag med för att stödja honom och spara mina tänder och min hälsa. Om den inte har någon effekt på hans vikt är han fri att prova vad han vill. Men nu gäller detta. Jag kan knappt tro att det är sant. Inget lösgodis! Ingen efterrätt!!

Jag drömde hela natten om marängbiskvier med smörkräm i. Jag åt och åt och åt. I drömmen. I vaket tillstånd får det duga med knäckemackor. Tack och lov för jordgubbar, melon och vindruvor! =)

Inte en dag för tidigt

2009-06-03T20:05:00.011+02:00

Det kan tänkas att det är sant att jag trots min ålder och levnadsvisdom till viss del fortfarande delar sagans åsikt om drömprinsar och lyckliga slut. Det kan tänkas vara sant att jag gråter en skvätt i slutet på tramsiga Disneyfilmer. Men det finns flera saker med Disneys sätt att porträttera kvinnor som jag har problem med.

En av dessa saker står det skrivet om här. Disney spär på myten om att kvinnor har ett bäst före-datum och det är bara unga kvinnor som betyder något - äldre kvinnor har spelar ut sin rätt att vara med i berättelser. En annan sak som stör mig är Disney prinsessornas etnicitet. Visst, sagorna om Törnrosa och Askungen är europeiska folksagor och därför måste prinsessorna (tydligen existerar inte konstnärlig frihet) vara blonda. Men det finns ju faktiskt en fråga om urval här. Vad är det för fel på andra kulturers folksagor? Ja, pang så hade man filmatiserat Aladin ur Tusen och en natt. Hurra.

Men när de äntligen gör en film som utspelar sig i Afrika så handlar den om djur. Varje gång min dotter går in på Disney Princess officiella hemsida för att spela lite står de där på rad: den rödhåriga danska Ariel, de blonda prinsessorna, Mulan från Kina, arabiska Jasmine, indianen Pochahontas. Det som irriterar mig är den som fattas. Var är den svarta prinsessan? Hon finns inte.

Förrän nu!

Idag när min dotter skulle spela så stod hon plötsligt där. I mitten! En vacker, svart prinsessa i vit klänning och glittrande tiara. En ny Disneyfilm har premiär till jul och min dotter ville absolut gå och se den med mig. Prinsessan och grodan heter den. Min dotter tyckte dessutom att Tiana, den nya prinsessan, var sötare än alla de andra. Oprah Winfrey gör rösten till en av karaktärerna. Hon är nog nöjd. Det är jag med.

(Den uppdaterade varianten på raden med Disney prinsessor hittar du här, med Tiana i mitten.)

Angående böcker

2009-06-03T13:45:00.005+02:00

Det finns ett antal saker en opublicerad författare tänker när han eller hon läser publicerade romaner. Ett axplock...

- Hur kan man publicera sådan här smörja, men refusera mig?
- Den här boken hade jag kunnat skriva. Varför gjorde jag inte det?
- Intressant berättarteknik. Den skulle jag kunna använda. Fast så här...
- Tänk att varje människa är en berättelse. Jag älskar berättelser.
- Fy, komma här och sno mina idéer! Jag skrev min bok före du skrev den här...
- Total rip off på gammal klassiker och ändå ny. Skickligt.
- En sån här bok har jag verkligen aldrig haft lust att skriva, men den passar på stranden.
- Om jag skrev en så här mörk historia skulle min mamma få slag.
- Väl genomarbetad, en ren fröjd att läsa.
- Detta berättargrepp är fantastiskt och språket är så poetiskt och nydanande att jag aldrig sett dess like. Den här boken hade jag aldrig kunnat skriva!

Det sista har jag tänkt den här veckan när jag läst ut Boktjuven av Markus Zusak. Skickligt skriven och med ett språk som knappt är av denna värld berättar han en fruktansvärd historia från andra världskrigets Tyskland. Alla som orkar ta sig genom tårarna man onekligen måste fälla under läsningen bör genast ila till närmsta bibliotek. Alla med intresse för god litteratur där berättandet är lika viktigt som historien rekomenderas en läsupplevelse lite utöver det vanliga.

Och den blev överjordisk god

2009-05-06T18:53:00.003+02:00

Fisk alltså. Det går inte att misslyckas. Det blir alltid gott och godare än gott. Barnen slevar i sig som om det var godis och själv sitter man med en fot i himlen. Tack och lov för tisdagar. Eller onsdagar.

Världen upp och ner

2009-05-06T18:21:00.004+02:00

Jag älskar tisdagar. Det är den enda dagen i veckan som jag vet långt i förväg vad jag ska laga till middag. På tisdagar äter vi fisk. Jag har en bunte fiskrätter som jag varvar från vecka till vecka, och när tisdagen kommer vet jag precis vad jag ska göra till middag. Ingen middagsångest = en bra dag.

Men igår hade vi ingen potatis hemma. Jag hade på nåt vänster misslyckats med planeringen. Visst äter vi ris och annat till fisk, men igår ville jag ha den där fisken som man måste ha potatis till.

Så vi äter fisk idag.

Idag är det onsdag.

Ni kan omöjligt föreställa er hur märkligt det här känns för mig. Jag äter fisk till middag, och sen ser jag på Grey's? Världen upp och ner!

Ni vet hur man plötsligt rensar ur skåp när man inte har tid med nåt för att man har en deadline?

2009-05-04T12:56:00.005+02:00

Äsch.

Har börjat skriva. Det har lossnat. Huvudet spinner som katt. Ord, scener. Jag har börjat skriva igen på projektet som legat på is sen i början på mars.

Hur ska det då gå med hemtentan som ska vara inne på lördag?

Det sista stora vårtecknet

2009-05-02T09:47:00.004+02:00

Vi har sett sol, vitsippor, myror, humlor, knoppar och löv. Nu kom sista vårtecknet idag.

Det är nu slut på de stora familjefrukostarna med mackor och kokt ägg som brukar äga rum om lördagarna. Fotbollssäsongen är här. Maken är inte hemma.

Sonen grät ögonen ur sig när pappa gick och kunde inte alls förstå varför han inte fick följa med pappa och sparka fotboll - han hade ju på sig sin fotbolls-Sverige-tröja och han är faktiskt en jättestor pojke. Att han skulle bli nersprungen på en plan med bara stora karlar kunde han inte begripa. Att han inte har några benskydd som pappa och därför inte fick spela gick inte heller hem. Inget gick hem. Att spela fotboll är trots allt livets sötma för en pojk på snart tre år. Undrar om det finns korplag för treåringar?

Klokt

2009-05-01T22:23:00.005+02:00

Klokt sjunget av favoritmusikern Jamie Cullum (i låten Photograph):

When I look back on my ordinary, ordinary life
I see so much magic though I missed it at the time.

Knepet är att leva här och nu, antar jag, om man ska lägga märke till magin medan den händer.

Sommarvärme idag!

2009-04-29T19:50:00.004+02:00

Min bror frågade mig igårkväll om jag skrivit någon sommardikt han kunde använda till en grej han höll på med. Han sa temat och på max tre minuter skrev jag ner en grej som jag tyckte funkade. Jag är så nöjd att jag ville dela den med er. Tema sommar för ett barn...

Barfotaben
Barfotabus
lukt av bar hud
lukt av vind
och ljus

Barfotabarn
Barfotalek
kinden luktar
av fläktens smek
Kinden som mamma pussar
strax före Barfota sussar

(C) HumanistMorsan

(Sen dög dikten tydligen inte till måttet, så jag fick skriva en annan grej till bror min, men vad ska man göra? Kram på dig brorsan!! Håller alla tummar och tår.)

Berättelsen om det osynliga barnet

2009-04-29T13:04:00.005+02:00

Jag lärde mig nåt i skolan idag. Vi diskuterade Tove Janssons Berättelsen om det osynliga barnet utifrån en bok som är den bästa kursbok jag någonsin läst (Aidan Chambers Böcker inom oss - om boksamtal).

Poängen är att det finns en flicka som blivit osynlig för att hon inte blivit sedd av den elaka tant som tagit hand om henne. Muminfamiljen får i uppdrag att göra henne synlig igen. Muminmamman blandar huskur från mormors ofelbara receptsamling och alla i familjen har sin speciella funktion som gör att flickan - Ninni - blir sedd och återfår sitt självförtroende och därmed också blir synlig. Fast man ser bara allt utom ansiktet. Allt blir synligt ganska fort - fötter, ben, klänning och rosett i håret - men huvudet och ansiktet förblir osynligt tills Ninni lärt sig att skratta och lärt sig att bli arg. Då först blir hon helt synlig.

Allt det där är ganska uppenbart. Tidsperspektivet och berättarperspektivet är betydligt intressantare att diskutera. Men det var två saker som jag missade, som min lärare sa i slutet. En av dem känns oviktigt här och nu, men den ena ska jag berätta.

Hon sa: det är två delar här. Dels måste Ninni bli sedd och bekräftad av andra för att hon ska bli synlig igen. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor. Hon måste våga visa sitt ansikte.

Så galet tänkvärt. Visst vill vi alla bli bekräftade och sedda, inte känna oss ignorerade som om vi inte syntes alls, men när människor ser oss, vill lära känna oss, törs vi då sedan själva göra oss synliga? Visa vilka vi är?

Och hur vanligt är det, att just människor som inte blev sedda som barn, har svårt att visa känslor som vuxna?

Jag älskar...

2009-04-24T17:36:00.001+02:00

... lukten av barnhud som varit ute i luften hela dagen. Den lukten har jag fått känna idag för första gången i år. Ljuvt.

Att börja skolan

2009-04-23T18:17:00.007+02:00

Nu är det en vecka sen jag började skolan. Jag läser en delkurs på fem veckor helfart i barnlitteratur för att kunna göra klart min utbildning en vacker dag. Den där som jag påbörjade för nio år sedan och kom ganska långt i.

Jag tänkte nu rapportera. Skillnaderna då och nu. Så här ligger det till:

Jag var definitivt yngst precis alltid. Oavsett om jag läste pedagogik, svenska eller latin, var jag oändligt mycket yngre än alla andra. Det är jag inte nu. Jag är lika gammal som alla andra. Inte äldre.

Lärarna är samma som jag hade då och de tillbringar lektionerna med att säga många intressanta saker samtidigt som de visar overheads, mellan 30-70 stycken på ett normalt 3timmarspass. Lektionerna börjar med akademisk kvart med den enda skillnaden att den nu står på schemat. "09.15." Fånigt. Förr räckte det att skriva 9 så kom folk kvart över ändå. Som man ska.

I cafeterian står dagens lunchalternativ i ett glasskåp nu som då. Det sitter studenter, forskare och professorer och pratar och pratar runt alla bord. Några gör grupparbeten med laptops, andra matar 9-månaders ungar med barnmat.

De har flyttat kurslitteraturen inne på UB från en trappa ner till entréhallen. Varför de inte gjort det tidigare kan man fråga sig! Det är kurslitteraturen man slåss om, varför behöva gå långt för att leta efter den?

På gräset i backen sitter folk överallt i vårsolen. Humanisten om våren är en skön, skön plats. De ser alla ut att trivas.

Utanför dörrarna in till själva Humanisten röker mycket få, det är sällan jag sett någon röka där, nu som då. Däremot står det självklart en kille och kontrollerar att alla som går in på skolan har nåt om halsen: antingen en tröja som går så högt i halsen att den sitter runt hakan, men helst en stor scarf eller en halsduk av den sorten som Pippi stickade åt lilla gubben. Min klädsel var mer godkänd nu än sist.

Allt är sig likt. Och nu precis som då märker jag hur mycket jag älskar att studera. Hur jag njuter av upplevelsen att komma till nya insikter eller lära mig ett nytt sätt att tänka. Allt är sig likt.

Det enda som förändrats så det märks är att baguetterna med dricka nere på Södra livs (som har bytt namn!) nu kostar 30 kr, istället fr 20.

HumanistMorsan, over and out.

Nostalgi

2009-04-23T18:02:00.002+02:00

Jag ska inte säga varje gång, men säg sju gånger av tio, som jag ser mina två barn tävla om att springa ner för den rätt så branta backen ner till vårt hus, minns jag första gången vår dotter kom ner för den backen. Det var is och snö över hela backen och jag gick, nyförlöst, bärande på en bilstol med en tre dagar gammal bebis i. Hon skulle få se sitt hem första gången. Vi skulle få ta vår bebis hem. Och jag gick så försiktigt så försiktigt för att inte halka med den mest värdefulla last jag någonsin burit.

Och nu rusar de ner i bara tröjorna medan jag ropar "försiktigt!" efter dem och så fort de kommit fram till husväggen skriker de glada: "Jag vann!"

Tänk va.

Hurra!

2009-04-23T13:37:00.001+02:00

Våren är här!!

Atjo.

Om illamående

2009-04-23T13:30:00.005+02:00

Hade igår ett samtal om illamående med en gravid vän. Med en kronisk sjukdom i matsmältningsapparaten är jag något av en expert på illamånde. Tänkte dela med mig av mitt kunnande av de olika stadier som finns av illamående. Fast först ska det sägas att jag hatar att må illa, det är det värsta jag vet. Det värsta jag vet.

Det finns den som är obehaglig och gör att man inte kan äta, men som man med åren lär sig att leva med så att man kan sitta, stå och göra (en del) saker ändå.
Det finns den som är jobbig och gör att man ligger på soffan och blundar.
Det finns den som är jobbig och gör att man spyr en hel del.
Det finns den som är vidrig och gör att man inte under några omständigheter kan sitta upp utan att spy eller svimma.
Det finns den som gör att man spyr tills man svimmar.
Det finns den som gör att man är halvt medvetslös av bara illamåendet.
Det finns den som gör att man är halvt medvetslös och eftersom man dessutom inte fått behålla mat på så länge är kroppen så svag att man till slut hamnar på sjukhus med dropp.

Jag har haft alla.

Men den bästa sortens illamående, min favorit bland vidrigheter, är den sorten som man får en bebis av.

Så alla ni som ligger utslagna på soffor runt om i landet - håll ut! I bästa fall får ni världens bästa pris för mödan. Kram på er!

Författarskap

2009-02-20T17:42:00.003+01:00

Okej. Så jag har just skrivit klart min femte bok. Grattis till mig. Mina trogna fans (familj+vänner) tycker den är jättebra, men det återstår ju att se om någon annan tycker det. Jag är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag lyckats, men jag blir modfälld och lite rädd för de stora, hemska förlagen.

I denna snabba värld har vi numera så höga krav på underhållning. Böcker skrivna förr i världen hade inte alls lika höga krav på sig. Den som Kunde skriva (dvs inte var analfabet) och hade något att säga, gick till en tryckare och sen var det klart. Mycket lättare. =)

MEN, men OM det hade funnits förläggare på den gamla goda tiden så hade de tyckt illa som det som skrevs då precis som det är nu. Refusera Pippi och sådana fasoner.

En favoritsketch som inte bara behandlar detta ämne utan dessutom två andra som ligger nära hjärtat nämligen litteraturhistoria och England. Mycket nöje!

Mer pianomusik

2008-11-13T16:11:00.001+01:00

Här kommer mer pianomusik. Nedan hittar ni en spellista med 11 pianostycken, det ena vackrare än det andra, och alla är skrivna och framförda av Yiruma, en underbar kompisitör som tyvärr är ganska okänd i Sverige men desto mer känd i Usa och Asien. Blott 30 år gammal har han gjort ett flertal album med musik som fungerar perfekt som till exempel avslappningsmusik.

Mjukt och melodiskt. Nästintill magiskt.

Debussy

2008-10-27T22:40:00.000+01:00

Research för böcker kan vara rikigt roligt. =) Idag när jag har vilat har jag lyssnat på pianomusik. I research-syfte. Det slutade med att jag lyssnade igenom alla varianter på YouTube som fanns postade av stycket "Clair de lune" av Debussy. Ett av de mest kända styckena, men en av mina favoriter ändå.

Jag har lyssnat på amatörer, professionella pianister, en liten 11åring. Många av amatörerna tyckte jag spelade med mychet känsla, men kanske lite för fort. Många av de professionella spelade lite för långsamt. Stycket i sig är ett mästerverk, så skirt som bara himmelsk musik kan vara.

Till slut hittade jag en kvinna som vågade leka lite med tempot. Ibland stör jag mig på det, men jag tror ändå att jag bestämt mig för att den här är min favorit-variant.

Njut.

PS. Anledningen till min tystnad har varit att jag är upptagen med ett bröllop. Ge det en vecka, så kanske jag kommer skriva lite oftare. Kram på er sålänge.

Hopp

2008-10-10T19:30:00.000+02:00

En stor förlust

2008-10-10T14:18:00.000+02:00

Puttekulan, som vi kallade den väntade tillökningen i april, klarade sig inte därinne i min mage. Jag fick missfall i tisdags. Jag kom just nu hem från en mer eller mindre dramatisk sjukhusvistelse.

Den här HumanistMorsan förblir tvåbarnsmamma ett tag till.

Rekord-grammatik

2008-10-06T19:50:00.000+02:00

Vår son slog personligt rekord idag i avancerad meningsbyggnad. Han sa inte fler ord än mamma, pappa, boll och oboy före han fyllde 2 och sen sa det pang. Nu försöker han sig på allt, inga ord är för svåra att härma och meningarna blir längre och mer innehållsrika (och mer grammataiskt riktiga.)

Idag slog han på stort och klämde till med en klassisk mening som innehöll subjekt, predikat (fast tyvärr inte med en finit verbform, men hur mycket kan man begära?), direkt objekt och indirekt objekt. I rätt ordning! Det ni!

"Audrey köpa en jacka till mig."

Hans mor och far är ack så stolta.

Sen kan man ju undra varför han säger att hans dagisfröken ska köpa en jacka till honom, men det är ju en helt annan fråga. =)

Jubileum

2008-10-06T13:23:00.001+02:00

Min syster och hennes man firar bröllopsdag idag. Det är inte utan att man blir lite nostalgisk.

Jag var arton år. Vi var i Stockholm. Stämningen på rummet där vi sov alla tjejerna var minst sagt hög! Vi var nog säkert 7-8 personer som hjälpte min syster att klä sig - inte för att klänningen var en opraktisk maräng, utan för att det var hennes dag och vi ville vara delaktiga. Vi knäppte de många klädda knapparna och trädde på den stora, vita kjolen med meter av sidentyg. Min syster tjöt av lycka när hon var klar och vi klappade händer allihop.

Min moster gjorde en avancerad inbakad fläta i mitt då väldigt långa hår och jag och min lillasyster höll upp släpet på den vackra brudklänningen på väg till vigseln. Himlen var blå och luften hög. Som idag. Jag gick i bara kortärmat ute, utan att frysa, innan jag bytte om till den vackra, terrakottafärgade balklänningen min moster sytt till mig.

Brudparet strålade likt solen. Min syster hade en krans av höstlöv i det mörka håret. Min svåger såg både stolt och lycklig ut i sin frack. Han var lång och stilig, och hade sitt hår i behåll. Det var en perfekt dag.

Nu har de två söta barn som är mina barns bästa vänner. Och de bor tvärs över gatan från oss. Tänk va...

Grattis på bröllopsdagen!
Kram
HumanistMorsan

Non scholae, sed vitae discimus

2008-10-06T12:56:00.001+02:00

Just det! Vi lär oss inte för skolan, utan för livet. Jag får väl briljera med det lilla latin jag kommer ihåg från de 60 poäng jag läste. Suck.

Hursomhelst. Jag gjorde en lista häromveckan på saker som jag vill lära mig. Några grejer var sånt som jag aldrig kunnat eller varit intresserad av förut, och några saker är sånt som jag kunnat men glömt bort (latin skulle kunna ingå på den listan, även om jag just nu har mest lust att putsa upp spanskan och faktiskt bli trespråkig på riktigt.)

Så imorse gjorde jag slag i saken. Jag kikade runt på biblioteket efter nybörjarböcker och frågade min bror om han ville assistera mig i frågan. Ett hemligt projekt! Jag vill prova på nåt nytt! Och kanske faktiskt lära mig nåt nytt. Det känns roligt och uppfriskande!

Så, alla ni som trodde ni inte behöver lära er eller prova på nya saker bara för att ni tagit studenten eller tagit universitetsexamen - tänk om! Vi lär inte för skolan.

Min man är mitt exempel. Han har ansökt kurser på GU till våren och tänker plugga ekonomi på kvällarna. Heja heja!

Roande, ljuvlig monolog

2008-10-02T20:43:00.001+02:00

Låt mig börja med att säga direkt att jag absolut inte tar på mig äran för nedanstående text. Det finns bara två svenskar som kan ha skrivit den: Claes Eriksson eller Tage Danielsson. De har/hade båda gåvan att leka med ord och sätta pricken över i och framföra politiska budskap medan publiken vrider sig av skratt. Och just denna monolog har Tage Danielsson skrivit.

Varför jag postar den? För att den är hysteriskt rolig. Det är väl en anledning god som någon? För många år sedan skulle vi göra en stilanalys av den i skolan, och sen dess har den varit en kär ägodel. Alltså, Tage Danielssons monolog "Om sannolikhet", ett inlägg i 70talsdebatten om kärnkraftverk.

Tage Danielssons monolog om sannolikhet

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rasade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt. I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Celtic Woman

2008-10-01T10:22:00.001+02:00

Jag stengillar verkligen YouTube. Under researcharbetet med den bok som jag faktiskt skriver just nu (för den andra får tyvärr ligga på is) behövde jag lyssna lite på Verdi. Istället för att gå till biblioteket och låna några skivor och en bok om hans liv och musik, öppnade jag bara internet. Så var det inte för tio år sedan, vill jag bara meddela. På YouTube kunde jag lyssna på de vanligast förekommande alsterna och läsa kommentarer av både italienare och andra (och därmed få en riktigt bra bild av den allmänna uppfattningen av Verdis musik). Detta kombinerade jag med ordentlig läsning på Wikipedia om Verdi och sen kände jag mig mycket bättre rustad att ta tag i det jag höll på med. Hur bra som helst!!

Men det allra roligaste med YouTube är att man kan hitta helt ny musik. Jag läste en kommentar om att den allra bästa versionen av Ave Maria sjungs av Celtic Woman. Jag blev nyfiken, jag lyssnade och jag blev såld!!

En violinist och fyra sopraner som sjunger klassiskt och keltiskt, det är konceptet. De har alla gaeliska namn med på tok för många konsonanter (utom en stackare som heter Lisa) och kommer alla på riktigt från Irland. Men lika mycket som jag fascineras av deras gudagivna änglaröster är jag som gammal körledare/sångare kär i arrangemangen. Lyssna framförallt på slutackordet i denna sång:

Och om ni tyckte om detta MÅSTE ni lyssna till dessa med:
- Nella Fantasia
- Beethoven: Jesus Joy of Man's Desiring
- Ave Maria
- Walking in the air
- The Voice

Nån mer än jag som vill ha deras julskiva? =)

Säg det högt!

2008-09-30T14:16:00.002+02:00

Som ni förstår ränner jag hos barnmorskan igen nu. Fast inte samma som med de andra två, men den här är precis lika bra. Hon är varm, bra på att klappa på axeln-prata och hon har fyra egna barn. Dessutom är hon ganska ung, till skillnad från min andra som hade kunnat vara min mamma.

Under inskrivningssamtalet sa min barnmorska, Eva-Maria, något klokt. Detta är till alla er med drömmar om framtiden som ni inte vet om ni vågar hoppas på eller satsa på. Så här var det.

I mvc-journalen ska det ju stå vad man sysslar med. Alltså arbete. Sen tidigare graviditeter stod det "studerande" på mig. Jag studerade när jag var gravid med mitt första barn för 5 år sedan. Det kändes minst sagt förlegat. Så Eva-Maria frågade vad hon skulle skriva. Hon föreslog hemmamamma, vilket jag var på väg att nappa på, när jag plötsligt bestämde mig för att slå på stort. "Jag är författare," sa jag.

En sådan kommentar ledde naturligvis till ett samtal i ämnet, hur många böcker jag skrivit och vilken sort. Jag svarade sanningsenligt att jag skrivit fyra romaner och höll på med två för tillfället. Men att jag inte är publicerad. Än.

Min inställning till mig själv gjorde Eva-Maria så glad! Och hon var tvungen att berätta en historia.

När hon var gravid med sitt sista barn, hade hon lustigt nog Karin, min förra barnmorska, som sin barnmorska. Och vid just inskrivningssamtalet hade Eva-Maria berättat att hon funderade på att bli just barnmorska. Detta hade gjort Karin så exalterad att hon tagit med henne till personalrummet och presenterat henne för alla och berättat att detta är Eva-Maria och hon ska bli barnmorska!

Det där sporrade Eva-Maria. Det gjorde att hon vågade på det och sökte till utbildningen. Och nu är hon, som bekant, just barnmorksa. Så hon sa till mig att det var helt rätt att sätta författare som yrke på mig, för det gjorde det hela verkligt. Och då var det mer troligt att det skulle gå den vägen.

Så säg det högt! Håll inte ljuset under skäppan! Berätta om era drömmar, era talangar, era planer. Gör dem till en del av era liv.

Jag är författare. Vad är du?

NYHET! NYHET!

2008-09-29T19:14:00.003+02:00

Förra veckan skrev jag att jag hade något att berätta. Nu ska jag berätta.

Jag är gravid. Den här HumanistMorsan ska gå och bli trebarns-mamma i april!! Jag har gått 13 fulla veckor, jag börjar bli tjock och jag är jätteglad för barnet som är på väg. Och precis lika glada är min älskade man och våra barn. Min stora flicka går igenom om och om igen allt som ska hända innan det blir april och bäbisen kommer ut. Och hon längtar.

Fast hon vill att det ska vara en flicka. Och det vill jag med. =) Är det en flicka, då blir vi TRE tjejer i familjen och då vinner vi, förstår ni. Och är det en pojke, som killarna vill, då får vi tre killar i familjen och då vinner de.

Egentligen spelar det ingen roll, för vi har redan en av varje. Bara alla överlever fram till april och bara ungen blir lika snäll som mina andra två så kommer jag vara hur nöjd som helst.

En liten skrutt. En liten, liten en. Igen. Tänk vad bra vi har det! Vår egen lilla puttekula.

När du får oväntat besök...

2008-09-29T16:40:00.001+02:00

När D bodde hos mig nu i helgen tänkte jag passa på att ha tjejis på fredagkvällen. Jag kan ju aldrig planera saker långt i förväg eftersom jag aldrig vet hur jag ska må, men nu kändes det som att jag hade backup eftersom D var här. Så vi skulle ha en liten, oavancerad, anspråkslös, mysig tjejis.

Men så på fredagmorgon läste jag i bloggen Mina solglimtar att H, innehavarinnan av denna blogg, skulle komma till Göteborg (hon bor i Stockholm) för att gå på bokmässa på lördagen. Föga anade jag vad detta skulle ha för trevliga konsekvenser för mig!

Jag hade redan som det var frågat E, som råkar vara svägerska till H (som alltså skriver Mina solglimtar), om hon kunde komma på tjejis. Och det hela slutade alltså med att svägerskan H och hennes kompis S kom hem till mig och vi hade en fantastisk trevlig kväll allihop!

Tilläggas ska ju att jag känner H väl sen tidigare. Under min barndom och tidiga ungdom bodde hon jämt hemma hos oss eftersom hon är bästis med min äldre syster. Och det var verkligen ett kärt återseende att träffas igen, nu när vi alla blivit vuxna.

För nu ska ni få höra hur vuxen jag var i fredags! En gammal vän skulle alltså komma hem till mig för första gången. I vanliga fall medför det ett visst mått av förberedelser. Jag är relativt pedantisk och extremt pedantisk när jag ska ha gäster. Gäster som aldrig varit hemma hos mig tillhör toppkategorin av folk som man behöver städa inför ankomsten.

Men jag gjorde INGENTING!! Jag dammsög inte, jag tvättade inte golven (trots att behovet var skriande) jag plockade inte ens undan utan uppepå byråer och vår vackra skänk fick allt skräp och jox ligga kvar. I vanliga fall hade jag storstädat och försökt hinna med att måla om köket och hänga upp de nya tavlor jag köpt men inte fått upp. Men jag var Vuxen! Jag fixade lite enkelt fika och tände ljus. Sen fick det vara bra.

Var det nån som sa något? Var det nån som såg sig runt och rynkade på näsan? Nej. Vi skrattade så vi tjöt, vi pratade om allt, allt och vi åt guacamole tills skålen var skrapad. Jag njöt hela kvällen och ignorerade den smuliga mattan som alla satt på.

Tjena vad duktigt av mig. =)

Och tjejkvällen gör jag gärna om. Ni är alla innerligt välkomna tillbaka! Synd bara H att du bor så långt bort...

Lite Grekland

2008-09-27T22:08:00.006+02:00

Min man är i Aten. Han är där med jobbet. Han åkte i torsdags morse och kommer hem söndag kväll. Han är inte på konferens alls, utan turistar med sina kollegor i syftet att få en tajtare arbetsgrupp. Det är tydligen 27-29 grader i Aten. Missförstå mig rätt, min man behöver vila upp sig efter att ha tagit hand om sjuk fru, två barn och ett helt hushåll hela sommaren, och dessutom är han ny på jobbet och har en gyllene chans att lära känna alla. Saken är bara den att jag aldrig varit i Aten själv.

Jag är alltså inte i Aten just nu. Jag sitter i min soffa med min bästis D som bor hos oss över helgen och hjälper till eftersom mitt hälsotillstånd skiftar. D är en ängel som inte bara tagit hand om barnen och diskade upp imorse efter tjejkvällen igår, utan dessutom dammsög, tvättade golven och pustade speglar när jag råkade somna vid tolvtiden. Jag har det hur bra som helst! Trots att jag inte är i Aten. =)

Men det är ju trots allt jag som är humanisten i vår familj. Det var väl ändå jag som läste kurser med namn som ”Antikens kultur och samhällsliv” på universitetet och det var väl ändå jag som läste gammal grekiska på gymnasiet och det var väl ändå jag som redan vid 17 års ålder lärde mig se skillnaden på konsten ifrån de olika grekiska, antika högkulturerna? Och jag sitter hemma.

Så, för att trösta mig själv, bortsett från den lilla, syndiga skål godis jag smaskat i mig, tänkte jag roa er med ett litet blogginlägg.

Det mest kända templet på Akropolis i Aten (Akropolis där min man alltså var i fredags) heter Parthenon. Det byggdes på 400-talet f.Kr och är det mest kända templet eftersom det är helgat åt Pallas Athena, Atens egen skyddsgud.

Mycket mer än så tänker jag inte säga, för att inte tråka ut de naturvetare som läser här, men jag tänkte delge er lite kuriosa.

1801 hände något. =) Den brittiska ambassadören Earl of Elgin fick tillåtelse av sultanen att ta sig en titt på Akropolis. Han ville, och fick alltså tillåtelse att, göra ritningar över de antika lämningarna, kanske riva några sentida byggnader och även – hur han nu fick till det! – flytta några av skulpturerna. Den trevlige earlen tolkade det hela som ett klartecken att plundra stället. Han tog med allt löst han kunde hitta hem till London där det nu finns att åse på British museum i samlingen kallad ”the Elgin Marbles”. En del annat finns i Louvren och lite på mitt Favoritställe i Köpenhamn: Glyptoteket.

Så käre make, åk du till Aten och se de gamla ruinerna – men all konst som en gång prytt templen finns i London. Och där har jag varit. =)

The Vicar of Dibley - Christmas Special 2005

2008-09-26T11:06:00.003+02:00

Ett stycke komedi för att förgylla en gråmulen dag. Dawn French i Vicar of Dibley är en klar favorit på den brittiska komiker-himlen.

Just denna episod skulle jag vilja tillägna min syster K. Dels för att hon köpte hela boxen med alla säsongerna och sen lät mig se dem med henne, men också för att detta är ett julavsnitt. Och eftersom min syster delar min uppfattning att julen är bäst före jul, fast hon lider av denna åkomma såpass att hon redan nu börjar få julkänslor, så blir det naturligt att tillägna detta henne.

Så K - detta julavsnitt postat i september - är till dig!

Insikt

2008-09-25T12:46:00.000+02:00

Jag insåg just något. Låt mig börja med en liten kort historia.

När jag slutade sexan skrev mina mellanstadiefröknar små verser till alla i klassen. De läste upp verserna och sen skulle alla gissa vem det var. Min vers gick så här:

En sångfågel är hon den här lilla damen
och visst har hon diktat vår sång till examen
hon spelar teater, hon spelar fiol,
får hon skriva uppsats, hon blir som en sol!

Jag har alltid tyckt att versen fångade mitt tolvåriga väsen alldeles ypperligt väl. Och klasskompisarna hade inga som helst problem med att komma på vem det var.

Så idag när jag funderade på några framtida inlägg (nu när jag har nystartat får jag ju tänka framåt!) kom den här lilla versen upp i huvudet. Kugghjulen började snurra i Humanistmorsans huvud.

Beskriver inte den här versen mig, väldigt bra som jag är just nu? Okej, jag spelar inte fiol, och det står ingenting om min förkärlek till Rom eller språkhistoria (koncept jag aldrig hört talas om när jag var tolv), men nog stämmer den. Den stämde kanske inte för några år sedan, men nu stämmer den. Igen. Eftersom jag går runt och tror att jag "hittat mig själv".

Så, insikten: När vi slutligen vågar kalla oss själva för vuxna och säger att vi hittat oss själva, menar vi då egentligen inte att vi landat i oss själva? Att vi inte längre skäms över att vara den som vi varit precis hela tiden. Mina talangar och intressen har inte skiftat så mycket genom åren, de har mest utvecklats och konkretiserats, men det var väl ett decenium där när jag ändå gick runt och försökte dölja vem jag var för att behaga andra, eller undrade om jag egentligen var någon helt annan.

Jag ber om ursäkt ifall detta blev lite för existensiellt för er, men jag tyckte ändå att det var lite klokt. När vi vuxit upp så har vi modet att vara den som vi egentligen varit precis hela tiden. Och då kan vi satsa på det vi är bra på!

Katie Melua - jazzig pop

2008-09-25T10:20:00.004+02:00

Ett av mina senaste musikfynd är Katie Melua. Hon är född 1984 i Georgien och flyttade till Belfast när hon var åtta. Där bodde hon i tio år och flyttade sen till London där hon fortfarande bor.

Hon har gett ut tre skivor hittills och jag har alla utom en (som jag önskar mig i julklapp). Hennes röst är mjuk och växlar mellan jazzig och rockig, hon spelar både piano och gitarr, och har skrivit ett ökande antal av låtarna själv. Merparten har hennes producent Mike Batt skrivit och jag har ännu inte slutat förundras över hans förmåga att skriva meningsfulla sångtexter.

Här är alltså en lite jazzigare låt. Lyssna och njut!

---

En lista på några andra favoritlåtar för den intresserade:

Closest thing to crazy
I think it's going to rain today
Faraway voice
What I miss about you, vars sångtext är huvudet på spiken till det budskap den har
Nine million bicycles
Joan of Arc
Thank you stars
When you taught me how to dance, titelsången från filmen Miss Potter (rekomenderas!)
Perfect circle

Vackra fotografier

2008-09-25T08:21:00.000+02:00

Som jag nämnt tidigare är jag kristen. Och för er andra med samma tro kommer här ett litet inlägg.

Jag hittade en bok som heter Reflections of Christ. Den hade fått väldigt bra omdömen och jag blev nyfiken. En blädderbok för både barn och vuxna. Det visade sig att det var fotografier på händelser ur Nya Testamentet.

När jag läste det vände sig någonting inom mig. Man får inte klä ut sig till världens Frälsare och ta kort. Det kändes vanheligt för mig.

Men sen såg jag fotografierna. Och de är så vackra! Några svartvita, några i färg. Ni får se dem själva för att avgöra. De är tagna av skickliga fotografer, sanna konstnärer, och människorna som gestaltar de kända personerna ur Nya Testamentet gör det med tro och med vördnad. Nu önskar jag mig boken i julklapp. =)

Här finns en film med många av fotografierna. På hemsidan finns en liknande kortare, och den har inte lika stort fokus på Hans lidande som den första. Se gärna båda.

Klok dotter

2008-09-25T08:14:00.000+02:00

Min dotter, som är 4½, föreslog en söndagkväll när vi satt och åt efterrätt att vi skulle gå ut och cykla efteråt. Min man sa nej för att det var för sent och det var dags för pyjamas när vi ätit klart.

Så sitter hon tyst en stund och funderar och sen säger hon:
"Pappa, det är förmodligen så här, att du har rätt och jag har fel. Jag tycker vi ska cykla och du tycker vi ska sova, och förmodligen har du rätt."

Vad vi skrattade!

Försök till nystart

2008-09-25T08:04:00.000+02:00

Tjena, alla Humanistmorsans vänner!

Jag har ju varit sängliggande större delen av de senaste fem månaderna, och därav bloggtorkan. Men jag tänkte försöka mig på en nystart!

När man är sängliggande så sover man förstås en hel del. En hel del dagar har jag varit så sjuk att jag inte kunnat göra någonting. En del lite bättre dagar har jag läst. Jag har läst enorma mängder böcker i sommar! Mestadels deckare, men en och annan av nåt annat har slinkt med. Kanske det därför blir någon bokrecension frammöver.

Annars har jag haft sällskap av min trogna laptop här i min säng. Om jag inte orkat något annat, så har jag orkat You Tube. Jaha, tänker ni, klipp på apor som kliar sig i rumpan och så, eller? Nej inte alls.

Mestadels har jag lyssnat på musik och funnit flertalet nya artister som blivit storfavoriter. När blogg-funktionen på You Tube fungerar igen (den ligger nere just nu) tänkte jag dela med mig av några nya favoriter, både klassiskt och jazz.

Men sen har jag sett på ljuvlig brittisk humor. Gamla Monty Python klassiker som jag bara sett på video hemma hos barndomskompisen Mr B och som varit förlorade i många år är plötsligt tillgängliga med ett enkelt musklick! Och Vicar of Dibley, Dawn French humorserie med så mycket värme och sarkasm, har också fått underhålla mig. Ett par dagar såg jag på allt som fanns av Galenskaparna och After Shave, ett par dagar såg jag på the Cosby show, som jag verkligen inte sett sen 80talet och som fortfarande var vansinnigt rolig. Jodå, man får underhålla sig bäst man kan, och jag ska som sagt försöka dela med mig av mina hittefynd.

Så misströsta inte! Jag finns här, och kommer synas lite mer under hösten. Dessutom har jag något att berätta... men det väntar jag lite med. Hihi.

Kram
HumanistMorsan

Dagens kommentar

2008-07-28T11:09:00.001+02:00

Min dotter, 4½ år gammal, berättade detta för mig under frukosten:

L - Mamma, nu ska du få höra. Man tar en apa och lägger den i vattnet och sen tar man ett snöre med en pinne och en banan, och sen öppnar man bananen så det luktar gott. Och sen kommer apan och äter bananen och då kan man fånga apan!!

Mamma - Åh, va bra! Men varför ska apan vara i vattnet?

L - Så man kan fiska den!

Lycklig

2008-07-01T18:09:00.001+02:00

Okänsliga läsare varnas för en känslosam och lite djup läsning.

Jag har varit riktigt lycklig ett par dagar nu. Kännt äkta, oförfalskad lycka. Efter månader av sjukdom mår jag bättre. Jag njuter av det som jag har att njuta av. Och det är mycket: en sagolik äkta man, högt älskade barn som leker och skrattar i varandras sällskap, bra böcker att läsa och skriva, vänners omtanke, ett uppmuntrande telefonsamtal, att kunna gå runt i lägenheten, att träffa människor igen, att stilla vila med mina tankar, att se molnen över det vida valvet utanför mitt fönster, himmelsk frid vilande i bröstet.

Till saken hör att jag grät väldigt mycket igårkväll. Jag grät besinningslöst över det i livet som gör ont. Det gör ont att förlora något jag vill hålla kvar. Förlusten gjorde sorgen för stor att bära, och gråten släpptes lös.

Men utan sorg kan vi inte känna lycka. Och lyckan blir som allra störst när den får samexistera med ren sorg. Och trots att det kanske låter ledsamt så är det så, att desto djupare vi har sjunkit, desto högre kan vi komma. En människa som har lidit mer än en annan, är kapabel att känna större lycka.

Fast för att få uppleva den oförfalskade lyckan så måste vi göra ett val. Före, under eller efter lidandet måste vi välja om vi vill att lidandet ska göra oss bittra och irriterade, eller om vi kan tacka, ta emot för att sedan fångas upp av lyckan. Sorgen ger oss valet: bli bitter eller lycklig. Men vi kan inte väljsa att vara utan sorg.

För utan sorg finns ingen lycka. Och lycka är känna både ock samtidigt.

Svea rikes vagga?

2008-06-10T10:16:00.001+02:00

I den trevliga bloggen Ett hem utan böcker (är som en kropp utan själ) publicerades förra veckan på nationaldagen ett inlägg om vilka böcker som ger en bra bild utav Sverige. (Läs inlägg här.) I kommentarerna till detta inlägg blev det sedan en diskussion om varför man lagt vår nationaldag just den 6 juni. Läsarna kom med sina olika svar, där jag själv gjorde ett tillägg i diskussionen ur en språkhistorisk synpunkt, men bloggens värdinna invände fortfarande till våra argument och ställde frågan: varför fira just Gustav Vasa? Sveriges historia, menade hon på, börjar ju långt före Gustav Vasa.

Sant. Så låt mig då ställa frågan vidare till er, om vi inte ska fira Gustav Vasas kröning utan något som ligger tidigare i svensk historia, vad skulle det vara? Om vi hade ett datum för Olof Skötkonungs kröning, skulle det vara det lämpligaste alternativet? Vår förste kristne kung? Fast det är bara det att han var kristen som utmärker honom, hans far Erik Segersäll (med det vackra namnet) skulle likagärna kunna vara vår landsfader eller Björn vid Högen som var kung på 800talet. Men kanske var det så att Sverige på den tiden fortfarande var för splittrat för att de gamla kungarna ska gillas, då när "barbarerna" i Norrland liksom inte var inkluderade i gemenskapen? Ska vi kanske istället fira dagen när Birger Jarl grundade Stockholm och göra det till inte bara Stockholms dag, utan hela Sveriges? Var Birger Jarl först med att ena oss, svear och götar och allt vad vi heter? Fast på hans tid vet jag inte hur det var med Skåne. Känns ju trist att fira en dag då Skåne inte var med i Sverige.

Hursomhelst var det en rolig tanke tyckte jag. Epoker seglade förbi i huvudet på mig när jag försökte hitta den Sannaste dagen att fira att Sverige blev Sverige. Magnus Ladulås var förstås en bra kille, med sina lagar om kvinnofrid och hemfrid. Och sen får vi inte glömma den Erikska ätten som figurerar i Guillous böcker om Arn, med profiler som Erik den Helige och Erik den läspe och halte. Haha! Tänk att säga: idag firar vi Sverige i åminnelse av vår sedan nästan tusen år hädangågne landsfader Erik den läspe och halte!

Oavsett så tilltalar den tanken mig, att ta en kung/händelse som ligger löjligt långt bak i tiden. Bara för att retas med alla andra länder. "Jasså, ni firar 17 maj för nåt som hände på nittonhundratalet? Jojo, man tackar!" Och likadant kan vi skratta åt Frankrike och Usa åt sina sentida revolutioner. "Vi i Sverige firar minsann nationaldag i hågkomst av Anund Uppsala som levde på 800talet!" Fast Anund låter inget snyggt. Då förespråkar jag nog Erik Segersäll hellre.

Jag hoppas i alla fall att ni alla firade Sverige ordentligt i fredags. För nog finns det anledningar att fira (både historiskt och nutida) så det slår härliga till!

Svenska flaggans dag!

2008-06-06T11:12:00.000+02:00

När jag fortfarande pluggade (innan jag blev HumanistMorsan, då när jag bara var Humanist) skrev jag en kolumn som aldrig blev tryckt. Detta var sista året innan 6 juni blev röd dag och texten uttrycker mina känslor precis som jag fortfarande känner, så jag vill dela den med er.

Vi ska hem till mina föräldrar strax och grilla och ha trevligt. Jag sa till mamma att den enda förberedelse du behöver göra är att hänga ut fasadflaggan. Nu ska här firas! Nä, hörrni, nu måste jag återgå till att lära barnen Du gamla, du fria. Ha en härlig nationaldag!

/ HumanistMorsan

6 juni

Förra året bjöd jag hem lite folk den sjätte juni. Vi käkade köttbullar, potatismos och lingonsylt. Vi hängde ut en fasadflagga på ytterväggen och vi åt den blågula efterrätten blåbärspaj med vaniljvisp. Trevligt värre.

I år då? I år skriver jag tenta den sjätte juni. I norska till råga på allt. Och på kvällen ska jag iväg på min syrras studentfest och där kommer det vimla av svenska symboler: blågula band, blågula serpentiner, blågula ballonger och svenska flaggor i tårtan. För på studenten är det fullt legitimt att pynta med våra svenska färger, liksom på fotbollsmatcher. Att det råkar vara Sveriges nationaldag verkar inte bekomma någon.

För i Sverige är vår oskyldigt blågula flagga så ofta en symbol för något fult. För främlingsfientlighet och hat. En vi-är-vi-och-du-får-inte-vara-med-oss-symbol. Varför det blivit så vet jag inte, men att det är beklagligt är jag förvissad om.

För saken är den att jag älskar Sverige. Äng och skog, sjö och skärgård. Fjäll och slätter, älgar och dalahästar. Midsommar och matjessill och svenska jordgubbar och svensk färskpotatis. Och när du läser detta är jag säker på att du känner likadant. För annars hade du väl inte bott kvar. Nej, vi bor i Sverige för att vi trivs bra här. Vi älskar Sverige, men vi säger det inte. Kan det vara så svårt? Jag älskar dig. Din sol, din himmel, dina ängder gröna. Det var väl inte så kinkigt?

Men då är det några pubertetsungar som fått för sig att allas vår flagga och allas vår nationalsång är deras sätt att visa sitt förtryckta hat mot människor som de inte ens känner. Människor som de inte alls vet vilka de är, men tydligen inte heller vill lära känna. Snorungar som inte hade min historielärare på högstadiet.

Han var en sån där lärare som pratar och pratar på lektionerna och man glömmer aldrig vad han sagt. Han visade oss ett tjugotal dokumentärer om Andra världskriget och Förintelsen och bilderna jag såg då glömmer jag inte heller. Och jag har därför mycket svårt med folk som sysslar med rashat. Jag kan inte förstå folk som behandlar andra som fä. Jag blir arg på dem. Görarg. Och inte nog med att dessa träskallar gör livet surt för de som inte råkar vara födda i Sverige, nu har de tagit ifrån oss det som hör ihop med vårt land.

För jag menar att vi ska fira Sveriges Nationaldag. Gilla kungen, gilla inte kungen. Gilla statsministern, gilla inte statsminister. Jag bryr mig inte. Var född i Sverige, var född någon annanstans. Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig om vår nationaldag.

Då tycker jag att vi ska fira. Du och jag, vem du än är. Fira, fira, fira. Varför? För att vi trivs i vårt land. För att vi älskar naturen här och njuter av ljusa kvällar om våren. För att vi faktiskt har fred just här, just nu och det kan vi väl få vara tacksamma för? Vi har faktiskt inte krigat i Sverige sen 1718. Sverige tronar nämligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Och jag vet att det är och förblir vad det var. Därför vill jag kalasa.

Och det tycker jag att du också ska göra idag. Fira att du trivs i Sverige, oavsett hur länge du varit här. Fira med pasta, tzatziki, humus, köttbullar eller pizza. Åk till McDonalds om du så vill. Men fira och fira idag. För idag är vår dag, alla vi som bor i detta avlånga land.

För jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Fotboll

2008-06-01T23:58:00.002+02:00

Min son fyller 2 år snart. Galet. Jag startade den här bloggen när han låg i magen och satt och knapprade här på datorn mitt i natten genom värkarna och undrade om han någonsin planerade att komma ut.

Han älskar bollar, min son J. Han föddes under fotbolls-VM för två år sedan (eller, han hade gjort det om han hade kommit när han skulle, vilket han ju inte gjorde) och jag och maken diskuterade då om han kanske skulle få heta Henke Zlatan i andranamn. Vi valde inte det, men när vi ser honom nu så tänker vi att kanske hade det inte varit så dumt.

Sen han lärde sig sitta, när han var fem sex månader, har han varit förälskad i bollar. Han kan sysselsätta sig med dem hela dagarna. Nu, som en glad 2åring, springer han efter dem och är riktigt duktig på att sparka dem, träffa dem, fånga dem... Men när han inte trixar så samlar han bollarna på hög. Han har ett gäng, fem stycken kanske i mycket varierande storlekar för alla behov, och han gillar att sitta och hålla dem allihop i famnen. Som en skatt. Så sitter han där och ler sitt solskensleende och är så lycklig som en 2årig pojke kan vara.

Ibland lägger han alla bollarna i mitt knä, eller pappas. Han säger ju inte ett ord den här killen (utom mamma, pappa, boll, hurra och oboj, de viktiga orden i livet) men han tittar på oss, hämtar alla bollarna och lägger dem i vårt knä, pekar och säger det oslagbart träffsäkra ordet: Öh! Det betyder: vakta bollarna med ditt liv. Vem vet, annars kanske min storasyster tar en!

Ibland så kanske jag eller pappa inte vill sitta med bollarna i knät. Vi kanske har nåt annat åtagande. Eller också så kankse vi helt enkelt känner för att lattja med bollarna. Jag kanske lyfter en boll och kastar iväg den och säger: kolla, bollen! Spring och hämta! Eller fånga! Eller nåt annat lämpligt. Men ni förstår att så får man inte göra.

Då tittar lillkillen på mig med sina stora, bruna ögon, pekar på bollen och sätter igång fontänen. Han storgråter. Han kan inte förstå hur jag kan vara så hjärtlös att jag kastar iväg hans boll genom rummet! Han gav mig ett förtroende. Och jag svek det. Han gråter och gråter, han samlar sig trots den darrande läppen, springer för att återfinna den förlorade, älskade bollen, och kommer tillbaka med tårar i ögonen. Så tittar han uppfordrande på mig, lägger tveksamt tillbak bollen och säger: Öh! Boj! (=boll) och menar: Mamma, du gör inte om det. Du får en chans till. Sumpa den inte.

Min man är övertygad om att vår son kommer bli fotbollsproffs. Vi får väl se.

Recension: Den trettonde historien av Diane Setterfield

2008-05-31T14:58:00.001+02:00

Varje gång jag gick och handlade stod den där i pocketstället och lockade på mig med sin framsida: Den trettonde historien. Ingenting visste jag om den, ingenting hade jag hört om den, jag bara visste att den skulle bli min sommarläsning. Det kändes så.

Till slut läste jag på baksidan. Det lät bra! En hyllning till den viktorianska 1800talsromanen! Perfekt! Till slut fick jag den i Mors Dag-present. Jag började läsa i måndags och läste ut den i tisdags.

Baksidan:
Den tillbakadragna Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat när hon en dag får ett brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter. Margaret vet inte mycket mer än alla andra om den gäckande personligheten när hon andäktigt läser brevet.
56 romaner på lika många år, fler böcker sålda än bibeln, 19 filmer baserade på hennes romaner, men vid varje intervjutillfälle har författarinnan diktat upp historier om sitt liv och sin bakgrund. Nu, om man kan tro brevet, vill Vida Winter berätta sanningen om sig själv. Detta är i sig märkligt nog, men ännu märkligare är: hur kommer det sig att hon vill berätta den för Margaret?
Nervös och mycket nyfiken reser Margaret till Yorkshire för att möta den åldrade författaren och höra hennes berättelse om den vackra familjen Angelfield, den viljestarka Isabelle och hennes vilda, rödhåriga tvillingar, Adeline och Emmeline. Biografens uppgift är dock att skildra fakta och på något sätt litar Margaret inte helt på Vida och den snåriga resan mot sanningen avslöjar mörka familjehemligheter.
Diane Setterfields succédebut är en hyllning till den viktorianska 1800-talsromanen och jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.

Jag hann bara läsa början i måndagskväll och när jag lade mig på kvällen tyckte jag den var jättebra! Rikt språk, fångande tankegångar, lovande handling. På tisdagen dröjde det inte länge förrän den känslan ändrades. Jag kollade baksidan igen: ”… jämförelser med Jane Eyre och Svindlande höjder ligger nära till hands.” Tjena, funderade jag, hur tänkte jag när jag föll för denna bok? Jag har ju jättesvårt för Jane Eyre!

Alla ingredienser finns där, i det Vida Winter berättar, berättelsen i berättelsen: den gamla herrgården med den välskötta trädgården, de småudda tjänarna och det mer eller mindre galna herrskapet. Känslan av att man har missat något, en övernaturlig närvaro i huset som bara förfaller mer och mer. Historien skrämde mig (jag är så löjligt lättskrämd) och äcklade mig och ändå var jag tvungen att läsa klart. Det som hände då, för längesedan, virvlar upp och blir verkligt, jakten på sanningen och vad den betyder för Margret skapar en acceleration som är svår att hejda.

Boken är bra, och den är välskriven. Men jag vet inte om jag kan rekommendera den. Om ni gillar Jane Eyre ska ni absolut läsa den. Om ni liksom jag, har svårt för oförklarliga, psykologiska otrevligheter à la Maria Gripe, så bör ni tänka er för. Ett par grönögda mentalsjuka tvillingar blir ibland för mycket för mig.

Det är egentligen bara det första mötet med Vida Winter som jag hade riktigt svårt för. Början på berättelsen om Isabell är riktigt hemsk, även om det är beskrivet i så skumma ordalag att jag knappt visste om jag förstått det hela rätt. Det blir bättre. Eller nåt.

Mitt problem är att jag har svårt för kusligheter. När jag drömmer mardrömmar är det ofta den galna Bertha som dansar runt i Jane Eyres brudklänning mitt i natten genom mörkret i korridoren som spökar för mig. Jag har för livlig fantasi. Och samma fotsteg i korridoren hörs genom Diane Setterfields bok, fast när man öppnar dörren är det ingen där. Gillar ni sånt ska ni läsa den här boken. Annars bör ni bäst hålla er undan.

Tre av fem nerbrända herrgårdar. Det höga betyget beror på språket och den välvävda intrigen mellan då och nu.

Lässugen

2008-05-31T14:44:00.001+02:00

Nu när sommaren verkligen är här börjar såna som jag känna att det är dags för att förgylla kvällarna med lite engelska deckare. En tisdagskväll på sommaren är ingen tisdagskväll utan lite mord i Midsomer.

För att ladda inför säsongen (Midsomer börjar för övrigt tisdagen den 24 juni i SVT, vad 4an visar för nåt vet jag inte, men det brukar komma först i augusti) tänkte jag helt enkelt läsa lite deckare. Var längesen sist. Så jag tänkte helt enkelt efterlysa lite lästips.

Vilken typ av deckare gillar ni? Vilken är Agatha Christies bästa? Åh, jag skulle bli överlycklig för svar, för jag har lite mycket tid numera och en skön bok hade varit tröstrikt.

Njut av solen och sommaren!

Eva Cassidy

2008-04-14T09:44:00.003+02:00

Efter det att Marie på Maries Mat skrivit om vad hon lyssnar på (och mycket överensstämde med vad som går här hemma) var det någon som kommenterade på hennes inlägg och tipsade om Eva Cassidy. Jag lyssnade på en låt på Youtube och sedan dess har jag varit fast. Denna människa, vem det nu var, som tipsade om Eva kommer jag alltid att vara tacksam till.

Eva Cassidy dog 1996 i cancer och har sålt miljoner skivor nu på senare år, långt efter sin död. Hon sjöng jazz, blues, pop, country. Vissa låtar är bättre än andra, men alla är de mer eller mindre magiska. Kvinnan hade en sällsynt talang, så mycket står klart. Hon skrev inte mycket musik själv, men hon gjorde varje sång hon sjöng helt till sin egen. Vissa övar hela livet för att lära sig sjunga som hon kunde göra live, lite småförkyld.

Helst skulle ni höra allt nu med en gång och gå lyckligare från datorn, men här är en jazzig tolkning av låten You’ve changed. Som någon skrev i en kommentar, ”The most sublime 05:02 piece of music I have heard, she is such a sad loss.”

Njut. Njut.

Kär 4åring

2008-04-14T08:32:00.000+02:00

Med mitt minne minns jag precis hur det var, att vara en kär 4åring. Jag förstår min lilla dotter, min man tycker det är skandalöst att hon ska gå och bli överhuvud förälskad vid blott 4 års ålder. "Disney prinsessornas fel!" säger han buttert. Men jag tror inte det. Jag visste inte om några disney-prinsessor när jag var 4, men jag var kär ändå. Oj vad kär jag var.

Min dotter har en bästis. Han är ett år yngre och de leker varje dag. De bråkar en hel del, men de leker och har roligt för det mesta. På sistone har min dotter L utvecklat ett kärlekskrankt beteende när hennes bästis inte är här. Hon lägger sig i gungstolen och ser allmänt melankolisk ut och säger "Mamma, spela en lessen sång." Jag frågar henne varför. "För att jag älskar V så mycket. Mamma, jag älskar honom." Ojoj, så dramatisk man kan vara så tidigt i livet! (Vart ska detta sluta, undrar mamma, och minns för väl sina sentimentala tonår.)

Igår kom hursomhelst droppen. Vi hade varit på kvällspromenad med bästisen V och hans familj och sedan kommit hem för att äta lite efterrätt. V var inte här. Min tjej går från bordet, sätter sig på huk i vår bäbisstol som fortfarande står framme för gästers skull, åmar sig och utbrister:
"Mitt liv är förbi!" Min man och jag tittar på varandra och skrattar. Vad fick hon ett sådant uttryck ifrån? Men så fortsätter hon.

"V har gått hem, mitt liv är förbi!" Hon försöker inte vara rolig, hon är helt seriös. Och när min man läser saga för henne en liten stund senare, gör han det som jag inte gjort, för jag tycker hon kan få vara kär i V nu och så får vi förklara för henne senare att det inte går. Men min man har fått nog, han berättar helt sonika för henne att V är hennes kusin och att de inte får gifta sig när de blir stora.

Min dotter börjar storgråta. Hejdlöst! Hela hennes värld har fallit samman. Att hon ska gifta sig med V när hon blir stor är det viktigaste för henne, försöker jag förklara för min man lite senare. Men han tyckte han gjort det rätta, att hon inte kan få leva i villfarelse.

Ack ja... ung kärlek.

Språkpoliser och jazz

2008-04-08T15:50:00.001+02:00

I minst tio år har jag lyssnat på jazz. I min blandade musiksmak har jazz haft en särskild plats. Detta trots att min far alltid uttryckt en motsatt åsikt.

Under det sista året har jag börjat lyssna på flera nya sångare i genren storband/jazz/blues med följden att jag njutit mer av livet. Musiken är inte bara ljuv för öronen utan den går ner genom ryggraden och får kroppen att börja röra på sig, mycket eller lite. Ibland sitter jag lugnt och diggar, ibland står jag med stekspaden och tar en svängom i köket själv, ibland lyfter jag upp nån av mina ungar och dansar loss totalt. Musiken påverkar barnen också, det märker jag tydligt. Min nästan 2årige son älskar jazz. Min 4åriga flicka föredrar soft rock/pop. Hursomhelst, jag ska komma till sak.

Jag har utvecklat en hypotes. (Här vill jag bara rikta en ursäkt till alla som sysslar med sånt här på riktigt och tycker att jag är en idiot eller som skrattar åt att jag kom på det först nu. Förlåt! Ja, jag är väl trög.)

Min bästa vän Fredrik Lindström myntade ordet språkpolis. Sådana som vill att språket ska konserveras och att ingen får bryta mot grammatiska regler, för då blir allting fel, för då får språkpoliserna panik.

Jag må tycka att det är minst sagt påfrestande att folk i allt större utsträckning säger ”jag gav den till han” när det faktiskt inte heter så, men jag är ingen språkpolis. Jag är en förespråkare av att språket är till för att brukas. Men jag ser också värdet i att lära sig behärska ett språk korrekt. (Jag är liksom gymnasielärare i svenska och latin. Enough said. Grammatik är min grej.)

I min mening fungerar det så här, att för att kunna skriva riktigt bra så måste man förstå ett språk till fullo. Man måste kunna alla regler utan och innan, för att sedan använda grammatiken som sitt redskap och på sina ställen medvetet bryta mot reglerna för att skapa en effekt. Gör man det tillräckligt skickligt brukar man få Nobelpris.

Ett exempel: en gång skrev jag en berättelse i jag-form där jag ofta utelämnade subjektet i satserna. ”Skrev en lapp till min man och gick till jobbet.” Så får man ju inte göra. I svenskan har vi inga personändelser på verben som man har i romanska språk, vi kan ju inte hursomhelst utelämna subjektet i en mening! Språkpoliserna får dåndimpen! Men jag gjorde det ju fullt medveten om att det är fel och av en orsak eller två. Nämligen att jag ville skapa en smått talspråklig stämning och dessutom säga något djupare: vilken självbild har en person som alltid utelämnar sig själv i meningar där hon själv står om subjekt? Berättelsen handlade dessutom om självbild. Hmm. Alltså, om man först lär sig reglerna, så kan man sedan använda regelbrott för att göra människor uppmärksamma på något specifikt, belysa ett visst fenomen och på så vis skapa känsla.

Min hypotes: Det är det som är jazz. Jazz är musikens regelbrott.

Musikens regler, kände väl få så bra som Mozart. Mozart var ett geni, och varje liten takt var en matematisk formel. Han kunde sina regler! Hans musik är vacker och imponerande, och jag förringar på intet sätt hans talang. Men kanske man skulle kunna säga att mannen var en musikpolis? Och i det sammanhanget skulle alltså jazz och dylik musik vara dess motsats, det vill säga en lek med regler som är till för att betona en viss känsla.

De som behärskar denna konst – leken med musiken – de kallar jag riktiga musiker, oavsett genre. Ingenting är krystat, ingenting låter samma som förra gången. Musiken de skriver är inte förutsägbar utan leker konstant med takt, tonart och volym. En sådan konstnär har i sig naturligt det som körer kan diskutera i all oändlighet: ska vi ha ett fermat där, var vill vi ha crescendo? Riktig musik kommer ur händerna på människor som äger musiken, på samma sätt som en nobelpristagare äger sitt språk.

Nu kan jag mycket lite om konst, men jag antar att det fungerar likadant där, att det Picasso hittade på var fantastiskt för att det var just regelbrytande.

Alltså. HumanistMorsans hypotes: Vi behöver regler inom konsten för att bryta dem. Genom att bryta regler kan vi belysa något och skapa en känsla. Och när det gäller jazz så gäller det att ha golv omkring sig när den går igång, för känslan den skapar har ofta den effekten att golvet vill nyttjas. Till dans. Sann konst föder som bekant annan konst.

Ps. Håll utkik efter lite bigband/jazz smakprov!

Genusvetenskap, musik och en 4åring

2008-02-26T17:46:00.006+01:00

Min äldsta fyllde 4 i början på året. Hon är inne i prinsessåldern och älskar att klä ut sig till allt möjligt: ballerina, prinsessa, hund, Spindelmannen, Pippi, Emil, Ronja, påskkärring, pirat... bara fantasin sätter gränser. En av hennes favoriter är Sipporah, Moses fru i filmen Prinsen av Egypten. Då hänger man en massa scarfar på huvudet och sätter armband på öronen och dansar exotiskt. Jättekul. Jag har ingenting emot att hon är prinsessig, tvärtom så uppmuntrar jag det för lite kul tycker jag väl att det är själv också.

Men på sistone så säger hon att hon är en pojke så fort hon ska leka att hon är tuff. Detta stör mig enormt. Jag förklarar för henne att flickor är jättecoola och tuffa, att hon inte måste vara en pojke utan att hon kan leka att hon är en tuff tjej. Hon köper det inte alls.

Så häromveckan köpte jag en blå tröja till henne, en blå med robotar. Hon fick välja färg själv och valde blå (vilket jag hoppades hon skulle ta, hon vill ju annars bara ha lila eller rosa kläder) och hennes lillebror fick en likadan fast grön. De älskar sina nya tröjor! De ska ha dem på sig vareviga dag. LIllebror är så lycklig att han har samma som storasyster och storasyster tycker hon är så cool i en blå tröja. Hmm... har jag misslyckats igen, tänker jag, att man bara kan vara cool när man har på sig blått? Kan man inte vara rosa och häftig samtidigt?

Så idag hände något. Hon sa att hon var Andreas (Andreas Johnson, vars musik hon älskar att dansa till) som hon ofta leker att hon är och jag sa som vanligt att hon måste inte vara pojk så fort hon vill leka att hon är tuff. Men då säger hon något i stil med att flickor inte sjunger så... och jag började tänka efter.

Insikten var horribel. Jag tycker jag har en blandad musiksmak. Nu blir jag personlig här då, men här är en lista på vad jag lyssnat på (eller sätter på när barnen vill dansa) senaste veckorna:
- Michael Bublé
- James Blunt
- REM
- Frank Sinatra
- Roger Cicero
- Andreas Johnson
- Paul Potts (när det vankas balett eller avlsappning)

Ser ni den skrämmande sanningen? Och jag skulle kunna lägga ännu fler killar till listan... Norah Jones tycker jag att jag lyssnar på jämt, men det är främst på kvällarna när barnen sover. Finns massa andra kvinnliga artister som jag har med på mina spellistor, men de brukar inte komma fram just till dansen. Min dotter har rätt. Ska man dansa och vara häftig, är man tydligen inte tjej.

Så jag behöver akut hjälp! Riktig musik (inte MelC eller så...) som svänger, musik gjord av riktiga musiker, med en tjej som sjunger! Något har jag väl, men det känns så förlegat... Alla tips mottas varmt.

Det som stör mig mest i den här historien är att min dotter, som blott är 4, har köpt samhällets idé av att antingen är man som män är eller så är man svag. Kvinnor som arbetar i maktpositioner måste ha på sig byxdress, ingen kvinna som är politiker går runt och klär sig kvinnligt. Jag tror benhårt på att man kan vara både riktigt, riktigt kvinnlig och cool, stark, intelligent...

Så varför har min dotter fått helt fel bild? Vi läser ju den här boken "Så gör prinsessor" jämt, och den handlar om en prinsessa med rosa klänningar som spelar ishockey, räddar prinsar och eliminerar drakar. För att inte tala om förebilder som Madicken, Pippi, Ronja och Ronjas übertuffa mamma Lovis. Jaja. Det här med att vara förälder... inte alltid helt lätt. =)

PS. Kan varmt rekomendera Roger Cicero förresten. Det är riktig musik det. Det låter så skumt första gången man lyssnar på skivan - jazz på tyska, hur bra kan det va? Men jag stengillar skivan nu. Känns som en ljuv gåva till alla oss som tvingades se på för många av Hitlers tal på högstadiet och tror att tyska inte kan vara vackert. / HumanistMorsan

Konceptet Deleted scenes

2008-01-15T18:36:00.000+01:00

Maken och jag såg en film häromkvällen. På dvd. Efteråt tittade vi lite på "Making of" och sånt där som brukar finnas på dvd nuförtiden. När filmen är slut kan man titta lika länge igen-idén.

Och då slog det mig. Det märkliga med konceptet Deleted scenes. Nog för att det oftast är trevligt att se, framför allt i storfilmer som Star Wars - stackars Admidalas föräldrar och syster som var med i flera långa sekvenser i Episode 2 som sedan inte kom med i filmen Överhuvudtaget! - då är det ju fiffigt för oss tittare att kunna få lite mer kött på benen, få veta att Amidalas föräldrar godkände Anakin, utan att veta att han skulle bli Darth Vader tre år senare. Hursomhelst.

Varför fungerar det så bra med film? Eller gör det inte det? Tänk er ett "bortklippta scener-avsnitt" i slutet på en bok. Eller ett år efter Da Vinci koden kom ut så kommer "Extended Da Vinci koden". Vad skulle det gå ut på? Är det bara svensklärare som hört talats om konceptet "Kill your darlings"? Varför ska det inte appliceras på film? Eller, det gör ju det, men sen är det som att regisören kommer med en brasklapp - äh, förresten, kolla här har vi en scen där vi får se hur Eowyn och Faramir blir kära som tyvärr inte fick plats i filmen, men ni kan se den nu i Extended-varianten. Tänk om alla skulle hålla på så. Kolla, här är två minuter till på An Der Shönen Baluen Donau som koncertmästaren inte gillade, men vi tar dom nu i efterhand. Titta, här är andra halvan av Mona Lisa som Leonardo skar bort för han var inte nöjd med den.

Så varför är det legitimt i film - vi gillar det ofta till och med - men inte annars? Jag bara var tvungen att slänga ut frågan.

När allt tryter...

2008-01-15T15:40:00.000+01:00

Vi har varit magsjuka. Störtkul. Inte friska än. När man är riktigt sjuk är det plötsligt jättejobbigt att ha barn. Om ni inte redan visste det. Men som någons mormor sa i filmen My best friends wedding: This too, shall pass.

Hursomhelst slog det mig att när orken, lusten, hälsan, tiden och pengarna tryter (ganska bra beskrivning av mitt liv, haha) så kommer jag alltid ha skönhet och kärlek. Inte fy skam, eller hur?

Makens 30årskris?

2008-01-08T19:42:00.000+01:00

Oroa er inte! Detta ska inte bli pinsamt och makeutlämnande. Detta är en smått fascinerande historia som påverkar mig själv i allra högsta grad.

Min älskade make är civilingenjör i datateknik och en mycket duktig programmerare. Matte och sånt, det är hans grej. Således är vi olika. Han jobbar med en programvara som andra programmerare använder för att göra applikationer i olika web browsers (var det någon annan humanist som hängde med på den?) och på kvällarna när barnen sover sitter han och utvecklar onlinespel för sitt eget höga nöjes skull. Således är vi mycket olika.

HumanistMorsans make är alltså naturvetare, såsom sin far. Min svärfar är den mest naturvetenskapliga person jag känner. Han är även mycket generös, god och rolig, men hursomhelst alltigenom först och främst vetenskaplig forskare. Hans åsikt är att alla akademiska ämnen skulle må bättre av att flyttas till den naturvetenskapliga fakulteten där man ser på ting på rätt vis. Av denne man är min make fostrad.

Så för några månader sedan började min make att yra om time manegment. Tidseffektivitet är han väl inte direkt känd för sedan ungdomsåren, även om jag som levt med honom som vuxen vet att han förändrats mycket. Hursomhelst så höll det där i sig och förändringarna har haglat sen dess.

En dag sa han att han borde nog lära sig fler språk. Att kunna språk är ju så användbart! sa han. Tyskan skulle dammas av och vilket tyckte jag var bäst att lära sig sen, spanska eller franska? Jag, som naturligtvis läst både ock, sa att spanska är lättare och han höll med. Spanska täcker ju en så stor del av världen, menade han på. Chockad nickade jag och sa att jo, men har du planer på att göra mycket affärer i Sydamerika?

I julas bestämde han sig för att hans kvällsstudier borde löna sig. Att läsa på egen hand är ju dumt, han borde ta fler universitetspoäng, få något för mödan. Ekonomi borde han läsa. Ta en civilekonomexamen och bli mer eftertraktad på arbetsmarknaden. Jag sa att det låter ju fantastiskt om det är vad du vill och sedan dess sitter han och övar högskoleprov på Internet för att komma in till hösten.

Jag berättade detta för min mamma och hon sa att det låter som en 30årskris. Hmm. Det hade jag inte tänkt på, men ja, maken fyller 30 om några veckor. Men jag tror inte på det. Han är så engagerad och lycklig, så positivt ambitiös att det helt klart verkar ligga mer bakom.

Idag kom hursomhelst droppen. Han kommer hem från jobbet och säger att hans yrkesområde känns så smalt, att han vill ägna sig åt de högre tankarna, kanske läsa psykologi, filosofi, att han ville lära sig om människliga frågor. Då sa jag det rent ut. Vet du vad mänskliga frågor heter med ett annat ord? Han skakade på huvudet. HUMANIORA!

Han såg ut som han fått ett slag i ansiktet. Han? Vara humanist? Men han höll med. Han är trött på att bara använda den ena hjärnhalvan, dags att få använda den andra lite. Han har trots allt en mor också, menade han på. Lite har han väl ärvt av henne. Jag kan inte tro att det är sant. Vem är han och vad har han gjort med min man?

Dessutom ville han börja blogga. Så håll utkik, kanske blir det en HumanistFarsan?

Skratt för mammor och pappor

2008-01-08T17:53:00.000+01:00

Såg det här otroligt roliga klippet på bloggen Mina solglimtar.

Kolla in! Mammaskratt

/ HumanistMorsan

Utvärdering av Övertalning

2008-01-07T10:29:00.000+01:00

HumanistMorsans svar på de igår ställda frågorna:

- Var filmen lika bra som boken? - Ja, det kan jag tyvärr inte svara på eftersom Övertalning är bland de tre Jane Austen-böcker som jag inte läst. Sorry, but there you have it.

- Var den nya filmen lika bra som den förra? - Bättre! Heja BBC! Jag gillar den nya generationen JA-filmer som ofta är så vackert filmade. Bra skådespel, bra upplägg. Gillar dock inte att den ljuvliga scenen när Wentworth berättar för alla att de är förlovade inte är med... man missade bekantskapskretsens reaktion där.

- Var Mr Wentworth snygg? - Om! Betydligt bättre Wentworth än i den från 1995.

- Vilken klänning var vackrast? - Svårt att säga, men jag gillade den lilla axel-kappan som Anne hade på sig i flera scener. Gillade också scenen när hon står och väljer klänning inför första mötet med Wentworth som inte blir av för att lille killen trillar ner från trädet.

På hela taget måste jag å the High Collar Clubs vägnar säga: Tack SVT för att ni stödjer vår nybildade förening!

Jane Austen på kanal 1

2008-01-05T20:42:00.000+01:00

Alldeles lagom till the High Collar Clubs premiär runt om i landet sänder SVT1 ikvällen Övertalning klockan 21.25. På torsdag den 10 januari 21.30 kommer Northanger Abbey, båda två romaner av Jane Austen som år 2007 spelats in på nytt!

Alla som är medlemmar i High Collar Club - och även alla andra - får gärna vara med och diskutera följande frågor här på Humanistmorsan efter sändning:
- Var filmen lika bra som boken?
- Var den nya filmen lika bra som den förra?
- Var Mr Wentworth snygg?
- Vilken klänning var vackrast?

Alla andra åsikter välkomnas varmt!

Vi ses!

The high collar club

2008-01-05T20:00:00.000+01:00

De flesta kvinnor jag träffat uppskattar att se så kallade kostymfilmer. Kvinnor i vackra klänningar och män i hög krage. Mina goda väninnor A och P samt jag själv utgjorde en gång i tiden "kulturklubben" vilket fursprungligen innebar att vi tog varje chans vi hade att gå på operan och se musikal eller balett, men senare mynnade ut i att vi gick på bio ihop så fort den kom en ny film med Colin Firth, Jeremy Northam eller Rupert Everett (eller helst alla tre) när de travar omkring i hög krage och språkar förträfflig brittiska.

Häromdagen bildade jag, mina väninnor D och K en ny klubb - the high collar club - där vi som ni märker inte alls hymlar med klubbens syfte. Mer kostymfilm åt folket! Vi tre har redan sett Becoming Jane och nu i veckan såg vi The Jane Austen Book Club som ni hör på namnet platsar inom vår klubbs ramar, trots den förfärliga bristen på både brittiska och höga kragar.

Någon mer som är sugen på att vara med? Ja, då får ni uppfylla följade krav:
- Äga/planera att äga minst tre av följande filmer: Emma (blond eller brun), Sense and Sensibility, Persuasion, An Ideal husband, The Importance of being Ernest, Anne of Green Gables serien, Little Women, Much Ado about Nothing, Ever After, Becoming Jane
- Måste äga både den nya och gamla Pride and Prejudice som är den viktigaste filmen i klubben.
- Måste ha mycket bestämd åsikt om vilken som är bäst av den nya och gamla, eller anse att det inte går att välja.
- Måste kunna svara korrekt på de "High Collar Club"-frågor som kommer postas i denna blogg med jämna mellanrum.
- Måste njuta av att dricka te

Känner ni er träffade på några av dessa punkter har ni våra sanktioner att starta en lokal förening i syftet att se riktigt bra kostymfilmer ihop med andra av samma åsikt. Vill ni se film med oss tre får ni masa er till rätt sida Götet. =)

Dagens High Collar Club-fråga (vi går ut lätt... för att sen kunna öka på!):

På den första dansen hemma hos Sir Lucas, vad svarar Mr Darcy när Mr Bingley försöker få honom att dansa med Lizzy?

Konversationen:
Bingley: Come, Darcy, I must have you dance! I must. I hate to see you standing about in this stupid manner! You had much better dance!
Darcy: I certainly shall not. At an assembly such as this? It would be insupportable. Your sisters are engaged. You know it would punish me to stand up with any other woman.
Bingley: Good God, Darcy! I wouldn't be as fastidious as you are for a kingdom! Upon my honour, I never met so many pleasant girls in my life! Several of them uncommonly pretty.
Darcy: You have been dancing with the only handsome girl in the room.
Bingley: Darcy, she is the most beautiful creature I ever beheld. Look, look! There's one of her sisters. She's very pretty too. I dare say very agreeable.
Darcy: ?

Kan ni inte den är det nästan förbjudet att söka medlemskap i klubben.

Att tänka på vid kallt väder

2008-01-02T20:30:00.000+01:00

Om man till exempel har snuviga och griniga barn så här efter alla helger och man känner en dag att nu måste vi komma ut, fast vi får inte träffa nån för vi är lite sjuka, då kanske man gör som jag och träffar barnens kompisar utomhus ett slag. Om man nu skulle göra något sådant för att få i sig välbehövda d-vitaminer, när januarikylan har slagit till, bör man tänka på följande:

- Tänk lager på lager och klä på barnen allt du kan hitta. Ta för allt i världen på dig själv mössa också.
- Pyjamasbyxor fungerar bra som långkalsonger, om alla strumpbyxor ligger i tvätten.
- Ignorera att sonen gråter när du trycker på de på tok för små skorna, för det blir ännu värre för honom utan skor i minusgrader.
- Låt inte barnen gunga för länge med risk för att frysa fast, utan låt dem springa runt så mycket som möjligt.
- Stå inte stilla själv längre stunder, utan rör på dig. Att låta barnen jaga dig är ett bra alternativ eftersom ni då alla får upp värmen.
- Ge inte barnen spadar eftersom det inte går att leka med den frusna sanden, utan ge dem sopborstar att städa lite med.
- När barnens kinder börjar bli riktigt röda är det dags att tänka på refrängen.
- Att du inte känner dina tår längre, är en bra påminnelse om det där med refrängen.
- När ni slutligen kommer in, är det av med skorna och på med raggsockarna så fort som möjligt, av med jeans och långkallingar och på med mysbrallor.
- Glöm inte att ta av vigselring mm under de första minuterna inne så att händerna får svullna i värmen utan några risker.
- Nyponsoppa och/eller varm choklad är ett måste.
- Baka om möjligt bröd.

Lycka till!

Ett alfabet med gamla namn

2008-01-02T09:42:00.000+01:00

Min syster sa att en gång hade hon och några andra roat sig med att se hur många namn det finns som slutar på -rik. De hade tydligen konstaterat att det finns ett namn per bokstav, eller nästan i alla fall. Jag tänkte jag skulle roa mig med att se om jag kan knäcka koden... häng med.

A. Adrik
B. Bedrik
C. Cedrik
D. Didrik
E. Erik
F. Fredrik

Så långt är det bra. På G blir jag genast tveksam... men på H har vi ju Henrik och allting känns genast bättre. Resten av alfabetet blir klurigare och klurigare... de enda riktiga namnen är Patrik och det gamla namnet Rurik. Sedan har min bror alltid kallat sig Xedrik så det måste ju finnas förstås. Men låt mig endast i underhållningssyfte delge några tillägg:

M. Mumrik
N. Norik
O. Odrik
P. Patrik
Q. Qurik
R. Rurik
S. Sedrik, felstavat
T. Tetrik
U. Ulvrik

Jag är personligen mycket nöjd med Mumrik och Tetrik. Någon som har några andra briljanta tillägg?

Nyårsbetraktelse

2007-12-30T23:36:00.000+01:00

Man blir ju lite filosofisk så här års. I varje fall blir jag det. Vad har jag åstadkommit i år? Vad händer nästa år? Vad finns det för saker att se fram emot, att förbättra, att förändra?

Under mina stunder av årsbetraktelse och självrannsakan har jag det här året känt mig lite vilsen. De senaste 8 åren har jag haft som nyårslöfte att ta körkort under det kommande året. I år tog jag körkort! Jag uppfyllde mitt nyårslöfte och det har väl inte hänt så många. Problemet nu är ju att jag plötsligt finner mig själv stående på ny mark. Vad i hela friden ska jag nu lova inför nästa år? Vad mer finns att vinna här i världen än ett körkort, en underbar äkta man och två sanslöst söta barn? =)

Det var då som jag kände mig manad att formulera ett nyårslöfte som sträckte sig utanför mig själv och den lilla värld som jag befinner mig i, av städ, mat, blöjor, disk och skratt. Låt mig berätta om en väninna. Vi kan kalla henne Lisa.

Lisa är en sådan person som alla älskar, därför att hon gör det hon ska, alltid är varm och tillmötesgående, alltid håller på det rätta och alltid, alltid, alltid ställer upp och hjälper till där det behövs. Alla vill vara kompis med Lisa, men det fantastiska med Lisa är att de som hon går ut och lunchar med är de som inte syns så mycket, som inte alltid är så trendiga och populära själva. Hon ser gott i alla.

Jag har i många år sagt att när jag blir stor ska jag bli som Lisa. Och under mina livsfilosofier under december, har jag tänkt att jag ska pröva detta lite, vara lite mer som Lisa. Sträcka mig lite utåt, tänka lite mindre på mig själv. Inte sätta så självcentrerade nyårslöften.

Vill ni höra resultatet? Man mår så bra av att vara Lisa! Man mår så bra va! Fast det visste vi ju allihop förut. Att man mår bra av att tänka på andra. Men jag har upptäckt något nytt, något för mig helt revolutionerande.

Ni förstår att när den här HumanistMorsan varken var morsa eller humanist (eller humanist var jag väl, men jag visste inte att det hette så) utan bara var ett barn, så dränkte jag mina stackars små barnasorger (ni vet, man hade inte kompisar, killen var inte kär tillbaka, såna saker) i att göra saker för andra så att de blev glada. Jag till och med författade ett litet ordspråk som jag levde på under alla tonåren som handlade om att när man mådde som sämst skulle man tänka på andra istället så man slapp tänka på sig själv, så blev det lite lättare. ”Förlora sig själv i andra” tror jag att någon annan någon gång har kallat konceptet.

Men det är fel. Det stämmer inte. Min enastående upptäckt består nämligen i att det fungerar precis tvärtom. Mina Lisa-experiment har lett till det rakt motsatta konceptet: Finn dig själv i andra. Tro att du förlorar dig själv i andra, och hitta dig själv.

Så det är mitt nyårslöfte. Inget mer larvigt självförverkligande. Det kommer fiffigt nog på köpet.

~:~

Och, Gott nytt år på er allesammans! Lämna gärna en liten hälsning, så kan vi ha lite koll på det nya året tillsammans.

Bokrecension: Ett hem

2007-12-27T14:38:00.000+01:00

Carl Larssons bok "Ett hem" måste mången gång beskrivits som den första inredningsboken. Föga anade väl Herr Larsson den gången vilken påverkan just hans hem skulle ha på svensk möbeldesign och skandinavisk design för den delen, i många, många år. Nog är Sundborn i mångt och mycket fortfarande en inspirationskälla för inredare.

Jag köpte boken för säkert 10 år sedan på nån bokrea. Köpte den helt för bildernas skull. Käckt (och billigt) sätt tyckte jag att få massor av hans underbara målningar att bläddra mellan. Den inledande texten brydde jag mig inte om. Inte då.

Igårkväll, i jakten på mysig jullovslitteratur, plockade jag fram "Ett hem" ur bokhyllan. Den har åkt fram ganska mycket under hösten när min dotter och jag velat titta mera på Carl Larssons konst efter våra besök på Göteborgs Konstmuseum. Men den här gången skulle jag inte bläddra mellan bilderna - målningarna - utan slutligen sätta mig att läsa det som vår gode Larsson inledningsvis skrivit. Och denna läsupplevelse har så slutligen drivit mig till ett (av er efterlängtat?) blogginlägg.

Jag tror att jag älskar Carl Larsson. Han är störtskön! Far till åtta barn, förälskad i sin konst, sin bygd, sig själv och framförallt sin fru och begåvad med inte bara penselns magi utav även ordens, skriver han om sitt hem, om sitt renoveringsarbete (och låter stundvis som en dåtida Martin Timell), sin älskade familj och sina egna små egenheter med roande självdistans och ett dåtida läsartilltal som både är lagom moraliserande och lagom personligt. Jag läser och Njuter!

Naturligtvis är texten skriven som kommentarer till de påföljande målningarna och efter att ha bläddrat dessa blad så många gånger så betyder nu plötsligt bilderna så mycket mer, när jag har konstnärens egna kommentarer på det hela. Men texten är så mycket Mer än kommentarer! Det är kåserier, precis sådär mysiga som kåserier ska vara. Faktum är att den personligt kåserande stilen han använder skulle passa perfekt i en professionell blogg. Eftersom jag inte är konstvetare kan jag bara ana mig till hur många avhandlingar och B-uppsatser som skrivits om denna bok, men språkvetaren i mig spritter av nyfikenhet om hur många uppsatser som alstrats på institutionen för svenska språket i ämnet. Inte lika många, kantänka. Själv är jag nu sugen på att göra en regelrätt stilanalys av alltsammans för att riktigt få upptäcka hur många stilgrepp han använder sig av för att skapa den gemytliga texten.

Ett smakprov, snälla ni låt mig få lämna er med ett sådant. Jag är av den sorten att läser jag något bra måste jag läsa det högt för alla jag möter. Förlåt mig för detta. Jag är ju som bekant inte bara Humanist, jag är mamma också... och därför är min favoritdel den när han mästerligt på blott en halv sida lyckas fånga känslan i sitt hem - blandningen av konstens drömmar och verkligheten med barnens upptåg, skratt och hyss.

"När du inträder i detta hem är det ibland lyckliga människor du kommer. Något märkvärdigt är det inte, utom själfva stugan.
Den gode Guden har i rikaste mått gifvit mig af jordelifvets bästa gåfvor. Min hustru är säkert en af Hans änglar, men som för min skull är så pass jordisk som behöfs för att hålla ihop ett tarfligt hushåll och se till att bernen äro hela och rena.
Dock, när hon, Karin, i sen skymning kurar i ett hörn, och af henne ej skönjes stort mer än de runda, drömmande ögonen, hvilka stilla, men djupt allvarligt se emot mig, fulla af evig, oföränderlig kärlek, då... då störtar jag på knä, med mitt fula, flintskalliga hufvud i hennes sköte, och jag känner mig sväfva bort med henne... (och här följer en scen ur en sådan dröm, där en ängel ställer en fråga, och här fortsätter jag citatet:)
Karin, som också kan tala med ögonen, skulle just till att svara något som nog skulle ha gladt och smickrat mig att höra, då ett hylande från Jämmerdalen tvärt förde oss åter till förmaket. Det var Kersti, vårt yngsta barn, som, ilsket skrikande, kom inrusande.
Det var något hon ville ha. Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde in ungen i köket 'tills dess att hon blef snäll'. (Sedan brakar ungarna in, en efter en och Lisbeth går och hämtar Kersti från köket.)
Det var nämligen aftonmålsdags. Ingen vågade röra i saken mera - ty Lisbeth är en karakter - och inom fem minuter skiner hela familjen af lycka, frid och samförstånd. Kersti frågar om pappa vill höra en vacker visa, och hon diktade som hon brukar:
Och göken han galer
på ängelen så blå...
Nu kysste jag Karin midt för alla ungarna. Dom får tycka hvad dom vill."

Kan ni se det? Min favoritmening är "Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde ut ungen i köket 'tills det hon blef snäll'". Karin Larsson körde också med time out på sina barn, precis som jag! =) Vilken är din favoritbit?

Jag antar att ni alla är smartare än jag och har läst det här för längesen. Men om inte, plocka fram den ur hyllan och läs nu i mellandagarna, det är bara några sidor. Har du den inte hemma kan du få låna min, eller köpa den på bokrean, den brukar vara med då.

Advent

2007-12-01T20:10:00.000+01:00

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen, tusen, stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land ikväll
går julens glada bud:
att född är Herren Jesus Krist
vår Frälsare och Gud.

Humanistmorsan önskar alla en underbar första advent!

Mammor på lekplatsen

2007-10-05T10:53:00.000+02:00

Igår var vi ute och lekte med min dotters kompis T samt Ts lillasyster M och mamma J. Vi var ett gäng mammor på en lekplats och det var en fantastisk dag med lekplatslek, god lunch och mycket mammaprat medan flickorna lekte.

Under detta mammaprat berätta mamma J en historia ur den livs levande vardagen. Mammor kommer känna igen sig i detta, och alla – oavsett om man har barn eller inte – borde läsa det. Här är mitt ödmjuka försök till att återberätta mamma Js historia:

Jag hade varit och storhandlat med två trötta barn. På vägen till huset från parkeringen gick botten ur på en av kassarna. Mat över hela gatan. Jag skyndar in för att ställa in den andra maten i kylen, öppnar kylskåpet varpå en hylla faller ner så att soya och mango-chutney sprids över köksgolvet. Nu har 5månaders M börjat vråla och stora flickan T sitter och tjatar ”Mamma, titta på mig, titta på mig!” följt av att T ramlar och slår i huvudet. Allt detta har hänt under loppet av en minut – matvarorna ligger fortfarande på gatan utanför huset, ytterdörren är fortfarande öppen, kylskåpsdörren är fortfarande öppen och mango-chutney ligger fortfarande på golvet. Då börjar plötsligt T säga saker som att ”Mamma jag är trött, mamma jag mår konstigt, jag vill sova” så jag tror att hon fått hjärnskakning. Nu sätter paniken in. Ringa sjukvårdsupplysningen? För lång kö. Sista utvägen – jag ringer min man! Ännu mer panik – han svarar inte på mobilen! Så jag skriker åt hans telefonsvarare:

”Barnen DÖR, bara så du vet!!”

HumanistMorsans kommentar: Ni kan tänka er hur fem lekplatsmammor vek sig av skratt och fick torka skrattårar en lång stund efteråt. Vi älskar alla att vara mammor och älskar våra barn, men det är inte alltid lätt. Långt ifrån. Och det är skönt att höra att man inte är ensam. Eller hur?

En anti-basker-kampanj

2007-10-04T23:26:00.000+02:00

Inlägget En bohems bekännelse (följt av detta) förde med sig kommentarer från HumanistMorsans ädle make. Ni som har hängt med i kommentarena kan se att basker-planerna motarbetas på hemmaplan. Maken ogillar basker-idén. Starkt.

Maken: Men du måste förstå att baskermössor var något vi hånade som barn.
HM: Var det någon mer än du och storebror som ingick i moståndsrörelsen?
Maken: Min lillebror. Grannen J var nog med också.
HM: Men det är inte en sån basker med liten pinne på jag menar, utan en sån som säljs nuförtiden. En stickad och snygg.

Koversationen fortsatte ett litet tag medan skratten tilltog. De som inte läst makens kommentarer uppmuntras att göra så.

Det sista kära maken sa var: Ta inte bort prislappen.

Jag ser det som ett stort framsteg.

Nog finns det skillnad mellan basker och basker.

Redovisning

2007-10-03T17:18:00.000+02:00

Humanistmorsans första enkätundersökning var inspirerad av de vackra höstdagarna vi hade förra veckan, när de röda löven brann i solljuset och luften var hög och härlig att andas. Det var inte alltför många som röstade, men kanske desto bättre uppslutning blir det i den nya undersökningen (se högerkant).

Vad gör du helst en solig höstdag?

50% Läsa på en bänk
33% Promenera i skogen
16% Strosa på stan
0% Påta i trädgården
0% Baka sandkakor

Ingen ville baka sandkakor, det märks att barnen inte fick vara med och rösta! =) Men ni verkar vara en trevlig samling läsare jag har här i alla fall, som gillar att läsa på en bänk eller promenera i skogen under soliga höstdagar. Ta alla tillfällen som bjuds!

Kram
HumanistMorsan

Jag har slutat äta godis...

2007-10-03T09:34:00.000+02:00

... och blivit tvungen att äta lite mer ordentlig kvällsmat. Visst ser det nyttigt ut? Sockerberoendets hemska klor sitter hårt i kroppen och driver mig att gå och snoka i skåpen titt som tätt. Och jag har lite godis hemma, och får ta två små lakritsbitar om dagen följt av ett flourtuggummi. Måste trappa ner lite, kan inte bara skära av sockartarmen. Tror ni det kommer sluta väl?

Monty Python - en skrytsam historia

2007-10-02T16:09:00.001+02:00

Engelsk humor är för härlig. Det finns få som har sådan självdistans som de. Hörde en historia om engelska soldater under första världskriget som publicerar en humortidning med skämt som att ”vi har det mycket bättre här i skyttegravarna än hemma i kolgruvorna”. Nej, finns ingen som matchar brittisk självdistans, brittisk sarkasm.

Jag läste ett inlägg i bloggen Mina solglimtar om skratt och kom på att jag hade utlovat ett inslag av brittisk humor. Här har ni det. Finns mycket roligt, men den här är min absoluta favorit när jag måste välja. Skratta och njut.

Ingen basker

2007-09-28T15:20:00.000+02:00

Tyckte att baskrarna som hänger överallt i affärerna var lite små (och jag har väldigt litet huvud). Kunde liksom inte få dem att ligga så där snyggt ner på ena sidan av huvudet utan såg mest ut som Nils Karlsson Pyssling möter Ulla-Bella Sekreterare. Tror jag avvaktar ett tag.

En bohems bekännelse

2007-09-28T08:55:00.000+02:00

Kanske sitter ni därhemma och undrar vad jag egentligen menar med humanist. Ordet inbegriper ganska många innebörder. Låt mig förtydliga.

Det finns de som kallar sig humanister för att de har en viss livsåskådning. Den innebär att de inte alls tror på någon gud, utan att de tror på människan, på människors förmågor och godhet. Låter ju fint, men sån är jag faktiskt inte alls. Jag är faktiskt kristen. Så jag är inte den typen av humanist. Nu har vi det sagt en gång för alla.

För mig går begreppet humanist tillbaka till högstadiets glada (haha, eller horribla) dagar. I nian när alla skulle välja gymnasieprogram och alla som jag umgicks med skulle läsa natur för att de var såna läshuvuden, fann jag mig plötsligt stå utanför. Matte är inte min grej. Mina tre äldre syskon hade gått natur, mina kompisar skulle gå natur. Ville jag umgås med mina kompisar var jag tvungen att gå natur jag med, men att läsa natur ligger så långt utanför mina intressen som man kan komma. Men att gå humanistisk (och därmed läsa språk som jag älskar) gjorde mig ganska udda. Är man femton-sexton vill man inte vara udda - det betydde att läsa humanistisk var något som var lite konstigt. Det är ju inte det, men det var det för mig. Det fanns till och med en snygg kille som skrev en dikt till mig en gång som gick "… som en språklärd humanist - svarta fåret blev hon då för ingen annan valde så". Så jag köpte konceptet: är man humanist är man svarta fåret.

Väl på gymnasiet älskade jag att plugga. Jag läste svenska, filosofi, religion, psykologi, historia och utöver det fem främmande språk - tre levande och två utdöda. Latinläraren jag hade talade till min svultna humanistsjäl vilket ledde till att jag så småningom tog en fil. kand i ämnet. Min professor i latin var en av de mest briljanta människor jag träffat. Men att läsa latin gjorde mig ju bara ännu mer udda. s

Den där snygga killen med dikten - honom gifte jag mig med och fick två barn med lite småovanliga namn. Maken är civilingenjör i datateknik som man ska vara. Naturare, det är rekorderliga människor det. Suck. Det här med humanist är helt enkelt väldigt udda. Varför måste jag jämt gå och dagdrömma och skriva, och varför klarar jag inte av att ha på mig kläder med krage?

Så en dag för nån vecka sen tog jag med mina barn till konstmuseet i Göteborg (mina barn är 1 och nästan 4. Jag tänkte att jag kan ju alltid prova). Min stora flicka älskade det och vi hade en jättemysig dag. Bakom konstmuseet ligger Humanisten (namnet på byggnaden där humanistiska fakulteten i Göteborgs Universitet ligger) och jag tog mina barn dit, till mitt gamla campus för där finns en lekplats.

Med en gång jag kom dit och såg studenterna i sina småudda kjolar, för långa jeans, tre meter stickade halsdukar virade runt halsen så kände jag mig som hemma. Jag tittade på mig själv. Jag tittade på mina barn. Vi passade in där. Och då slog det mig: jag är helt enkelt sån här. Det är inget konstigt med det. Finns massa människor som är såna här. Som gillar språk och kulturhistoria, som är värdelösa på matte och som har lite ovanliga namn på sina barn och aldrig skulle ha på sig kjol med kavaj. Jag bestämde mig efter att ha trivts med att vara humanist i ett decennium eller mer, att helt enkelt gilla läget.

Så där har ni den. En bohems bekännelse. Nu ska jag gå ut och köpa mig en basker.

Yorkshirepudding

2007-09-26T13:28:00.000+02:00

Alla som blivit skänkta en lycklig barndom är jag säker på att de har en sån kompis. En sån som man bara kliver rätt in till utan att ringa på dörren, en sån som man leker med både som barn, tonåring och vuxen. En sån vars föräldrar känns som extraföräldrar, som man äter middag hos titt som tätt. Jag hade en sån kompis som barn. Men om det ska jag inte prata nu.

Nu ska jag prata om engelsk mat. Mycket elakt har sagts om engelsk mat. En hel den är tyvärr välförtjänt. Men de middagar jag ätit i engelska hem, hos vanliga engelska människor, har varit helt fantastiska. Det var det möraste köttet du kan tänka dig, nån sorts friterad lökbulle, roasted potatoes och vem vet vad mer för läckerheter. Det är riktig mat det. När vi åker till England nästa år ser jag fram emot att äta någon sådan mat på nån pub nånstans. Kött, sås och potatis. Och Yorkshirepudding. =)

Min sån där barndomskompis pappa Mr B (inte Bean, haha) är nämligen från England (kanske tog sig sagan om England för min del sin början här, att jag så ofta besökte en familj som pratade engelska med varandra). Så när jag lunchade där efter lekis fick man löskokt ägg som man doppade rostat bröd i. Söndagsmiddagarna var fina... och det var hemma hos familjen B som jag introducerades till Yorkshirepudding. Det är som en liten fluffig pannkaka som man häller sås på - massor av sås - och den kom väl till en gång i tiden för att dryga ut det dyra köttet. Men det gör den inte mindre god för det. Den är frasig och helt gudomlig.

Som jag tidigare berättade var jag på middag hos min syster (som är lärare i engelska och har bott i Brighton) och vi lagade Yorkshirepudding i hennes muffinsform. Men, nåt hemskt hände - Mrs Bs recept var borta! Vi ringde det gamla bekanta telefonnumret men Mrs B var ute i skogen och plockade kantareller (åh, va trevligt). Så vi vände oss till datorn och hittade bloggen Pauls kök som fick vårt omedelbara förtroende. Killen verkade helt klart veta vad han pratade om. Så jag kommer inte lägga receptet här, ni får läsa Pauls. Jag ska dock tillägga att vi inte hade extra proteinrikt vetemjöl utan helt vanligt och att vi ökade ugnstiden till ca 35 minuter.

Så nästa gång ni lagar söndagsstek eller kyckling - Prova det!

Höstgryta

2007-09-25T08:27:00.000+02:00

Igår lagade jag mat med mamma hemma hos mina föräldrar. Mamma och jag var sugna på nåt mustigt och använde två olika recept för att tillaga följande höstgryta.

Höstgryta
Högrev skuren i bitar av önskad storlek (vi gjorde ganska små)
1 gul lök
1 purjolök
2 lagerblad
2 msk tomatpuré
lite vinäger och brunfarin (går bra med rödvin om man skulle had et hemma, hehe)
timjan
vatten
1 buljongtärning
salt
svartpeppar

1 paket bacon
morötter
champinjoner/kantareller
ca 3 msk bonjour kantarellost

Bryn köttet och salta det, späd med vatten och tillsätt kryddorna och smaksättarna. Hacka och lägg i löken. Låt det koka några timmar. När köttet är riktigt mört, skala och skiva morötter och lägg i. Stek bacon i småbitar och lägg i. Låt koka tills morötterna är färdiga. Dela ner och smörstek svampen. Smaka av grytan med kantarellosten, tillsätt grädde vid tycke. Strössla över svampen.

Servera med sönderkokt potatis och grönsallad.

Recension: Becoming Jane

2007-09-24T10:45:00.000+02:00

Var på bio med tjejkompisarna i förra veckan. Det var Jane Austen dags igen! Har sen många år haft en kulturklubb med tjejerna som går ut på musikal, teater och annat kulturellt, men framför allt att se på brittiska filmer där männen bär skjorta med hög krage. Mycket stiligt.

Och nu kom så en ny film: Becoming Jane, en film om Jane Austen själv, om hennes liv, som nytt, friskt vatten på en pengagivande kvarn av många tidigare filmatiseringar av hennes böcker.

Jag var mycket tveksam till Anne Hathaway i rollen som Miss Austen, men hon gjorde det mycket bra, jag har inget att klaga på när det kommer till henne. Faktum är att jag har ingenting att klaga på alls. För såna som mig var denna film en ren njutning att se - framförallt på bio - och jag rekomenderar alla Austen-fans att springa och se den bums.

Efter reklamen och diverse trailers började så filmen och det hade nog gått tre sekunder in på filmen när jag passionerat viskade "Jag älskar England!" varpå min underbara väninna D bredvid fick kväva ett skratt. Första scenen är så vacker, precis som första scenen av den nya Stolthet och Fördom som kom förra året. Faktum är att de båda filmerna har detta gemensamt, att de båda är så vackert filmade. Själva filmen i sig är ett konstverk så vackert och rent visuellt gripande att den faktiskt måste ses på bio. Panoramabilder över storslagna engelska landskap (som ni redan vet gjuter sådan ivrig lycka i mig) och romantiska närbilder blandade om vartannat tillsammans med härligt skådespeleri av skickliga skådespelare som Maggie Smith. Nej, jag har inget att klaga på.

Själva handlingen är också bra, den är antagligen lite romantiserad, men fortfarande sann. Vi får en förståelse för Jane Austens liv och person, de svåra val hon tampades med och vi får följa med i hennes skrivprocess, något som jag själv njöt mycket av. Jag satt där och kände mig bortskämd som både är lyckligt gift och har mat för dagen och får skriva så mycket jag vill. En förmån som kvinnor på hennes tid inte hade.

Oroa er inte, jag ska itne säga för mycket, men ett citat ska ni få med er på vägen. I en scen sätter sig Jane plötsligt ner och antecknar något som någon sa och Maggie Smith säger "What is she doing?" och någon svarar "Writing" varpå Maggie Smith förfärat replikerar "Can anything be done about it?" Ahhh... ljuvligt.

Tack Jane för dina underbara böcker och tack för denna härliga bioupplevelse (tack D som bjöd på biljetterna!!)!

Land of Hope and Glory

2007-09-23T15:28:00.000+02:00

Idag blev vi bjudna på middag hos min syster. Jag tror hon älskar mig. Hon bjöd nämligen på Yorkshirepudding. Hon vet att jag älskar det. Det är äkta kärlek.

I ganska många år nu har jag varit förälskad i England. Besynnerligt kantyckas, lite mer normalt är det väl ändå att vara kär i Italien, Spanien, Franska rivieran, Thailand eller någon annan exotisk plats. Inte jag, inte denna humanistmorsan. Jag älskar England. En av anlednigarna därtill skulle mycket väl kunna vara att jag aldrig varit i Italien, Spanien, Franska rivieran eller Thailand. Latinlärare som jag är är det troligt att jag bär på en ännu inte utblommad kärlek till Rom. Men kärleken till England, den blomstrar och har gjort det i tio år eller 20, jag vet inte så noga.

De två bästa sakerna med England (eller Storbrittanien, menar jag såklart) är deras känsla för traditioner och deras ljuvliga språk. Om vi tar det senare först: mina öron njuter av två saker - vacker musik och vackrert språk och brittisk engelska faller i denna andra kategori. Det handlar alltså inte om sköna litterära företeelser (även om en vackert skriven bok på engelska är oerhört njutbart) utan det handlar om själva ljuden, själva språket i sig som jag njuter av att lyssna till och tala själv så ofta jag kan. Jag föredrar därför att titta på brittisk TV framför amerikansk veckans alla dagar.

Det förstnämnda då, deras känsla för traditioner, ja det är väl något utmärkande för detta land med sin storslagna historia. Mycken idioti har dess regenter företagit sig under årtusenden, men spåren som denna historia lämnat i landet - och som dess invånare låtit finnas kvar - däri ligger magin. De disiga hedarna med grå stenkyrkor från 1100talet är en syn som varje gång gjuter lycka i mitt hjärta.

Låt mig avsluta här och återkomma på ämnet. Om England finns mycket att säga. Ni har att vänta inlägg om humor, recept på Yorkshirepudding (eller Yorkshire pudding särskrivet på dess eget språk) samt en recension på en film som går på bio just nu. Håll utkik!

Ett möte med backen

2007-09-23T08:06:00.000+02:00

Vissa tog ju körkort för två månader sen. Det innebär att jag kan köra bil. Jag kör riktigt bra. Lugnt och fint, manövrerar koppling, blinkers, vindrutetorkare och växelspak utomordentligt. God översikt har jag också och jag håller alltid hastigheterna. Just för detta var jag extra glad igår när jag skulle på den årliga återträffen med kompisgänget från gymnasiet (återträffen med oss åtta tjejer i en klass på 29, oss åtta som hade valt inriktning humanistisk, och de två andra tjejerna vi brukade hänga med, fastän de inte var tvättäkta språkvetare, haha). Vi träffas varje år nånstans ute i en sommarstuga som man inte kan ta sig till med kollektivtrafik. Men i år skulle jag minsann inte bli skjutsad! Uppklädd och sminkad skred så jag och min kappa ut till bilen för att ta oss till Gottskär, det finfina området ute på Onsala där årets träff för första gången skulle hållas i år. Jag har aldrig varit där förut, men det ligger längst ut på Onsala, hur svårt kan det vara?

Med Paul Potts i bilstereon hade jag är härlig resa nerför motorvägen, en härlig resa längre och längre ut på halvön Onsala. Just när jag började undra hur långt bort Gottskär egentligen ligger kom en skylt: 7 km kvar. Utmärkt! Allt gick som smort.

Väl i Gottskär skulle jag svänga av mot Draget. Jag hade visserligen glömt eniro-kartan hemma, men jag hade kollat på den innan jag åkte och skulle det gå fel var det ju bara att ringa maken. Nu var klockan strax före åtta och det hade precis blivit mörkt. Vareviga väg jag nu körde på hade maxhastighet 30 så det gick ju inte fort, men nu var jag ju i princip framme.

Vägen som jag åkte på, fram och tillbaka och som jag nu känner ganska väl, är smal och vindlande. Den är riktigt smal, sådär så att man måste söka upp en skylt med M på om man skulle få möte. Det fick jag inte, det var bara jag i hela världen som körde runt på Dragetvägen igår och letade efter Lilla Jägaren 31. Klasskompisarna skulle vara där klockan fyra, och jag skulle komma åtta. Och jag var framme, men det fanns ingen väg som hette Jägaren.

Jag ringde min man, han satt och tittade på kartan på datorn, på Eniro flygfoto över området och guidade mig som körde i 10-20 km/h och fick vända stup i kvarten. Har aldrig använt backen så mycket i mitt liv - bokstavligen! Och tro inte att det var fina ordnade vändzoner jag höll till i, nä, det var på folks små grusuppfarter eller i mikroskopiska vägskäl. På ett ställe höll jag på i säkert fem minuter där det var ett stup precis bredvid där jag och min gigantiska, superlånga Peugout skulle vända på oss. Gissa hur panikslagen jag var? Det var mörkt och överallt fanns buskage, träd, stolpar som jag inte ville köra in i och sen fanns det hus - den ena kåken flådigare än den andra och alla med havsutsikt - och dessa hus bekantade vi oss med, jag och min back och vi gjorde vårt bästa att inte köra över deras små trädgårdstomtar.

Till slut hade jag hittat ett hus med nummer 31. Detta var enda gången som jag gick ur bilen. Men just denna kåk var inte så flådig och partyt skulle hållas i Mimmis riktigt täta mammas hus och jag blev misstänksam. Men jag snokade runt. Jag ville så gärna ha kommit fram! I mina nya guldsandaletter traskade jag runt huset och kikade efter liv. Till slut såg jag människor som såg ut att ha fest - HURRA! Men... jag kände inte igen någon av dem. Ajans. Och på tomten bredvid, kanske femton meter rakt framför mig, stod en man. Skulle jag fråga honom om vägen? Han stod framför en gigantisk eld, inte en majbrasa, men inte långt ifrån. Lågorna gick högre upp än vad jag är lång. Och mannen då, han hade rakat huvud, kort svart jacka, solglasögon på huvudet (i becksvart nattmörker) och drack en öl, betraktande sina lågor som vilken nynazistisk pyroman som helst. Jag frågade inte om vägen.

Tillbaka i bilen ringde jag maken igen och efter att ha backat runt fyra gånger till kom jag till slut fram till vägen från vilken man skulle komma till Lilla Jägaren. Först passerade jag en vägskylt där det stod Löparen - ja, den skulle finnas där sa maken. Äntligen! Sen kom jag till en väg där motortrafik är förbjuden (kan ni nu börja förstå exakt hur små vägar det rör sig om?) och sen plötsligt en vändplats (lyx!). Nu hade jag alltså kommit till vägs ände. Maken bedyrade att Lilla Jägaren skulle finnas mellan vändplatsen och Löparen, men inte vara den väg som var förbjuden att köra på. Jag bedyrade att det inte fanns någon väg däremellan, bara små uppfarter (som jag hade bekantat mig med tillräckligt som det var). Och motortrafik-förbjuden-vägen... ja, jag tänkte knappast ställa min bil obevakad på vändplatsen (som man ju inte får parkera i) och knata iväg i skog som påminde om nåt ur Blair Witch project för att utforska mina möjligheter. Jag höll mig i bilen och låste dörrarna.

Tre gånger åkte jag sträckan mellan Löparen och vändplatsen (vilken innebär att jag vände tre gånger till gånger två) utan att hitta en till väg däremellan och sen var klockan åtta minuter över nio. Jag gav upp.

På 50-vägen tillbaka mot Onsala kyrka ringde jag maken igen och kände mig uppgiven. Ingen återträff, inget nys om skvaller under året som varit, inga gratulationer till körkortet, ingen uppvisning av ny kappa. Kändes ju ganska misslyckat. Men jag hade i alla fall fått köra bil och det är ju alltid roligt. =)

Vad lärde jag mig av mitt äventyr? Att aldrig köpa hus i Gottskär. De där villorna får kosta hur många miljoner de vill och alla vara försedda med panoramautsikt över fjorden, men nej tack! Aldrig att jag vill bo någonstans som man inte kan ta sig till mer än med (en liten, söt) bil, på en flera kilometer lång 30-väg i spökskog. Tacka vet jag stan. Vart jag än ska häromkring är det som minst 70-väg. Och vägarna är alltid ordentligt upplysta. Så ska det vara.

Paul Potts sjunger Opera

2007-09-21T21:23:00.001+02:00

Första gången jag såg den här videon ville jag bli hans bästa vän. Hela hans gestalt ropade efter bekräftelse och uppmuntran. Men hans röst... den glömmer man inte.

Paul Potts är i ropet, det fick jag bekräftat i skivaffären. Imponerande register, kraftfull men mycket mjuk röst, ljuvlig känsla i sången, ofelaktig tonsäkerhet. Vad mer kan man begära av opera?

Igår var dagen när jag köpte hans skiva. Hade säkert kunnat låna någon annans, men Paul Potts är den typen av artist som jag gärna stödjer på alla sätt för att han finns. Och för att han sjunger! Gång på gång ljuder de starka melodierna och den kraftfulla stämman från högtalarna på datorn och i bilen och jag transporteras till Gåshudens land där alla dansar på ulliga moln. Sällan har musik påverkat mig så mycket. Och när musiken slutar och jag rycks tillbaka till E6an kan jag bara tänka en sak: tänk om Paul Potts hade fortsatt att sälja mobiltelefoner och aldrig spelat in en skiva? Tänk om jag dött om 60 år och aldrig vetat att han fanns?

Har ni inte hört honom kan ni göra det i videon nedan. Sedan går ni raka vägen till butiken och köper skivan ni med. För er egen skull.

Min kappa

2007-09-20T22:22:00.000+02:00

Förra veckan blev jag förälskad i en jacka. Inte vilken jacka som helst - en riktig kappa. Jag har aldrig ägt en kappa. Mina jackor har genom tiden platsat på en plats och en plats endast: på lekplatsen. En gång hade jag en billig skepparkavaj och den tyckte jag om, men det var så långt före jag flyttade hemmifrån att det knappt räknas. I livet som jag nu känner det har jag aldrig ägt en riktig kappa som kostade pengar att köpa. En sån där kappa som ger folk självkänsla på köpet. En sån som luktar skinn och som vinden aldrig någonsin kan ta sig igenom hur hårt det än blåser här på västkusten. En sån kappa var det alltså.

Jag försökte få den ur huvudet. Är jag måhända gjord av pengar? Men argumenten för den var så talande: det är så besvärligt att aldrig ha nåt snyggt att ha utanpå festkläder mer än de där eviga lekplats-jackorna köpta för 179 kronor - inte för att jag förringar lekplatsjackor, de är väldigt bra på att hålla regnet borta från kroppen. Men har man på sig kjol och vem vet kanske till och med finstövlar, då kan man inte ha på sig en lekplats-jacka utanpå. Det går inte.

Så i lördags var familjen och shoppade. Hösten är här och maken behövde jeans, skor och så vidare. Så tog vi en tur förbi butiken med min kappa - och det ska tilläggas att jag ännu inte hade provat den, för det går ju inte när man inte ska få den.

Jag provade den. Förälskelsen växte. Jag skred bort mot maken och barnen och upprepade om och om igen "Det går inte, den är alldeles för dyr, det går inte!" Maken såg på mig och frågade om den kostade mer än så och så. Det gjorde den inte. "Det var väl inte dyrt heller!" sa han. Och då gick det upp för mig: maken tyckte att jag var Snygg!

Gissa vad som hänger i min hall? Min kappa. På en galge. Jag har aldrig använt galge. Lekplats-jackor hänger så bra på krok. När jag går ut tar jag på mig den och jag transformeras till den kvinna som jag innerst inne alltid varit (och nu syns det plötsligt även ytterst ute). Den luktar läder, den värmer och den gör så att självkänslan stiger i höjden. Talangfull kappa, inte sant? Nu har jag till och med på mig den på lekplatsen. En ny era har inletts. Nu är det inte bara HumanistMorsan ute på gatorna, utan HumanistMorsan i Kappan.

Sagokärlek

2007-09-05T14:00:00.000+02:00

En gång skrev jag en saga om en flicka som gifte sig med en prins och blev den mäktigaste drottningen genom alla tider. Där fanns magi och spänning så det räckte, men det som lockar mig med sagan är helt klart kärleken. Det är kärleksberättelsen som får mig att minnas flickan och hennes prins ibland när jag sitter och filosoferar i badet om morgonen. Minnet av deras sagolika (höhö) historia fick mig att göra följande reflektion.

Vad vi (kvinnor?) kantänkas läsa in i frasen ”Och så levde de lyckliga alla sina dagar…”

- Alla prövningar de mötte genom åren kom utifrån och övervanns genom att de stod eniga tillsammans. Det fanns ingenting hemskt som splittrade dem, utan allt föste dem bara än närmare varandra.
- Aldrig att de vaknade en morgon och tyckte att de själva eller den andre såg gammal eller trist ut.
- De fick precis så många barn som de ville ha.
- De behövde aldrig ta itu med berg av disk eller tvätt, utan deras största problem var onda trollkarlar som de efter nya äventyr lyckades fördriva.
- Om det fanns en vardag så var den aldrig utan en viss mån av sagoglans.
- De behövde aldrig sitta vid datorn och märka att de fasta månadsutgifter plötsligt stigit till skyarna med bilförsäkringar eller studielån som skulle betalas igen.
- Sist och viktigast: deras kärlek svalnade aldrig. Och även om de inte var lika intensivt förälskade hela livet så tog aldrig själviskheten över i deras förhållande, utan de älskade varandra på ett sådant sätt att omtanken om den andre alltid tog överhand i alla situationer.

Jaha. Är det då kört för oss? Ligger sagans kärlek utom räckhåll för oss? Ja när det kommer till svårigheter här i världen är det svårt att välja vilka som ska komma vår väg. Disk, tvätt och studielån kommer alltid att finnas i den riktiga världen. Men känslan, attityden, förälskelsen, kan vi åtminstone få smaka den?

Vad vi kan lära oss av detta tror jag bara är en sak: Vill vi leva i en saga har vi en del att jobba på själva. =) Det sistnämnda är nämligen det som gör att jag tycker så hemskt mycket om min egenförfattade sagoprins. Han är så ärligt omtänksam om sin hustru att jag alltid blir varm när han dyker upp i tanken. Aldrig att han låter sina egen bekvämlighet stå i vägen för hennes välbefinnande.

Jo, jag är optimist. Sagokärlek kan finnas på riktigt. Jag har upplevt det. Dess största fiende är inte trollkarlar utan själviskhet, så vill vi uppleva sagan ska det nog undvikas. Men det där men våra drömmars prinsar då, hur ska de bli sådana? Ja, jobbar vi på vårt och kisar lite lagom så kommer vi upptäcka att många av våra prinsar redan är riktiga pärlor!

Lästips: Hisnande historia

2007-09-05T09:16:00.000+02:00

Tänk om brodösen som sydde Bayeux-tapeten var läs- och skrivkunnig och förde dagbok över tapetens tillkomst? Tänk om denna brodös var förtogen med drottning Edith, gemål till den siste saxiske kungen? Tänk om denna dagbok skriven på medeltidslatin föll i händerna på en lektor i medeltidshistoria vid universitet i Caen, en kvinna som eventuellt själv var släkt med denna brodös? Det vore väl en historia det!

Och om precis detta handlar boken Gobelängen som jag nyss läst ut. Jag har försökt dra ut på läsandet i största möjliga mån för det har varit så njutbart. Tanken är hisnande! Den mytomspunna Bayeux-tapeten som ingen vet något om, vars historia före den blev funnen i Bayeux för bara några hundra år sedan är absolut okänd. Finns det mer där än forskarna tror? Kom den till på ett helt annat vis än vad teorierna förklarar?

Det blir att man undrar hur många saker historikerna gissar fel på. Har man läst lite historia vet man hur oförlitliga källorna många gånger är - eller helt bristfälliga. Det blir att det suger lite i skrivtarmen... finns det nåt historisk projekt jag skulle kunna sätta igång med, måntro? Där källorna tiger lämnas luckor för fantasin att fylla i, och det är alltid en lockelse. Men jag har arbetat på ett sådant projekt ganska nyligen och nu har jag börjat med nåt annat. Det är därför det varit tyst här ett litet tag: dagen efter jag förklarade att HumanistMorsan är tillbaka påbörjade jag ett nytt skrivprojekt som har tagit (och kommer ta) en del av min tid. Men jag finns här, dyker upp titt som tätt.

Tillsvidare har ni mitt lästips: Gobelängen av Kylie Fitzpatrick. Alla som gillar välformulerade historiska romaner rekomenderas springa till närmsta pocket-butik.

Top tio bästa sakerna med att ha körkort

2007-08-17T09:03:00.000+02:00

10. Att äntligen ha ett giltigt leg i plånboken igen.
9. Att kunna skratta rått åt bilar med övningskörningsskyltar.
8. Att slippa känna sig beklämd i samtal om körkort.
7. Att få vara den som väljer musiken i bilen och som får sjunga med hur mycket man vill, hur högt man vill!
6. Att vara berättigad att skälla på idioter i trafiken.
5. Att kunna turas om vid ratten om maken är för trött att köra.
4. Att kunna åka ensam till vänner och systrar som bor på tok långt bort från kollektivtrafiken.
3. Att köra iväg ensam till tjejkompisar om kvällarna och se på Miss Marple.
2. Att kunna säga till sina kompisar ”Du, tänk inte på det, jag kör hem dig.”
1. Att kunna åka iväg ensam med barnen på utflykter precis varsomhelst!

Regnbågsväder

2007-08-14T08:24:00.000+02:00

Det har varit mycket regnbågsväder den här sommaren. Har ni sett många regnbågar? Jag har sett flera stycken. Långa, fullständiga bågar som sträcker sig över hela himlavalvet.

Det här med regnbågsvädret tog sig till slut uttryck i en dikt. Språkligt sett är den mycket enkel, men det är inte dess poäng. Poängen är att den handlar om ett val vi kan göra när det kommer till vår attityd. Om vi ställer oss på rätt plats kommer blandningen av livets regn och sol låta oss erfara de ljuvligaste stunder.

Rätt sida regnet

Det är regnbågsväder idag.
Ena stunden sol, andra störtregn.
Nu kröner molnen en sol på blå himmel,
om en kvart öppnar sig himmelen på vid gavel.

Det är regnbågsväder idag.
Ena stunden tjuter två barn,
nästa gossar vi kring en bok.
Nu skrattar de åt varann i en tokig dans runt golvet
om en timma driver de humöret ur sin mor.

Varför kan inte solen skina dagen igenom?

Det är regnbågsväder idag.
Var det bara sol fanns det ingen regnbåge
och inga regnbågsstunder.

Står du på rätt sida regnet?

Rapport: Mitt nya liv Dag 1

2007-08-13T20:10:00.000+02:00

Jodå, har haft en bra dag. =) Tänkte bara komma med ett tillägg till utläggningarna jag höll imorse om allt som är nytt i mitt liv, för det visade sig under dagen att det fanns mer.

För er som inte minns så har jag en dotter som nu är 3½ och en son som fyllde 1 år för några veckor sen. Angående sonen så står det nu klart att han befinner sig i en brytpunkt i livet. Det är bara en tidsfråga nu när han kommer inse att han kan gå och vågar släppa taget. Idag roade han mig med att under långa stunder stå helt sonika mitt på golvet och stila med sina nya talang. Selen måste man kränga på honom så fort han ska sitta i barnstolen för att äta, annars har jag honom sittande på köksbordet varannan sekund. Och som pyntet på moset noterade jag idag när jag satt djupt försjunken i en otroligt intressant bok om en bondgård där min dotter fick peka ut objekt som harv och mjölkmaskin att han helt solo klättrat upp för stegen/trappan till den lilla rutchkanan som står i öppna förskolans stora lekrum. Bara så. Det står alltså klart för mig nu att mitt nya liv även inbregriper att springa efter en liten ettåring som klättar och slår sig. Det känns längesen sist. Men det ska jag väl försöka få in mellan träningspassen och bloggandet. Ska kolla kalendern.

Mitt nya liv

2007-08-12T23:49:00.000+02:00

Mitt nya liv börjar idag. Känns fint.

Min man går tillbaka till jobbet idag efter fyra veckors semester. Som hemmamamma betyder det att livet börjar igen, livet som jag känner det men knappt minns! Det har varit fyra underbara veckor, helt klart.

Det enda raka sättet att fira att maken går tillbaks till jobbet är att lyssna på musik han inte gillar medan man klär på barnen (shorts eller jeans?). Först tänkte jag Frankie, men mitt nya liv behöver lite mer trummor. Beach Boys fick leda vägen. "Wake the world with a brand new morning". Nice.

Livet kommer inte bli precis som före semestern eftersom det är mitt nya liv som börjar idag. I mitt nya liv ska jag göra sådana klassiska saker som börja träna, bli bättre på att få till egentid, åka till Universeum eftersom vi har årskort där och framförallt: köra mycket bil. Vissa har nämligen tagit körkort under semestern och planerar att köra iväg med sina små telningar på alla möjliga (förut mycket mindre möjliga) utflykter. Känns fint.

Ett nytt liv inbegriper såklart även Humanistmorsan. Hon har legat nere nu i ett halvår precis, mycket på grund av hennes hälsa, men också på grund av att hon pluggade körkortsteori och såna saker. Men nu är hon tillbaka i lika mycket vardagsglans som att kleta på läppglans när man ska till Ica. Det blir om barn, det blir inredningsfoton, citat och livsfilosofi. Och ibland häller hon lite balsam på våra humanist-själar. Såklart. Hoppas ni hänger med.

Känns fint helt klart. Känns fint.

Senaste citatet

2007-01-22T16:18:00.000+01:00

cJo, vi var på öppna förskolan och min dotter (som fyller 3 år idag!) lekte vid den lilla inomhus-rutchkanan. Trots sin moders ogillande försökte hon ta sig upp för kanan istället för att använda trappan. Där uppe satt kompisen C, men hans mamma försäkrade att han inte ville åka ner ändå. Min tjej kravlade och kravlade på den glatta kanan och lekte till en början att det var is. Men snart bytte hon lek.

Hon gjorde samma sak - försökte komma upp för kanan och hängde med armarna uppe i räcket - och plötsligt börjar hon ropa "Min bror! Min bror!" Jag tänkte först att det var ju lite märkligt att hon hittar på att hon ska kalla C för sin bror när hennes rikriga lillebror ligger ganska bredvid och sover i en sitter. Men eftersom äpplet inte fallar långt från trädet, tog det inte många ögonblick innan jag hade lokaliserat citatet. Och sedan sa hon dessutom fortsättningen som bekräftelse på att jag hade rätt. Om och om igen ropade hon "Min bror, min bror! Hjälp mig!"

Kompisen C, ett och ett halvt, var inte så haj på att ge önskad respons. Strax höll tjejen därför på att kravla upp för mina ben istället. Och det måste vara roligt när man är tre år och inne på att citera film i sina lekar att ha en mor med samma utantill minne. Så jag hängde på - jag kan fortsättningen. =)

3åringen: Min bror! Hjälp mig! (Mamma greppar om flickans händer)
Mamma: Länge leve kungen... (Mamma släpper flickans händer och flickan låtsas ramla ner på golvet). Sen gjorde vi det 10 gånger.

Den läsare som först lokaliserar filmen vinner en donut!

Vackert

2007-01-19T15:14:00.000+01:00

Såg just att det finns en blogg som heter Odi et Amo. Verkar inte handla om Catullus utan vara lite mer om livet i allmänhet. Småtrevlig, det jag såg.

Men jag måste få det sagt: Att läsa Catullus epigram Odi at amo på romerskt latin med rätt meter... det är riktigt vackert. Träffar ni någon som kan så måste ni höra det. Det är musik.

Ett brev till en kär vän

2007-01-19T14:56:00.000+01:00

Bästa Fredrik Lindström,

Det är mig en stor ära att få skriva ett brev till Sveriges främste man på att skapa välbehövd terminologi där vi har ordluckor. *bockar och bugar*

Du känner inte mig, men jag heter X och jag insåg häromdagen något som du borde veta. Jag känner starkt att du och jag skulle kunna bli goda vänner.

Jag är lyckligt gift och har två barn. Jag är ganska mycket yngre än alla jag umgås med men har ändå hunnit med att läsa både svenska, latin och litteraturvetenskap på Humanisten i Göteborg där jag bor. Och jag älskar det. Att plugga är nåt av det roligaste som finns. Annat jag gjort är att jobba på bageri, begripa mig på pedagogik och packa picnickorgen mellan blöjbytena. Skulle lätt kalla mitt liv störtskönt under de bra dagarna.

Att läsa dina böcker är förstås mycket underhållande det med. Det är för väl att såna som du dyker upp på teve ibland så man kan få i sig ett och annat välbehövt ord. Sist var det "krisgruppssyndrom" som jag kände fastnade mest. Du pratade om svenskar och hur tokiga vi är. Jag undrar om det går bra att jag citerar dig på en kommentar där, angående sekulariseringen i Sverige: "Vi var ju sist att bli kristna i Europa, kanske är det nån sorts sist in, först ut?" Tjena, vad jag garvade.

Men sen upptäckte jag att du utöver din fantastiska förmåga att sätta ord på vad människor tänker, har en riktigt seriös sida. Jag köpte en bok du skrivit till min pappa på fars dag nämligen, för jag blev så nyfiken själv. Du och din bror (eller?) presenterar en ny teori angående det Ädla Svea Rikes vagga och de mysteriska Folkungarna ur ett Språkligt perpektiv? OJ! Jag föll som en fura och fallet var stort.

Hur som helst, jag uppskattar det du gör för Sverige och kände att jag ville ge någonting tillbaka. Mannen som försökt få svenskar att förstå att SAOL inte är chef över språket utan vi själva måste få någonting tillbaka.

Så hör av dig, jag tar gärna en fika.

X
Morsa och Humanist.

Flickan med guldbyxorna

2007-01-18T08:50:00.000+01:00

Jag har ett par guldbyxor. Jo, det är faktiskt helt sant. Jag har ett sparkonto på SEB som aldrig tar slut. Låt mig berätta.

Detta är inget konto som jag använder till vardags. Det är ett sparkonto utan nån egentlig ränta som mina föräldrar öppnade när jag var pytteliten flicka. Och så satte de väl in pengar på det där kontot när jag fick en hundralapp här och var av morfar och farmor och så. Det fanns en bankbok till kontot, ett sånt konto är det. Från en annan tid.

När jag blev stor nog att ha mina egna pengar skaffade jag ett ungdomskonto på en annan bank och numera har jag ett gemensamt konto på en tredje tillsammans med min man där det går till så att han tjänar stålarna och jag har unlimited access till det kontot genom mitt visa-kort. Praktiskt. =)

Men SEB-kontot från en svunnen tid kommer som en överraskning varje januari. "Ja just det, jag har ju Det kontot också!" 2679 kronor och 56 öre. Som en glad överraskning varje år. För två år sedan när vår flicka fyllde ett ville jag väldigt gärna ha en ny, fin sulky till henne. Vi hade köpt en begangnad barnvagn som inte såg mycket ut för världen och nu när hon fyllt ett ville jag gärna ha en ny vagn, lite nättare, som var lätt att köra. Men vi hade inga pengar.

Men precis så här års kommer ju bankbeskedet. "Älskling, jag har 2700 kronor vi inte visste om! En ny sulky kostar bara 1700!" Sagt och gjort, vi köte en ny vagn, en bra sulky som vi fortfarande använder. Det var ett bra köp. Och jag skulle ta ut pengarna från det förhistoriska sparkontot och sätta in på vårt gemensamma konto, för det var dessa glömda pengar som vi skulle handla för, för vi hade inga andra.

Men jag glömde det. Och ett år senare kom bankbeskedet igen - fortfarande 2700 kronor! Och vi hade tydligen överlevt sulky-köpet.

Och nu är vi här igen. Jag vill förnya vårt vardagsrum. Köpa ny matta och nya kuddar, bara byta färg på det så där enkelt. Kanske köpa nytt soffbord och så på Blocket. Jag har gjort olika varianter på hur mycket det kan kosta som går från 500 upp till 2000. Bara att välja hur mycket pengar vi tycker att vi har att göra av på det. Och efter allt detta jobb och letande efter begagnat och det allra billigaste får jag ett nej från maken! Och vad tar jag till? Guldbyxorna...

Humanistmorsan: "Bankbeskedet kom idag, vi har 2700 som vi inte visste om..."
Maken: "Hur många gånger ska vi handla upp de där pengarna?"
Humanistmorsan: "Men om vi räknar bort sulkyn som kostade 1700 har vi ju faktiskt 1000 kronor kvar som vi inte använt."

Maken menade på att vi visst använt dom. Men jag förstår inte. De finns ju kvar. Mina alldeles egna guldbyxor.

Värderande betydelseförskjutningar

2007-01-16T22:54:00.000+01:00

I skolan fick man höra skolexemplen på ord med betydelseförskjutningar som fått helt olika värderande klang. Radarparet Master - Mistress är väl det bästa. Master betyder fortfarande mästare, även om det fått många olika betydelser inom det området, medan den kvinnloiga motsvarigheten av någon anledning kommit att betyda älskarinna. Schyst? Inte särskilt.

På samma sätt fungerar Governor - Governess där det ena kommit att betyda att ta hand om barn, medan det andra fortfarande innebär en maktposition.

Ett svenskt, likartat radarpar slog mig alledeles häromdan. Hur kommer det sig, att uttrycket pappas flicka är positivt laddat medan uttrycket mammas pojke är negativt? Mamma's boy är ett skällsord på engelska: du är inte självständig, klarar inte av nåt på egen hand, är ingen riktig karl.

Ikväll när jag hade en ordentlig mysstund med min 6 månader gamla son på tu man hand - och det händer inte ofta att vi har möjlighet att ha det - bestämde jag mig för att jag skulle ändra den underliggande värderingen i uttrycket mammas pojke så att det ska bli lika positivt laddat som pappas flicka. Allt annat vore ju könsdiskreminering på hög nivå. Varför ska inte han få vara min pojke alltid, utan att det för den sakens skull underminerar hans manlighet när han blir stor en dag? Som om inte mammans roll är viktig i en pojkes uppväxt.

Han låg alldeles stilla i min famn och tittade stadigt och vuxet in i mina ögon. Jag berättade för honom hur det var när han föddes och vad jag tänkte och kände när jag såg honom första gången. Jag berättade för honom hur mycket jag älskar honom och alltid kommer göra. Så insåg jag att jag inte alls sjungit vaggsånger för honom i samma utsträckning som jag gjort för hans storasyster, så jag sjöng för honom och han log bakom nappen.

Han är allt mammas pojke. Sicken karl. Att var mammas pojke tror jag betyder att man är trygg i sig själv och att man respekterar kvinnor och då framförallt den kvinna som man kallar mor.

Citat

2007-01-16T22:51:00.000+01:00

Det här med att filmrepliker fastnar på min hjärna och sen poppar ut ur munnen i olika sammanhang verkar vara en ärftlig gåva.

Häromveckan skällde min 3åring på mig med ord som jag alrdig hört henne använda men som kändes bekanta. Var hade jag hört det förut? Först sa hon ett obegripligt ord och sen kom det som gick att utläsa... "Mamma dina sagor! Jag tror inte!"

Peter Pan 2. I Peter Pan 2 har flickan Jane ett gräl med sin mamma: mamma Lena menar på att Peter Pan-sagor har en viktig plats i ett barns liv medan flickan Jane som är präglad av det hemska kriget i London blir arg på henne och skriker: Älvgullsdoft! Mamma du och dina sagor, jag tror inte!" Jag vet inte hur många gånger min tjej har sagt så senaste veckan, som ett universellt argument när hon inte håller med mig om något hon ska eller inte ska göra.

Men det roligaste var igår. Hon krånglade (minst sagt) under middagen och vi sa till henne om och om igen, kom och sätt dig, ät din mat, hämta lillebrors napp... Till slut utropade hon "Sluta hacka på mig!" Hahahaha! Det är ett citat på hennes favoritfilm för stunden och jag tror inte hon känner till betydelsen i uttrycket "hacka" - i alla fall inte den förskjutna, mindre sakliga betydelsen.

Så se upp... det här med Dagens Citat fick en oanad vändning.

Gott nytt år

2007-01-03T08:47:00.000+01:00

Efter att ha varit sjuk, firat jul, varit sjuk, firat nyår och blivit sjuk igen tänkte jag skicka iväg en liten hälsning här och säga att jag inte är död, utan tvärtom planerar att bli frisk och ha ett underbart 2007 och önskar er alla detsamma!

Helgerna har, förutom sjukdom till och från, varit helt underbara. Massor av god mat, ännu mer gott sällskap och en hel del mys hemma med man och barn. Precis som det ska vara helt enkelt.

Mina tankar inför det nya året är att det nog kommer bli spännande. Vi kommer antagligen flytta, fast vi har ingen aning om det blir till större lägenhet i området där vi bor, eller någonstans längre bort med gräsmatta. Mina två närmaste målsättningar för året är att ta körkort inom några månader och så snart som möjligt hitta en läkare som kan göra mig frisk. Annat jag vill göra under året är att njuta av mina växande barn, räkna på om vi eventuellt kan åka på semester i år och skriva många inlägg här på bloggen.

Jag har en hel del inlägg som velat bli skrivna under tiden av bortavaro här som jag hoppas ska kunna komma upp inom en rimlig framtid. Had my health permitt it... för att med en pronominal förändring återigen citera Mr Earnest.

Hursomhelst, jag önskar er alla ett ljuvligt 2007, vi ses snart igen!

Dagens deppiga dikt

2006-12-05T12:17:00.000+01:00

Tänk om allt detta regn som föll varit snö
Då hade världen varit vit och inte grå
Då hade taken på de grå husen varit vita
Den grå marken varit vit
Den grå trädgrenen varit vit
Då hade världen varit vit och inte grå

Tänk om allt detta regn som föll varit snö
Då hade barnen lekt ute och inte inne
De hade åkt pulka ute
De hade skrattat ute
De hade fått rosiga kinder ute
Då hade barnen lekt ute och inte inne

Tänk om allt detta regn som faller varit snö
Då hade en liten bit jul varit vit jul
Då hade mörkret fått mindre plats
För den vita snön hade lyst
Lyst vit på taken, marken och träden
Lyst i de skrattande och rosiga barnens ögon
Då hade en liten bit jul varit vit jul

Om bara något av allt regn varit snö

Årets julklapp åt mormor

2006-12-04T12:32:00.000+01:00

Det var min man som kom på den: årets juklapp åt mormor. Jag tänkte dela med mig av idén ifall ni går runt där ute och undrar vad ni ska köpa åt barnens farmor eller mormor.

Så här går idén:

God Jul Mormor, du får en... *drumvirvel* - weekend med barnbarnen! Vi tar hand om allt: Ni får bo hemma hos oss, vi handlar in mat till er och sen sticker vi så att ni säkert ska få barnbarnen Helt för er själva under en hel helg! Ni får äta tillsammans, leka tillsammans, sova tillsammans och mysa tillsammans under två dagar och två nätter! Och vi lovar att inte störa, vi kommer befinna oss långt borta. GOD JUL!

Vad tror ni? Skulle inte mormor eller farmor bli väldigt glad för en så generös gåva? =)

Svenska språkets framtid

2006-11-30T21:55:00.000+01:00

Nån som såg debatten på TV4 igårkväll om svenska språket? Jag hade på det i bakgrunden medan jag pysslade vid datorn och det sades en och annan intressant sak. Tycker hur som helst att det är trevligt att lyssna på människor som använder ord som "sociolekt" i varannan mening - det tar mig tillbaka till den tiden då jag tillbringade min tid på Humanisten här i Göteborg och lyssnade på intellektuella människor som malde på om allsköns språkvetenskapliga företeelser. Annat det än "Mamma, sjunga Askungen? Mamma, äta clementin? Mamma, var är pappa? Mamma, titta bajskorv, inte äta bajskorv, det är äckligt!" som jag hör nuförtiden. Fast det har ju helt klart sin charm det med.

Hursomhelst. Göran Rosengren frågade den ständigt upprepade frågan: Är svenskan hotad? Kommer svenskan finnas kvar i framtiden? Frågar ni mig, som inte bara är morsa utan humanist med, haha, så är frågan befängd. Ett språk med en så lång historia och så stor litteratur kommer inte försvinna. Däremot är det intressantare att diskutera hur det svenska skriftspråket förändras och hur det kommer se ut i framtiden - jag är själv velig i att skriva "dem" eller "dom" här på bloggen som ju är ett lite mer informelt sammanhang.

Det var en dam på TVn som var nånting i litteraturvetenskap och som absolut inte trodde att svenskan var hotad (smart tjej) av den så kallade Rinkebysvenskan som talas av några tusen tonåringar, utan hon var mer oroad över att ungdomar i Sverige idag läser på tok för lite (överlag alltså, inte bara romaner, utan de läser helt enkelt inte alls mer än 2 timmar i veckan!) och på så vis får de i sig för lite skriftspråk. En ståndpunkt som jag nog kan hålla med om.

Nejdå, svenskan kommer finnas kvar men den kommer naturligtvis förändras. Och det tycker ju inte alla om. Folk vill inte att man säger och stavar det mejl eller vad det nu är för utländska ord som florerar för tillfället. Det var någon av debattörerna som sa att om människor som kommer hit från ett annat land och ett annat språk inte vågar ta till sina egna ord om de svenska tryter kommer de ju sluta ens försöka prata svenska och det vill vi ju absolut inte. Så då gör det väl inget om någon använder ett annat ord och det ordet plötsligt sprider sig. Svenskan kommer förändras oerhört mycket och gör det hela tiden. Live with it.

Trots allt verkar det ju inte som att svenskan kommer förändras mer nu än under Hansans glada dagar. Då var alla som hade någon betydelse i detta land tysk och talade tyska rakt av och detta gjorde att vi inte bara tog in floder av tyska ord utan även tyska prefix och tyskt uttal på till exempel <>. Så vad oroar vi oss för? Dessutom tror jag personligen att svenskan aldrig varit så entonig som nu i medias storhetsdagar med TV på "rikssvenska" som alla förstår - en gång i tiden talade alla dialekt medan vi idag endast talar regional rikssvenska eller vad den där termen nu hette som jag fick lära mig en gång. Själv talar jag ju inte göteborska då eftersom jag inte talar dialekt - men det hindrar mig ju inte från att använda de läckra orden knö, åpen och det soklart överlägsna bamba.

Den märkliga förbannelsen över barnens leksaker

2006-11-30T21:42:00.000+01:00

Under fyra veckors tid har jag haft ett litet experiment som nu nått sitt slut. Tänkte här kort rapportera resultatet av experimentet.

Experimentet har visat följande: varje gång under dessa veckor som vi haft en avtalad tid på morgonen - bvc, lekplatsträff med en kompis, öppna förskolan, sagostund eller liknande - så har min dotter inte velat gå någonstans för hon tycker att hennes leksaker är så ofantligt roande, att hon vill sittapå sitt rum o leka själv och är hur nöjd som helst med det. Det är bevis 1.

Vidare har det varit på det viset att de dagar då jag bestämt att vi ska vara hemme på förmiddagen - för att lillebror behöver vila i lugn i ro, för att vi ska baka bröd, för att skyn öppnat ett vattenfall ute eller liknande - då avskyr samma dotter samma leksaker, inte en endaste av dem kan tänkas roa henne det minsta och hon vägrar att ens beträda sitt rum med en endaste fot. Det är bevis 2.

Då återstår endast för panelen här att med de framlaggda fakta räkna ut den kvarstående frågan: Varför?

Dumma dator

2006-11-30T21:39:00.000+01:00

En stor ursäkt till er som undrat var jag tagit vägen - jag har haft strul med blogger som är värd för den här sidan. Under en hård vecka har dagarna passerat utan inlägg här - trots att hjärnan gått på högvarv och fingrarna kliat av längtan att kluttra iväg ting av olikartade karaktärer. Men nu är jag tillbaka! HumanistMorsan för folket! =)

Julen är bäst före jul

2006-11-23T10:44:00.000+01:00

Mina bekanta hör mig ofta säga att jag anser julen vara bäst före jul. Jag kom underfund med det för några år sedan och det har blivit det motto efter vilket våra jultraditioner skapas. Eftersom julen är bäst före jul gör det ingenting att man börjar höra på julmusik lite tidigt, att man sätter upp adventsljusstakar så tidigt som man kan med, att man tar fram alla röda dukar man äger redan den 1 december, istället för att pytsa ut det lite grann över julmånaden.

Om ni tänker efter, håller ni inte med om att julen är bäst före jul? Så fort annandagen varit och alla olika släkter och familjer har träffats och bytt julklappar är det mesta av den mysiga julstämningen borta. Vi har ätit oss mätta på julbord och julgodis och pepparkakor och tycker det ska bli trevligt med fläskfilé till nyår. Men när även nyår passerat och nyårsdagen med sin ljuvliga Wienkonsert då börjar jag undra varför jag har så många röda dukar framme, och varför det sitter tomtar och julbockar i alla hörn. Ljusen tröttnar jag inte lika fort på, men julen, den är liksom slut.

Så varför bestämma att man inte får göra det ena eller det andra förrän på julafton, när man kan njuta av det en hel månad? Det vill jag att ni klurar på.

I detta mottos tecken satte vi upp julgranen på Lucia förra året. Vad det kändes bra! Efter en lång dag av lussande på öppna förskolan och för mormor och gamla fastrar fick vi klä granen på kvällen och sen sitta och beundra den ett par timmar före läggdags. Perfekt. Granen vill jag ändå kasta ut till trettondagen (nån mer än jag som tycker att den där Knut jämt ligger väldigt långt bort?) så varför inte sätta upp den lite tidigare och få mer? Mer jul, mer gran, mer mys.

I barndomens glada dagar brukade vi hos mina föräldrar alltid sätta upp granen en så där fem dagar före julafton. Då tyckte vi att vi var ganska busiga, för de flesta vi kände väntade till dagen före eller självaste julafton med att klä granen. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad vore den 23 december utan julgranen uppe? Den 23 är ju nästan den mest magiska dagen av alla. Mamma sitter uppe sent på natten och slår in julklappar och kommer på sina välkända sentpånatten-rim och pappa försöker febrilt hitta på fem separata skattjakter med tio lappar vardera för sina fem barn som inte riktigt vill somna. Och under kvällen före det har hela huset luktat av den gudomliga skinkan som ligger och josar till sig i sitt eget spad i ugnen medan TVn står på med Beatrice Potter och mina äldre systrar bråkar om vem som är den svarta grisen. Sedan när Beatrice alla sagodjur dansat klart och min bror inte kommit och tittat fastän vi ropade att nu är det grodan som dansar – grodan som vi bestämt att han är fastän han inte håller med – är det dags att nypa skinkan och då samlas alla sju för att få det första smakprovet av den salta, varma skinkan. Det är jul.

Och även om den 23 alltid kommer vara den 23 och all magi samlas kring den dagen och de två efterföljande, så tycker jag att det är var mans plikt att hitta på sätt att få in magin och värmen i stugorna så tidigt som det bara går. Om det är att klä granen på Lucia eller något annat, får ni hitta på själva.

Vad jag tycker är det mest underbara i år är att min dotter som fyller tre en månad efter jul har begripit allt detta. Och det var först då jag insåg hur sant det är att julen är bäst före jul. Låt mig förklara.

Även ett- och tvååringar tycker det är roligt att öppna paket och äta godis och träffa farmor, tycker det är roligt att mamma och pappa inte jobbar och sådana saker. Men efter lite olika händelser den här veckan står det klart för mig att min dotter inte bara kommer att njuta av att allt det där när det händer om en månad, utan hon förstår redan nu att det kommer hända och det gör nuet mycket mysigare. Och det är däri som julstämningen ligger, i spänningen att vänta. Den evigt långa väntan efter tomten. Att se dagarna bli färre i adventskalendern och nu är det såå många dagar kvar till julafton och bara fortsätta vänta och undra och mysa. Det är julen före jul. Och nästa vecka börjar det!

Outtalbara nyheter och nytt perspektiv

2006-11-22T08:35:00.000+01:00

Jag känner att jag skulle kunna sitta och gråta hela dagen. Vi fick veta imorse att goda vänner till oss i England som vi inte hör från så ofta av naturliga skäl har haft ett fruktansvärt år. De har förlorat sina tre barn, allihop, på ett och samma år. Dessutom har pappan förlorat sin mamma också. Vår son har sitt tredjenamn efter pappan i denna familj, och nu får vi veta att något så fruktansvärt kan hända dessa goda människor.

Jag kan omöjligt föreställa mig deras sorg. Jag begriper inte hur man hämtar sig någonsin. Jag ska bespara er detaljerna så att inte ni sitter och gråter hela dagen också.

Ville bara säga något litet här så att om ni har känt er som jag gör till och från, lite nere utan någon egentlig anledning, så kunde ni liksom jag få lite perspektiv på livet. Jag har det hur bra som helst, och idag ska jag bara pussa mina barn hela dagen och inte säga ett argt ord till dem, oavsett vad de hittar på för bus. Hoppas vi alla kan känna oss tacksamma för det vi har.

Pizza och bröd

2006-11-21T19:39:00.000+01:00

Igår lagade jag pizza till middag. Jag har modifierat ett gammalt pizzadegrecept till oigenkännlighet som jag brukar använda och av detta recept får man två pizzor. Det blir lite tjockare botten och det gillar jag.

Emellertid, just igår orkade jag inte göra två pizzor. I vanliga fall tänker jag alltid att gör man en kan man göra två, men just igår kände jag inte alls så. Det kändes fånigt att bara göra halv sats - för vad ska jag ha 25 g jäst till som ligger och torkar i kylen? - så jag gjorde vanlig sats men gjorde bara en pizza och på resten gjorde jag en limpa. Ett bröd. Det var löjligt gott. Jag sa till min mor att det till och med var godare än mina vanliga vita bröd som folk jämt vill att jag ska baka, men det var nog att ta i, nu när jag tänker efter. Det är mer som två barn som man älskar lika mycket, fastän de är olika. Om man säger.

Här är i alla fall receptet, så kan man baka två pizzor eller två bröd eller en av varje, hur man vill.

HumanistMorsans Pizzadeg

5 dl vatten, fingervarmt
1½ tsk salt
1 paket jäst
1 l vetemjöl
2 dl durumvete
1 dryg dl olja

Blanda ihop ingredienserna på vanligt vis (lös jästen i vätskan osv...) och arbeta degen lite grann. Den är ganska kletig, men inte jobbigt kletig bara oljigt kleting och det går att baka ut den lätt i alla fall. Jäs den i minst 20 minuter före utbak (jag jäste den nog 40 igår).

Baka ut 2 pizzor och lägg på valfri topping. Grädda 250 grader i 15-20 minuter.

eller

Baka ut 2 limpor och grädda 10 minuter på 250 grader och sedan 20 minuter på 175 grader. Följande olika saker kan göras med brödet: Lägg riven ost uppepå/ Pensla med ägg och lägg valmofrön på/ lägg örtkryddor i och/eller på.

Eller gör en pizza och när den är klar stoppa in en limpa. Medan familjen äter middag får man kvällsmatsbrödet eller frukostbrödet klart!

Lycka till!

Tid

2006-11-17T08:01:00.000+01:00

När mitt värkande huvud började närma sig ett vaket tillstånd för att det var tänt i vardagsrummet trodde jag att klockan var fyra på natten och att min dotter gått upp och tänt bara för att somna i soffan (det händer då och då) och just som jag började tvinga mig själv att faktiskt bli vid medvetande för att gå upp och lägga henne i hennes säng så att jag kunde somna om, råkade jag få syn på klockan. Den var halv åtta. På morgonen. Sånt tycker jag inte om. Må adventsljusstakarnas tid infinna sig mycket raskt. De gör morgonarna så mycket enklare.

Vad jag lärt av Askungen

2006-11-10T20:43:00.000+01:00

Min snart 3åriga dotter är helt betuttad i Disney-prinsessorna. Tja, hon är såld på prinsessor överhuvudtaget och hon tycker om att klä ut sig, dansa runt och känna sig fin. Sen tycker hon om sina filmer med prinsessor, och då råkar Askungen vara en favorit. Hon ber mig ofta sjunga med henne de olika sångerna som prinsessorna sjunger: Ariels sång, Snövits sång, Törnrosas sång. Och Askungens sång naturligtvis. Fast Askungen har ju flera. Min dotters favorit är "Sjung min näktergal" som Askungen sjunger när hon skurar golvet, och min tjej är en bårande syn när hon härmar Askungen och ligger på vardagsrumsgolvet och skurar och skurar och leker med fantasi-såpbubblor.

Personligen får jag ofta en annan sång på hjärnan, nämligen den som hon sjunger när hon dansar med prinsen på balen. Strax innan hon rusar iväg och tappar glasskon, ni vet. Hennes ögon glittrar alldeles lagom när hon sjunger med sin ljuva stämma inspelad med en typisk 50tals-mikrofon och hon promenerar över romantiska broar under stjärnbeströdd himmel och ska just till att kyssa prinsen när klockan slår tolv. Allt det där vet ni. Men texten på sången hon sjunger börjar så här: Vad jag begär, mm-mm-mm-mm, det har jag här. Mig lyckan till himmelen bär. Resten besparar jag er.

Så under veckan har jag märkt att jag går och sjunger på den första raden lite då och då: när jag lagar mat, när jag diskar och ännu så mycket mer när min 3månaders-son står i knät och vinglar och flirtar som mest med mig. Vad jag begär - det har jag här.

Och successivt under veckan har just den mentaliteten vuxit fram hos mig. Jag har känt mig så välsignad och så lycklig. Så nöjd med vad jag har - på ett positivt vis. Jag har tittat runt i min lägenhet, vår trea, och känt att jag tycker om den. Vet inte vad Room Service skulle säga om den, eller Sköna hem - vårt möblemang är inte direkt trendigt eller införskaffat för att matcha perfekt - men det är vårt hem. Jag känner inte att jag måste ha mer yta eller fler rum, det enda jag saknar är altan och liten gräsmatta och som tidigare nämnt en tvättmaskin i lägenheten. Men altan måste jag inte ha nån på vintern. Nu kurar vi härinne och förbereder oss mentalt för julen som kommer, och jag känner mig inte bedövad av längtan efter något mer eller något annat.

Låter kanske konstigt att jag säger så. Jag har inte sett särskilt mycket av världen, jag bor i en trea i betong-Frölunda i Göteborg, jag saknar fortfarande några poäng för att ha en färdig gymnasielärarutbildning, jag har aldrig haft en arbetsgivare som inte var tillfällig eller bara på helger. Kanske inte mycket att komma med på en klassåterträff eller liknande.

Men jag har burit och fött två barn, jag har upplevt den förlösande känslan när barnet kommer ut och jag får drunka i dess blick första gången. Jag har erfarit ett barns villkorslösa kärlek, sett hur ett spädbarn lyser upp och skrattar när jag kommer inom synfältet - därför att jag är dess hela trygghet och tillvaro. Jag har fått höra orden "Jag älskar dig, mamma" och "Mamma är min bästa vän." Och i mina barns kärlek finner min själ vila - trots min ömmande rygg och mina ständigt trötta fötter - för att jag älskar dem och det är en ljuvlig företeelse att få sin kärlek besvarad. Jag vill faktiskt inte vara någonannanstans. Vad jag begär, det har jag här.

Och nu kommer snart mitt ankare i tillvaron hem: min make.

Dagens kommentar

2006-11-07T15:17:00.000+01:00

Vi lekte i min dotters rum - lillebror sov - och plötsligt ställer sig tjejen på alla fyra, lyfter lite på mattan och kör ner huvudet där och sprattlar med armar och ben.

"Jag gräver som en hund! Jag hittar en långben!"

Tårtkalas

2006-11-06T08:38:00.000+01:00

Idag för 374 år sedan stupade Gustav II Adolf i Lützen. 6 november 1632 – ett av de datum i svensk historia som sitter som berget. Har ni smaskat i er någon bakelse idag? Det har inte jag. Faktum är att jag aldrig ätit en Gustav Adolf bakelse i mitt liv, trots att jag har en mycket historieintresserad far och trots att jag arbetat på bageri i flera år och sålt denna bakelse (ja, jag säger en bakelse, vet inte om det är för att jag kommer från Göteborg eller om det beror på att jag kommer från ett medelklasshem, eller något annat. Min privata teori i denna grammatiska fråga som jag utvecklade när jag arbetade på bageri är att de människor som säger det för mig främmande ”ett bakelse” är de som äter tårta med gaffel).

Åter till vår döde konung. Dimman låg tät och kungen stupade, så mycket vet vi allihop. Men vad åstadkom egentligen Gustav II Adolf under sitt liv? Vad hade Sveriges roll för betydelse i det 30åriga kriget?

För att svara på den sista frågan först: Sveriges roll i att åstadkomma slutet på 30åriga kriget kallat den Westfalska freden, kallas för vårt största internationella bidrag Någonsin. Det är inga dåliga ord. Efter 30 år av krig och ännu två decennier före det av oroligheter i Europa, slutade kriget efter fredsförhandlingar mellan Sverige och Frankrike. På den här tiden var Sverige enormt till sin yta och som vi ser även till sitt inflytande. Vi var med och skapade det moderna Europa, Europa så som vi känner det idag.

Men Westfalska freden ägde rum 1648. Det är 16 år efter Gustav II Adolfs död. Så det var Axel Oxenstierna, drottning Kristinas förmyndare, som åstadkom den. Så vad gjorde kungen vi firar idag?

Tja, personligen är jag mest stolt över att han grundade Göteborg. Som göteborgare som passerar Gustav Adolfs torg från tid till annan kan jag inte göra annat. Annars är jag mest fascinerad av hans dotter och hennes liv. Kvinnan som älskade sin far, men abdikerade från tronen och sedan även från sin tro – den tro som hennes far krigat för, den tro som många svenska män dött för – och gick och blev katolik. Otroligt.

Men nog ska man äta tårta idag – med gaffel eller med sked – för att fira hur suveränt Sverige var på den tiden. Det största internationella bidrag Sverige gjort någonsin… det är annat än Göran Persson och EU det. Nä 1600talet ska det vara: dessa är de fornstora dagar som Sverige tronar på, som vi sjunger i vår nationalsång. Detta är vår stolta historia. Och alla anledningar att fira går bra med mig. Så skål på er!

Disneys attack mot mammor

2006-11-02T11:59:00.000+01:00

Jo, som sagt ser jag en del på barnfilm tillsammans med min snart 3åriga dotter och jag har kommit att tänka på något. Disney verkar inte ha mycket till övers för mammor. Min dotter har en del filmer som vi ser ihop, men naturligtvis har jag sett de flesta av Disneys klassiker när jag själv var barn. Det hör liksom till. Och Disney som alltid gör så fina filmer om fina människor med fina drömmar och fina principer har alltså helt skippat att beskriva moderns roll i tillvaron. Nedan följer en redovisning över Disney-mammor - eller brist därav, snarare.

Personer i filmer som fostras av en far, men som inte har någon mor överhuvudtaget:
- Pocahontas
- Ariel
- Jasmine
- Belle
- Prins Philip i Törnrosa
- Askungens prins

Personer i filmer som inte har några föräldrar men en elak styvmor:
- Snövit
- Askungen

Personer som har två föräldrar, men där fadern har den viktiga rollen för berättelsen:
- Simba
- Mulan
- Törnrosa

I den här kategorin stör Törnrosa mig allra mest. Jag såg Törnrosa nu senast i morse och slogs av den fruktansvärda orättvisa filmen gör sagan som sådan och då framförallt den stackars mamman. Mamman som väntade i många år på att bli med barn, och sedan när barnet kom fick lämna bort det att fostras av andra sina första 16 år. Och medan Törnrosas pappa har ett namn och en lång sekvens med repliker, så kallas hennes mor endast för drottningen och hennes enda replik i Hela filmer är "Ni är inte förnärmad, ers Exellens?" Kära vänner...

Som ni ser skulle man kunna skriva en avhandling per film om hur Disney ser ner på oss mödrar. Jag frågar bara varför? Varför hyllas Mufasa så, men inte den stackars Sarabi? Varför har Ariel, Jasmine och Belle ingen mamma alls? Varför är den enda Disneyprinsessan som har en mor Törnrosa, när hon bara har en replik?

De enda 2 mödrar jag kan komma på som faktiskt har en framträdande roll i någon av Disneys klassiker är Bambis mamma som blir skjuten i slutet av filmen (så att Bambi sedan kan bli fostrad av sin far i Bambi 2) och Duchess i Aristocats, som är en hjälplös adelsdam som blir räddad av vildkatten O'Malley, men som ändå på det hela taget är en mycket öm mor. Hursomhelst är listan på moderlösa huvudrollsinnehavare betydligt längre. Återigen frågar jag: varför?

PS. Tro inte att denna diskussions förs för att jag har för mycket ledig tid... idag har jag bakat bullar och lagat finmiddag, lekt till tusen och handlat mat och haft myskväll med barnens kusin som bor hos oss under höstlovet här. Detta inlägg har jag skrivit nu sent på kvällen för att ge er något att tänka på. =)

Förklaring

2006-11-02T08:25:00.000+01:00

Jo, jag är ledsen att det har ekat lite på hyllorna härinne under oktober månad. För att vara ärlig så var jag så nere i blöj-lunch-lek-träsket att jag inte kunde tänka en tanke värd att skriva ner. Allt här i livet har sina bra dagar och sina dåliga dagar, och oktober hade fler av det senare för mig. Barnen vart sjuka och jag satt isolerad fler dagar än man klarar av utan att bli lätt lappsjuk.

Men, jag tänkte bara säga att jag är tillbaka och hoppas kunna ge er något att läsa betydligt oftare!

Hoppas vi ses här!